Dikt och diagnos

Hur kunde det hända? Att Karolinska Institutet och Nobelstiftelsen så okritiskt kunde höja en scharlatan till skyarna? Blev de duperade av hans manliga utstrålning och tvärsäkra attityd? Hans solbränna och bländvita leende? Kunde de inte läsa de signaler som skulle avslöjat hans karriärtörst och totala brist på empati?

Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini
med sina plastimplantat.

Stjärnkirurgen Paolo Macchiarini rekryterades som gästprofessor vid KI för att där utveckla metoden att transplantera konstgjorda luftstrupar av plast. För att få kroppen att acceptera det främmande materialet i transplantatet, dränktes plasten in i en lösning bestående av patientens egna stamceller. Tyvärr blev utfallet inte positivt: flertalet patienter har avlidit efter svårt lidande. Först i efterhand har det framkommit att metoden inte underbyggts med några djurförsök, utan utförts direkt på människor. Tack vare TV-programmet Dokument inifrån riktades strålkastarljuset mot den påstådde stjärnkirurgen och avslöjade en kallhamrad lycksökare med tveksamma forskningsmeriter och ett delvis falskt CV.

Drabbad av blåa dunster
- KI:s rektor Anders Hamsten.

Hur kunde detta hända i vårt överkontrollerade och regelstyrda Sverige där inte en jäkel kommer över bron utan giltiga papper och en godkänd-stämpel i baken? Vad hade man missat i kretsen av högt utbildade medicinare? Kanske gömmer sig svaret på den frågan i en artikel i dagens DN. Där skriver njurläkaren och författaren Astrid Seeberger om sitt engagemang för att införa humaniorastudier i läkarutbildningen. Författarbesök, läsning av skönlitteratur, diskussioner och föreläsningar i estetik ska inspirera de blivande läkarna till inlevelse och fantasi. Till vilken nytta, kanske någon praktiker frågar. Varför fundera över dikter när man ska ställa diagnoser?

Astrid Seeberger.

Astrid Seeberger svarar med ett citat av Joseph Brodsky: "Estetiken är etikens moder". Och just så är det. När man läser en skönlitterär text, lyssnar till ett stycke musik, ser en film eller tittar på en tavla - då övar man sig i att se världen genom en annan människas öga, genom en annan människas psyke. Det är den övningen som ger förmågan till inlevelse och empati och som ger läkaren redskapen att se sin patient i helfigur - inte bara sjukdomen, utan människan. Finns det något viktigare, oavsett om man är satt att bota, lindra eller trösta?

Rembrandt - en övning i inlevelse.

Men inlevelseförmågan ger också redskapen att genomskåda, att se vad som kan dölja sig bakom en glättad fasad och ett vinnande leende. Kanske hade historien om den strålande stjärnkirurgen sett annorlunda ut om ledningen för Karolinska Institutet varit lite mer humanistiskt bildade. Kanske hade man då inte låtit sig duperas av vackra ord och övertygande handlingskraft, utan upptäckt den kallhamrade lycksökaren förklädd till hjälte och människoräddare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner