Att titta i backspegeln eller Vi är vår historia

Att titta i backspegeln är väldigt viktigt när man kör bil. Det fick jag lära mig - med hugg och slag - i bilskolan. Jag tog körkort förra året - så detta är ingen gammal kunskap, utan rykande färsk.

"Vad är det för färg på bilen bakom!?" brukade en av mina många trafikpedagoger (den bäste) hojta, ungefär var tredje sekund. Och jag har lärt mig läxan - jag tittar väldigt mycket i backspeglarna, särskilt den stora i mitten. Det känns tryggt att veta hur nära bilen bakom ligger, om den tänker köra om, om jag kan byta fil eller inte och hur långt jag kommit när jag kör om och ska tillbaka in i innerfilen igen. Hela körningen blir liksom säkrare, lugnare och mera rytmiskt jämn när man hela tiden kollar bakåt. Slutsats: för att komma framåt på ett bra och säkert sätt, måste man hela tiden uppdatera sitt "bakom-läge".

Backspegel i trafiken
- uppdaterar bakom-läget.
 

Min jobb-coach säger, att coacher inte ska titta bakåt. En effektiv och duktig coach ska hela tiden ha siktet inställt på framtiden. Han ska inte fastna i det förflutna - inte låta sin klient älta gammalt groll, mörka minnen och ouppklarade konflikter. Nej - glöm det och gå vidare. Säger coachen. Framåt! Jag undrar. Och tänker på trafiken och bilen... Och på min bilskolelärare.

"Vad är det för färg på bilen bakom!?"

"Vad gjorde du innan du blev arbetslös?"
"Vilka val gjorde du i livet?"
"Hur ser du på de beslut du hittills fattat i ditt liv?"
"Vad är du riktigt nöjd med i ditt liv - 'so far'?"
"Vad är du mindre nöjd med i ditt liv - också 'so far'?"
"Hur känns det att vara utan jobb?"
"Om du skulle beskriva dig själv - vem är du då?"

Backspegel i livet
- uppdaterar också bakom-läget.

Jag tror att vi människor är vår historia. Det fanns ett TV-program som hette Du är vad du äter - det är samma sak. Äter man fet och osund mat - blir man fet och osund. Förtränger man sina val och handlingar - blir man outvecklad, fastnar och slutar att växa. Om vi inte känner vår historia och bearbetar våra minnen - vilka är vi då? Utan koll bakåt i livet, kommer vi inte framåt. Inte på ett säkert sätt, iallafall. Man kommer att begå samma misstag, om och om igen, om man inte frågar sig vad som egentligen hände.

Du är din historia. Bearbeta den, skärskåda den, tampas med den, gläds åt den, sörj över den, skratta åt den, gråt åt den. Men, vad du gör - göm den inte! Och glöm den inte heller!

Så, ett meddelande till coachen: ta en titt i backspegeln då och då med dina klienter. Färden framåt kommer att bli både säkrare och mera framgångsrik. Även om den kanske börjar lite långsamt...

Färden börjar kanske lite långsamt...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hellre död än gammal? Knappast!

När jag växte upp fanns det ett uttryck jag hörde sägas då och då: Den Gud älskar dör ung.
Jag minns inte i vilka sammanhang jag hörde detta, och innebörden är ju väldigt makaber, minst sagt. Särskilt som jag ju hade två släktingar som avlidit i unga år och lämnat stor sorg och saknad efter sig - jag skrev om ett av dödsfallen i texten Finns det en mening? Och min stackars morfar som var född 1860 (snacka om gammal pappa...) - han förlorade fyra barn i Spanska sjukan. Och det kan han nog knappast ha tolkat som Guds kärlek. Snarare som Hans straff.

Men vad menar man med Den Gud älskar dör ung? Egentligen? Menas det att Gud älskar den unga personen så mycket, att Han inte står ut med att personen inte kommer upp och gör Honom sällskap i himlen? Eller menas det att åldrandet i sig är ett sådant straff, en sådan kränkning för människan, att motsatsen vore lindrigare? Hellre död än åldrad. Tanken svindlar lite faktiskt.

Skulle mycket väl ...

 

... kunna vara samma kvinna - med femtio års mellanrum.
Inte vore väl döden att föredra?

En kväll satt jag, Storasyster, Lillasyster och Bästisen i TV-soffan och tittade på Svenska Hollywood-fruar på Trean. En av fruarna är lite äldre än de andra - 53, tror jag. Hon försöker se ut som en ung filmstjärna, men lyckas inte särskilt bra. Ryggen har börjat bli lite krum - och åsikterna aningen mossiga, håret är för blont och läppstiftet alldeles för bjärt. Men, hon gör sitt yttersta för att se ung ut - det märks. Bästisen ser allvarlig ut där hon sitter i soffan, hon ger ifrån sig en tung suck. Så säger hon: "Åldrandet är så hemskt! Jag vill inte åldras längre än till 25."

Jag frågar vad hon menar och ber henne att förklara hur hon tänker. Då säger hon ungefär så här: "Efter 25 är man ju inte längre vacker. Man blir rynkig, hängig och ful. Jag vill inte uppleva det."
Jag påminner henne om alternativet - och det gör henne ännu mer bekymrad. Hon tänker djupt - så det knakar, ser jag.

"Jag tänker iallafall inte låta mig förfalla" säger hon dramatiskt. "Jag tror nog att jag ska börja operera mig tidigt, så att åldrandet liksom inte hinner i fatt mig." "Jaha", säger Storasyster och Lillasyster intresserat med en mun, "Var då?? Ska du börja med tuttarna eller ska du ta ansiktet först?" Jag lyssnar med stigande förvåning. "Är det inte bättre att ni motionerar och äter sund mat istället för att ta till kniven?" föreslår jag. Men det är det tydligen inte alls. Det måste vara synliga åtgärder. Och snabbverkande. Quick fix, alltså.

Kirurgisk quick fix - då slipper man
tänka på att röra på sig och äta rätt. Eller??

En fråga: hur kan det komma sig att unga människor är så fixerade vid utseendet?
Och ett möjligt svar: All TV-reklam med retuscherade modeller. T.ex. L'Oréals reklam för något slags hudkräm, där den onaturligt stela, robotaktiga unga skönheten säger, med beslöjad röst: "I am perfection..."

Ytterligare en fråga: hur kan det komma sig att unga människor är så rädda för att åldras? Ett möjligt svar: TV-reklamen visar inte att man faktiskt kan vara väldigt vacker, även på gamla dar.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Är det bara män som brottas med Gud?

I lördags läste jag en recension av en nyutkommen bok. Boken är skriven av en ung kvinna och handlar om en ung kvinna som rör sig i nattlivet runt Stureplan - mycket alkohol, många korta möten, många uppbrott, oro, fylla, ångest och infektioner.

Recensenten skriver så här: "Romaner om unga, moderna kvinnor skrivna av unga, moderna kvinnor brukar i allmänhet mynna ut i ett djupt konservativt slut: självdestruktiviteten har naturligtvis orsakats av en man och till slut hittar Hon tillbaka till Honom. I motsvarande manliga romaner brottas huvudpersonen snarare med Konsten, Gud eller någon annan förment högre mening med livet."

Knausgård - tänker djupt. Nästan lika...

... djupt som Friedrich Nietzsche.

Jag tror att det stämmer. Både vad gäller moderna romaner och gamla romaner, moderna filmer och gamla filmer. Vad beror detta på? Var är kvinnorna som brottas med Konsten och med Gud? Eller frågan kanske skulle omformuleras så här istället: Brottas kvinnor kanske inte med Konsten eller Gud? Är det bara männen som får/kan syssla med denna typ av metafysisk brottning?

Jag skrev ju om detta fenomen i ett tidigare blogginlägg Varför bara män? Skulle någon fiktiv kvinna uppenbara sig, som brottas med dessa storheter - då är hon antingen galen eller så är hon lesbisk/gammal/okvinnlig. Det tycks inte som att det går att porträttera en gestalt som är både kvinnligt kärleksfull och moderlig och som brottas med Konsten och Gud - samtidigt. Jag gillar inte att det är så här. Jag blir riktigt arg faktiskt. För i verkligheten finns ju dessa kvinnor. Eller? Just nu kom jag iallafall på en: Ann Heberlein. Teologie doktor i etik och författare. Såvitt jag vet är hon både knivskarpt intellektuell, produktiv, brottas med iallafall Etiken och Gud - och är dessutom både mamma och hustru.

Ann Heberlein - tänker djupt och gränsöverskridande.
Och är dessutom mamma - och fru.

Jag tror tyvärr att det finns något slags inrotad uppfattning, att kvinnor ska vara "jordnära" och/eller "naturliga". De ska inte vara för spekulativa och hypotetiska. De ska vara mera pragmatiska och tänka på näraliggande saker som blommor, matlagning, mode och heminredning. Svävar man ut i metafysiska spekulationer - då är man okvinnlig. När jag var liten hade jag en kompis - det var henne jag skrev om i mitt förra inlägg Måste man älska sina föräldrar? - hon var rund, hade rödblommiga kinder och pratade aldrig om Konsten eller Gud. Jag däremot var blek, mager och pratade massor om Konsten iallafall. Gud var jag inte så intresserad av. Vem av flickorna var mest poppis? Inte var det jag iallafall...

Nu kom jag på ytterligare en spekulativ kvinna - som har den underbara förmågan att göra naturvetenskapen levande och som kan förklara fysikens gåtor så att alla kan förstå - utan att på minsta sätt förminska eller förvanska: Bodil Jönsson - professor i fysik.

Bodil Jönsson - också en tänkare.

Men detta är ju i vår verklighet. Hur är det i fiktionen? Var finns kvinnorna som både älskar och spekulerar? Både sköter hem och forskar? Både är mamma och skapande konstnär? Både nattar barn och spränger tankens gränser?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Måste man älska sina föräldrar?

Igår skrev jag om en man och hans sjuke gamle far som jag sett på TV. Fadern var nära att dö, men sonen kunde ändå inte komma sig för med att säga att han älskade honom. Sonen plågades svårt av sin oförmåga, det var både ångest och vånda. Nu kunde man ju i det aktuella fallet tydligt se, att han verkligen älskade sin gamle far. Och även om sonen aldrig sade de där orden, tror jag säkert att fadern ändå upplevde hans kärlek.

Men alla älskar inte sina föräldrar. Måste man göra det?

Jag tycker inte det. Alla föräldrar gör sig faktiskt inte förtjänta av sina barns kärlek och vördnad - ibland inte ens av deras respekt. Det finns faktiskt de som absolut inte bör ha barn. Jag har två exempel. Ett som jag upplevt själv och ett som jag läst om.

Exemplet jag läst om är Jan Myrdals skildring av sin tidiga barndom. Boken heter just Barndom. Det var längesedan jag läste boken, men minnet av den hånade och utfrusne lille pojken är fortfarande smärtsamt tydligt. Den lille Jan var tjock och butter och blev ständigt kritiserad. Bland annat förevisades han av sin berömde far för gäster som kom på besök till hemmet - som en demonstration av en lustigt sur liten tjockis. Fadern ironiserade över sonen och gästerna skrattade. Sedan fick han gå och lägga sig. Familjens övriga barn - två små flickor - drabbades alls inte av en sådan behandling, varför Jan förstås upplevde sig som oönskad och misslyckad.

Familjen Myrdal med sonen Jan i slips och keps.

Som vuxen skrev han så Barndom, där han levererar en svidande kritik av dessa nästan helgonförklarade föräldrars uppfostringsmetoder. Skammen han känt som liten pojke hade förvandlats till hat. I skarpaste ljus berättar han detaljerat om hur de kränkte hans självkänsla; den ironiske och elake pappa Gunnar och den iskallt iakttagande mamma Alva. Småsystrarna tog illa vid sig och förklarade i media att storebror var en lögnare som försökte svärta ner sina berömda föräldrar. Såvitt jag minns uppstod en schism mellan syskonen, som aldrig kom att överbryggas. Skildringen var kanske inte sann i småsystrarnas ögon - men den var sann i Jans ögon. Och det räcker, tycker jag. Han blev alldeles uppenbart kränkt och den sanningen är lika verklig som någon annan.

En skakande skildring av hur föräldrar
kan kränka sitt barn.

Så till min verkliga upplevelse. När jag var liten hade jag en kompis som hade en mamma, en pappa och en lillebror. De bodde i ett stort hus på landsbygden och mamman var en hängiven tjänare av Gud, Jesus, Svenska Kyrkan och Moralen. Ibland på somrarna bodde jag någon vecka hos dem - innan mina föräldrar kunde ta semester. Mamman var dominant och ville alltid vara i centrum, och man kunde aldrig riktigt veta om hon skojade eller menade allvar, om hon var rädd på riktigt eller bara försökte skrämmas. Båda barnen var sängvätare och lillebror brukade stängas in i källaren om han inte gjorde som han blev tillsagd. Jag minns tydligt hans förtvivlade skrik och bankandet på källardörrens baksida.

En dag sa mamman, att ikväll ska vi ha roligt - vi ska grilla bananer och äta glass. Vi barn jublade. Vad kul det skulle bli. Som omväxling mot hennes ständiga hot om stryk och källargubbar. Min kompis och hennes lillebror var lyckliga och förväntansfulla - fast ändå lite avvaktande, något som jag inte riktigt kunde förstå. Så kom kvällen. Inga bananer i sikte. Ingen glass heller. Jag började känna att något inte stod rätt till - men väluppfostrad som jag var, vågade jag inget säga. Klockan gick och till slut blev det dags att lägga sig. Då tog jag mod till mig och frågade när det skulle bli dags för de där grillade bananerna. Mamman blev fullständigt rosenrasande. Vad menade jag?! skrek hon och fäktade med armarna. Hur skulle det finnas tid till sånt - så här sent?! Grillade bananer - vad skulle det vara bra för??

"Grillade bananer - vad skulle det vara bra för?!"

Jag var totalt tillintetgjord. Fattade ingenting. Hade jag missuppfattat alltihop? Jag rusade upp på övervåningen där min kompis och hennes lillebror redan satt i sina sängar, klädda för natten. De tittade allvarligt på mig och sa, att så brukar det vara. Sån är mamma. Det får man räkna med.

Jag har inte träffat min barndomskompis och hennes lillebror på över trettio år. Men jag vet att mamman fortfarande lever och jag undrar ibland om hennes barn älskar och vördar henne. Det hoppas jag att de inte gör. Faktiskt.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En kort fundering över orden "jag älskar dig"

Det är sen söndagkväll och jag har suttit framför TV:n en stund och zappat. Jag råkade få se en kort sekvens på Ettan från akutmottagningen på ett brittiskt sjukhus. En gammal man - Omar - och hans son. Pappan, i åttioårsåldern, är mycket sjuk och ska tydligen akut genomgå en operation som han har 50% chans att överleva. Sonen intervjuas parallellt med att man filmar honom där han sitter bredvid sin gamla pappa som ligger på en bår med en spykopp av kartong bredvid sig. Sonen är tyst och mycket allvarlig. Han baddar pappans feberheta panna med en pappersservett och båda vet att detta kan vara deras allra sista stund tillsammans.

Så rullas pappan iväg till operationen och sonen vankar runt i sjuksalen. Orolig och ångestfull. Han säger allvarligt till intervjuaren att det är en sak han är mycket ledsen över: han har inte sagt till pappan att han älskar honom. Om pappan inte klarar operationen, kommer han aldrig att få veta att sonen älskade honom. Han kom sig helt enkelt inte för med att säga dessa ord. Och nu ångrar han sig. Han borde ha sagt det innan det är för sent. Man ser tydligt hur denna insikt plågar honom.

Men den gamle pappan klarar operationen. Han kommer tillbaka, svag men med möjlighet att tillfriskna. Sonen ger honom att dricka med en liten sked. Intervjuaren frågar om han nu sagt att han älskar sin far. Sonen ler blekt och säger, att nej, det har han inte. Varför, undrar intervjuaren. Sonen tvekar länge innan han svarar: "Han vet det säkert ändå. Vi säger inte sådant. Vi människor är sådana".

Också ett sätt att säga "jag älskar dig".

Jag funderar: varför har många så svårt att säga att de älskar en gammal förälder? Är vi rädda för att blotta vår känslighet - som vi alla faktiskt bär med oss? Är vi rädda för att visa att vi är beroende? Är vi rädda för våra tårar? Är vi rädda för att göra bort oss? Är vi rädda för att bli avvisade? Vad är det som är så svårt?

Jag tror nog att sonen har rätt: gamle pappa Omar känner säkert att det finns stor kärlek bakom sonens omsorger med pappersservetterna. Orden behöver inte sägas. Men sonen hade velat ge sin far ett ord på vägen, ifall han skulle anträda den allra sista resan.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Perfekt och populär

Storasyster, som går i gymnasiets andra ring i en stor skola inne i Stockholm, berättade idag att en klasskamrat lämnat klassen. Klasskamraten hade aldrig lyckats knäcka den sociala koden och därmed aldrig fått några kompisar, aldrig blivit en del av gemenskapen. Redan från början hade hon hamnat utanför - enligt Storasyster för att hon såg konstig ut och klädde sig töntigt. Med tiden blev hon allt tystare, allt räddare när det var dags för redovisningar inför klassen, allt svettigare. Och alltmer isolerad.

Får inte vara med.
(Personerna på bilden är inte de som omnämns i texten.)

Jag blev upprörd när jag fick höra om avhoppet. Jag har hört talas om klasskamraten många gånger - hört hur knasig och nördig hon är. Hur mossigt hon klär sig - inte alls i matchande färger. Att ingen står ut att vara med henne. Ingen. Att hon absolut har något slags allvarlig störning. Kanske har hon en störning, vem vet - men en sak är säker: att gå till skolan måste ha varit en pina för henne - varenda dag.

Jag har förstått att det är en oerhört tuff kamp att vara tonårig tjej - man måste putsa på sin yta så att man lyckas nå toppen av hackordnings-hierarkin. Och sedan återstår en ännu tuffare kamp: att hålla sig kvar däruppe på toppen, där det ibland kan blåsa väldigt kallt.

"När blir det tid för studier?" undrar jag. Storasyster tittar irriterat på mig, som om hon inte förstått frågan.

Nu förstår jag varför man inte vågar visa sig utan smink, varför håret måste vara perfekt, varför man släpar med sig deodorant och parfym i skolväskan (som förresten snarare ser ut som en lyxig handväska). Och har inte push-upen hunnit torka i tvättstugan över natten blir det krig. Att man råkat glömma göra läxan är inte på långa vägar lika fasansfullt som att nagellacket inte matchar tröjan eller att mascaran klumpat sig. Det gäller att aldrig slappna av - gör man det riskerar man att ramla hela den branta vägen ner i avgrunden, där töntarna och nördarna lever sina liv i mörker och skugga...

Äntligen klar att gå till skolan...

"Men - måste det verkligen vara så? Kan man inte bara helt enkelt skita i att delta i kampen för perfektion?" frågar jag, oskyldigt. "Är du inte klok?!" säger Storasyster. "Man vill väl inte bli en nööörd heller!"

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Storasysters klasskamrat får det mycket roligare och bättre i sin  nya skola. Att hon får gå till skolan med glädje och förväntan i sitt hjärta. Att hon får känna sig delaktig och värdefull och vacker. Det är alla människor värda - även de som inte deltar i kampen om perfektion.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Civilkurage och en gammal höna

"Varför är vi svenskar så rädda för att säga ifrån? Vi vågar liksom inte gorma, klaga, rasa och uttrycka vårt missnöje. Vad är det vi är rädda för?"

Så började jag ett blogginlägg för flera månader sedan. Varför tycker vi svenskar - i gemen iallafall - att det är så jobbigt att klaga på saker? Att bråka när något är fel? Att ställa krav? Handlar det om att vi är rädda för att bli betraktade som rättshaverister? Eller är det för att vi lever i Landet Lagom där man helst inte ska sticka ut hakan, utan hålla sig på den s.k. mattan? Och vilka är det vi har sådan respekt för? Polisen? Doktorn? Apotekaren? Dagisfröken? Pizzabagaren?

Jag har ett rykande aktuellt exempel. Igår köpte jag färsk kyckling för att laga till i ugnen. När jag öppnade förpackningen spred sig en fasansfull stank i hela huset, detta trots att den borde varit färsk och fin av datumstämpeln att döma. Både Storasyster och Lillasyster skrek. Jag skrek också och skyndade mig att pytsa över de stinkande hönsdelarna i en plastpåse. Eftersom det var sent, blev det en helt annan - och tråkigare - middag än planerat.

Gammal höna smakar inte gott...

Så idag travade jag upp till affären med plastpåsen, väl försluten. Jag marscherar fram till en person som rör sig i färskvaruavdelningen, visar påsen och berättar om höns-chocken. Till saken hör, att denna höns-chock var den fjärde i ordningen. Vilket jag, diskret, upplyser om. Personen stirrar ilsket på mig. "Det kan inte vara möjligt!", säger hon, syrligt. "Vi har ett larm i den disken. Så fort temperaturen blir för hög, börjar hönsen att larma." "Då har nog larmet pajat", säger jag och börjar öppna påsen, där hönsaromen utvecklats till stridsgas. Personen tar ett steg bakåt, men hävdar fortfarande att det inte kan vara något fel på varan.

Då börjar jag plötsligt känna mig dum, så väldigt dum. Vad håller jag på med, egentligen? tänker jag. Springa runt med en stinkande påse... Jag kunde ju glömma alltihop och låta bli att bråka... Det är ju inte hela världen att kycklingen var en stinkbomb. Nej, jag skulle ha kastat eländet redan igår. Direkt i soptunnan. Och låtit bli att bråka.

Direkt i soptunnan - och låtit bli att bråka.

Men så hör jag liksom en inre röst i mitt huvud som säger att "Nu får du inte mesa ur, Åsa!" Så istället för att skämmas, lämnar jag över påsen, nu halvöppen, till personen. Hon råkar få en liten dunst av stridsgasen i näsan och backar förskräckt. Men - hon tittar fortfarande misstänksamt på mig, trots att jag visar kvittot. Motvilligt går hon iväg för att få en "second opinion" av en kollega. Hon och kollegan tittar kritiskt ner i påsen, håller andan och vacklar så iväg med påsen till affärens bakre regioner. Sedan får jag en lapp jag kan kvittera ut i kassan.

Seger! Victory! Men - hur kommer det sig att jag ändå kände mig både bråkig och jobbig? Måste fundera över denna rädsla för att ställa alldeles rättmätiga krav. Vi har rätt att äta gott, att tunnelbanan kommer i tid, att vi får ett jobb som passar oss, att vi får en någorlunda bekväm ålderdom, att vi får hjälp när vi är sjuka. Får vi inte det - då ska vi protestera. Det är civilkurage och inte rättshaverism!

Kalkon - inte heller så fräsch...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner