Är det bara män som brottas med Gud?

I lördags läste jag en recension av en nyutkommen bok. Boken är skriven av en ung kvinna och handlar om en ung kvinna som rör sig i nattlivet runt Stureplan - mycket alkohol, många korta möten, många uppbrott, oro, fylla, ångest och infektioner.

Recensenten skriver så här: "Romaner om unga, moderna kvinnor skrivna av unga, moderna kvinnor brukar i allmänhet mynna ut i ett djupt konservativt slut: självdestruktiviteten har naturligtvis orsakats av en man och till slut hittar Hon tillbaka till Honom. I motsvarande manliga romaner brottas huvudpersonen snarare med Konsten, Gud eller någon annan förment högre mening med livet."

Knausgård - tänker djupt. Nästan lika...

... djupt som Friedrich Nietzsche.

Jag tror att det stämmer. Både vad gäller moderna romaner och gamla romaner, moderna filmer och gamla filmer. Vad beror detta på? Var är kvinnorna som brottas med Konsten och med Gud? Eller frågan kanske skulle omformuleras så här istället: Brottas kvinnor kanske inte med Konsten eller Gud? Är det bara männen som får/kan syssla med denna typ av metafysisk brottning?

Jag skrev ju om detta fenomen i ett tidigare blogginlägg Varför bara män? Skulle någon fiktiv kvinna uppenbara sig, som brottas med dessa storheter - då är hon antingen galen eller så är hon lesbisk/gammal/okvinnlig. Det tycks inte som att det går att porträttera en gestalt som är både kvinnligt kärleksfull och moderlig och som brottas med Konsten och Gud - samtidigt. Jag gillar inte att det är så här. Jag blir riktigt arg faktiskt. För i verkligheten finns ju dessa kvinnor. Eller? Just nu kom jag iallafall på en: Ann Heberlein. Teologie doktor i etik och författare. Såvitt jag vet är hon både knivskarpt intellektuell, produktiv, brottas med iallafall Etiken och Gud - och är dessutom både mamma och hustru.

Ann Heberlein - tänker djupt och gränsöverskridande.
Och är dessutom mamma - och fru.

Jag tror tyvärr att det finns något slags inrotad uppfattning, att kvinnor ska vara "jordnära" och/eller "naturliga". De ska inte vara för spekulativa och hypotetiska. De ska vara mera pragmatiska och tänka på näraliggande saker som blommor, matlagning, mode och heminredning. Svävar man ut i metafysiska spekulationer - då är man okvinnlig. När jag var liten hade jag en kompis - det var henne jag skrev om i mitt förra inlägg Måste man älska sina föräldrar? - hon var rund, hade rödblommiga kinder och pratade aldrig om Konsten eller Gud. Jag däremot var blek, mager och pratade massor om Konsten iallafall. Gud var jag inte så intresserad av. Vem av flickorna var mest poppis? Inte var det jag iallafall...

Nu kom jag på ytterligare en spekulativ kvinna - som har den underbara förmågan att göra naturvetenskapen levande och som kan förklara fysikens gåtor så att alla kan förstå - utan att på minsta sätt förminska eller förvanska: Bodil Jönsson - professor i fysik.

Bodil Jönsson - också en tänkare.

Men detta är ju i vår verklighet. Hur är det i fiktionen? Var finns kvinnorna som både älskar och spekulerar? Både sköter hem och forskar? Både är mamma och skapande konstnär? Både nattar barn och spränger tankens gränser?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner