En övning i skräck

Jag skrev igår om katakomberna i Palermo och om min framlidne ex-makes behov av att ständigt påminna människor om deras dödlighet. Behöver vi påminna oss? Behöver vi öva oss? Vill vi?

Vad är det egentligen som gör att människor dras till dessa dödens rum? Katakomberna i Palermo är en enormt populär turistattraktion, katakomberna i Rom och Paris likaså. I torsdagens DN stod att läsa om Guanajuato - en liten småstad i Mexico dit turister vallfärdar i mängder - inte för att se den storslagna katedralen eller den gamla teatern i klassicistisk stil - nej, för att se de av torka och hetta förvridna kropparna efter för längesedan begravda människor som fallt offer för en koleraepidemi och som samlats ihop i ett museum. Dagligen kommer tretusen besökare till det lilla muséet. Tretusen! Vilket museum i vår miljon-huvudstad kan skryta med sådana besökssiffror? Några av de tretusen besökarna påstås dessutom svimma av skräck inne i muséet. Jag har själv stått i kö - så lång att jag till slut gav upp, påhejad av min nuvarande, och i högsta grad levande, make (som absolut inte ville köa) - för att se utställningen Bodies i Köpenhamn. Konserverade döda kroppar i olika konstnärliga installationer.

Bodies - konserverade döda kroppar i konstnärliga installationer.
Freakshow eller ett memento?

Jag ville verkligen se utställningen - och hoppas att någon gång i livet få en chans att göra det. Däremot skulle jag aldrig betala ett öre för att åka spöktåget på Gröna Lund eller se en skräckfilm (bortsett från Dracula förstås). Vari ligger egentligen skillnaden? Är fascinationen inför dessa mumier av samma art som attraktionskraften hos en freakshow - jämförbar med skäggiga damen eller elefantmannen? Eller handlar det om något annat?

Skäggiga damen - en cirkusattraktion,
knappast något mer.

Jag tror att det handlar om något annat - jag tror faktiskt att det handlar just om att öva sig. Att påminna sig. Att vänja ögonen vid det öde som ska drabba oss alla - helt och fullt utan undantag. Dessvärre. Vilken tragisk paradox. Om det finns en mening eller inte med våra liv och vårt strävande - det får vi aldrig veta. Men att vi kommer att höra till den oerhört stora, gigantiska, skaran avlidna - den saken vet vi. Och att kika lite försiktigt på dessa kroppar - då och då - minskar kanske i viss mån skräcken. En ren utnötningsprocedur alltså. KBT-terapeuternas metod är ju att utsätta sina patienter för just det de är rädda för, i små portioner: ta en liten promenad på torget, om du har torgskräck, åk hissen bara en våning om du har klaustrofobi, åk ut till Arlanda och spana lite på flygplanen, om du har flygskräck. Och: kika lite på mumier om du är rädd för att dö.

Kanske är det så att de som själva är rädda för att dö, dras till mumierna, medan de som inte är rädda inte känner den där dragningen ner i katakombernas mörker?

En som med all säkerhet var väldigt rädd - för väldigt mycket - och som älskade att skrämmas, var Michael Jackson. Hans allra mest berömda musikvideo är Thriller. Nu när jag sitter och skriver detta och letar på YouTube, ser jag att den längsta versionen av Thriller har haft över 123 miljoner tittare. Wacko Jacko och liken i Guanajuato - en övning i skräcken för vår egen död och för mörkret inom oss själva.

Eller är det bara en freakshow?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner