Jag måste dessvärre erkänna att jag inte läst mer än en enda novell av nobelpristagaren Alice Munro. Och den novellen var publicerad i Dagens Nyheter - jag hade inte ens köpt boken. Pinsamt, kanske. Men det var inte svårt att direkt inse, att Munro är en briljant författare. Hon ligger tätt, tätt på känslolivet. Registrerar skiftningar och skuggor som flimrar förbi - blixtsnabbt. Men hon hinner ändå fånga dem med sin penna, innan de försvinner ur synfältet och är borta för alltid.
Alice Munro - en storhet.
Det är ungefär som när man tittar på Woody Allen (eller snarare den Woody han gestaltar i sina filmer). Munnen går, ut kommer mängder av intellektuellt bagage, mer eller mindre halvsmält eller osmält. Han är alltid starkt självkritisk och iakttagande. För det finns ofta en avgrund mellan vad han säger och hur han ser ut. Munnen teoretiserar, föreläser och dikterar - men ögonen strålar av rädsla och osäkerhet. Woody Allen är mångtydig och komplicerad - det är många strängar på lyran, och han kan spela på dem alla. Precis som Alice Munro.
Också en storhet: Woody Allen.
Det är det mångtydiga, det komplexa, det undflyende som trollbinder. Det som man själv kanske anar, men inte förmår sätta ord på, just för att det är så undflyende. Men samtidigt i allt detta undflyende, måste det också finnas en rå styrka som förmår överrösta bruset inne i huvudet, en styrka som slår ut konkurrerande impulser och intryck. Lätt som en fjäril, tung som en elefant och stark som en tiger.
Och en till: Franz Kafka.
På Nobelfesten ikväll i TV intervjuades en entusiastisk bibliotekarie som är en stor beundrare av pristagaren Alice Munro. Hon får frågan: Vad är en bra bok? Hon svarar med att citera Franz Kafka. "En bra bok ska vara som en yxa som slår sönder det frusna havet inombords."
Precis så är det och skall vara. Orden blir överflödiga - det går bara att kommentera med musik. Här kommer musik av Maurice Ravel - en man som också kunde spela på alla strängar. Som en fjäril, som en elefant och som en tiger: Stråkkvartett i F-dur, andra satsen. Hagenkvartetten spelar.
"Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..." Så lyder en svensk sång som ofta brukar förekomma i fest- och allsångssammanhang. En sådan där klämkäck trudelutt som skorrar falskt för det mesta - glada tillrop och påklistrade leenden. "Ta med dig ett gott humör" kan det ibland stå på inbjudningar. Som om man avser att anlända arg och grälsjuk? Nej, i vårt Landet Lagom ska man vara glad, förnöjsam och göra som alla andra - annars blir det inte lagom trevligt. För det får ju inte bli för trevligt heller...
Bäst att inte sticka ut...
Men - det var ju inte om festinbjudningar och gamla allsångslåtar jag tänkte skriva, utan om den svenska konsensus-sjukan. Den där konstiga krämpan som yttrar sig i att alla ska tycka likadant, komma överens och konformera till en och samma åsikt. Konsensus-sjukan är farlig, för på sikt ödelägger den den enskilda människans förmåga att tänka självständigt. Det som majoriteten tycker - det måste ju vara rätt och riktigt. Har någon en avvikande ståndpunkt - då är man antingen rättshaverist, galen eller dåligt påläst. Allt kan vändas emot en - om man inte är klok nog att lägga ner sin motståndsrörelse och knipa käft. För vem vill bli uthängd som en avvikare? Svikare? Till och med illojal förrädare? Men - tänk om majoriteten har fel då? Tänk om det som alla var så "rörande överens om" är åt helvete fel? Men så kan det väl inte vara? Eller kan det?
Hade avvikande åsikt?
Författaren och journalisten Maciej Zaremba har inte sina rötter i Landet Lagom, han har sitt ursprung i Polen. Kanske är det därför han kan betrakta detta mystiska lilla land ur ett meta-perspektiv och leverera analyser som liksom klär av den uppstoppade figuren inpå skelettet; en uppblåst figur som lider av en ohälsosamt dåligt utvecklad självkritik.
Maciej Zaremba - samhällsanalytiker och välförtjänt
mottagare av bl.a. Stora Journalistpriset.
Under det gångna året har Zaremba dissekerat både sjukvård och skola och i förlängningen samhället i stort - för allt hänger ju ihop. Och det är inga vackra fynd han gör, när han går till botten med ingrodda tankemönster och felslut som förvandlats till sanningar i kraft av att ingen vågat kritisera och ifrågasätta. Skola, sjukvård, lärarutbildning, arbetsmarknadspolitik - ineffektiva kolosser som styrs av konsensus-uppbyggda hierarkier som vuxit sig allt större och mer omöjliga att överblicka. Alla ska vara lika och alla ska vara överens. Är man inte överens - då tillsätts en utredning som arbetar med problemet. Efter några år presenteras en rapport: man är överens om att man är överens om att man är överens om att...
Den av människan skapade maskinen har tagit herraväldet. Vi har förlorat makten över den - vi matar den och den bara växer och växer och växer. Vem vågar börja nedmonteringen av denna koloss, av konsensus-maskinen? Vem vågar riva ner hierarkierna och börja från början? Vem vågar sätta människan i centrum - på riktigt och på allvar?
... heter en berömd amerikansk film från mitten av 70-talet, i regi av Martin Scorsese. Den är väldigt bra och full av socialt pathos.
Men det är inte den filmen jag tänker skriva om, utan om en SVT-dokumentär med titeln Alice Babs förlorade rättigheter. Dokumentären är en chockerande skildring av hur den berömda hovsångerskan numera lever isolerad från omvärlden på ett äldreboende - svag efter två hjärnblödningar och drabbad av demenssjukdom.
Alice Babs.
Bakom en utifrån låst dörr, som ingen får öppna utan tillstånd från en förvaltare, bor den forna stjärnan. När vännerna försöker hälsa på, avvisas de av personalen och ombeds att kontakta förvaltaren som utfärdat besöksförbud. När vännerna samlas nedanför Alices fönster för att hylla henne med sång och musik, stänger någon fönstret och drar ner rullgardinen.
Som TV-tittare blir man fullständigt förtvivlad och rasande över denna gamla kvinnas öde - isolerad, avskuren från livet och ställd under förmyndarskap av en förvaltare som ter sig maktfullkomlig och okänslig. När vännerna till slut lyckas få till stånd en granskning och en eventuell omprövning av besöksförbudet - då flyttas Alice Babs plötsligt till hemlig adress. Ingen vet längre var hon befinner sig. Bilden som målas upp är så skrämmande att man knappt orkar se dokumentären till slut. Men - vad är det vi får bevittna - egentligen?
Alice Babs - fotograferad av dokumentärens regissör
Anna-Lena Lodenius i samband med en tidigare intervju.
Efter att ha sett filmen och upprörts över förmynderi och omyndigförklarande, börjar jag läsa vad som skrivits i ärendet - både tidigare och efter det att filmen visades för några dagar sedan. Det är många frågetecken. Handlar det om förmynderi och maktmissbruk - om hur samhället gömmer undan gamla och sjuka och tar ifrån dem rätten att bestämma över sig själva och sitt eget liv? Eller handlar det om de anhörigas omsorg och önskan att skydda en bräcklig mor från sinnesrörelser och oro?
Ann-Charlotte Marteus - ledarskribent på Expressen - har gått in i debatten kring filmen. Innan hon blev journalist och skribent, arbetade hon under många år på ett boende för dementa. Hennes perspektiv är delvis ett annat än dokumentärens upphovsmän. Hon beskriver i en ledare, hur demens kan yttra sig på så många olika sätt. Det är inte, skriver hon, som många människor tycks tro, att förvirringen är ett skal och att man liksom kan "borra sig in" till den friska kärnan, att personligheten på något sätt skulle finnas intakt därinne, under den förvirrade ytan. En del dementa, skriver hon, har kvar den verbala talangen. De gör allt för att maskera att de inte hänger med, att de famlar i ett tillstånd av ständig osäkerhet. De ler, deltar i det sociala spelet, de tycks hänga med. Men priset kan vara högt: efter mötet sjunker de ned i ångest och uppgivenhet. Ansträngningen att upprätthålla fasaden blev för stor, smärtan över det som gått förlorat kanske också. Är det detta som Alice Babs anhöriga vill skydda henne ifrån? Är det därför som de överlåtit allt ansvar till en förvaltare?
Ann Allan, bloggare, hustru till jazztrumpetaren Jan Allan, vän till Alice Babs och en av de många vänner som hindrats att besöka sin vän, säger i programmet att denna tragedi skulle kunna få ett lyckligt slut, om Alice kunde kröna sin karriar med den allra största insatsen av alla: att genom sitt öde lyckas väcka svenska myndigheter till insikt om att respekten för de äldres frihet och självbestämmande måste återupprättas. (Om den nu någonsin funnits...)
En svår balansgång.
Det är svårt att balansera på den sköra skiljelinjen mellan integritet och frihet. Mellan att skydda och att släppa fri.
... Alice bor inte här längre. Var hon finns just nu, vet man tydligen inte. Men en sak vet man - att hon bor i musiken. I dokumentären fanns en amatörvideoupptagning från Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden där den då 85-åriga Alice kliver fram och improviserar tillsammans med en jazzorkester. Klockrent, rytmiskt, himmelskt - precis som förr. Precis som här, tillsammans med Duke Ellington och Johnny Hodges 1969 i Gustav Vasa kyrka - Sacred Concert, Heaven:
Lite läskigt är det, att läsa att vårt land har halkat efter. Nyss var det Pisa-undersökningen som visade att svenska skolelever blivit sämst i klassen bland de rika västländerna. Sverige får underkänt i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Det är illa - alla tre är basämnen. Men allra värst är faktiskt det dåliga resultatet i läsförståelse. Att inte kunna läsa är farligt, för då kan man inte ta till sig kunskap och man kan inte bilda sig en egen uppfattning. Man blir beroende av att andra ska processa kunskaperna åt en. Hur ska det då gå med demokratin? Den som i så hög grad vilar just på människans förmåga att tänka själv och bilda sig en egen uppfattning. Och inte låta sig manipuleras och styras av andra - med dolda mål och agendor i sikte - som vi inte förstår och förmår att genomskåda, eftersom vi inte kan tänka kritiskt...
Oj, den svenska modellen
börjar luta... Pisa...
Idag kommer så ytterligare en bottennotering. Under rubriken Kräv att svenska läkares kompetens kontrolleras, avslöjar de båda medicinprofessorerna Olle Larkö och Eric Hanse i Dagens Nyheter, att svenska läkare inte har några krav på att förkovra sig. När de väl fått sin specialistkompetens är det bara att köra på motorvägen. Rakt fram - ända till slutparkeringen trettio-fyrtio år senare. I Sverige ställs nämligen inga krav på uppdatering av kunskaperna, på fortbildning. I USA och övriga Europa är läget ett annat. Där måste läkare delta i minst 50 timmars fortbildning per år - föreläsningar och seminarier om nya läkemedel, nya operationsmetoder, nya behandlingsformer. Man måste hålla sig uppdaterad och à jour med aktuell forskning inom sitt område, annars riskerar man att bli av med sin specialistkompetens. Men så icke i Sverige...
Inte riktigt...
De båda artikelförfattarna levererar en fin metafor: "Att du lärde dig flyga ett enmotorigt propellerplan på 1970-talet innebär inte att du per automatik kan flyga en Airbus A380 idag."
...samma sak.
Känslan av osäkerhet sprider sig. Hur vet man att man som sjuk verkligen får den bästa och effektivaste behandlingen som vilar på de nyaste forskningsrönen? Hur vet man att den läkare man möter verkligen kan erbjuda bot (eller lindring) när liv och hälsa står på spel? Tänk om han/hon inte brytt sig om att följa med i utvecklingen? Tänk om han/hon nöjer sig med att flyga en gammal Cessna för din skull, istället för den Airbus du behöver... Tanken svindlar.
Och jag som trodde att Sverige var så säkert - att Folkhemmet var en trygg boning. Tydligen en missuppfattning.
Det gick inte så fort i trafiken förr.
Nu när metaforiken ändå är igång - ett litet memento på ett område som Sverige sätter högt på prio-listan: trafiksäkerheten. Jag ser dem varje gång jag kör min fina röda bil mellan Stockholm och Öland - de där förarna som inte vet att man man måste titta i backspegeln väldigt ofta, särskilt när man ska köra om, de där förarna som inte vet att man måste titta åt vänster när man kör in i rondellen. För när de tog körkort för sextio år sedan - då fanns det inte så många rondeller och bilarna gick inte så fort. Är det någon som vågar föreslå en kontroll av dessa bilförare? Tror väl inte det. För i Folkhemmet värnar vi om integriteten...
Jag undrar ibland vad det är som driver människor till framgång. Vad som ger dem all den där energin som krävs för att orka kämpa ner motstånd och skepsis, självkritik och blygsel. Jag har en känsla av att det som ligger bakom måste vara väldigt starkt.
Att skåda fågel är ett stort intresse för många.
Antingen kan det vara ett stort intresse för något särskilt som man brinner för, som miljöfrågor, fåglar, fiolspel eller thoraxkirurgi. Eller så kan det vara ett behov av att hävda sig, att visa upp sig. Ett slags exhibitionistisk drift.
Leif G W Persson
- vetgirig och ständigt forskande.
Om man jämför Leif G W Persson och tjejerna i Top Model - då tror jag att man får hela spännvidden, två ytterligheter. Den ene absorberad i sitt intresse för kriminologins gåtor. De andra absorberade av perfektion, kroppsfixering och yta. Den ene självförglömmande, de andra smärtsamt, på gränsen till plågsamt, självmedvetna. Den ene full av kúnskap, vetgirig och ständigt forskande. De andra fängslade i sin fåfänga och rädsla för att inte behaga.
Ytan regerar.
En gång såg jag ett TV-program där tre kända personer skulle prata om ditt och datt - något slags soff-pratar-program med champagnedrickning. Jag minns inte vilka dessa människor var - bara att det var en författare, en vetenskapsman och en kändis. Kändisen var av den där sorten som bara är känd för att han är känd. Ett slags premiärlejon som turnerar runt på filmgalor och invigningar, äter gratismat och frotterar sig med andra kändisar. Författaren och vetenskapsmannen såg alldagliga ut i jeans och tröja medan kändisen utstrålade största möjliga självmedvetenhet - moderiktiga kläder och pråliga accessoirer.
Ett premiärlejon: Peter Siepen.
Så satte pratandet igång. Författaren och vetenskapsmannen hade fullt upp att diskutera och analysera. Man utbytte kunskaper och tankar. Orden och entusiasmen flödade. Kändisen var tyst. Han pillade lite på sina smycken, puffade upp håret och smuttade på sitt champagneglas. Han gjorde några få inpass, men de föll platt till marken, för de handlade uteslutande om hans eget utseende och om honom själv. Det var plågsamt att bevittna. Han hade ingenting att säga, ingenting att tillföra diskussionen. Jag gissar att det inte bara berodde på att kändisen hade en "dålig dag". Jag gissar att det berodde på att hans enda intresse var att putsa på sin yta. Något annat intresse hade han liksom inte haft tid att utveckla. Jag undrar hur han mådde när programmet var slut? Jag tror att jag skulle känt avund, om jag varit i hans kläder.
Första dagen på min utbildning till psykoterapeut, fick alla studenterna skriva ett brev till sig själva. I det brevet skulle man formulera vad man önskade med utbildningen; vad man ville uppnå, vilka mål man strävade efter. Brevet stoppades i ett kuvert som slickades igen och så gick kursledaren runt och samlade in alla breven och lade dem i en låda som förseglades. På avslutningsdagen skulle brevet öppnas och då skulle man bli varse om förväntningarna infriats och önskningarna uppfyllts. Eller, om man kanske kommit till andra insikter under utbildningens gång.
Mycket nyttigt för en terapeut?
Jag minns mycket väl att jag skrev något om "verktyg" - att jag ville ha "flera verktyg i min verktygslåda". Jag minns också ett annat ord som jag valt: "redskap". Nu i efterhand funderar jag ibland över mitt ordval. Verktyg och redskap är ju ord som direkt ger associationer till hantverk - hammare och spik och såg och annat praktiskt. Det är aktivitet, handfasthet och - framförallt - tydliga resultat. Action, helt enkelt. Verkstad - inte bara snack.
Något för terapisoffan?
Säkert berodde mitt val av ord på att jag tidigare gått en introduktionsutbildning i kognitiv psykoterapi. Och där handlade det mycket just om redskap. Redskap att möta och hantera sina livsproblem. Redskap att reda ut de svåra situationerna. Jag var full av beundran. Här händer det saker, tänkte jag imponerat. Inte bara en massa prat om det gamla, inte bara "kamma tarmar", som en del lite ironiskt brukar säga om psykodynamisk terapi. Här hette gurun inte Sigmund Freud, utan Aaron Beck. En amerikansk psykiater som arbetat mycket med depressioner och som upptäckt att ett aktivare förhållningssätt visavi patienten i form av olika uppgifter - "läxor" - ledde till mycket förbättrade och hållbara behandlingsresultat.
Aaron Beck, (f. 1921).
Så kom jag då in på en lång utbildning i psykodynamisk psykoterapi. Till en början förhöll jag mig lite avvaktande, jag hade ju alla de där "redskapen" och "verktygen" skramlande i bagaget. Det psykodynamiska tänkandet, med en lyssnande, speglande terapeut som följer sin patients utveckling som en iakttagande skugga, och som aldrig föregriper skeendet, föreföll mig alltför passivt. Och när mina renlärigt freudianska lärare fällde kritiska kommentarer om kognitiv psykoterapi, blev jag irriterad och protesterade ibland. Varför skulle man vara så kritisk, undrade jag. Kunde man inte istället lära sig lite "verkstad"? Använda några av redskapen? Istället för att hålla på med tolkningar av alla dessa "överföringar" och "motöverföringar" hela tiden. Och så allt detta prat om de "terapeutiska ramarna"... För att inte tala om det ständiga hänvisandet till den där gamle gubben Freud.
Sigmund Freud - inte så dum ändå...
Men åren gick - och utbildningen var oerhört bra. De skramlande verktygen ersattes av andra, möjligen lite mindre skramlande - men väl så effektiva. Så på avslutningsdagen öppnades kuverten och vi fick alla läsa högt vad vi skrivit och kommentera utfallet. (Det visade sig att nästan samtliga studenter använt orden "verktyg" eller "redskap" - inte bara jag.) Och från att ha varit kritiskt avvaktande till "kammandet av tarmar", hade jag faktiskt flyttat position. Till mera snack och lite mindre verkstad. Action på ett annat plan.
Varför - det ska jag förklara en annan gång. Kanske redan imorgon.
Vad kan vara häftigare, mera spännande och lärorikt än att möta sig själv? Att få ställa de där frågorna som man grunnat på i livet? Och få svaren? Och om detta verkligen gick att genomföra - skulle man våga? Tänk, om man inte skulle få de svar man önskat sig... Av sig själv.
Plats för möte med sig själv?
Kanske kan man säga att psykodynamisk psykoterapi i viss mån handlar om att få möta sig själv - som i en spegel. Den terapeut man har framför sig i stolen är ju ingen vanlig samtalspartner, utan en person som finns där just för att spegla, ta emot de signaler klienten sänder och spegla tillbaka dem för att det egna beteendet och tankesättet ska bli tydligt för en. Det är en process som tar tid - som måste få ta tid. Man kan inte "ta till sig" sig själv förrän man är färdig för det.
Plura möter "Plura".
I TV-programmet Att vara... får vi möta skådespelaren Björn Kjellman som förvandlar sig till olika kända personer. Först studerar han noga den person han tänker "bli" - läser och tittar på klipp, sedan djupintervjuar han personen och forskar hos vänner och anhöriga. Så går han till en imitatör för att lära sig personens mimik och gestik och sätt att tala - och så till slut till maskören, för att lägga masken, ytan. För att bli - Malena Ernman, Nour el Refai, Erik Mannerström, Plura Jonsson, Erik Saade, Annika Lantz och Gudrun Schyman.
Slutklämmen, eller den stora finalen, är att huvudpersonen får intervjua sig själv. Ensam med "sig själv" (= Kjellman) på en scen, får han/hon ställa just de där frågorna som man alltid velat ha svar på - men inte vågat ställa. Varför tror du att du alltid pratar så fort? Varför ska du alltid skämta om allt? Hur är det med självkänslan - egentligen? Varför gjorde du så, den där gången? Tror du att du är en trygg person, eller inte?
Erik Saade - till vänster och
"Erik Saade" till höger.
Programidén är lysande. Först det igenkännande skrattet. Sedan ser man hur huvudpersonen plötsligt drabbas av insikt. Är jag sådan? Tänker jag verkligen så? Några blir rörda, några berörda, andra roade. En del vill nog inte riktigt tillstå att Kjellman faktiskt rört vid något i deras inre, gjort något synligt som man inte visste.
Men man skulle önska att programmakarna valt att göra mer av själva intervjusituationen. Nu blir det mycket förberedelser och inte så mycket dialog mellan huvudpersonen och gestaltaren Kjellman. Det vore spännande att få höra mer, att få djupare inblickar i dessa rikt utrustade psyken. Men på något sätt är det som vanligt i TV: man undviker att simma ut på det djupa vattnet. Man väljer att hålla sig i den trygga barnbassängen där man lätt kan bottna ifall näsan skulle råka hamna under vattenytan.
