| Anna Odell - en misantrop? |
Konstnären och filmaren Anna blir inte inbjuden till klasskamraternas återträff, tjugo år efter nian. En skoltid som för hennes del inneburit mobbning och utanförskap och en mycket villkorad tillhörighet på nåder - om ens det. Anna börjar fundera på vad som skulle hänt om hon blivit inbjuden. Hade hon vågat ställa sina kamrater till svars? Hade hon kunnat få dem att förstå hur utanförskapet verkligen känns - från insidan? Hon bestämmer sig för att göra en film som skildrar hur det kunnat vara - om hon blivit bjuden, om hon fått möjligheten att ställa mobbarna mot väggen.
Återträffen Del 1: Anna kommer sent till festen - precis när alla samlats med sina välkomstdrinkar. "Men heeej, vad kuul!!" och "Men Guuud vad längesen och Guuud vad kuuul att ses!" och "Minns du den där gången på klassresan? Guud vad kuuul vi hade!!"
När Anna kommer, blir det tyst. Temperaturen sjunker mot noll-strecket. Blickar utväxlas - avvaktande, misstänksamma. Man sätter sig till bords, vinet serveras, kvällens toastmaster hälsar alla välkomna och påminner om vilken "hääärlig" skoltid man haft tillsammans. Då reser sig Anna för att hålla tal. Med ljungande blick berättar hon hur hon upplevt den "hääärliga" skoltiden: hon som inte fick vara med, som ingen såg, som ingen ville vara med.
| Anna blir utkörd från klassåterträffen. |
Auditoriet börjar skruva på sig, man kastar menande blickar. Ska det här vara nödvändigt? Måste hon hålla på - nu, av alla tillfällen?? Stämningen blir alltmer hotfull. Ingen vill kännas vid den sanning som Anna presenterar. Tårar, vrede, förakt - men knappast insikt och medlidande - blir resultatet. Anna blir brutalt avhyst från festen och inknuffad i en taxi.
Återträffen Del 2: Anna bestämmer sig för att visa den fiktiva festskildringen för dem det egentligen handlar om - för klasskamraterna, för dem som aldrig bjöd henne. Hon ringer runt och motvilligt ställer några få av de gamla klasskamraterna upp för att se filmens första del, tillsammans med Anna.
Reaktionerna blir inte dem man skulle kunna förvänta sig. Medlidandet och förståelsen, insikten om vad man gjort uteblir. Istället möts Anna av skepsis, irritation och avståndstagande. Ingen vill kännas vid att de mobbat, ingen vill säga förlåt. Ingen vill förklara varför Anna inte ens blev bjuden. Ingen vill ta på sig något som helst ansvar för det som en gång skedde.
| Klasskamrater med väl kamouflerade samvetskval. |
Som åskådare till filmen, hoppas man innerligt att insikten till slut ska drabba, att Anna ska få den upprättelse hon kämpat för. Hoppet tänds när en av Annas manliga klasskamrater som sett filmens Del 1, av en slump på ett café möter den skådelspelare som gestaltat honom. Vad frågar han? Undrar han något om Anna och varför hon gjorde filmen? Vill han veta något om hennes liv efter skoltiden? Något om hennes konstnärskap? Har han några kommentarer om det förflutna? Nej, det enda han vill veta är hur det kändes att gestalta just honom, egocentrisk som han är. Insikten uteblir. Medlidandet likaså. Ingen vill se. Ingen vill höra. Ingen vill förstå.
Återträffen belönades med guldbaggen. Det är kanske hoppfullt. Men ändå: hur besegrar man förnekelsen? Hur besegrar man den till indifferens förklädda skulden och skammen? Anna hade hoppats att kunna väcka minnen och med dem insikt - men det gick visst inte. Vad kan man bli - annat än en misantrop?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
(PS Även klasskamraterna i Del 2, gestaltas av skådespelare. Endast Anna Odell spelar sig själv.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar