Selfie antique

Tiden går och går.

Tidens gång är något gåtfullt och outgrundligt. Vart tar den vägen? Vad gör den med oss människor? Blir vi bättre? Klokare? Eller blir vi bara sämre, svagare och fulare - för att till sist säcka ihop som en överblommad tulpan?

Visset. Vackert.

Frågorna fyller min tankevärld. Och är det något jag förstått under Tidens gång är det just detta, att de stora frågorna oftast inte har några svar. Det går inte att svara på det som allra mest kräver en förklaring i våra liv. Att förstå och acceptera det - är att bli vuxen, att följa Tiden och leva det liv man fått sig tilldelat. Och livets gåva kan vara tung att bära - också det måste man lära sig att acceptera. Eller? Ska livet och förhållandet till Tiden vara en kamp eller ett accepterande nederlag?

Greta Garbo på äldre dagar.

En fråga som ibland dyker upp i min hjärna, är hur det kan kännas att som åldrad se sig själv som ung på film - ett öde som torde drabba de flesta filmskådespelare. Är det en glädje att möta sig själv för längesedan? Eller är det med smärta och med ett styng av saknad man ser den släta huden, de klara ögonen och den spänstiga kroppen? Vår svenska storstjärna Greta Garbo gjorde sin allra sista film 1941, trettiosex år gammal. Hur tillbringade hon de resterande femtio åren av sitt långa liv - dold bakom sjaletter, mössor och solglasögon, ensam i sin stora tysta lägenhet på Manhattan i New York? Tittade hon på de gamla filmerna i sin ensamhet? Vågade hon det eller valde hon att gömma sig inte bara för omvärlden utan också för sig själv och sina egna blickar? Längtan tillbaka kunde ju riskera att bli övermäktigt stark, och vad gör man då? För stanna Tiden går ju inte. Inte heller vrida den tillbaka.

Den gudomliga Greta.

Hur ska vi människor hantera Tiden? Min mormor slutade fylla år när hon passerat de sextio. Visst firade hon sin dag, den 10 december, men hur mycket hon fyllde ville hon inte yppa. Hon blev 89 år, men ändå aldrig mer än sextio. Jag minns att jag försökte skoja med henne en gång och frågade om hon inte tyckte att det tedde sig lite konstigt att ständigt fylla sextio - om och om igen, år efter år. Men mormor förstod inte skämtet - istället blev hon harmsen och förargad. För henne var Tidens gång alltför skrämmande för att skrattas åt. Är den det?

Har Tiden
stannat nu?

Jag tror att man ska ta Tiden på allvar. Man ska fylla den med liv - så gott man någonsin kan. Och kan man finna något att haka sig fast i - bortanför det hisnande flödet av sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år - då är man lycklig. Då har man något att fästa sitt nu i och något att minnas. För utan minne blir Tiden bara en skrämmade utförsresa utan hållplatser.

Här kommer en kvinna som åldrats, men ändå inte. Håret må vara grått numera, men musiken lever i henne som alltid - evigt ung och evigt stark. Pianisten Martha Argerich spelar Scarlatti. 300 år gamla toner som lever sitt liv utanför Tiden.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner