Stark eller svag?

Det finns ett talesätt som lyder något i stil med "De motgångar man inte dör av, gör en starkare". Oavsett ordalydelse, är andemeningen iallafall att svårigheter danar karaktären och är nyttiga för personligheten. Man blir en bättre människa om man får lida.

Karaktärsdanande?

Som vanligt retar jag mig på sådana här billiga psykologiseringar. Naturligtvis har talesättet kommit till för att trösta dem som har det svårt, ingjuta hopp i deras plågade själar och se till så att de inte ställer till med något slags revolt - mot samhället, mot livet självt. Och visst, någon sanning ligger det ju i det. En människa som aldrig upplevt svårigheter och motgångar, blir inte vuxen och får till slut problem med både empati och mognad.

Odräglige Homer
- lär sig aldrig av sina svårigheter och motgångar...

Sanningen är nog tyvärr ändå den, att man inte alls alltid går starkare ur motgångarna. Om motgångarna blir för stora och för långvariga, är det stor risk att man blir svag istället. Och då är det viktigt att man får något slags revansch eller upprättelse, efteråt. Men om man inte får det då? Eller om man får sin revansch på ett destruktivt sätt? Eller om man aldrig bearbetar de svårigheter man drabbas av? Blir man starkare iallafall?




Mycket stark, tror jag: Woody Allen.
Egensinnig, envis, går sin egen väg
och vågar visa sina svaga sidor.

Förresten, vad betyder - egentligen - ordet "stark"? Hård? Tuff? Orädd? Eller kan det också betyda känslig? Lyhörd? Kärleksfull? Till och med svag? Detta går förstås inte att svara på. Men jag tycker till exempel att ett bevis på verklig styrka är att erkänna att man är rädd.

Berth Milton Junior - en tuffing i affärer.
Men stark?

För ett tag sedan visade SVT en dokumentärfilm med titeln Porrkungens tårar. Den handlade om Berth Milton Junior - framgångsrik porr-imperie-magnat och lyxlirare. Men hans bakgrund var mörk: barndomen bestod av ständiga svek, hot, förakt och likgiltighet. Föräldrar som aldrig skulle skaffat barn, en fader helt utan empati, styrd endast av jakten på pengar och framgång. Och en mor som aldrig brydde sig. Barndomen och ungdomen blev en enda lång kamp för att nå sin faders hjärta - ett projekt som aldrig lyckades. Faderns förakt för sonen var orubbligt.

Berth Milton Senior - hårdare än hård.
Men stark?

Blev Milton Junior starkare av sina motgångar? Ja, på ytan, kanske - en hård och effektiv affärsman, en risktagare som inte räds för att tänja på etiska och moraliska gränser. Men inuti finns ett blödande sår som aldrig läker och som gör honom mycket svag. Det vittnar hans ögon om. Skrämda, sökande efter någon som ser honom - någon som ser den lille pojken som gömmer sig därinne. I dokumentären berättas också om faderns uppväxt - en barndom så hård att det knappast går att förstå.

Kvällens slutsats blir ett nytt talesätt: "Att vara stark är att våga visa sig svag".


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vördnad och respekt...

... är väldigt viktigt att känna inför sina medmänniskor, tycker jag. Oavsett var i livet de befinner sig, oavsett s.k. "status". Dessa två företeelser är verkliga ledstjärnor för mig.

Värd all respekt.

Men vördnaden och respekten får inte bli så stor att den förlamar och leder till att man inte vågar vara medmänsklig. För det kan faktiskt hända. Jag hade aldrig tänkt på det förrän jag hörde en kvinna i radio berätta om hur hon blivit bemött efter en svår förlust.

Också värd all respekt.

Kvinnan hade drabbats av ett sent missfall. Trots sin sorg och förtvivlan valde hon att gå till sitt arbete strax efter missfallet. Ensamheten skulle göra sorgen värre, tänkte hon. Att för några timmar försöka koncentrera sig på arbetsuppgifterna skulle kännas som en lättnad i allt grubblande. Men när hon kom till arbetet, vek kamraterna undan. De tittade ner i golvet, mötte inte hennes blick. Ingen frågade hur hon mådde - fast alla visste vad som hänt.

Först blev hon arg - rasande. Brydde de sig inte ens? De som var hennes arbetskamrater som hon pratat med om allt mellan himmel och jord - förut!

Fikapaus med arbetskamraterna
är viktigt och roligt.

Så började hon fundera, riktigt ordentligt - på djupet. Och den här kvinnan måste ha varit väldigt bra på att fundera, för hon kom fram till en häpnadsväckande slutsats, som helt säkert var alldeles riktig. Det var inte alls så att arbetskamraterna inte brydde sig. Inte heller var det så, att de inte kunde förstå hennes sorg. Orsaken var helt enkelt att de kände sådan vördnad och respekt inför den där sorgen, att de inte visste hur de skulle uttrycka sig. Att säga små ord, kändes för futtigt när det handlade om en så stor sorg. Så - vad skulle man säga? Inget kändes på rätt nivå. Och av respekt för kvinnan och av respekt för hennes stora sorg, blev man istället tyst. Hellre tiga, än säga något klumpigt och respektlöst.

När hon funderat färdigt hade vreden runnit av henne, berättade hon. Nu vill hon uppmana människor att inte låta sig förlamas av respekt och vördnad när de möter medmänniskor i sorg. Bättre att säga fel, än att inte säga något alls. Bättre något litet futtigt, än tystnad. Och jag håller med. Fast det är inte lätt alla gånger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det är saligt att giva...

På mitt gym står radion på i ett hörn bakom löpbandet. Det bullrar mycket, så oftast hör man mest bara fragment av vad som sägs. Idag var det något slags pratprogram som handlade om en kvinna som var besjälad av att hjälpa hemlösa. Nu så här till jul ville hon ge dem julklappar. Hon hade lyckats över förväntan med sin insamling - många av hennes vänner och bekanta och bekantas bekanta hade också blivit lika besjälade och skänkt saker som de slagit in i fina paket.

Många paket till de hemlösa blev det.

Nu hade det blivit så många julpaket att de inte längre fick plats i kvinnans hem - så hon skulle hyra ett förråd fram tills dess det blir dags för julklappsutdelning. Kvinnan är inte den enda som vill hjälpa. Volontärer och människor som arbetar ideellt har ökat mycket under det senaste decenniet, berättar en forskare som intervjuas i programmet. Sverige börjar alltmer likna USA, där det sociala trygghetsnätet är så grovmaskigt att man i hög grad förlitar sig på välgörenhet - eller filantropi som det heter med ett annat ord.

Intervjuaren frågar kvinnan varför hon valt att hjälpa på detta sätt och inte genom att stödja någon hjälporganisation. Hon svarar då att hon vill uppleva resultatet av sin insats på nära håll. Hon vill träffa dem som får sin julklapp. För det kunde ju lika gärna varit jag som hamnat där - gränsen är inte så skarp som man kan tro, säger hon.

Gränsen är inte så skarp som man kan tro.

Att hjälpa, vara nyttig och filantropisk, är säkert ett grundläggande behov hos oss människor, men jag tror att detta behov kan yttra sig på många olika sätt. En del skänker pengar till stora organisationer och betalar på så sätt av sitt dåliga samvete - utan att behöva komma i närkontakt med de hjälpbehövande. Andra arbetar volontärt och i nära kontakt med de nödställda. Jag har en känsla av att viljan att hjälpa är starkt kopplad till förmågan till inlevelse och hur engagerad man är i en fråga. Ofta tror jag att engagemanget minskar med avståndet. Ju längre bort från vår vardag, desto svårare med inlevelse och offervilja. Och jag har en känsla av att, paradoxalt nog, samma sak inträffar när avståndet blir väldigt litet. När lidandet och hjälpbehovet tränger sig på alldeles i närheten, blir det plötsligt också svårt med inlevelse och engagemang - då upplevs ropet på hjälp som ett hot istället, som något som inkräktar på vårt liv och kränker våra personliga gränser.

En söt och tacksam liten afrikansk flicka är roligare
att hjälpa än ett ilsket fyllo från Södermalm.

Att ta emot hjälp från filantropiska privatpersoner är heller inte enkelt. En tacksam och förnöjsam mottagare av hjälpinsatserna är förstås mycket populärare än en kritisk och otacksam. Men, tänk om den hemlöse inte gillar sin julklapp då? Tänk om han känner sig förnedrad och visar sig taggig och ilsken istället för blid och förnöjsam? Får han ett julpaket nästa år ändå - eller blir han utan?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Måste man alltid tala sanning?

Hur realistisk ska man vara, egentligen? Hur sanningsenlig? Är det farligt att inte vara sanningsenlig? Jag är inte så säker på att det alltid är det.

Tanke- och konsertlokal.

Jag körde min fina röda Mercedes B-klass från Ölandshemmet till Stockholmshemmet idag - och då hinner man tänka mycket. Bilen är en fantastisk tanke-/filosofilokal. Musiken flödar i min bil - den är ett rullande konserthus - och då flödar tankarna också. Idag kom jag att tänka på när små barn ställer "stora" frågor. När mina döttrar var riktigt små, kunde de ibland fråga vem jag tyckte mest om: dem eller marsvinen, dem eller pappa, dem eller mormor. Eller om jag tyckte mera om Storasyster än om Lillasyster - och vice versa, förstås. Och så de där frågorna som lät så här:

- Om farmor och jag hängde över ett stup, vem skulle du rädda då? Farmor eller mig?
- Dig, så klart!
- Är det säkert det?
- Ja, helt säkert!
- Men... om Storasyster och jag hängde över ett stup då?? Vem räddar du då?
- Dig förstås - du kan ju inte simma.
- Men... det är inget vatten under ju!
- Oj då. Då räddar jag båda så klart.
- Men... om det inte går då??
- Då väljer jag båda iallafall.
- Men??

Vatten under iallafall.

När jag var liten tänkte jag ofta på döden. Jag var väldigt rädd för att dö, eftersom så många hade dött i min familj. Min morbror dog när han var liten, min faster dog när hon satt i kyrkan och spelade på orgeln och min morfar och farfar var döda, de också. Tänk om det skulle bli min tur snart? Till slut funderade jag så mycket att jag hade svårt att somna på kvällarna. Tänk om Liemannen gömde sig i garderoben? Tänk om det låg ett skelett under sängen? Tänk om det fanns en dödskalle i badrummet? Tänk om jag inte skulle vakna igen? Till slut frågade jag min mamma: Kommer jag att dö snart?

Liemannen - gömde han sig i garderoben?

Mamma var en ärlig person som hade läst många böcker och tyckte illa om förljugenhet. Hon hade nog bestämt sig för att försöka vara uppriktig mot sitt barn, i alla lägen. Så hon svarade:
- Det kan man inte så noga veta. Man kan aldrig veta när man ska dö.
- Va, sa jag, kommer jag att dö??
- Javisst, det är klart, svarade mamma. Alla människor måste dö.
- Men... jag vill inte dö!!

Det svaret gjorde inte saken bättre. Jag kunde inte somna alls, utan låg och lyssnade efter om skelettet skramlade under sängen. Och till badrummet vågade jag ju inte gå, för där fanns ju den där dödskallen.

I badrummet?

En kväll långt senare - 35 år eller så -  ställde Storasyster samma fråga till mig. Kommer jag att dö? Då kom jag ihåg vad min mamma sagt, och svarade: Nej då. Ingen fara alls. Och skulle du dö - då är det så jättejättelångt tills dess, minst hundra år, så det kan du glömma nu.

Var det ett bra svar? Ja, iallafall i stunden. Storasyster somnade lugnt och behövde inte bekymra sig om några skelett eller dödskallar - för ögonblicket. Men det var ju inte särskilt sanningsenligt, inte ärligt heller. Barn dör - av både sjukdomar och olyckor, för att inte tala om svält. Och det trista faktum kvarstår: allt som lever måste dö. Tyvärr. Kanske.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att köpa julklappar

Ibland är det svårt att köpa julklappar - man letar och letar och svettas och svettas och blir alltmer uppgiven. Till slut är man nära att ge upp och krisen närmar sig. Vad ska man säga, när man sitter där bakom granen? "Jag hittade tyvärr ingenting till dig i år..." Eller: "Jag har verkligen försökt, men det gick inte... Tyvärr."

Kanske inte så kul alla gånger.

Jag vill gärna "formklippa" mina klappar, så att de blir personliga och anpassade till mottagaren - i möjligaste mån iallafall. Whiskyflaskor, chokladaskar och tvålar är visserligen säkra kort, men ganska trista att få. Mottagaren känner sig nog inte särskilt personligt tilltalad eller sedd. Dessvärre infinner sig inspirationen att handla oftast inte förrän julen närmar sig och då kan det bli stressigt med den där formklippningen...

Klart redan i augusti?

För många år sedan hade jag en kvinnlig kollega på den musikaliska akademien som fungerade på ett helt annat sätt. Hon brukade göra samtliga julklappsinköp på somrarna. Om hon hittade en riktigt bra affär någonstans i Sverige, då stormade hon in och handlade för fullt - kassar proppade med klappar. Hemma lade hon upp ett lager av grejer och när det fem månader senare började lacka mot jul - då var det bara att gräva i högen och hitta något lämpligt. Ibland kunde hon till och med slå in klappen redan i juli. Tänk, att plocka fram en färdig julklapp som legat i fem månader. Klar att lämna fram, tejpad, inslagen och påskriven. Så praktiskt, rationellt och tidsbesparande!

Knappast julklapps-läge.

Det här berättade hon för mig en gång när vi drack kaffe i akademi-köket. Jag var så imponerad och full av självkritik, eftersom jag själv, två dagar före jul, ännu inte lyckats bli klar med vare sig mat, klappar eller gran.

Nu, så här i backspegeln: är jag fortfarande imponerad? Nej! Det är jag inte! Inte ett dugg. Jag är ingen vän av julstress och ärligt talat tycker jag att julen är absurt haussad i vårt land. Det finns så mycket annat mellanmänskligt som är så oändligt mycket viktigare än julfirande. Men att köpa julklappar ett halvår i förväg är att gå för långt. För det första: vem vill gå runt och fundera på tomtar och julgranar när det äntligen är sommar och varmt? För det andra: smaken kan ändra sig, de små barnen kan växa väldigt fort och människor kan bli sjuka eller avlida. Verkligheten riskerar att åka ifrån den überplanerande julklappsköparen - så att han/hon missar allt det roliga.

Har väl gått fel.

Detta blogginlägg är förstås ett försvarstal från en person som ännu inte lyckats fixa mer än ett fåtal klappar, men som i sin nöd hittat en lösning: en hemsida där man kan köpa affischer - över en miljon bilder att välja bland. Konst av tusentals konstnärer - abstrakt, jugend, impressionism, kubism - i mängder av format. Och röntgenfotograferade växter i alla storlekar, från små och smala till stora och breda som täcker en hel vägg. Nu ska tomten jobba!

Röntgenfotograferad krasse.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

The Royal Channel

"Kungakanalen", "TV-Kung", "Hov-kanalen", "TV-Bernadotte" - varför inte starta en ny TV-kanal? Det skulle bli en strålande affär - om Kungakanalen blir kommersiell (och det blir den nog). Annonsörerna skulle storma fram för att få vara med och synas. Problem med för magra reklamintäkter kommer inte att existera. Skönhetsmedel, heminredning, mode, design, släktforskning, plastikkirurgi - för att inte tala om kaffe...

Kaffereklam
- ett måste i Kungakanalen.

Det har kurrats i pressen efter SVT:s bevakning av Nobelfesten. Man tycker att det varit för lite analyser av pristagarnas prestationer och alldeles för mycket prat om klänningar, frisyrer, smycken och kungligheter. Vickan var inte ens med i år - hon var i Sydafrika på Mandelas minneshögtid - ändå skulle kommentatorerna ägna tid åt att fundera över vad hon haft på sig tidigare år - och vad hon kanske skulle haft på sig detta år, om hon varit med. Långa intervjuer med hovexperter om kungligheternas diadem och halsband - utseende och historia. Och så den vanliga historiska exposén över drottningens alla Nobel-klänningar - från sjuttiotalet och till dags dato. Många klänningar blir det....

Drottning Silvia i fullt garnityr.

Så fick man lära sig ett nytt ord också: garnityr. Jag trodde att det var en eufemism (förskönande omskrivning) för löständer - men så är alls inte fallet. Garnityr är en smyckes-uppsättning som består av diadem, örhängen och halsband. Hela kittet, så att säga.

Bevakningen av Nobelfesten liknar mest ett veckotidningsreportage. Det är kändisarna och kungligheterna som glittrar och glänser. Pristagarna ser tämligen gråa ut i jämförelse - fast det är de som borde vara huvudpersonerna. (Men de har ju bevisligen haft annat än utseendet att tänka på.)

Victoria och Daniel - många SVT-timmar blev det.

Och när kungligheterna gifter sig, fyller år, döper barn och avlider - då blir det många timmar i SVT. Även när det är andra länders kungligheter; Danmark, Norge, Nederländerna, England, Monaco. Det pratas och analyseras och diskuteras och i alla morgonsofforna lägger man pannorna i djupa veck över vad drottningen ska ha på sig, vad som ska ätas, vem som ska ha vem till bordet, vem som gjort håruppsättningarna och hur gammalt prinsessan Lilians diadem är. Programledare som annars kan förefalla både skarpa och kritiska, får plötsligt något dimmigt i blicken och börjar le underdånigt.

Jag tror att idén med en särskild kungakanal är lysande - då kan man ägna sig åt annat i de vanliga kanalerna och överlåta diadem-analyserna till den nya kanalen. Här kan det också svämma över av historiska skildringar av Henrik VIII:s fruar och sjukdomar, Gustav Vasas dåliga tänder, Erik XIV:s psykiska problem, Drottning Kristinas sex-liv och Gustav III:s hygien. Skulle folk titta på den nya kanalen? Ja, det är jag helt övertygad om. Det skulle bli tidernas största tittarsuccé.

Det är många som vill titta på den nya kanalen...

Skulle jag titta på TV-Kung? Ja, i smyg skulle jag säkert titta. Fast jag skulle nog inte tala om det för någon. Lika lite som jag vill erkänna att jag ibland tjuvläser veckotidningar när det är kö i mataffären. För visst är det kul med diadem och kaffeflickor - mycket roligare än partikelfysik...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gustav Mahler och Dracula

Jag kan inte låta bli att upprepa det fina Kafka-citatet från gårdagens blogginlägg:

En bra bok ska vara som en yxa

som slår sönder det frusna havet inombords

Men den yxa som slår sönder den enes nedisade inre, kanske inte ens förmår rispa i den andres ishav... En upplevelse är alltid subjektiv - hur mycket man än önskar att den skulle vara allmängiltig, önskar att man kunde dela styrkan och lyckan i upplevelsen med någon annan. Jag tror att samma sak gäller musik.

Bottenfruset.

Man vill ju så oändligt gärna att andra människor ska uppleva samma sak, känna samma svindel inför det stora, det vackra, det gåtfulla som man själv gör. Och när de inte gör det, blir man nästan lite besviken och börjar tvivla på att det där vackra verkligen var så vackert som man i förstone tyckte.

Gustav Mahler
- min ungdoms störste idol, alla kategorier.

När jag var ung älskade jag Gustav Mahlers musik. Jag lyssnade oavbrutet på högsta volym och var alldeles uppslukad av hans mångtoniga och episka tonspråk - en musik som berättar om människans kamp med sig själv. Så tycker jag fortfarande. Lyssnar man noga på Mahlers musik, lär man faktiskt känna denne mans innersta. Och sitt eget. Och det var det som jag tyckte var så oerhört med Mahler: att man lärde känna sig själv när man lyssnade, att man på något sätt upplevde sig som sannare. Så självklart ville jag dela med mig av denna upplevelse av storhet och sanning.

Bra när man vill lyssna
på högsta volym.

En gång lyckades jag övertala en kompis och kollega på den musikaliska akademien att sätta på sig mina stora hörlurar och lyssna till min senaste favorit: den första satsen i Mahlers ofullbordade tionde symfoni. Tonsättaren avled under arbetet på symfonin och hann bara fullborda två av satserna. Resten är en rekonstruktion byggd på ganska ofärdiga skisser. Musiken skrevs under en period av svårt lidande för Mahler. Han var sjuk och utsliten och dessutom hade hans unga fru Alma tröttnat på honom och rest iväg till en kurort där hon flörtade med en man som sedan kom att bli hennes andre make. Mahler var förtvivlad - och det hörs i musiken; den är som ett enda stort rop på hjälp. Han uppsökte till och med Sigmund Freud för att försöka få klarhet i sitt elände.

Freud igen
- en frekvent figur i min blogg...

Min kompis satte motsträvigt på sig lurarna och lyssnade. Jag iakttog henne i smyg och hoppades förstås att få se en min av sinnesrörelse och hänfördhet sprida sig i hennes ansikte. Men - hon såg bara totalt nollställd ut. Efter några minuter tog hon av sig lurarna och sa något i stil med "Jaha, det var det..." Och jag som hade trott att hon skulle bli rörd till tårar. Istället konstaterade hon torrt att det lät ungefär som musik till något slags skräckfilm - Dracula kanske... Jag var i chock. Jag kunde ju inte visa min besvikelse, men i mitt inre var jag faktiskt arg. Hur kunde hon säga så?? Hur kunde hon jämföra detta mästerverk med filmmusik?? I flera dagar gick jag och var hemligt besviken på min stackars kollega. Jag hade ju inte lyckats dela med mig av den stora upplevelsen...

Men nu - på äldre dagar - förstår jag att alla faktiskt inte kan tycka likadant, inte ska tycka likadant. Att jag älskade att lyssna på ett jättestort rop på hjälp, behöver inte alls betyda att alla andra också måste älska det.

Men - här kommer det iallafall, det jättestora ropet på hjälp. Ett kort utdrag, dirigerat av en annan av mina idoler: Claudio Abbado. Låter det som Dracula-musik?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner