Det är saligt att giva...

På mitt gym står radion på i ett hörn bakom löpbandet. Det bullrar mycket, så oftast hör man mest bara fragment av vad som sägs. Idag var det något slags pratprogram som handlade om en kvinna som var besjälad av att hjälpa hemlösa. Nu så här till jul ville hon ge dem julklappar. Hon hade lyckats över förväntan med sin insamling - många av hennes vänner och bekanta och bekantas bekanta hade också blivit lika besjälade och skänkt saker som de slagit in i fina paket.

Många paket till de hemlösa blev det.

Nu hade det blivit så många julpaket att de inte längre fick plats i kvinnans hem - så hon skulle hyra ett förråd fram tills dess det blir dags för julklappsutdelning. Kvinnan är inte den enda som vill hjälpa. Volontärer och människor som arbetar ideellt har ökat mycket under det senaste decenniet, berättar en forskare som intervjuas i programmet. Sverige börjar alltmer likna USA, där det sociala trygghetsnätet är så grovmaskigt att man i hög grad förlitar sig på välgörenhet - eller filantropi som det heter med ett annat ord.

Intervjuaren frågar kvinnan varför hon valt att hjälpa på detta sätt och inte genom att stödja någon hjälporganisation. Hon svarar då att hon vill uppleva resultatet av sin insats på nära håll. Hon vill träffa dem som får sin julklapp. För det kunde ju lika gärna varit jag som hamnat där - gränsen är inte så skarp som man kan tro, säger hon.

Gränsen är inte så skarp som man kan tro.

Att hjälpa, vara nyttig och filantropisk, är säkert ett grundläggande behov hos oss människor, men jag tror att detta behov kan yttra sig på många olika sätt. En del skänker pengar till stora organisationer och betalar på så sätt av sitt dåliga samvete - utan att behöva komma i närkontakt med de hjälpbehövande. Andra arbetar volontärt och i nära kontakt med de nödställda. Jag har en känsla av att viljan att hjälpa är starkt kopplad till förmågan till inlevelse och hur engagerad man är i en fråga. Ofta tror jag att engagemanget minskar med avståndet. Ju längre bort från vår vardag, desto svårare med inlevelse och offervilja. Och jag har en känsla av att, paradoxalt nog, samma sak inträffar när avståndet blir väldigt litet. När lidandet och hjälpbehovet tränger sig på alldeles i närheten, blir det plötsligt också svårt med inlevelse och engagemang - då upplevs ropet på hjälp som ett hot istället, som något som inkräktar på vårt liv och kränker våra personliga gränser.

En söt och tacksam liten afrikansk flicka är roligare
att hjälpa än ett ilsket fyllo från Södermalm.

Att ta emot hjälp från filantropiska privatpersoner är heller inte enkelt. En tacksam och förnöjsam mottagare av hjälpinsatserna är förstås mycket populärare än en kritisk och otacksam. Men, tänk om den hemlöse inte gillar sin julklapp då? Tänk om han känner sig förnedrad och visar sig taggig och ilsken istället för blid och förnöjsam? Får han ett julpaket nästa år ändå - eller blir han utan?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner