Tusen år av liv

Var det bättre förr?

Årets julkalender i TV heter Tusen år till julafton. Den handlar om hur vi människor i det landområde som numera kallas Sverige har levt våra liv - från vikingatiden fram till dataåldern. Hur vi har ätit, tänkt, klätt oss och mått. Och hur barnen haft det. Plötsligt ter sig den för utvecklingen så viktiga leken som ett modernt fenomen - att tre-åringar skulle arbeta var en självklarhet för bara tvåhundra år sedan. Att de flesta barn avled före fem års ålder också. Och de allra flesta fick nöja sig med vattnig gröt - till frukost, lunch och middag. Och att äta en skiva vetebröd med en kopp kaffe till middag var en realitet för flertalet för bara åttio till nittio år sedan. Skörbjugg och rakitis var var mans plåga. Tala om perspektiv! Tala om levande historia!

Rakitis var vanligt
för hundra år sedan.

Jag funderar om jag själv hade klarat detta - bortskämd som jag är med el, varmvatten, dator och bil? När jag ser på julkalendern tvivlar jag starkt på det. Men jag måste ju haft förfäder som klarat det, eftersom jag finns till. Det är hisnande att tänka på, att man själv ändå - trots allt beroende av bekvämligheter - är resultatet av all denna kamp för överlevnad genom seklerna.

Eketorp - rekonstruerade järnåldersbostäder.

När min yngsta dotter var tre år, besökte familjen den rekonstruerade järnålders-borgen Eketorp på Öland. Där kunde man gå in i bostäder från denna karga tid; järnåldern var kall, eftersom Norden just då drabbades av en liten istid. Skördarna slog fel och människor blev sjuka av svält och kyla och av att andas in röken från eldstäderna i de trånga boningshusen. Medellivslängden var låg - lägre än under både sten- och bronsålder - och barnadödligheten skrämmande hög. Utmed väggarna i Eketorps-bostaden löpte bänkar med djurfällar där man sov och i mitten fanns eldstaden under ett hål i taket. Dottern tittade sig frågande omkring i det mörka rummet med stampat jordgolv. Efter en stunds tystnad, som jag antog ägnades åt grubblerier över något problem, frågade hon, dessvärre med hög röst: "Men var hade de TV:n?"

Från järnåldern?

Och så läser jag att det finns människor som protesterar mot årets julkalender, hävdar att den inte är barnvänlig för att den saknar tomtar, troll och julromantik. Istället föreslår några en repris av 1967 års Teskedsgumman. Visst var den lilla envisa gumman som krympte i tid och otid en rolig underhållning - för femtio år sedan, när världen var så mycket mindre än nu och människorna så oändligt mycket mer naiva och troskyldiga.

Julkalender anno 1967 och 1973.

Tusen är till julafton har ett viktigt budskap till oss som lever nu: vi är lika, vi är samma människor - vi som lever nu och de som levde då, för längesedan. Utvecklingen har rusat på allt snabbare, men människan är precis densamma. Mannen som slaktar sin gris och kvinnan som kokar sin gröt för  tusen år sedan är desamma som vi i vår nutid - fast grisen är utbytt mot en dator och gröten mot sushi. Att förstå detta på allvar ger oss perspektiv - inte bara på vår egen historia utan också på vår omvärld, just nu.

Någonstans läste jag följande: "En man upprördes över att en flykting som nyss kommit i land på Italiens kust efter den vanskliga resan över havet, pratade i sin mobil. En annan person svarade: Men det är ju inte medeltiden han flyr ifrån - det är kriget!"


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner