| Sigmund Freud vid sin berömda divan. |
Naturligtvis överdriver och förenklar jag nu. Alla dessa varianter är värdefulla för olika personer med olika problem. Möjligen kan jag vara mycket kritisk och misstänksam mot de terapiformer som lovar guld och gröna skogar efter något slags snabb-resa i det inre. "Finn dig själv!" eller "Bli den du egentligen är!" eller "Vinn hälsa och välbefinnande!" Tänk om det inte fungerar då? Tänk om man inte mår ett enda dugg bättre - bara sämre - efter den där intensiva helgen? Är det något fel på en då?? Och i värsta fall: är det bara mig det är fel på?? Alla andra ser ju så lyckliga och befriade ut... Sådant tror jag kan vara skadligt för en människa med ett skört och kanske bräckligt psyke.
| Säkert både nyttigt och befriande - för vissa. |
Jag tänker till exempel på det som kallas "Resan-terapi". Den skapades av en amerikansk dam som diagnosticerades med tarmtumör. Övertygad hälso-människa som hon var, var hon övertygad om att tumören hade funnit fäste och börjat växa i hennes kropp för att hon förnekat sig själv och inte gått till botten med vem hon egentligen var och vad hon egentligen ville med sitt liv. Hon bestämmer sig för att ägna all sin tid åt att göra en resa i sitt innersta för att ta reda på vad hon missat. Hon mediterar, hon gör yogaövningar och hon besöker massageterapeuter. Men framför allt sitter hon i en stol, går in i ett slags trance-artat tillstånd och reser inåt och nedåt i sitt eget psyke - förbi kvinnolivet, ner till ungflickslivet, vidare till barnet och till sist ner till bebistadiet. Vad var det som hände? Var började den avvikelse från det äkta levandet som sedan kom att göra kroppen mottaglig för tumören?
| Det är mörkt nere i gruvan. |
Resan blir som ett slags nedstigande i ett djupt gruvschakt. Det är bitvis mörkt, skrämmande och fullt av bortträngda minnen. Hon stannar vid en nyckelscen - där började deviationen från en avsedda livslinjen, det känner hon tydligt. Hon bearbetar scenen, återkallar dem som var med, tillkallar andra som inte var med, men som kanske borde varit det. Hon lever igenom scenen - gång efter gång. Det är smärtsamt, arbetsamt, skrämmande och oerhört tungt. Men - efter några timmars kamp kommer hon ut "på andra sidan". Befriad och lättad. Och mycket riktigt - vid en tarmundersökning strax efteråt upptäcker man att tumören minskat betydligt i storlek. Hon fortsätter att resa i sitt innersta, upp och ner, fram och tillbaka. Till slut är tumören borta. Seger! Hon beslutar sig för att skriva en bok om sin terapi-resa. Och nu reser hon världen runt och lär andra hur man ska bedriva "Resan-terapi".
| Glad, bevingad och befriad? |
För ganska många tusenlappar kan man gå en helg-kurs i resandet. Man får hjälp av assistenter som lärt sig av andra assistenter. Det är tufft, sägs det. Men som ett reningsbad. Och så blir man den man egentligen borde ha varit. Man avtäcker sin inre diamant, så att säga. Men - om man inte klarar av att åka hiss ner i gruvan då? Om man inte alls upptäcker någon inre diamant, utan bara får ångest och känner sig otillräcklig istället? Vad gör man då? Kräver pengarna tillbaka? Söker hjälp på akuten?
Det finns nog inga genvägar. Det går inte att resa ner i gruvan med någon snabb-hiss. Att läka det som tagit lång tid att skada, måste få ta sin tid. Och det är där det terapeutiska samtalet kommer in. Det gemensamma utforskandet som en klient och en samtalsterapeut ägnar sig åt - tillsammans under en eller två timmar per vecka, kanske i ett år, kanske i två år, kanske i tre år. Då hinner man stiga ner i gruvschaktet i lugn och ro, återuppleva nyckelscenerna, vända och vrida på dem, se dem från olika håll och i olika belysningar. Man kanske inte hittar någon jättediamant, men väl en liten glittrande rubin. Och det är vackert så och fullt tillräckligt.
| En glittrande rubin är fullt tillräckligt. |
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar