Konsensus-maskinen

"Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..." Så lyder en svensk sång som ofta brukar förekomma i fest- och allsångssammanhang. En sådan där klämkäck trudelutt som skorrar falskt för det mesta - glada tillrop och påklistrade leenden. "Ta med dig ett gott humör" kan det ibland stå på inbjudningar. Som om man avser att anlända arg och grälsjuk? Nej, i vårt Landet Lagom ska man vara glad, förnöjsam och göra som alla andra - annars blir det inte lagom trevligt. För det får ju inte bli för trevligt heller...

Bäst att inte sticka ut...

Men - det var ju inte om festinbjudningar och gamla allsångslåtar jag tänkte skriva, utan om den svenska konsensus-sjukan. Den där konstiga krämpan som yttrar sig i att alla ska tycka likadant, komma överens och konformera till en och samma åsikt. Konsensus-sjukan är farlig, för på sikt ödelägger den den enskilda människans förmåga att tänka självständigt. Det som majoriteten tycker - det måste ju vara rätt och riktigt. Har någon en avvikande ståndpunkt - då är man antingen rättshaverist, galen eller dåligt påläst. Allt kan vändas emot en - om man inte är klok nog att lägga ner sin motståndsrörelse och knipa käft. För vem vill bli uthängd som en avvikare? Svikare? Till och med illojal förrädare? Men - tänk om majoriteten har fel då? Tänk om det som alla var så "rörande överens om" är åt helvete fel? Men så kan det väl inte vara? Eller kan det?

Hade avvikande åsikt?

Författaren och journalisten Maciej Zaremba har inte sina rötter i Landet Lagom, han har sitt ursprung i Polen. Kanske är det därför han kan betrakta detta mystiska lilla land ur ett meta-perspektiv och leverera analyser som liksom klär av den uppstoppade figuren inpå skelettet; en uppblåst figur som lider av en ohälsosamt dåligt utvecklad självkritik.

Maciej Zaremba - samhällsanalytiker och välförtjänt
mottagare av bl.a. Stora Journalistpriset.

Under det gångna året har Zaremba dissekerat både sjukvård och skola och i förlängningen samhället i stort - för allt hänger ju ihop. Och det är inga vackra fynd han gör, när han går till botten med ingrodda tankemönster och felslut som förvandlats till sanningar i kraft av att ingen vågat kritisera och ifrågasätta. Skola, sjukvård, lärarutbildning, arbetsmarknadspolitik - ineffektiva kolosser som styrs av konsensus-uppbyggda hierarkier som vuxit sig allt större och mer omöjliga att överblicka. Alla ska vara lika och alla ska vara överens. Är man inte överens - då tillsätts en utredning som arbetar med problemet. Efter några år presenteras en rapport: man är överens om att man är överens om att man är överens om att...

Den av människan skapade maskinen har tagit herraväldet. Vi har förlorat makten över den - vi matar den och den bara växer och växer och växer. Vem vågar börja nedmonteringen av denna koloss, av konsensus-maskinen? Vem vågar riva ner hierarkierna och börja från början? Vem vågar sätta människan i centrum - på riktigt och på allvar?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner