Inspiration och verklighet

Imorgon ska jag träffa min jobb-coach igen. Det blir näst sista tillfället för den här omgången. Jag har betalt ur egen kassa, och det har blivit många tusenlappar - men inget jobb, ännu så länge. Coachen har kopierat några jobb-annonser åt mig: fyra tror jag att det är. I övrigt ägnar han sig åt att inspirera i en och en halv timme per månad. Han brukar säga, att en coach ska inspirera och skapa motivation. Det är coachens roll: inspiratör och motivatör. Jag är väldigt motiverad - och det vet han. Inspirationen får jag försöka mana fram där jag sitter och letar på jobbsajter, skriver mina brev och ansökningar och försöker hitta nya lösningar och idéer. Så sitter jag varje dag. Hittills har jag sökt flera hundra jobb. Och så tänker jag så här: alla de som redan har ett jobb - är de verkligen så perfekta? Har de verkligen allt det där som jag inte har? Allt det där som efterfrågas i jobbannonserna? Om de skulle tvingas söka om sina jobb - skulle de få dem då? Skulle väl inte tro det...

En plats för coacher?

 

Tidigare i mitt liv brukade familjen bo på ett pensionat på Öland på somrarna. Pensionatet ägdes av Svenska kyrkan och var väldigt trevligt. Maten var kanske lite träig och trist, men personalen var väldigt snäll och trevlig. Så fick kyrkan för sig att pensionatet behövde en uppryckning - inte helt fel alls - och då ville man ta i från grunden. Så alla de som jobbat där fick söka sina tjänster på nytt - med intervjuer och hela proceduren. Och ingen av dem fick nytt förordnande. Jo förresten, en av vaktmästarna fick tillbaka sitt jobb, men det fick inte hans fru som städade på pensionatet, så han tackade nej. Helt nytt alltså, från städerskor och kökspersonal till chef och värdinnor. (Och kock, tack och lov!)

Viktigt varningsmärke - här gäller det att se upp!

En annan parallell. (Som vanligt jämför jag med bilkörning och trafik. På något sätt tror jag att trafiken är en metafor för våra liv. Antagligen är det därför jag älskar vägmärken så mycket.) Trafikverket arbetar ju för att uppnå noll-visionen - inga dödsfall i trafiken. Troligen en ouppnåelig utopi. Men - ute i trafiken rör sig massor av personer som ser dåligt, hör dåligt, är mycket gamla och/eller sjuka. Jag vet flera som tog körkort på 40-talet och som fortfarande kör runt i sin bil. Trafiksituationen för sextiofem år sedan jämfört med idag - den är ju totalt annorlunda. Det är som att jämföra ett litet propellerplan med en månraket. Tänk, om alla dessa förare med gamla körkort från propellertiden skulle måste köra upp igen? Hur många av dessa förare skulle klara inträdet till rymdåldern? Men det förslaget lär nog dröja... Trots att statistiken talar sitt tydliga språk om korsnings- och rondellolyckor med äldre bilförare.

Kvällens slutsats: har du ett jobb - lämna det inte, hur tråkigt och själsligt utarmande det än är. Man vet vad man har, men inte vad man får. Tog du körkort för sextiofem år sedan, håll hårt i lappen och akta dig för att kolla synen hos doktorn - det kan ju hända att du är halvblind. Är du olycklig i ditt äktenskap - gör inget. För man vet vad man har, men...

Hoppas ändå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner