Ett litet ljus

Ett litet ljus.

Det sägs att Döden blivit alltmer abstrakt för dagens människor. Den finns där som en skrämmande nödvändighet, någon gång i en avlägsen framtid - men inte NU, inte HÄR. Ju närmare man kommer - desto längre flyttas finalen framåt, långt bort och utom synhåll. Många har aldrig sett en död människa - de skyfflas undan i den kliniska sjukhusmiljön och täcks över i väntan på den sista resan till krematoriet. Ibland hör jag människor säga "om jag dör", som om det vore möjligt att faktiskt välja bort detta enda som är gemensamt för allt som lever, som om det vore möjligt att avskaffa Döden.

Oundvikligt.

Det sägs också att det nu blir allt vanligare att människor väljer att begrava sina anhöriga med "direktare". Det innebär att man hoppar över allt ceremoniel kring avskedstagandet och helt enkelt går direkt på kremeringen. Ingen begravningsceremoni i kyrkan, ingen kista, inga blommor, ingen präst och inga psalmer. Slutpunkten blir oftast att askan strös i någon minneslund. På det sättet blir det ingen tidsspillan för de stressade kvarlevande. Agendan är fullspäckad och att pressa in en begravning - kanske med efterföljande minnesstund och kaffedrickning - låter sig inte göras. Har vi verkligen inte tid att säga adjö? Eller är det en ekonomisk fråga - begravningar kan bli mycket kostsamma? Tycker vi inte längre att det är viktigt att spendera pengar på ett sista avsked? Bättre då att satsa på dem som lever - kanske resa, njuta av livet så länge man har det? Pengarna går ju ändå upp i rök? Eller?

I väntan på kremering.

Är det så? Kanske. Men en sak är helt säker: det finns ett enormt behov av att minnas, hylla, sörja och glädjas över dem som gått före in i evigheten. Det fick jag uppleva under den gångna Allhelgonahelgen när jag arbetade som "ljusvakt" i kyrkan. I tre dagar strömmade människor in i kyrkorummet för att tända ett litet ljus för sina döda. Unga, medelålders, gamla, stora barn, små barn - alla tände med vördnad och stort allvar sina små ljus och satte dem i sanden eller i de stora ljusbärarna. En liten pojke satte ner tre små ljus tätt tillsammans i sanden. "Det är mormor och morfar och faster", viskade han allvarsamt. Efter en stund återvände han för att se om de små ljusen fortfarande brann och fortfarande stod nära varandra. Den lille pojken tittade strängt på mig och sa, att jag inte fick flytta dem - de måste få stå tillsammans.

Ljuständning i kyrkan.

De små flämtande ljuslågorna är bilden av de bortgångnas själar. Och strömmen av människor ville aldrig sluta. Sent på kvällen kom den lille pojken tillbaka för att se om hans tre små ljus fortfarande brann. Det gjorde de inte.

Här borde jag förstås spela den kända gospel-melodin This little light of mine. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker spela en annan melodi - med en text som har nästan exakt samma innebörd: den så kallade Urlicht-satsen ur Gustav Mahlers andra symfoni - Uppståndelsesymfonin. Texten lyder i svensk översättning:

Där kom jag på en stor, bred väg:
då kom en ängel och ville visa mig bort därifrån.
Å nej! Jag låter mig inte visas bort!
Jag kommer från Gud och ska tillbaka till Gud!
Den käre Guden ska ge mig ett litet ljus
som ska lysa mig hela vägen fram till det eviga livet.

James Gaffigan dirigerar Orchestre Nationale de France. Solist är Nathalie Stutzmann.

(Den tyska originaltexten:

Da kam ich auf einen breiten Weg:
Da kam ein Engelein und wollt’ mich abweisen.
Ach nein! Ich ließ mich nicht abweisen:
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott!
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig Leben!)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Om lycka

Flummig metaforik?

För en del människor kan livets gåva vara tung att bära. För andra kan den vara alldeles fjäderlätt. Vad det är som gör att det blir så olika, är komplicerat och beroende av en mängd faktorer: arv, bakgrund, uppväxt, disposition, inställning, omvärld. Just för att det handlar om så komplicerade orsakssammanhang, förhåller jag mig skeptisk till hur en del använder ordet "lycka". Att vara "lycklig" tycks vara något slags måste i vår nutid, annars har man inte förvaltat livets gåva på rätt sätt. Att livet är - och måste vara - en enda stor berg-och-dal-bana med toppar och dalar, tycks man ha glömt bort i den allt hetsigare jakten på det där eftersträvansvärda tillståndet av förklarad harmoni - eller vad det nu är.

Lycklig - eller bara pälsig?

Generaliserande "klokord" och luddiga metaforer skapar förvirring och frustration, när flumprofeterna predikar sitt lycko-evangelium, illustrerat av soluppgångar, havsvågor, pärlor och diamanter. Flumprofeterna lovar guld och gröna skogar - om man gör som de vill. Och betalar... Bara du lär dig att se på det rätta sättet, att leva i nuet, att andas med magen, att carpe diem, att vårda din inre diamant etc, etc - då kommer lyckan. Som på posten.

Är pengar lyckan?

Men - vad är egentligen ett lyckligt liv? Ett liv fyllt av framgång och pengar? Ett liv fyllt av kärlek? Ett liv fyllt av kamp och engagemang? Ett liv fyllt av fest och party? Frågan kanske tycks onödig - men efter att ha sett Stig Björkmans dokumentärfilm om Ingrid Bergman - Jag är Ingrid - blir den plötsligt viktig. Jag är Ingrid berättar om ett liv fyllt av val, svåra och till synes omöjliga. Valet mellan man och arbete, valet mellan barn och arbete, valet mellan att flytta eller stanna kvar. Och till slut valet mellan behandling och död.

Ingrid Bergman 1915-1982.

Ingrid Bergman förlorade alla sina nära och kära som barn. Mamman avled av gulsot när den lilla Ingrid bara var tre år gammal och som tolvåring förlorade hon även sin högt älskade pappa i cancer. Några syskon fanns inte. Att leva livet fullt ut tycks ha varit den slutsats den lilla Ingrid drog - ensam i världen och med en stark fantasi. Att agera, att gestalta på scenen och framför kameran blev hennes språk. Hon kom att få fyra barn med två olika män, hon kom att leva i Sverige, USA, England, Italien och Frankrike. Och överallt arbetade hon - full av engagemang och energi. Arbetet kom först. Men också kärleken - till männen och till barnen. Hon valde, om och om igen. Svek hon? Kanske.

Den sista rollen
- som Golda Meir.

58 år gammal diagnosticerades Ingrid Bergman med bröstcancer. Hon avstod behandling - varför? Kanske för att hon ville arbeta obrutet tills det var obönhörligt slut, istället för att genomgå behandlingar som kanske skulle förändra och förhindra. I nio år höll hon cancern stången, gestaltade både den hemvändande konsertpianisten Charlotte i Höstsonaten och Golda Meir i filmen med samma namn.

Stig Björkman ställer frågan: var hon lycklig, Ingrid? Barnen svarar alla på samma sätt: ja, hon var lycklig - iallafall när hon arbetade, när hon fick gestalta sina roller, agera framför kameran. Och hon var en älskvärd, rolig och omtänksam mamma och en kärleksfull hustru - också.

Jag är Ingrid är berättelsen om en kvinna som valde sitt liv - i alla dess faser. Lyckan kom och lyckan gick. Och kom igen. Och gick igen. Sådant är livet: stort och svårt och roligt och härligt och hemskt och spännande och tråkigt och trist. Och plötsligt alldeles för kort.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Seger eller nederlag? Vi är alla auberginer

Kackerlacka/Människa
- en överlevare.

Vi människor är som kackerlackor: vi anpassar oss efter de omständigheter som råder. För att överleva, för att hålla oss kvar i existensen så länge som möjligt. Vi, liksom kackerlackorna, är flexibla och tåliga - intill utplåningens gräns. Bara vi får leva vidare.

Auberginen.

Skribenten Hanna Fahl berättar i lördagens DN historien om "Auberginen". Den historien griper tag hårt i hjärtat med en isande kraft. Så här lyder historien, som utspelades i slutet av nittiotalet: Tomoaki Hamatsu, en japansk komiker utan större framgång, tackar ja till att delta i en dokusåpa - han tror att detta kanske kan hjälpa honom lite i den tröga karriären. Tomoaki blir avklädd naken och instängd i ett rum - helt ensam. Någon mat får han inte. Däremot ligger i rummet en bunt med tidningar och tidskrifter där det finns tävlingar. För att få mat måste Tomoaki skicka in vinnande tävlingssvar till tidningarna - det blir en mager kost. Till slut lyckas han vinna lite ris och läsk. Hundmat vinner han också. I 335 dagar sitter Tomoaki instängd i det kala rummet. Hela tiden direktsänds skeendet i TV, något som Tomoaki själv inte är medveten om.

"Auberginen"/"Nasubi" - Tomoaki Hamatsu i sin "cell".

När Tomoaki tror att han till slut ska få slippa ut ur sitt fängelse och få sin belöning - att dokusåpans säsong 1 äntligen nått sitt slut - förs han med förbundna ögon till ett nytt rum i grannlandet Sydkorea och där börjar samma procedur igen. Naken i ett kalt rum. Nu börjar säsong 2 - direkt efter den första - återigen direktsänt. Denna omgång får Tomoaki skicka in tävlingssvar för att vinna en biljett till hemresan... Till sist, efter 15 månader i isolering, förs han till ett tredje rum - uppgivet suckande tar han av sig kläderna och väntar. När så väggarna i detta tredje rum faller isär och det visar sig att Tomoaki befinner sig i en TV-studio full av publik, blir han chockad. Han hade inte förstått att alla månaderna i de kala rummen redan sänts ut i etern. Nu var han en kändis - "Auberginen", "Nasubi".

Varför?

Tomoaki Hamatsu överlevde sin insats i dokusåpan. I en intervju långt senare berättade han att han hade svårt att tala med människor och svårt att ha kläder på sig under lång tid efteråt. Hanna Fahl ställer frågan: hur kunde han ställa upp på denna tortyr? När som helst hade han kunnat säga nej. Jag vill inte mer, kunde han ha sagt. Men det gjorde han inte. Varför? Varför stod han ut med det orimliga? Han var ju inte tvungen!

Hanna Fahl.

Att människor har en anpassningsförmåga lika stark som kackerlackans är en fördel när det är krig och elände. Men när det inte är det: varför står vi ut med onödigt lidande? Varför inte bara ge upp och säga de viktiga orden: jag vill inte? Långt senare säger Tomoaki att han är tacksam för upplevelsen i de kala rummen. Kanske är det just där svaret ligger - svaret på frågan varför vi människor inte bara kan ge upp och säga "jag vill inte" eller "jag kan inte". Vi vill helt enkelt inte medge vårt nederlag. Vi vill inte säga att vi misslyckats, att vi är grundlurade, bortkollrade. Hellre då vända nederlaget till seger. Vi söker febrilt efter svar och förklaringar; hur mycket vi lärt oss - ändå. Hur mycket vi förstått och hur mycket vi mognat - trots allt. Hur mycket vi vuxit - som människor. Uppfinningsrikedomen är stor för att slippa säga: jag misslyckades, jag ångrar mig.

Gränsen mellan seger och nederlag kan vara knivskarpt smal och lätt att överskrida - åt båda hållen. Vi är nog alla, åtminstone de flesta av oss, auberginer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De viktiga orden

Det finns tillfällen när det som sägs väger så tungt att det bara inte får bli fel - tillfällen när varje ords valör måste vägas i guld. Vad är det för tillfällen jag menar? Jo, jag menar avskedet inför den sista resan, de där allra sista orden på vägen.

Arnold Böcklins Dödens ö
- symbolismens bild av den sista resan.

Ibland vikarierar jag som kyrkovaktmästare på begravningar. Man blir kanske inte rik på denna sysselsättning, men det är oerhört lärorikt. När en människa dött och står i begrepp att anträda den sista resan, liggande i sin kista, då håller prästen ett minnestal, det så kallade griftetalet. Några dagar före begravningen har prästen samtalat med de anhöriga och då samlat information om den döde. Det handlar inte bara om milstolpar i den dödes historia, den yttre livsresan - bostadsorter, yrke, kärlekar, barn och barnbarn. Det handlar minst lika mycket om den inre livsresan: intressen, förmågor, minnen, sorger, glädjeämnen - och ibland brister.

Prästen håller griftetalet.

Prästen står där framme i kyrkans kor vid kistan och berättar. För det mesta har han aldrig träffat den döde - men ändå ska han nu ge en bild av denna människa. En bild att minnas, en rättvis och vacker bild, formulerad så att de anhöriga både kan känna sorgen över förlusten och glädjen över det som varit, över livets gåva. Och så - framförallt - ska prästen tala om hoppet om det eviga livet. Om att döden är inte slutet - kanske är den början på något nytt, okänt, något som vi levande bara kan ana vidden av.

Dunkelt, såsom i en spegel.

Den kristna tanken om upptåndelsen och det eviga livet är vacker. Lika vacker som det dunkla ljuset i kyrkan, de flämtande ljusen kring kistan och solens strålar som ibland letar sig in genom fönstrena i koret. När jag sitter där längst bak i kyrkan och sköter högtalare och klockor, tänker jag på vilket fantastiskt jobb prästen har. Vilken möjlighet att ge något betydelsefullt till sina medmänniskor - ord på vägen i livets stora stunder: kärleken, födelsen, döden. Hela levandets cirkel är det prästens uppgift att förklara och beskriva.

För länge sedan kände jag en präst som på äldre dagar reste runt och höll begravningsmässa över de döda som inte hade några anhöriga alls - det kunde handla om människor som dött alldeles ensamma och hittats efter lång tid eller uteliggare som frusit ihjäl på någon vintrig parksoffa. Några släktingar eller vänner att intervjua fanns inte. Jag frågade honom om han inte tyckte att det var svårt att hålla griftetal över dessa okända. Det är inte svårt, svarade han. Det finns alltid något att säga, något hoppfullt, något vackert, några vänliga ord på den sista resan.

Här kommer ledmotivet ur filmen Awakenings - Uppvaknanden, en film om livets gåva.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Drömmen om Den Stora Kärleken

Nu har jag läst klart! Äntligen! Vadå? Läst klart vadå? Jo, en riktigt, riktigt påfrestande jobbig roman om en kvinnas förälskelse i en man. Varför är den så påfrestande jobbig? Är den dåligt skriven och full av schabloner? Nej - tvärtom. Den är extremt välskriven och helt i avsaknad av schabloner. Och ändå så jobbig? Varför?

Lena Andersson.

Romanen jag läst heter Utan personligt ansvar och är skriven av journalisten och författaren Lena Andersson. Handlingen är i korta drag följande: Filosofen och poeten Ester Nilsson blir förälskad i skådespelaren Olof Sten. Olof är äldre och sedan länge gift med en läkare - Ebba - men börjar ändå träffa Ester. På olika sätt finner de platser och möjligheter att mötas, uppfinningsrikedomen är stor - särskilt hos Ester som köper en bil för att lättare kunna flytta sig till de platser där den turnerande Olof befinner sig.

Kärleksbilen: en Renault Twingo.

Problemet är bara att Olof och Ester inte alls uppfattar sitt "samröre" på samma sätt. Ester ser deras möten som inledningen till en seriös kärleksrelation - kanske Den Stora Kärleken, livets mål. Olof däremot ser mötena som ett inspirerande mellanspel, en förströelse, en caprice utan planer på någon gemensam framtid. Han är gift och vill fortsätta att vara gift, må vara att äktenskapet är både trist och tråkigt. Men Ester vägrar att ge upp sin vision av Den Stora Kärleken. Hon gör allt för att vinna Olofs hjärta - för inspirerande samtal, köper nya kläder, lagar utsökta middagar och ser till att rätta sitt schema helt efter Olofs önskemål. Hon arbetar hårt för att bli Olofs idealkvinna, som till sist ska segra och vinna hela hans hjärta - inte bara ena halvan. Detta är Esters plan och hon går in för den med all sin kraft och energi.

Det är inte lätt att vara den ideala kvinnan.

Olof lockas av hennes inviter, men när han möter allvaret och kraven på engagemang drar han sig tillbaka, för att sedan åter ta kontakt - om och om igen och ivrigt påhejad av den ständigt väntande, ständigt vakande Ester. Den isande insikten att Olof aldrig haft för avsikt att lämna sin hustru för att leva med henne, har Ester förträngt och stängt in längst bak i medvetandets mörkaste vrå. Ester Nilsson tolkar febrilt alla tecken till sin motsats; ett fjärmande blir ett närmande, ett nej, blir ett ja - eller i varje fall ett lovande kanske. Och så håller det på i tre år. Romanen slutar i ett krokigt utropstecken, eller är det kanske ändå ett frågetecken: Ester informerar Olofs hustru om relationen, Olof blir rasande och förnekar de känslor Ester tillskrivit honom. Hoppet om Den Stora Kärleken har grusats. Ester slickar sina sår, men - misstänker läsaren (iallafall jag) - är snart på banan igen med sina drömmar och visioner om kärlekens väsen och fullbordan.

Ett sms sätter punkten.

Varför är det så påfrestande att läsa Utan personligt ansvar? Den är ju så skickligt skriven - in i minsta ordval totalt stilsäker. Huvudet på spiken. Inte en enda plattityd eller kliché. Bara just så grymt utlämnande ärlig. Och det är just därför det frestar på. Igenkänningsfaktorn är plågsamt hög. Det egna väntandet, anpassandet, dyrkandet, utplattandet, behagandet står pinsamt tydligt. Liksom omöjligheten i strävan efter att bli den där fantastiska idealkvinnan, värd att älska. Perfektionen som det enda riktigt älskansvärda. Ett tips till alla män som undrar vad damerna sysslar med: läs Utan personligt ansvar och diskutera den sedan med er kvinna. Det torde bli kommunikation!

Perfektion?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

De små medlens mästare är borta

Ibland får man höra något som gör att ens måttstockar i ett enda slag förändras. Vad som tyckts vara viktigt blir plötsligt oviktigt - och tvärtom. Ett orättvist öde grinar en rakt upp i ansiktet. Som när diktaren Tomas Tranströmer drabbades av en stroke som ödelade hans möjligheter att tala. Varför just han av alla? Förmågan att tänka, formulera sig och dikta fanns dock kvar och med hjälp av sin hustru som lyhörd tolk kunde han ändå fortsätta sin diktarbana. Det är stort och fantastiskt att resa sig i sin fulla längd efter ett sådant dråpslag.

Tomas Tranströmer.

Men nu är det om en annan Tomas jag tänker skriva. När jag gick sista året i grundskolan fick eleverna gå på Dramaten och titta på ett drama av Jean Racine med titeln Britannicus. På scenen uppenbarade sig plötsligt den snyggaste kille jag någonsin sett i mitt femtonåriga liv. Jag bara gapade av beundran. Mörk, smal, med glödande blick och en vacker stämma - lågmäld men ändå genomträngande intensiv. Jag minns att jag var alldeles betagen. För vad är viktigare än snygga killar när man är femton år? Inte mycket.

Dramaten.

Åren gick och den snygga killen blev förstås äldre - här och var dök han upp, på teatern, på film och i TV. Ofta lite i bakgrunden, ofta lite lågmält. Men alltid med en total närvaro. Det syntes tydligt att där brann en eld någonstans. Och varje gestaltning var på något sätt omistlig och så full av inlevelse att man inte trodde sig se en skådespelare i arbete, utan en person vuxen direkt ur textens alldeles egen verklighet. Med de allra finaste instrument mejslade han ut sina karaktärer. De blev alla levande och oförglömliga: hotfulla, högdragna, ironiska, godhjärtade, gamängaktiga, förtvivlade, förföriska, poetiska, rasande.

Med Margareta Krook.

Så läser jag en morgon i Dagens Nyheter att han gått bort. Längst ner i dödsrunan står det att han avlidit efter lång tids demenssjukdom. När jag googlar på hans namn, får jag läsa att han länge lidit av en fortskridande frontallobsdemens. De sista fem åren levde han på ett omsorgsboende i Stockholm. Språket och minnet försvann, men inuti brann fortfarande längtan efter att få uttrycka sig. En vän berättar i en intervju att den sista tiden var mycket svår. "Det blir inte bättre" svarade han sorgset på frågan hur han mådde.

Kan ödet vara grymmare än så - mot honom, mot hans livsgärning och mot hans närmaste? Vad finns det för ord av tröst att säga för den präst som ska förrätta hans begravning?

Som Onkel Vanja.

I sin allra sista roll gestaltade han den kanske finaste person som skildrats i teaterns historia (iallafall tycker jag det): Vanja i Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja. En kärleksfull, ömsint, sorgsen och ganska misslyckad äldre man. Här hade jag önskat att jag kunde ge mina läsare ett citat, en replik ur denna så djupt mänskliga drama-text. Men - jag kan inte hitta boken hemma... Jag kan bara säga: låna den på biblioteket eller köp den i bokhandeln och läs! Till minne av den nyligen bortgångne Tomas Pontén.

Tomas Pontén.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Penna och papper

För ett år sedan blev jag kallad till intervju för ett jobb som lärarvikarie. Först skulle vi som valts ut till intervjun informeras i grupp, sedan skulle vi grillas enskilt. Gruppen bestod av sex unga grabbar i 25-årsåldern och så jag. Han som ledde informationsmötet var några år yngre än grabbarna - kanske lite över tjugo.

Istället för allt.

När vi i gruppen väntade på att mötet skulle börja, tog grabbarna fram sina mobiler - stora, häftiga smartphones. Jag tog fram min almanacka, ett block och en penna. Grabbarna stirrade förvånat. En av dem log vänligt och nästan lite överseende när almanackan kom upp på bordet. Flera gånger såg jag att han sneglade frågande på den svarta lilla boken.

En almanacka.

Så började mötet. Det var mycket att tänka på, många saker att komma ihåg. Jag skrev i mitt block. Grabbarna skrev inte. Mot slutet av mötet fick vi varsitt formulär som skulle fyllas i - det var frågor om vilka ämnen vi kunde tänka oss att vikariera i, hur många timmar per dag vi kunde tänka oss att jobba och hur långt vi skulle kunna resa för att ta oss till de olika skolorna. Grabbarna hade svårt att fylla i formuläret - ingen hade någon penna med sig och ett par av dem förstod inte riktigt det där med att stryka under, ringa in och sätta kryss i ruta. Att fylla i formuläret tog lång tid. Mycket lång.

En användbar pryl.

I förrgår kväll var jag på föräldramöte i min yngsta dotters skola. Hon har precis börjat gymnasiet i en stor anrik innerstadsskola. Alla föräldrar tar fram sina smartphones, några sina laptops. Jag tar fram mitt block och min penna. Några mammor och pappor sneglar lite frågande, där de sitter bakom sina skärmar. Läraren sitter bakom sin laptop och sköter en powerpoint med schema och annan information. Någon pekpinne verkar inte finnas i klassrummet. Inga kritor och grön/svart tavla heller. Läraren berättar om frånvarorapportering, schemaändringar, läxor, skrivningar, skolmat och andra aktiviteter. Allt nås via datorn. Inte ett enda papper delas ut. Och jag som tagit med mig en grön, fin plastmapp för Lillasysters skolpapper...

Plastmappar - också användbara.

Visst är det fantastiskt med mobiler och datorer (när de funkar...)! Visst är det fantastiskt att kunna få svar på i stort sett alla sina frågor - direkt! Att kunna meddela sig omedelbart - med både ord, bild och ljud. Det är ovärderligt och skapar kontakt på ett sätt som världen aldrig någonsin tidigare sett maken till. En tanke och ett ord kan få vingar och flyga över världen på ett enda ögonblick. Jag älskar också min mobil och min laptop. Men jag älskar en annan sak också: att sitta med ett papper och en penna framför mig. En tomt papper. En yta som bara väntar på att jag ska fylla den med något. Några linjer - en bild, ett par ord. Vad som helst kan hamna på det där papperet. Det finns inga begränsningar - annat än dem som hjärnan sätter upp. Det är tankens frihet.

Jag vill på intet vis klaga på att vi lever i teknikens tidevarv. Men jag vill kämpa för en kreativ samexistens - mellan datorn pch pennan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner