Ett litet ljus

Ett litet ljus.

Det sägs att Döden blivit alltmer abstrakt för dagens människor. Den finns där som en skrämmande nödvändighet, någon gång i en avlägsen framtid - men inte NU, inte HÄR. Ju närmare man kommer - desto längre flyttas finalen framåt, långt bort och utom synhåll. Många har aldrig sett en död människa - de skyfflas undan i den kliniska sjukhusmiljön och täcks över i väntan på den sista resan till krematoriet. Ibland hör jag människor säga "om jag dör", som om det vore möjligt att faktiskt välja bort detta enda som är gemensamt för allt som lever, som om det vore möjligt att avskaffa Döden.

Oundvikligt.

Det sägs också att det nu blir allt vanligare att människor väljer att begrava sina anhöriga med "direktare". Det innebär att man hoppar över allt ceremoniel kring avskedstagandet och helt enkelt går direkt på kremeringen. Ingen begravningsceremoni i kyrkan, ingen kista, inga blommor, ingen präst och inga psalmer. Slutpunkten blir oftast att askan strös i någon minneslund. På det sättet blir det ingen tidsspillan för de stressade kvarlevande. Agendan är fullspäckad och att pressa in en begravning - kanske med efterföljande minnesstund och kaffedrickning - låter sig inte göras. Har vi verkligen inte tid att säga adjö? Eller är det en ekonomisk fråga - begravningar kan bli mycket kostsamma? Tycker vi inte längre att det är viktigt att spendera pengar på ett sista avsked? Bättre då att satsa på dem som lever - kanske resa, njuta av livet så länge man har det? Pengarna går ju ändå upp i rök? Eller?

I väntan på kremering.

Är det så? Kanske. Men en sak är helt säker: det finns ett enormt behov av att minnas, hylla, sörja och glädjas över dem som gått före in i evigheten. Det fick jag uppleva under den gångna Allhelgonahelgen när jag arbetade som "ljusvakt" i kyrkan. I tre dagar strömmade människor in i kyrkorummet för att tända ett litet ljus för sina döda. Unga, medelålders, gamla, stora barn, små barn - alla tände med vördnad och stort allvar sina små ljus och satte dem i sanden eller i de stora ljusbärarna. En liten pojke satte ner tre små ljus tätt tillsammans i sanden. "Det är mormor och morfar och faster", viskade han allvarsamt. Efter en stund återvände han för att se om de små ljusen fortfarande brann och fortfarande stod nära varandra. Den lille pojken tittade strängt på mig och sa, att jag inte fick flytta dem - de måste få stå tillsammans.

Ljuständning i kyrkan.

De små flämtande ljuslågorna är bilden av de bortgångnas själar. Och strömmen av människor ville aldrig sluta. Sent på kvällen kom den lille pojken tillbaka för att se om hans tre små ljus fortfarande brann. Det gjorde de inte.

Här borde jag förstås spela den kända gospel-melodin This little light of mine. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker spela en annan melodi - med en text som har nästan exakt samma innebörd: den så kallade Urlicht-satsen ur Gustav Mahlers andra symfoni - Uppståndelsesymfonin. Texten lyder i svensk översättning:

Där kom jag på en stor, bred väg:
då kom en ängel och ville visa mig bort därifrån.
Å nej! Jag låter mig inte visas bort!
Jag kommer från Gud och ska tillbaka till Gud!
Den käre Guden ska ge mig ett litet ljus
som ska lysa mig hela vägen fram till det eviga livet.

James Gaffigan dirigerar Orchestre Nationale de France. Solist är Nathalie Stutzmann.

(Den tyska originaltexten:

Da kam ich auf einen breiten Weg:
Da kam ein Engelein und wollt’ mich abweisen.
Ach nein! Ich ließ mich nicht abweisen:
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott!
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig Leben!)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner