Om sidensvansar

Det ringer!

När det ringer som små, små silverklockor uppe i rönnbärsträden, då vet man att de är där - sidensvansarna. Då mumsar de på de sura bären. De kan samlas i äppelträd, nyponbuskar och oxelträd också, där de kalasar på frostnupen frukt och bär. Silverklockorna ringer i novemberskymningen och när snön har kommit kan de picka efter frusna lingon under det vita täcket.

Kalas på fruset äpple.

Jag läser om sidensvansen i Dagens Nyheter i en krönika av Peter Wiking. Han berättar att den äldsta sidensvans som någonsin påträffats blev sex år och åtta månader, sedan föll den offer för en hungrig sparvhök. Och de vackra fåglarna blir inte gamla: 70% dör det första året och av dem som överlever dör nya 70% det andra året. Det måste vara tufft att vara sidensvans - om kylan blir för hård, om bären är för få och om snötäcket blir för djupt. Sidensvans-livet är kort, men så vackert för oss som bara tittar på och lyssnar till de små silverklockorna. Jag vet inte hur mycket de andra sidensvansarna sörjer när en av dem går bort. Kanske mycket, kanske lite, kanske inte alls. Kanske har de inte tid att fundera över sådana förluster i den eviga jakten på föda.

Det blåser kallt.

Men vi andra, som inte är sidensvansar, har ibland tid att fundera. Som nu, när en god vän på gymmet avlidit. Plötsligt finns han inte där längre. Vi träningsvänner väntar på att han ska komma ut från omklädningsrummet, vänligt leende och lite framåtböjd i sina gråa träningsbyxor och sin vita t-shirt. Så brukade han komma fram och säga hej och alltid hade han något att berätta: om dagsläget, om politiken, om nya filmer. Han var oftast mera uppdaterad än vi andra, både vad gällde nya forskningsrön, datorer och mobiler. Och det han inte visste om gamla filmer var inte värt att veta. Han kunde verkligen berätta. Men han kunde lyssna också. Han skrattade ofta och var alltid på ett strålande humör. Det var bara en sak han verkligen inte ville: att bli liggande som ett vårdpaket. Och det var allvar när han sa att han kunde känna skuggan komma närmare och då ville han att det skulle gå fort. Det gjorde det. Skuggan kom fort och han avled hastigt av en hjärtinfarkt. Han blev aldrig något vårdpaket. Men vi saknar honom och idag tyckte vi vänner att vi nog ändå såg honom skymta där i dörren till omklädningsrummet, glatt leende och på väg till crosstrainern, full av berättelser.

Tillsammans.

Det finns ett instrument som heter celesta. Det ser ut som ett litet piano, men inuti instrumentet är det inte strängar, utan små, små klockor som pinglar när man trycker ner tangenterna. Namnet celesta kommer från latinets coelum som betyder himmel. Celesta betyder alltså "himmelskt instrument", eller kanske "himmels-piano". Och visst låter det lite som sidensvansarna däruppe i rönnbärsträdet om vintern.

Här spelar det lilla klockspelet, till minne av vår berättarglade träningsvän, Plommonälvans dans ur Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Balettackompanjatör Shino Takisawa spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner