Jag hade tänkt skriva en riktigt häftig nyårshälsning. Men - så pajade min bil under körning nyss, så jag tappade både tid och inspiration. Det luktade bränt och bromsskivorna var knallröda och plötsligt slog det upp en liten eldsflamma och röken bolmade... Nu står min röda älskling parkerad utanför en verkstad och mitt garage är smärtsamt tomt.
Röken bolmade...
Men - jag måste hinna skriva en sak, innan året drar sin sista suck: Stefan Sauk är visst en stjärna! Första klassens! I förrgår skrev recensent-oraklet Johan Croneman i DN om årets upplaga av Stjärnorna på slottet. Han kallar deltagarna för B-lag och menar - helt fräckt - att Stefan Sauk bara är en andra klassens stjärna. Annat är det med Stellan Skarsgård minsann; där har vi en äkta stjärna, skriver han.
Stefan Sauk - tveklöst en stjärna.
I vanliga fall är Croneman en av mina favoriter bland proffs-tyckarna, men nu skriver han mot bättre vetande. Bland annat skriver han att han tröttnat på konceptet med kändisar som äter lyxmiddagar och blajar om sina egon. Jag håller med - helt och fullt. Men... årets upplaga av de lyxmats-tuggande kändisarna befolkas av hårt arbetande, kämpande yrkesmän och -kvinnor som verkligen fått slåss för sin plats på parnassen. Inget åkande på räkmackor där inte. Amanda Ooms, Claire Wikholm, Marika Lagercrantz, Morgan Alling - och Stefan Sauk. Jag bugar för humor, allvar, mod och hjärtats röst.
Årets julkalender Tusen år till julafton tar slut idag - de tusen åren har passerat och det är faktiskt julafton, till sist. Jag kommer att sakna Erik och Lotta och deras varierande barnaskara som levt sig genom sekler av dålig mat och obekväma kläder. I videodagboken kommenterar barnen sina upplevelser och decenniet som föreföll varit det mest levnadsvänliga var 1980-talet. Sköna luftiga kläder, god mat och högt till tak.
80-tal!
Var det så? Mina döttrar frågar mig, men jag minns inte riktigt. Hur var det? Breda axelvaddar, stort permanentat hår och glada pastellfärger och gympingtrikåer - det minns jag. Men så minns jag en annan sak också: Lorry. Satirprogrammet som började visas i TV när decenniet led mot sitt slut 1988. Medverkande i första säsongen var Lena Endre, Claes Månsson, Johan Ulveson, Peter Dalle och Ulla Skoog. Nu finns Lorry att se på SVT Öppet arkiv. Missa inte denna ädelsten av tidlös (ja, faktiskt, trots att den är så fast förankrad i sin nutid) humor. Som en löpeld spreds över riket de bevingade citaten "Tänkte inte på det..." och "Det är mycket nu..." Och de lever än!
Stefan Sauk i Tillfälligt avbrott.
Nostalgi är en besvärlig företeelse - njutbart smärtsam och plågsamt magnetisk - men när jag ser Lorry kan jag längta tillbaka till det fritänkande decenniet med rosa trikåer och tröjor randiga på tvären, när Stockholm fortfarande var en halvgammal, smårucklig stad med plats för de egensinniga.
Höjdpunkten i Lorry var Tillfälligt avbrott där Stefan Sauk briljerade i glimrande vansinnesmonologer författade av Rolf Börjlind och Carsten Palmaer. Dagsläget silas genom ett antal skruvade medvetanden - det osynliga görs synligt och det groteska blir uppenbarat. Begreppet "Poltiskt korrekt" hade inte erövrat landet Lagom ännu; man slår hårt och gnistrande skarpt. Jag hade velat visa ett Tillfälligt avbrott här på bloggen - men tekniken vill inte dagen till ära.
... brukar programledaren Kristian Luuk fråga i TV-programmet På spåret. (Som enligt min mening borde läggas ner nu, efter allt för många sega säsonger. Värdelöst vetande, nördig humor och en orkester som alltid låter som ett gråmulet lågtryck. De kallar sig Augusti-familjen, men borde åtminstone överväga ett namnbyte till November-familjen. Fast då får man kanske inga engagemang... Det solklara alternativet vore att byta arrangör.)
Dags att dra i bromsen?
Men det är inte om TV-programmet jag tänker skriva, utan om rubrikens fråga: Vart är vi på väg?
Så här var det: under Allhelgonahelgen arbetade jag som s.k. ljusvakt i kyrkan. Detta innebar att jag stod och tog emot människor som ville tända ett litet ljus för sina döda anhöriga eller vänner. Människorna strömmade in i kyrkan - under tre dagar tändes det säkert tusen ljus till minne av de kära saknade. Det var en lärorik och vacker uppgift med många möten. Sverige är nog ett av världens mest sekulariserade länder, där Gud och Jesus och Den Helige Ande har hamnat i bakvatten - men något slags behov av en tro på högre makter och en evighet måste det ändå finnas, eftersom så många strömmade till kyrkan för att tända ljus och för att minnas. Och någonstans också en förhoppning om att de avlidna ser vad vi har för oss, däruppe i sin himmel.
Många, många ville tända ett ljus.
På lördagskvällen kom en pojke i tolvårsåldern fram och tände ett ljus. Efter att han skruvat ner sitt lilla ljus i sanden på den stora ljusbrickan, tittade han sig allvarligt omkring. Hans blick fastnade på altartavlan, där Jesus nyss blivit nedtagen från korset - han är naken på överkroppen och ser tärd och lidande ut. Pojken tittade fundersamt, sedan vände han sig till mig och viskade: "Den där killen på tavlan där, vem är det?" Först fattade jag inte vad han menade. Killen? Tavlan? När jag förstod att det faktiskt var altartavlan med Jesus han menade, svarade jag, full i skratt och utan att tänka mig för: "Men - det är ju Jesus, ser du väl!!" "Jaha", svarade han. "Ok, tack då vet jag". Och så gick han.
Killen.
Hade jag hört rätt? En blond, svensk kille som faktiskt inte hade den blekaste aning om vem Jesus var och förmodligen aldrig varit inne i en kyrka tidigare - men som säkert gått minst sex år i svensk skola.
För några år sedan läste jag i en tidning om ett statistik-institut sin gått ut till barn och ungdomar med frågan om varför man firar jul. En chockerande hög procent av de tillfrågade hade svarat att julen firas för att det är Kalle Ankas födelsedag. Frågan blir: Vart är vi på väg? Att veta vem Jesus var, måste väl ändå betraktas som nödvändig kunskap? Självklart måste man inte tro på att han var Guds son och vår Frälsare, men - veta vem han var, är väl ändå nödvändig kunskap. Annars finns kanske risken att Kalle hamnar på altartavlan i framtiden.
Årets julkalender i TV heter Tusen år till julafton. Den handlar om hur vi människor i det landområde som numera kallas Sverige har levt våra liv - från vikingatiden fram till dataåldern. Hur vi har ätit, tänkt, klätt oss och mått. Och hur barnen haft det. Plötsligt ter sig den för utvecklingen så viktiga leken som ett modernt fenomen - att tre-åringar skulle arbeta var en självklarhet för bara tvåhundra år sedan. Att de flesta barn avled före fem års ålder också. Och de allra flesta fick nöja sig med vattnig gröt - till frukost, lunch och middag. Och att äta en skiva vetebröd med en kopp kaffe till middag var en realitet för flertalet för bara åttio till nittio år sedan. Skörbjugg och rakitis var var mans plåga. Tala om perspektiv! Tala om levande historia!
Rakitis var vanligt
för hundra år sedan.
Jag funderar om jag själv hade klarat detta - bortskämd som jag är med el, varmvatten, dator och bil? När jag ser på julkalendern tvivlar jag starkt på det. Men jag måste ju haft förfäder som klarat det, eftersom jag finns till. Det är hisnande att tänka på, att man själv ändå - trots allt beroende av bekvämligheter - är resultatet av all denna kamp för överlevnad genom seklerna.
Eketorp - rekonstruerade järnåldersbostäder.
När min yngsta dotter var tre år, besökte familjen den rekonstruerade järnålders-borgen Eketorp på Öland. Där kunde man gå in i bostäder från denna karga tid; järnåldern var kall, eftersom Norden just då drabbades av en liten istid. Skördarna slog fel och människor blev sjuka av svält och kyla och av att andas in röken från eldstäderna i de trånga boningshusen. Medellivslängden var låg - lägre än under både sten- och bronsålder - och barnadödligheten skrämmande hög. Utmed väggarna i Eketorps-bostaden löpte bänkar med djurfällar där man sov och i mitten fanns eldstaden under ett hål i taket. Dottern tittade sig frågande omkring i det mörka rummet med stampat jordgolv. Efter en stunds tystnad, som jag antog ägnades åt grubblerier över något problem, frågade hon, dessvärre med hög röst: "Men var hade de TV:n?"
Från järnåldern?
Och så läser jag att det finns människor som protesterar mot årets julkalender, hävdar att den inte är barnvänlig för att den saknar tomtar, troll och julromantik. Istället föreslår några en repris av 1967 års Teskedsgumman. Visst var den lilla envisa gumman som krympte i tid och otid en rolig underhållning - för femtio år sedan, när världen var så mycket mindre än nu och människorna så oändligt mycket mer naiva och troskyldiga.
Julkalender anno 1967 och 1973.
Tusen är till julafton har ett viktigt budskap till oss som lever nu: vi är lika, vi är samma människor - vi som lever nu och de som levde då, för längesedan. Utvecklingen har rusat på allt snabbare, men människan är precis densamma. Mannen som slaktar sin gris och kvinnan som kokar sin gröt för tusen år sedan är desamma som vi i vår nutid - fast grisen är utbytt mot en dator och gröten mot sushi. Att förstå detta på allvar ger oss perspektiv - inte bara på vår egen historia utan också på vår omvärld, just nu.
Någonstans läste jag följande: "En man upprördes över att en flykting som nyss kommit i land på Italiens kust efter den vanskliga resan över havet, pratade i sin mobil. En annan person svarade: Men det är ju inte medeltiden han flyr ifrån - det är kriget!"
För några veckor sedan fick jag en liten trycksak. Den låg instoppad inuti morgontidningen, så jag antar att oerhört många andra också fick samma lilla trycksak. Den handlade om det så kallade "Berättarministeriet". Här - i lokaler i Hagsätra, Husby och Södertälje - får unga människor från alla länder möjlighet att berätta och att skapa texter - tillsammans med andra unga och tillsammans med ledare/pedagoger. Berättelser ur livet, ur fantasin, ur drömmen. Om krig och utanförskap, om rädsla, flykt och död. Men också om lycka, skönhet och kärlek. För, som det står i den lilla trycksaken: "Att behärska ordets makt är att ta kommandot över sitt liv och sin framtid".
Ordens makt.
Har man ordet i sin makt, kanske vägen till att gripa till vapen blir längre. Det är den ordlösa vreden som är farligast - det är den som blir till hat och till våld. Och det är många som insett vikten av att odla ordet, att stärka språket och inspirera till uttryckskraft och skapande - sponsorerna är många och kända: Bonnierförlagen, Robert Wells och Kronprinsessparet och många fler.
Daniel och Victoria
gillar Berättarministeriet.
När jag läste den lilla trycksaken slog mig följande tanke: varför är det bara de unga som ska få denna underbara möjlighet? Borde det inte också finnas ett berättarministerium för de äldre? Det är ju de som levat länge som har mest minnen. Att ta kommandot över sitt liv är lika viktigt för den unga människan som blickar framåt mot en osäker framtid som för den åldrande människan som ska bringa reda i sina minnen, acceptera sina livsval och sitt åldrande och förbereda sig för ovissheten.
Har massor att berätta.
Drabbad av inspiration författade jag ett brev till den ledande politiker i Stockholms Kommun som kanske allra mest stöttat Berättarministeriet. Jag föreslog ett liknande ministerium för de äldre - en verksamhet som jag kallade "Livsberättelseminsteriet Senior - berättarverkstäder för äldre". Ju mer jag skrev på mitt brev, vred och vände på formuleringarna för att göra dem så skarpa och övertygande som möjligt, desto mer övertygad blev jag själv av denna idé. Vilken grej!
Hotbilder genererar resurser.
Det är nu över två veckor sedan jag skickade mitt brev till kommunpoltikern, som ser så glad och engagerad ut på fotot i trycksaken. Men - än så länge har jag inte fått något svar. Det är som vanligt - när det gäller verksamheter för de äldre - tvärtyst. Är det kanske inte så viktigt med de äldre? Tanken slår mig plötsligt med full kraft: är det för att de äldre anses "ofarliga", för att man inte behöver vara rädd för att de ordlösa gamlingarna i desperation ska sticka bilar i brand, kasta bomber och skjuta vilt omkring sig? Det tysta lidandet, isoleringen utgör ingen hotbild - alltså behövs inga "åtgärder", satsas inga resurser. Är det så?
När det ringer som små, små silverklockor uppe i rönnbärsträden, då vet man att de är där - sidensvansarna. Då mumsar de på de sura bären. De kan samlas i äppelträd, nyponbuskar och oxelträd också, där de kalasar på frostnupen frukt och bär. Silverklockorna ringer i novemberskymningen och när snön har kommit kan de picka efter frusna lingon under det vita täcket.
Kalas på fruset äpple.
Jag läser om sidensvansen i Dagens Nyheter i en krönika av Peter Wiking. Han berättar att den äldsta sidensvans som någonsin påträffats blev sex år och åtta månader, sedan föll den offer för en hungrig sparvhök. Och de vackra fåglarna blir inte gamla: 70% dör det första året och av dem som överlever dör nya 70% det andra året. Det måste vara tufft att vara sidensvans - om kylan blir för hård, om bären är för få och om snötäcket blir för djupt. Sidensvans-livet är kort, men så vackert för oss som bara tittar på och lyssnar till de små silverklockorna. Jag vet inte hur mycket de andra sidensvansarna sörjer när en av dem går bort. Kanske mycket, kanske lite, kanske inte alls. Kanske har de inte tid att fundera över sådana förluster i den eviga jakten på föda.
Det blåser kallt.
Men vi andra, som inte är sidensvansar, har ibland tid att fundera. Som nu, när en god vän på gymmet avlidit. Plötsligt finns han inte där längre. Vi träningsvänner väntar på att han ska komma ut från omklädningsrummet, vänligt leende och lite framåtböjd i sina gråa träningsbyxor och sin vita t-shirt. Så brukade han komma fram och säga hej och alltid hade han något att berätta: om dagsläget, om politiken, om nya filmer. Han var oftast mera uppdaterad än vi andra, både vad gällde nya forskningsrön, datorer och mobiler. Och det han inte visste om gamla filmer var inte värt att veta. Han kunde verkligen berätta. Men han kunde lyssna också. Han skrattade ofta och var alltid på ett strålande humör. Det var bara en sak han verkligen inte ville: att bli liggande som ett vårdpaket. Och det var allvar när han sa att han kunde känna skuggan komma närmare och då ville han att det skulle gå fort. Det gjorde det. Skuggan kom fort och han avled hastigt av en hjärtinfarkt. Han blev aldrig något vårdpaket. Men vi saknar honom och idag tyckte vi vänner att vi nog ändå såg honom skymta där i dörren till omklädningsrummet, glatt leende och på väg till crosstrainern, full av berättelser.
Tillsammans.
Det finns ett instrument som heter celesta. Det ser ut som ett litet piano, men inuti instrumentet är det inte strängar, utan små, små klockor som pinglar när man trycker ner tangenterna. Namnet celesta kommer från latinets coelum som betyder himmel. Celesta betyder alltså "himmelskt instrument", eller kanske "himmels-piano". Och visst låter det lite som sidensvansarna däruppe i rönnbärsträdet om vintern.
Här spelar det lilla klockspelet, till minne av vår berättarglade träningsvän, Plommonälvans dans ur Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Balettackompanjatör Shino Takisawa spelar.
Det sägs att Döden blivit alltmer abstrakt för dagens människor. Den finns där som en skrämmande nödvändighet, någon gång i en avlägsen framtid - men inte NU, inte HÄR. Ju närmare man kommer - desto längre flyttas finalen framåt, långt bort och utom synhåll. Många har aldrig sett en död människa - de skyfflas undan i den kliniska sjukhusmiljön och täcks över i väntan på den sista resan till krematoriet. Ibland hör jag människor säga "om jag dör", som om det vore möjligt att faktiskt välja bort detta enda som är gemensamt för allt som lever, som om det vore möjligt att avskaffa Döden.
Oundvikligt.
Det sägs också att det nu blir allt vanligare att människor väljer att begrava sina anhöriga med "direktare". Det innebär att man hoppar över allt ceremoniel kring avskedstagandet och helt enkelt går direkt på kremeringen. Ingen begravningsceremoni i kyrkan, ingen kista, inga blommor, ingen präst och inga psalmer. Slutpunkten blir oftast att askan strös i någon minneslund. På det sättet blir det ingen tidsspillan för de stressade kvarlevande. Agendan är fullspäckad och att pressa in en begravning - kanske med efterföljande minnesstund och kaffedrickning - låter sig inte göras. Har vi verkligen inte tid att säga adjö? Eller är det en ekonomisk fråga - begravningar kan bli mycket kostsamma? Tycker vi inte längre att det är viktigt att spendera pengar på ett sista avsked? Bättre då att satsa på dem som lever - kanske resa, njuta av livet så länge man har det? Pengarna går ju ändå upp i rök? Eller?
I väntan på kremering.
Är det så? Kanske. Men en sak är helt säker: det finns ett enormt behov av att minnas, hylla, sörja och glädjas över dem som gått före in i evigheten. Det fick jag uppleva under den gångna Allhelgonahelgen när jag arbetade som "ljusvakt" i kyrkan. I tre dagar strömmade människor in i kyrkorummet för att tända ett litet ljus för sina döda. Unga, medelålders, gamla, stora barn, små barn - alla tände med vördnad och stort allvar sina små ljus och satte dem i sanden eller i de stora ljusbärarna. En liten pojke satte ner tre små ljus tätt tillsammans i sanden. "Det är mormor och morfar och faster", viskade han allvarsamt. Efter en stund återvände han för att se om de små ljusen fortfarande brann och fortfarande stod nära varandra. Den lille pojken tittade strängt på mig och sa, att jag inte fick flytta dem - de måste få stå tillsammans.
Ljuständning i kyrkan.
De små flämtande ljuslågorna är bilden av de bortgångnas själar. Och strömmen av människor ville aldrig sluta. Sent på kvällen kom den lille pojken tillbaka för att se om hans tre små ljus fortfarande brann. Det gjorde de inte.
Här borde jag förstås spela den kända gospel-melodin This little light of mine. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker spela en annan melodi - med en text som har nästan exakt samma innebörd: den så kallade Urlicht-satsen ur Gustav Mahlers andra symfoni - Uppståndelsesymfonin. Texten lyder i svensk översättning:
Där kom jag på en stor, bred väg: då kom en ängel och ville visa mig bort därifrån. Å nej! Jag låter mig inte visas bort! Jag kommer från Gud och ska tillbaka till Gud! Den käre Guden ska ge mig ett litet ljus som ska lysa mig hela vägen fram till det eviga livet.
James Gaffigan dirigerar Orchestre Nationale de France. Solist är Nathalie Stutzmann.
(Den tyska originaltexten:
Da kam ich auf einen breiten Weg: Da kam ein Engelein und wollt’ mich abweisen. Ach nein! Ich ließ mich nicht abweisen: Ich bin von Gott und will wieder zu Gott! Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben, Wird leuchten mir bis in das ewig selig Leben!)
