En modern misantrop

Jag vet inte om alla vet vad en misantrop är för något. Ordet är en sammansättning av de grekiska orden "miso" som betyder förakta eller tycka illa om, och "antropos" som betyder människa. En misantrop är alltså en människa som tycker illa om och föraktar eller misstror andra människor. Det betyder inte att denna person tycker illa om en viss människa eller är allmänt antisocial och hatisk - det handlar snarare om ett slags misstro mot människosläktet som sådant. Kanske¨handlar det längst ner i botten om en uppgivenhet, en hopplöshet, en besvikelse på sin omvärld.

Anna Odell - en misantrop?

Konstnären och filmaren Anna blir inte inbjuden till klasskamraternas återträff, tjugo år efter nian. En skoltid som för hennes del inneburit mobbning och utanförskap och en mycket villkorad tillhörighet på nåder - om ens det. Anna börjar fundera på vad som skulle hänt om hon blivit inbjuden. Hade hon vågat ställa sina kamrater till svars? Hade hon kunnat få dem att förstå hur utanförskapet verkligen känns - från insidan? Hon bestämmer sig för att göra en film som skildrar hur det kunnat vara - om hon blivit bjuden, om hon fått möjligheten att ställa mobbarna mot väggen.

Återträffen Del 1: Anna kommer sent till festen - precis när alla samlats med sina välkomstdrinkar. "Men heeej, vad kuul!!" och "Men Guuud vad längesen och Guuud vad kuuul att ses!" och "Minns du den där gången på klassresan? Guud vad kuuul vi hade!!"

När Anna kommer, blir det tyst. Temperaturen sjunker mot noll-strecket. Blickar utväxlas - avvaktande, misstänksamma. Man sätter sig till bords, vinet serveras, kvällens toastmaster hälsar alla välkomna och påminner om vilken "hääärlig" skoltid man haft tillsammans. Då reser sig Anna för att hålla tal. Med ljungande blick berättar hon hur hon upplevt den "hääärliga" skoltiden: hon som inte fick vara med, som ingen såg, som ingen ville vara med.

Anna blir utkörd från klassåterträffen.

Auditoriet börjar skruva på sig, man kastar menande blickar. Ska det här vara nödvändigt? Måste hon hålla på - nu, av alla tillfällen?? Stämningen blir alltmer hotfull. Ingen vill kännas vid den sanning som Anna presenterar. Tårar, vrede, förakt - men knappast insikt och medlidande - blir resultatet. Anna blir brutalt avhyst från festen och inknuffad i en taxi.

Återträffen Del 2: Anna bestämmer sig för att visa den fiktiva festskildringen för dem det egentligen handlar om - för klasskamraterna, för dem som aldrig bjöd henne. Hon ringer runt och motvilligt ställer några få av de gamla klasskamraterna upp för att se filmens första del, tillsammans med Anna.
Reaktionerna blir inte dem man skulle kunna förvänta sig. Medlidandet och förståelsen, insikten om vad man gjort uteblir. Istället möts Anna av skepsis, irritation och avståndstagande. Ingen vill kännas vid att de mobbat, ingen vill säga förlåt. Ingen vill förklara varför Anna inte ens blev bjuden. Ingen vill ta på sig något som helst ansvar för det som en gång skedde.

Klasskamrater med väl kamouflerade samvetskval.

Som åskådare till filmen, hoppas man innerligt att insikten till slut ska drabba, att Anna ska få den upprättelse hon kämpat för. Hoppet tänds när en av Annas manliga klasskamrater som sett filmens Del 1, av en slump på ett café möter den skådelspelare som gestaltat honom. Vad frågar han? Undrar han något om Anna och varför hon gjorde filmen? Vill han veta något om hennes liv efter skoltiden? Något om hennes konstnärskap? Har han några kommentarer om det förflutna? Nej, det enda han vill veta är hur det kändes att gestalta just honom, egocentrisk som han är. Insikten uteblir. Medlidandet likaså. Ingen vill se. Ingen vill höra. Ingen vill förstå.

Återträffen belönades med guldbaggen. Det är kanske hoppfullt. Men ändå: hur besegrar man förnekelsen? Hur besegrar man den till indifferens förklädda skulden och skammen? Anna hade hoppats att kunna väcka minnen och med dem insikt - men det gick visst inte. Vad kan man bli - annat än en misantrop?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

(PS Även klasskamraterna i Del 2, gestaltas av skådespelare. Endast Anna Odell spelar sig själv.)

Vem lurar vem - egentligen?

Dale är en 73-årig änkling, uttråkad och ganska hårt drabbad av krämpor och dålig ekonomi. På nätet får han kontakt med en ung filippinska, 23 år gammal. Tycke uppstår och Dale lämnar hemmet i Canada och reser ner till sin kärlek. Här bosätter han sig i en lägenhet med sin unga flickvän - Girlie.

Girlie och Dale på stranden.

Dale har en dotter också - och två tonåriga barnbarn. När dottern April får höra om sin pappas nya liv på Filippinerna, bestämmer hon sig för att resa ner och hälsa på. Eftersom hon är filmare, tar hon med sig filmkameran för att dokumentera skeendet: mötet med den unga Girlie, med fadern och med det nya livet på andra sidan jordklotet.

Filmen heter Pappas unga fru. Den kunde ha varit en kritisk granskning av kulturkrocken U-land möter I-land. Den kunde ha varit ett hatporträtt av en svekfull och egoistisk far. Den kunde ha varit en uppgörelse med hur fattiga familjer "säljer" sina döttrar för att få en liten skymt av välstånd.

Bildtext behövs väl knappast.

Men filmen Pappas unga fru är ingenting av detta - eller kanske är den snarare allt detta och så oerhört mycket mer, eftersom den hela tiden skiftar perspektiv. Inget är svart-vitt. Allt är gråskala. Dottern April filmar och frågar, frågar och filmar. Hon vill veta och förstå. Hon vill gå till botten med alla känslor och drivkrafter, alla minnen och alla bevekelsegrunder. Älskar den unga Girlie verkligen hennes hängiga och gubbiga gamla pappa? Älskar hennes hängiga och gubbiga gamla pappa verkligen den barnsliga Girlie? Är det kärlek? Och om inte - vem är det egentligen som utnyttjar vem? Vem offrar vad? Vem lurar vem - på pengarna och på livet?

Vem utnyttjar vem - egentligen?

April betämmer sig för att försöka lära känna Girlie bättre och följer med henne hem till barndomshemmet. Kameran är med överallt. Ett litet ruckel av pappskivor och korrugerad plåt, stampat jordgolv, många barn på en oerhört liten yta. Inga bekvämligheter alls. April frågar Girlies mamma vad hon tycker om dotterns relation med den så mycket äldre pappan. "Det är bra", svarar mamman. Som förmodligen är betydligt yngre är Dales dotter. "Vi hoppas att de gifter sig. Det vore fint för vår dotter." Alla är vänliga. Girlie och April får en fin kontakt - lite besläktad med en mamma-dotter relation. Ju längre tiden går, desto mer börjar April förstå mekanismerna bakom familjens sätt att resonera.

Det rustas till bröllop.

Så beslutar sig det omaka paret för att ingå äktenskap. Men innan vigseln kan gå av stapeln behövs personbevis. Då visar det sig att den blivande bruden alls inte är 23. Hon är bara 17. Hon är inte 50 år yngre än sin blivande make. Hon är 56 år yngre. Hon är yngre än Dales barnbarn. Nu brister det för April. Hon ställer pappan mot väggen. Har han förstått att han förgripit sig på ett barn? undrar hon. Men det har han inte alls. Han kan inte se att han gjort något fel. Han ska väl få leva det goda livet, han också, utan att dottern försöker hindra honom! Eller?! Hon ber Girlie att ställa in bröllopet, för har hon verkligen förstått vad hon gör mot sig själv och sitt unga liv?

Filmen får inte någon Happy End. Och, förresten - hur skulle det gå till? För vem skulle isåfall offra och vem offras? Dale och Girlie gifter sig och flyttar ihop tillsammans med Girlies familj. Dottern April återvänder till Canada och konstaterar att hon har både man, barn och vänner. Någon pappa behöver hon inte. Iallafall inte en som Dale.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att leverera "bad news"

Lillasyster - min yngsta dotter, hon som praoar på Södersjukhuset just nu - vill bli läkare. Hon tittar ofta på Scrubs och tycker att läkaryrket måste vara toppen. Det tyckte jag också i hennes ålder. Egentligen tycker jag fortfarande det. Och läkarna i Scrubs är både roliga, snygga och extremt verbala. Men de verkar inte jobba överdrivet mycket. Mest sitter de i kantinen och äter mackor och är så där allmänt ironiska som de brukar vara i amerikanska sitcoms. Och så har de en otrolig mängd kärlekstrassel - förstås. För vad är det för underhållningsvärde i att skriva journaler, sätta katetrar och tömma stomi-påsar? (Stort, om någon skulle fråga mig!)

Gänget i Scrubs.

Men - jag minns att det fanns en sak som jag verkligen var rädd för när det gällde läkaryrket...

När Lillasyster kom hem från sjukhuset idag - full av glädje och entusiasm över sin dag - säger hon att det ändå är en sak hon är rädd för, om hon ska bli läkare. Vad är det för sak? undrar jag intresserat. Jo, att det ska komma hemska lukter, säger hon. Jag kan inte låta bli att skratta. Visst är det hemskt med stank och illaluktande saker - men det måste väl ändå finnas värre saker med läkaryrket, säger jag. Att göra fel, till exempel. Att ställa fel diagnos. Men det verkar inte skrämma Lillasyster.

Det är hemskt när det stinker.

Det är bra. Man ska inte vara överdrivet räddhågsen - som jag. Den saken som jag var så rädd för, det var att kanske bli tvungen att leverera "bad news" till en patient. Hur ska man säga till en människa att den har en elakartad tumör? Att den har en sjukdom som inte går att bota? Att den måste äta mediciner med svåra biverkningar? Att den faktiskt inte kommer att bli frisk, utan måste leva med sin sjukdom resten av sitt liv? Att den gradvis kommer att bli allt sämre? Och hur ser man en människa i ögonen efter att man sett chocken drabba?

Lyssna till patienten måste vara
det allra bästa sättet att samtala.

Hur gör man? För en del år sedan gick jag en utbildning i samtalsmetodik. Där fick vi arbeta med olika typer av samtalssituationer, både i teori och praktik. Praktiken bestod i att vi elever fick improvisera olika samtalssituationer på en scen i föreläsningssalen. Vi fick några minuter på oss till förberedelse - sedan var det bara att gå upp på scenen och leverera. Typiskt nog fick jag på kursens sista dag i uppgift att spela en läkare som skulle informera sin patient om att hon hade drabbats av en inoperabel hjärntumör. Min motspelare, som skulle spela patienten, var läkare. Jag minns att jag bestämde mig för att jag skulle uttrycka mig enkelt och lättfattligt. Inte gömma mig bakom krångliga medicinska termer. Inte försöka "skoja till det" och inte heller anlägga ett medlidsamt tonfall. Rak, saklig men samtidigt inkännande, ville jag vara. Jag minns inte hur det gick - det har jag glömt eller förträngt. Men jag minns att jag svettades av förskräckelse när jag klev upp på scenen.

Så här i efterhand tycker jag ändå att denna upplevelse av rädsla var bra. För att leverera "bad news" är oerhört svårt och krävande och omvälvande och utmanande. För det kunde ju lika gärna vara jag själv som skulle ta emot det svåra beskedet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Två viktiga veckor

PRaktisk ArbetslivsOrientering.

Min yngsta dotter går i åttan och är ute på PRAO (= PRaktisk ArbetslivsOrientering). Förra veckan praoade hon på ett café. Egentligen ville de inte ha någon PRAO-elev på caféet och därför var det heller ingen som tog ansvar för att hon skulle få någon större inblick i vad arbetet inom café-näringen egentligen går ut på.

Kaffe och bulle.

De första två dagarna fick hon stå i ett hörn och titta på när de anställda gjorde cappuchino, serverade bullar och bakelser och tog betalt. När hon kom hem var hon frusen och nedslagen och klagade över att hon hade ont i handlederna, eftersom hon stått stilla i sex timmar och vridit sina händer så mycket - i ett försök att se intresserad och inte alltför hjälplös ut. Tredje dagen bad hon om att få något slags arbetsuppgift - då fick hon bre tio smörgåsar och lägga på pålägg - och värken i handlederna upphörde. Fjärde dagen fick hon torka bord och femte och sista dagen fick hon vara med och knåda marsipan-figurer till Påsk. Caféets chef skriver i sitt intyg, att det gått "jättebra" eftersom hon verkligen "velat jobba"... Ibland kan en vecka kännas ganska meningslös.

Marsipankyckling till Påsk.

Nu har andra PRAO-veckan just börjat. Den är på Södersjukhusets ortopedavdelning. Min dotter får vara med vid patientgenomgångar, hon får följa med en sjuksköterska som tar hand om opererade patienter, hon får bädda sängar, servera måltider och kaffe till liggande patienter, kamma dem, hämta saker åt dem - och prata med dem. Hon får lyssna till deras berättelser. Hon får ha på sig sjukhusets kläder - i minsta storleken och med en namnbricka och några pennor i en ficka på bröstet. Och imorgon ska hon få vara med vid en gipsning. Det är sju PRAO-elever till på sjukhuset. De är alla utplacerade på olika avdelningar: stroke-, kardiologi-, urologi-, onkologi- och stomiavdelning. Alla får de observera, följa arbetet och delta i den mån de vill och kan.

Det var inte bättre förr.

Min dotter kommer hem, strålande lycklig, proppfull av nya intryck och erfarenheter och sprudlande av entusiasm och framtidshopp. Hon har fått se ärren efter höftleds- och ryggradsoperationer. Hon har förstått att det gör väldigt ont efter en operation, att det kan vara svårt att kissa om man skadat ryggraden, att liggsår luktar illa och uppstår väldigt snabbt om man är gammal och svag och inte kan vända sig själv. Hon har fått lära sig att sprita madrasser och skydda sig mot multiresistenta bakterier. Hon har fått lära sig att det är roligt att få hjälpa till och göra nytta, att det är så viktigt att lyssna till patienternas berättelser. Så mycket ny kunskap och insikt. Och så stor glädje över att få lära sig så mycket nytt. Ibland kan en vecka kännas oerhört meningsfull!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Masochist eller geni?

I söndagens Dagens Nyheter är det ett stort intervjuporträtt av författaren och dramatikern Kristina Lugn. Intervjuaren är en ung journalist, Matilda Gustavsson, som ser Lugn ur ett nutida perspektiv - ett perspektiv opåverkat av 80-talets TV-och media-Lugn: den excentriska poetissan med provocerande släpig röst som dolde sig bakom ett tovigt rött hår där bara ena ögat tittade fram och med cigaretten hängande i mungipan.

Kristina Lugn.

Vad jag kan utläsa av intervjuporträttet, var det inte helt lätt att kommunicera med Kristina Lugn. Hon pendlade mellan allvar och skämt, mellan troskyldighet och sarkasm, mellan ymnigt talande och envist tigande - och mellan att beredvilligt svara på frågor, till att bara slänga på luren och vägra prata.

Allan Edwall - vän, kollega och inspiratör.

Jag är tvehågsen inför Kristina Lugn. Jag vet faktiskt inte vad jag ska känna och tycka. Är detta ett strålande geni, en konstnär som faktiskt  - alldeles på riktigt - lever sin konst? Eller är det en person som med sin aparta framtoning döljer sina svagheter? Eller är hon både och? Denna dubbla känsla blir extra stark när jag läser vad hon svarar på frågan, varför hon tror att hon blivit så folkkär.

"Det vet jag inte om jag är. Det beror isåfall på att ingen skulle kunna vara avundsjuk på mig, ingen vill vara mig. Människor känner att de slipper tävla. Det inger trygghet att se ett haveri gå omkring. Ett haveri i galaklänning. De tänker: kan hon klara det så kan jag också. När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också att kunna det."

Antingen är detta offentligt självplågeri av högsta potens, ett masochistiskt solonummer på slak lina. Eller så handlar det om en person som faktiskt lever själva innebörden av konstnärskapets kärna: att gå före oss människor - in i tanken, in i gåtan om liv och skapande - och död.

Kanske är denna kvinnas demonstrativa brist på koketteri - och på den så typiskt kvinnliga fåfängan och skönhetskonkurrensen - tecknet på den verkligt fria konsten? Den konsten som vågar vara ful, opassande, elak, klumpig, hjälplös, vädjande och osmaklig - just precis som livet. Om det är så, är Kristina Lugn en stor konstnär och ett stort geni. Är det så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En dörr på glänt eller Ältandets lov

Ibland kan man höra människor säga att det är fult och dåligt att "tycka synd om sig själv". De kan till exempel berömma en person, och säga att han/hon är så trevlig, just för att han/hon inte går omkring och "tycker synd om sig själv". Eller så kan de säga, att han/hon är så jobbig, just för att han/hon går omkring och "tycker synd om sig själv".

Tratt... Synd om.

Jag tänker: fenomenet att tycka synd om sig själv förefaller att vara något mycket negativt i många människors ögon. Det är något pinsamt och plågsamt över det - något störande och irriterande. Nästan tabu. Reaktionen tycks nästan lite besläktad med fenomenet att undvika människor som drabbats av sjukdom eller sorg. Men vad är alternativet? Som jag ser det, finns det två alternativ för den som händelsevis råkar tycka synd om sig själv. Det första: se till att trycka ner din känsla av sorg och frustration. Visa en glättig yta, skratta med och dölj dina känslor bakom glada tillrop och skämtsamheter. (Lättare kanske, men knappast hälsosamt.) Det andra: se till att undanröja orsaken till "tycka-synd-om-dig-själv-attityden", så att du kan gå vidare i livet, utan tyngande problem. (Svårare, men absolut hälsosamt.)

Greta Garbo i Anna Christie.

Som psykoterapiutbildad har jag en avvikande syn på det här med "tycka-synd-om-sig-själv"-känslan. Jag tycker inte alls att den är tabu och opassande. Snarare tycker jag att den kan vara en tillgång. Att visa att man tycker synd om sig själv är en dörr, öppnad på glänt. Man kikar ut och ser efter om det kan finnas någon hjälp att få där ute, utanför dörren. Det är inte som ett rop på hjälp, men nästan. Kanske snarare som en viskning. Trycker man ner känslan, skrattar bort den, eller tiger om den, förblir dörren stängd och hjälpen uteblir.

Vad kan finnas därute?

Som med alla problem, tror jag att öppenhet är den enda vägen. Öppnar man dörren med lite "tycka-synd- om-sig-själv"-gnäll, blir lidandet tydligt, man blir sedd och kanske kan få hjälp att bearbeta och gå vidare. Samma sak gäller det lika avskydda fenomenet ältande. Ältandet är ett sätt att bearbeta, upprepa om och om igen - kanske visar sig en lösning till slut, bara man är tillräckligt envis? Kanske kommer man någon millimeter närmare lösningen på problemet, om man upprepar det tillräckligt många gånger?

Visst finns risken att fastna i låsta mönster av ältande och självmedlidande - men jag tror att den risken ökar just när omgivningen inte tar till sig det som signaleras. Ju mindre respons den som ältar får, desto mer ältar den. Ju mindre den som tycker synd om sig själv blir uppmärksammad, desto värre blir självmedlidandet.

Mitt tips i den sena kvällen: gnöla, klaga, gnäll! Det hjälper att lätta på trycket. Och om någon annan gnölar, klagar, gnäller: lyssna!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att gömma sig från världen

De är många - kanske uppåt en miljon. De flesta av dem är unga män. De bor kvar i barndomshemmet där de gömmer sig i sitt gamla pojkrum. De vill ingenting, de orkar ingenting. De är ledsna och arga och uppgivna. Några av dem spelar dataspel, några av dem lyssnar på musik, några av dem kollar på TV. Men de allra flesta gör ingenting alls; de ligger i soffan - hela dagarna, dygnet runt, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Ju längre tiden går, desto längre bort från liv och gemenskap glider de. De har gått vilse, försvunnit från världen. De kallas för hikikomoris och bor i Japan.

Plats för ett liv?

Forskningen säger att hikikomoris självvalda isolering är ett svar på föräldrarnas och samhällstraditionernas alltför höga krav. I Japan förväntas man anpassa sig till kollektivet, plugga hårt, snabbt göra karriär, bilda familj och sedan sörja för sina åldrande föräldrar. Duktig, duktig, duktig och lydig, lydig, lydig. Perfekt och formklippt efter mallen. Faller man bara det allra minsta utanför ramen är man chanslös, borta ur leken för alltid. I Japan anställer företagen helst nyutexaminerade personer - de som hunnit bli lite äldre och inte ännu gjort karriär, anses som avvikande och "udda" och hamnar utanför arbetsmarknaden. Dörrarna till arbetsliv och verksamhetsgemenskap är stängda och hikikomoris har slutat knacka. De har gett upp.

Hikikomoris har slutat knacka på dörren.

Jag tror att hikikomoris inte bara finns i Japan - de finns i Sverige också. Jag tror att de finns i alla länder som låtit det tekniska framåtskridandet växa sig alltför mäktigt, som glömt att människor måste få känna sig behövda för att orka leva. Det man vinner i tid genom att ersätta den mänskliga arbetskraften med rationella, tekniska lösningar - det förlorar man i delaktighet och engagemang. Människor måste få uppleva sig som viktiga, behövda, oumbärliga, efterlängtade, nyttiga och delaktiga. Om inte - förlorar man känslan av människovärde. Man skäms över sitt liv. Vad gör man när man skäms? Jo, man gömmer sig, stänger dörren om sig - för att slippa se och för att slippa bli sedd.

Så får det inte vara! En hel generation riskerar att försvinna utan spår, utan att ha fått delta i gemenskap och samhälle, utan att ha fått spela huvudrollen i sitt eget liv - sitt enda liv.

En hel generation riskerar
att försvinna utan spår.

I Japan pågår försöksverksamheter för att lotsa hikikomoris ut ur sin isolering - gruppaktiviteter och boenden med särskilt stöd. Men hjälper det med terapi och andra socialpedagogiska insatser? Kanske till en viss gräns, kanske för att lindra den värsta ångesten och depressionen. Men det räcker inte. Den enda möjliga vägen är att ge hikikomoris en betydelsefull plats i samhället. Öppna de stängda dörrarna på vid gavel, fastän de slutat knacka. Det är det enda som hjälper. Inget annat.

1901 komponerade Gustav Mahler sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Titeln betyder ungefär: jag har gått vilse, bort från världen. Kanske handlar den om hikikomoris? Vem vet.

Bruno Walter dirigerar Wiener Philharmoniker, solist Kathleen Ferrier. Inspelningen är gjord 1952.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner