Livsberättelse-ministeriet

Med pennan som vapen.

För några veckor sedan fick jag en liten trycksak. Den låg instoppad inuti morgontidningen, så jag antar att oerhört många andra också fick samma lilla trycksak. Den handlade om det så kallade "Berättarministeriet". Här - i lokaler i Hagsätra, Husby och Södertälje - får unga människor från alla länder möjlighet att berätta och att skapa texter - tillsammans med andra unga och tillsammans med ledare/pedagoger. Berättelser ur livet, ur fantasin, ur drömmen. Om krig och utanförskap, om rädsla, flykt och död. Men också om lycka, skönhet och kärlek. För, som det står i den lilla trycksaken: "Att behärska ordets makt är att ta kommandot över sitt liv och sin framtid".

Ordens makt.

Har man ordet i sin makt, kanske vägen till att gripa till vapen blir längre. Det är den ordlösa vreden som är farligast - det är den som blir till hat och till våld. Och det är många som insett vikten av att odla ordet, att stärka språket och inspirera till uttryckskraft och skapande - sponsorerna är många och kända: Bonnierförlagen, Robert Wells och Kronprinsessparet och många fler.

Daniel och Victoria
gillar Berättarministeriet.

När jag läste den lilla trycksaken slog mig följande tanke: varför är det bara de unga som ska få denna underbara möjlighet? Borde det inte också finnas ett berättarministerium för de äldre? Det är ju de som levat länge som har mest minnen. Att ta kommandot över sitt liv är lika viktigt för den unga människan som blickar framåt mot en osäker framtid som för den åldrande människan som ska bringa reda i sina minnen, acceptera sina livsval och sitt åldrande och förbereda sig för ovissheten.

Har massor att berätta.

Drabbad av inspiration författade jag ett brev till den ledande politiker i Stockholms Kommun som kanske allra mest stöttat Berättarministeriet. Jag föreslog ett liknande ministerium för de äldre - en verksamhet som jag kallade "Livsberättelseminsteriet Senior - berättarverkstäder för äldre". Ju mer jag skrev på mitt brev, vred och vände på formuleringarna för att göra dem så skarpa och övertygande som möjligt, desto mer övertygad blev jag själv av denna idé. Vilken grej!

Hotbilder genererar resurser.

Det är nu över två veckor sedan jag skickade mitt brev till kommunpoltikern, som ser så glad och engagerad ut på fotot i trycksaken. Men - än så länge har jag inte fått något svar. Det är som vanligt - när det gäller verksamheter för de äldre - tvärtyst. Är det kanske inte så viktigt med de äldre? Tanken slår mig plötsligt med full kraft: är det för att de äldre anses "ofarliga", för att man inte behöver vara rädd för att de ordlösa gamlingarna i desperation ska sticka bilar i brand, kasta bomber och skjuta vilt omkring sig? Det tysta lidandet, isoleringen utgör ingen hotbild - alltså behövs inga "åtgärder", satsas inga resurser. Är det så?

Jag väntar fortfarande på svar...


Copyright: Åsa Adiolfsson Wallner