Miles Davis versus Quincy Jones

Igår körde jag min bil mellan Vällingby och Öland igen. Den här gången var jag ensam i röda Mercan och hade inte mina döttrar som enväldiga DJ:s. Det är kul att lyssna på deras musik - men ibland blir man lite trött på det ofta ganska monotona soundet hos favoritartisterna; Kesha, Nicki Minaj och Britney Spears. "Staaarships were meant to flyyy" och "Don't you know that you're toxiiiic??" Så igår tänkte jag köra med något annat - och istället för Mozart, Brahms och grabbarna tänkte jag susa fram på E4:an och E22:an ackompanjerad av lite häftig jazz. Så jag började leta i gömmorna hemma.

När jag jobbade på Musikaliska akademien, delade vi ut Polarpriset (donatorn Stikkan Anderson hade blivit hedersledamot). Ett år gick priset till jazzkompositören och arrangören Quincy Jones. Vid prisutdelningsceremonien delade skivbolaget ut CD-skivor med smakprov ur hans produktion. Den skivan hittade jag i gömmorna. Och så hittade jag en annan gammal skiva också: Siesta med Miles Davis och Marcus Miller (den jag spelade ett exempel ur i gårdagens blogginlägg). Den hade jag köpt i början på 90-talet, när jag också läste Miles Davis självbiografi.

Qunicy Jones och dåvarande hustrun Nastassia Kinski ungefär
som de såg ut vid Polarprisutdelningen. Akademiens vaktmästare Patrik
bländades av Nastassias skönhet, men kunde inte förstå hur hon kunnat gifta sig
med en sådan gammal gubbe, så han försökte lägga in en stöt
för egen räkning... Utan framgång.

I höjd med Södertälje, när det värsta långtradarrallyt mojnat, satte jag igång Quincy. Snyggt arrat, effektivt och väldigt lättlyssnat - men fan, så tråkigt. Jag blev besviken där jag satt och körde. Trots häftiga slagverksinsatser och maffigt breda sax-sektioner vara det inget klös alls. Bara mainstream. Som en kostymnisse med ett glas whiskey, som en oxfilé utan kryddor, som en ståuppare utan vässade vapen.

I Stavsjö, där jag brukar äta lunch, bytte jag skiva. Nu till Siesta. Det är mystisk musik. Man kan faktiskt inte riktigt veta vad det är för genre man lyssnar på egentligen. Det är mycket synthar och en del transportsträckor. Men ibland glimmar det stora geniet till, med bländande kraft. Den bländade så starkt att ögonen tårades.

Ibland glimmar det stora geniet till
 - med bländande kraft.

Miles Davis är ett exempel på en konstnär som aldrig stagnerar. Hela tiden bryter han ny väg. När han fulländat en genre, byter han spår, lever aldrig på gamla lagrar. Prövar nytt. Inleder samarbeten med artister från andra musikaliska världar. Han berättar i sin självbiografi, att han vid ett konserttillfälle sjöng, trots problem med halsen och fick en så svår stämbandsinflammation att han förlorade sin röst. Efter det blev trumpeten hans röst. Det är genom den han sjunger och berättar och den rösten klingar så full av ödslighet och storstadsmörker.

Här kommer Miles tillsammans med Marcus Miller och en helt fantastisk saxofonist som jag inte vet namnet på. Låten heter Mr Pastorius. Notera Miles' hår. Det är den peruk som hans hustru slet av honom mitt under en spelning, som hämnd för att han varit henne otrogen, bland annat. Skitstövel eller inte - en STOR konstnär är han iallafall.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner