En kort fundering över orden "jag älskar dig"

Det är sen söndagkväll och jag har suttit framför TV:n en stund och zappat. Jag råkade få se en kort sekvens på Ettan från akutmottagningen på ett brittiskt sjukhus. En gammal man - Omar - och hans son. Pappan, i åttioårsåldern, är mycket sjuk och ska tydligen akut genomgå en operation som han har 50% chans att överleva. Sonen intervjuas parallellt med att man filmar honom där han sitter bredvid sin gamla pappa som ligger på en bår med en spykopp av kartong bredvid sig. Sonen är tyst och mycket allvarlig. Han baddar pappans feberheta panna med en pappersservett och båda vet att detta kan vara deras allra sista stund tillsammans.

Så rullas pappan iväg till operationen och sonen vankar runt i sjuksalen. Orolig och ångestfull. Han säger allvarligt till intervjuaren att det är en sak han är mycket ledsen över: han har inte sagt till pappan att han älskar honom. Om pappan inte klarar operationen, kommer han aldrig att få veta att sonen älskade honom. Han kom sig helt enkelt inte för med att säga dessa ord. Och nu ångrar han sig. Han borde ha sagt det innan det är för sent. Man ser tydligt hur denna insikt plågar honom.

Men den gamle pappan klarar operationen. Han kommer tillbaka, svag men med möjlighet att tillfriskna. Sonen ger honom att dricka med en liten sked. Intervjuaren frågar om han nu sagt att han älskar sin far. Sonen ler blekt och säger, att nej, det har han inte. Varför, undrar intervjuaren. Sonen tvekar länge innan han svarar: "Han vet det säkert ändå. Vi säger inte sådant. Vi människor är sådana".

Också ett sätt att säga "jag älskar dig".

Jag funderar: varför har många så svårt att säga att de älskar en gammal förälder? Är vi rädda för att blotta vår känslighet - som vi alla faktiskt bär med oss? Är vi rädda för att visa att vi är beroende? Är vi rädda för våra tårar? Är vi rädda för att göra bort oss? Är vi rädda för att bli avvisade? Vad är det som är så svårt?

Jag tror nog att sonen har rätt: gamle pappa Omar känner säkert att det finns stor kärlek bakom sonens omsorger med pappersservetterna. Orden behöver inte sägas. Men sonen hade velat ge sin far ett ord på vägen, ifall han skulle anträda den allra sista resan.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner