Det finns inga genvägar

Det tycks vara svårt - nästintill omöjligt - att etablera sig som samtalsterapeut i Sverige. Antingen tillhör man det etablerade järngänget som kör överföringsterapi enligt pappa Freud för många hundra i timmen. Eller så flummar man och erbjuder quick-fix-lösningar med rökelse, handpåläggning och pendel. Eller så är man KBT-terapeut som ger sina klienter hemläxor och verktyg för att kunna hantera sina liv. Men om man bara erbjuder terapeutiskt samtalsstöd - ett lyssnande professionellt öra - vilket "gäng" får man tillhöra då?

Sigmund Freud vid sin berömda divan.

Naturligtvis överdriver och förenklar jag nu. Alla dessa varianter är värdefulla för olika personer med olika problem. Möjligen kan jag vara mycket kritisk och misstänksam mot de terapiformer som lovar guld och gröna skogar efter något slags snabb-resa i det inre. "Finn dig själv!" eller "Bli den du egentligen är!" eller "Vinn hälsa och välbefinnande!" Tänk om det inte fungerar då? Tänk om man inte mår ett enda dugg bättre - bara sämre - efter den där intensiva helgen? Är det något fel på en då?? Och i värsta fall: är det bara mig det är fel på?? Alla andra ser ju så lyckliga och befriade ut... Sådant tror jag kan vara skadligt för en människa med ett skört och kanske bräckligt psyke.

Säkert både nyttigt och befriande - för vissa.

Jag tänker till exempel på det som kallas "Resan-terapi". Den skapades av en amerikansk dam som diagnosticerades med tarmtumör. Övertygad hälso-människa som hon var, var hon övertygad om att tumören hade funnit fäste och börjat växa i hennes kropp för att hon förnekat sig själv och inte gått till botten med vem hon egentligen var och vad hon egentligen ville med sitt liv. Hon bestämmer sig för att ägna all sin tid åt att göra en resa i sitt innersta för att ta reda på vad hon missat. Hon mediterar, hon gör yogaövningar och hon besöker massageterapeuter. Men framför allt sitter hon i en stol, går in i ett slags trance-artat tillstånd och reser inåt och nedåt i sitt eget psyke - förbi kvinnolivet, ner till ungflickslivet, vidare till barnet och till sist ner till bebistadiet. Vad var det som hände? Var började den avvikelse från det äkta levandet som sedan kom att göra kroppen mottaglig för tumören?

Det är mörkt nere i gruvan.

Resan blir som ett slags nedstigande i ett djupt gruvschakt. Det är bitvis mörkt, skrämmande och fullt av bortträngda minnen. Hon stannar vid en nyckelscen - där började deviationen från en avsedda livslinjen, det känner hon tydligt. Hon bearbetar scenen, återkallar dem som var med, tillkallar andra som inte var med, men som kanske borde varit det. Hon lever igenom scenen - gång efter gång. Det är smärtsamt, arbetsamt, skrämmande och oerhört tungt. Men - efter några timmars kamp kommer hon ut "på andra sidan". Befriad och lättad. Och mycket riktigt - vid en tarmundersökning strax efteråt upptäcker man att tumören minskat betydligt i storlek. Hon fortsätter att resa i sitt innersta, upp och ner, fram och tillbaka. Till slut är tumören borta. Seger! Hon beslutar sig för att skriva en bok om sin terapi-resa. Och nu reser hon världen runt och lär andra hur man ska bedriva "Resan-terapi".

Glad, bevingad och befriad?

För ganska många tusenlappar kan man gå en helg-kurs i resandet. Man får hjälp av assistenter som lärt sig av andra assistenter. Det är tufft, sägs det. Men som ett reningsbad. Och så blir man den man egentligen borde ha varit. Man avtäcker sin inre diamant, så att säga. Men - om man inte klarar av att åka hiss ner i gruvan då? Om man inte alls upptäcker någon inre diamant, utan bara får ångest och känner sig otillräcklig istället? Vad gör man då? Kräver pengarna tillbaka? Söker hjälp på akuten?

Det finns nog inga genvägar. Det går inte att resa ner i gruvan med någon snabb-hiss. Att läka det som tagit lång tid att skada, måste få ta sin tid. Och det är där det terapeutiska samtalet kommer in. Det gemensamma utforskandet som en klient och en samtalsterapeut ägnar sig åt - tillsammans under en eller två timmar per vecka, kanske i ett år, kanske i två år, kanske i tre år. Då hinner man stiga ner i gruvschaktet i lugn och ro, återuppleva nyckelscenerna, vända och vrida på dem, se dem från olika håll och i olika belysningar. Man kanske inte hittar någon jättediamant, men väl en liten glittrande rubin. Och det är vackert så och fullt tillräckligt.

En glittrande rubin är fullt tillräckligt.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Modet att vara rädd

Jag kan inte låta bli att återkomma till ämnet styrka och svaghet. Vad innebär det egentligen att vara stark? Att man är tuff och inte är rädd för någonting? Att man vågar kasta sig ut i livet i utan skyddsnät? Hoppa bungyjump till exempel - är det ett tecken på styrka?

Hoppa bungyjump - är man stark då?

När min äldsta dotter var liten och gick på dagis, skulle man förstås fira Halloween. Alla skulle klä ut sig - fröknarna också. Liemannen, monster, häxor, skelett och allt möjligt annat hemskt. En liten pojke hade klätt ut sig till Spiderman, med ansiktsmask och allt. Tuff och modig skulle han vara - en riktig hjälte - och samtidigt lite farligt läskig. Han rusade in i det stora lekrummet med en pistol i högsta hugg. Men plötsligt börjar han skrika på hjälp. Tårarna sprutar. Fröknarna kommer springande. Vad är det som har hänt? undrar de. Jo, skriker den lille pojken - jag har sett något hemskt. Spiderman är här! skriker han och pekar framför sig. Hjälp!! Fröknarna börjar skratta. Men det gör inte den lille pojken. För han har alldeles glömt bort att det finns en jättestor spegel i lekrummet. Fröknarna försöker förklara för honom att det är sig själv han sett, men det kan han inte förstå. Tårarna vill inte sluta. Inte rädslan heller.

Spiderman - stark och modig.

Det här hände för längesedan, kanske femton år. Ibland ser jag den lille pojken passera utanför mitt  köksfönster. Nu är han 19 år och stor och stilig och ser inte ut att vara rädd för något - iallafall inte för Spiderman. Han ser trygg ut där han går. Kanske beror det på att han fick vara rädd den där gången för femton år sedan, att han fick ge utlopp för sina känslor. Visserligen kunde fröknarna inte låta bli att skratta åt honom, men de lyssnade också och tog hans skräck på allvar. Han behövde inte skämmas för att han var rädd.

Att våga visa att man är rädd, är starkt. Att våga säga att man inte vågar, är också starkt. Att erkänna att man är svag är starkt. Att påstå att man aldrig är rädd, är svagt - för det är inte sant.

Den sena kvällens slutsats: man ska aldrig skämmas för att erkänna att man är rädd. Det tyder inte på svaghet, utan på styrka.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Alla är inte krigare

"Han förlorade kampen mot cancern", står det ofta i tidningens dödsrunor. Eller "Hon kämpade in i det sista". Det står om strid, om motstånd och styrka. Varför formulerar man sig så? Jo, för att det handlar om ett krig mot sjukdomen. Underförstått: den som drabbats ska kämpa mot sitt orättvisa öde. Mobilisera all sin kraft för att brotta ner tumören. Förklara krig mot invasionen och skydda sin kropp och sin själ med alla till buds stående medel. Det handlar om kampen mellan liv och död.

Kim Anderzon - kämpade
mot sjukdomen in i det sista.

Skådespelerskan Kim Anderzon är ett exempel på en sådan kamp - ett strålande exempel. Hon stod på scenen ända tills bara några dagar återstod av hennes liv - svårt plågad av smärtor. På frågan hur hon orkade, svarade hon att teatern var hennes allt. Det var hennes stora glädje att få ge publiken en upplevelse, då kände hon sig levande och stark och lycklig, hur dåligt hon än mådde.

Kim Anderzon på scenen.

Men - om man inte orkar kämpa då? Om striden blir för hård och den invaderande fienden alltför oövervinnerlig? Anses man som svag då? Anses man som sämre om man ger upp och låter sig övermannas och besegras utan att in i det sista bjuda motstånd? Jag vet inte. Men jag tror att det finns något som gömmer sig bakom alla krigsmetaforerna - och det är ett förakt för svaghet och nederlag. Att vara stark - vara en fighter, en krigare - anses "finare" än att inte vara det. Att ge upp, sluta kämpa, lägga sig - anses dåligt och tyder på svag karaktär.

Alla kan inte vara likadana.

Kanske är det lite samma sak när det gäller den rättsliga uppfattningen av våldtäktsoffer. Den som kämpar emot, biter, klöser och skriker skuldbeläggs sällan, medan den som ger upp och låter övergreppet ske, ibland bedöms nästan som medskyldig. Detta bara för att man har olika sätt att hantera katastrofen.

En krigare.

"Alla är inte krigare" - är ett svårt ämne att skriva om. Svårare än jag föreställde mig när jag började skriva nu ikväll. Vi människor är olika och att acceptera olikheterna hör till den allra viktigaste lärdomen i livet. Räcker det att stanna där? Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi i vårt samhälle måste börja analysera vårt förakt för svaghet, vad det kommer ifrån och vad det kan leda till. Gör vi inte det, blir det inget bra samhälle att leva i.

Återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kulturknuttens dilemma

En gång i tiden hade jag en riktigt klok och fin ögonläkare, en ögonläkare som förstod att även en mycket närsynt flicka vill vara snygg och slippa glasögon.

Inte så kul med
glasögon alla gånger...

Som liten skadade jag mig ganska svårt i mitt vänstra öga. Och när jag växte upp ville ögat inte läka riktigt, därför fick jag alltid höra av alla ögonläkare, att kontaktlinser - det kunde jag glömma. Men så kom jag till den här ögonläkaren och han tyckte alldeles tvärtom. Klart att du kan ha linser, sa han. Och lycklig rusade - ja, faktiskt rusade - jag iväg till en kontaktlinsoptiker och fick mina linser. Det var en euforisk glädje att slippa de där apparaterna som tynger både på näsan och bakom öronen och att se sin omvärld i naturlig storlek var en lycko-chock. För att inte tala om att se sitt eget ansikte utan skymmande glasögon. Det var helt underbart och jag var djupt tacksam mot min ögonläkare.

Ett litet underverk.

Men nu är det inte om kontaktlinser dagens text ska handla - utan om att byta spår mitt livet. Och - om det finns någon väg tillbaka om man inte kommer i mål på det nya spåret... En dag när jag kom till min ögonläkare, berättade han att nu skulle han sluta peta i röda och inflammerade ögon. Han hade tröttnat på små-pill och knepiga och svårställda diagnoser, sa han. Nu skulle det bli annat av - grövre grejer, helt enkelt. Jag fattade först inte vad han menade. Skulle han gå över till tarmkirurgi? ortopedi?? Nej, han skulle bli bilmekaniker. Va?? sa jag, med hakan i parketten. Han berättade då att han alltid älskat att meka med bilar och nu hade han äntligen fått en möjlighet att tillsammans med en gammal kompis öppna en bilverkstad. Det skulle bli så härligt, utropade han entusiastiskt. Stora verktyg och stora muttrar och stora skruvar!

Roligare än ögonkirurgi?

Mitt i livet gjorde jag likadant. Efter 18 år som redaktör i kultursektorn, började jag känna mig onyttig och överflödig. Så jag beslutade mig för att utbilda mig till något som jag verkligen trodde på, som jag tyckte skulle vara både nyttigt och nödvändigt - och roligt förstås: samtalsterapeut. Men säg den lycka som varar... Folk fattade inte att det kostar pengar att gå till en samtalsterapeut, man trodde det var gratis. Men även en samtalsterapeut måste ju leva, så vad gör man då, om ingen vill betala? Jo, då försöker man söka sig tillbaka till sitt gamla område: kultursektorn. Man söker hjälp hos Arbetsförmedlingen Kultur. Men där är det stopp. Tvärstopp. För på Arbetsförmedlingen Kultur får man ingen hjälp om man inte kulturarbetat på tre år. Har man varit borta längre än så, finns ingen hjälp att få. Kulturdörren är stängd.

Stopp för kulturknuttar.

Nu undrar jag en sak: tänk om min gamle ögonläkare plötsligt ångrade sig? Det kanske inte gick så lysande med bilverkstan? Och trots allt, att meka med bilar är tungt och inte alls lika bra betalt som ett läkarjobb. Ögonläkaren kontaktar Arbetsförmedlingen och ber om hjälp att söka en läkartjänst. Säger de då, att nej - du får ingen hjälp för du har varit borta för länge? Knappast! Alldeles säkert får han hjälp att hitta en ny ögonläkartjänst - för ögonläkare behövs.

Ögonläkare behövs.

Och ingenjören som tog en paus och utbildade sig till drogterapeut. Det gick inte så lysande det heller, minsann. Det fanns för många drogterapeuter "out there". Får han ingen hjälp om han vill tillbaka till tekniken? Jodå. Det får han - för ingenjörer behövs. Och sjuksköterskan som kände sig utbränd och började utbilda sig till trädgårdsarkitekt istället? Efter några år upptäcker hon att även om alla vill ha en fin trädgård, är det ingen som vill betala för hennes insatser. Får hon ingen hjälp att komma tillbaka till vården? Jodå - självklart. För sjuksköterskor behövs. Och lärare och sophämtare och kockar och fordonstekniker och tandläkare och affärsbiträden. Alla är de behövda.

Väldigt behövda.

Det måste vara underbart att vara behövd och efterfrågad! Det är något som vi kulturarbetare tyvärr känner mycket, mycket sällan. Om någonsin.

Här kommer en man som bytte spår - från rock till renässans. Men det gick bra. Och skulle han vilja backa tillbaka, är rockens dörr med all säkerhet inte stängd: Sting sjunger Dowland. (Edin Karamazov ackompanjerar)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Fredde och Morran

Fredrik Schiller med hustrun Mickan.
(Johan Rheborg och Josephine Bornebusch.)

Fredde Schiller, en av huvudpersonerna i humor-serien Solsidan, är kanske inte den vassaste kniven i lådan. Men han har den största villan, den snyggaste kostymen, de mest välkammade barnen och den trendigaste frun i hela det fina Saltis och så är han en riktig storfräsare i finansvärlden (åtminstone tror han det själv). Visst har han lite prestationsångest och inte så lite hypokondri, och visst klantar han till det ibland - men hamna i rännstenen kommer Fredde aldrig att göra.

Inget ruckel - Freddes villa i Saltis.

Morran däremot - hon är nog nästan född i rännstenen. En stenkorkad, kedjerökande vulgo-tjockis med dimmiga begrepp om det mesta och funnen olämplig till allt, även till att vara mor åt sin numera medelålders, svårt störde son. Men - nu har mor och son fått en ny chans: i en månad ska de få kampera tillsammans i det tidigare hemmet, numera ett fallfärdigt ruckel som de köpt tillbaka för sina sista slantar och som snart ska rivas. Men denna månad ska de leva sitt eget liv - Morran och Tobias. I full frihet och med alla sina gamla prylar från förr: knöliga album, trasiga muggar, bortglömda souvenirer och malätna lampskärmar. Hänvisade till bara varandra i hat och kärlek, i förakt och beroende. Det är här som den nya SVT-serien Morran och Tobias börjar.

Johan Rheborg.

Men - vad har den lyxige stekaren Fredde gemensamt med en utslagen white-trash-lady? Dessa samhällets totala motpoler. Lyxvilla med pool mot ruckel utan el och vatten. Sjötomt med egen strand mot skogsbacke med bilvrak och brädhögar. Skaldjursterrin på glasverandan mot vidbrända fiskpinnar på en trasig spis. Jo, Fredde och Morran gestaltas av samma person: den fantastiske Johan Rheborg. Med sin inlevelse förmår han lyfta fram inte bara det komiska i dessa ytterligheter, utan också det stora allvaret.

Mor och son - Morran och Tobias.
(Johan Rheborg och Robert Gustavsson.)

Morran har nog misslyckats med det mesta - män, son, liv, kropp - allt. Men - hon kämpar ändå för att bevara just sin egen särart. Hon älskar sitt ruckel, sin våldsamt destruktive son, sitt lilla altare med ljus och gudabilder och en sprayflaska Mum (för vad skulle den annars heta?). Allt detta ser man i Rheborgs dröjande blickar och hör i hans tonfall. Fredde har lyckats med det mesta - iallafall på ytan. Men under det perfekta skalet anar man osäkerheten och den dåliga självkänslan. Allt detta ser man också - i Rheborgs gester, tonfall och sökande ögonkast.

Vilken skådespelare han är - Johan Rheborg! Missa för allt i världen inte Morran och Tobias! Det är tragiskt och det är roligt och man sätter skrattet i halsen för att det är så förfärligt hemskt. Men stänga av - det går bara inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En viktig människa

Sioma Zubicky
1926-2014.

Jag läser i tidningen att Sioma Zubicky gått bort. En viktig människa med ett viktigt uppdrag - kanske det viktigaste av alla. Och en älskad människa. För ovanlighetens skull är det den efterlevande hustrun som skrivit dödsrunan. Sioma Zubicky vigde sitt äldre-liv åt att berätta om sina erfarenheter från förintelsens Auschwitz. Han gav aldrig upp sin mission att påminna om denna fasans tid som inträffade för inte alls så längesedan. In i det sista verkade han - oförtrutet. Inte för att han valde att blicka bakåt, utan för att han ville blicka framåt, inte för att han fastnat i det förflutna utan för att han var rädd om framtiden. För en framtid utan kunskap om det som varit - om historien - riskerar att bli en farlig tid där ondskan kan överleva i skydd av glömska och okunskap.

Sedan början av 90-talet reste Sioma Zubicky runt i skolor över hela vårt land för att berätta om det fasansfulla som hände i Auschwitz. Han var en av de få som överlevde och de svåra minnena plågade honom livet igenom. Att berätta gav honom lindring.

Auschwitz - porten till helvetet.

För fyra år sedan gick min äldsta dotter i grundskolans nionde klass. En dag kom hon hem från skolan och berättade entusiastiskt att nu hade hon fått en ny idol. Alla niorna skulle få höra en föreläsning om Förintelsen, berättade hon. Eleverna hade skruvat på sig och tyckt att det skulle varit bra mycket roligare med en långrast istället för att sitta och höra en gammal gubbe prata om en massa tråkigheter. Men - den gamle gubben var inte ett dugg tråkig, visade det sig. Inte ett ögonblick tråkig, berättade hon. Alla hade lyssnat andlöst. Det var knäpptyst i aulan. Efter föreläsningen hade många elever köat för att hälsa och för att  tacka - min dotter också. Sioma Zubicky hade sett noga på dem som kom fram, mött deras blickar och svarat på alla deras frågor. Och till min dotter gav han sin bok Med förintelsen i bagaget. Min dotter är ingen bokslukare, men den boken läste hon - noggrant och med stort allvar. Och nu har den en hedersplats i hennes bokhylla.

Mötet med Sioma Zubicky var som en injektion - mot de farliga och smittsamma sjukdomarna rasism, främlingsfientlighet och likgiltighet.

Hustrun Inger Zubicky avslutar dödsrunan över sin make med följande rader:

Det finns bara en ras
Människan
Det finns bara en religion
Kärleken
Det finns bara en värld
Eller ingen värld alls


Kan det finnas någon djupare insikt än denna?


Copyright: Åsa Adiolfsson Wallner

Entreprenörerna - och vi andra

En fantastisk skapelse!

Att den mänskliga hjärnan är den mest fantastiska skapelse som Universum, Tiden och Livet någonsin skådat, är det ingen tvekan om. Hjärnans förmågor är outtömliga, oändliga och oförutsägbara. Och samspelet med ett psyke (eller en själ, om man vill och vågar uttrycka det så) gör att varje hjärna arbetar på sitt alldeles egna vis. Ingen hjärna är den andra lik. Vissa hjärnor är inriktade på att analysera och formulera problem, andra hjärnor är bra på att lösa dem. Vissa hjärnor är toppen på att forska, andra på att göra affärer. Vissa hjärnor är programmerade att skriva dikter - andra på att skapa säljande koncept. Vissa hjärnor är inställda på att söka förklaringar, andra på att marknadsföra dem. Vissa hjärnor är liksom riktade utåt i sin strävan, andra söker sig inåt. Och det ena är inte sämre än det andra. Eller är det??

Glenn Gould - mästerpianist,
men knappast någon entreprenör.

Men - jag tror att det är ytterst få hjärnor som besitter diametralt motsatta förmågor samtidigt. Vem har till exempel hört talas om en poet som samtidigt är en framgångsrik företagsledare? En skicklig kirurg som också är en lyssnande terapeut? En religionsfilosof som också är en fena på att sälja dataspel? Det kanske finns några få "dubbelkompetenta" - men många är de inte. Vår egen August Strindberg är nog det enda riktigt bra exemplet jag kan komma på: poet, prosaist, dramatiker, målare, fotograf och forskare. Och en fantastisk marknadsföringstalang med sällsynt stark övertalningsförmåga.

En av de få hjärnorna med trippelkompetens.
Poet, prosaist, målare, fotograf  och forskare - samt
en jäkel på att marknadsföra sig själv.

På mitt gym går en man som är privatpraktiserande idrottsläkare. Han har passerat pensionsåldern men har kvar både arbetslust, energi och all sin kunskap och erfarenhet. Varför då inte fortsätta att använda allt detta till att hjälpa andra, resonerar han. När vi sitter i våra träningsapparater och kämpar med våra tyngder, suckar jag över hur svårt det är att driva eget som samtalsterapeut. Var är alla klienterna?? undrar jag uppgivet. Läkaren skrattar ironiskt och säger att om man ska lyckas som privatpraktiker, då är det nästan mindre viktigt hur skicklig man är inom sitt område - det viktigaste är att man är en driven entreprenör. Det gäller att sälja sig, säger han med ett snett leende. Man måste tänka i "säljtermer" - världen tillhör entreprenörerna numera, säger han. Tyvärr.

Alla är inte utrustade med en inre megafon.

Visa upp sig, slå på trumman, sälja grejer och skrika högre än alla andra - det är det som gäller. Men om man nu inte har den talangen innesluten bland alla de miljontals vindlingarna i hjärnan - eftersom man är bra på helt andra saker - vad ska man göra då?

Här kommer tre fantastiska minuter Bach med pianogeniet Glenn Gould. Marknadsföring var inte hans starka sida - men hans genialitet erövrade världen ändå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner