Får man vara blåögd?

När jag var ung var jag litteraturforskare. Jag älskade att analysera dikter - fundera över vad diktaren menat och varför han skrivit som han gjort. Det fanns många favoriter: Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och en väldigt mystisk farbror som jobbade som kypare och skrev dikter som ångade av nästan febrigt nostalgisk längtan tillbaka till en förmodligen uppdiktad ungdom: Gustaf Adolf Lysholm.

Men den stora favoriten som jag också kom att forska på hette Bertil Malmberg. Han förkroppsligade nog det mesta av schablonbilden av "Poeten" när han inledde sin diktarkarriär vid förra sekelskiftet: han rörde sig i salongerna och skrev parfymdoftande, skugglika dikter om speglar och tunga draperier, om parker i månljus och om ett slags skräck för det oändliga universum och för de grymma stjärnorna som genomlyser allt.

Bertil Malmberg på stadshotellet i Sigtuna,
troligen 1953.

Under tio år kom Malmberg att leva i Tyskland - jag tror att han levde ett ganska hårt liv; mycket sprit och droger. Vistelsen slutade med katastrof - Malmberg skickades hem med delirium och hamnade på Konradsberg i Stockholm, ett av dåtidens mest kända sinnessjukhus. Sedan levde han i Sverige lite som en outsider, en dandy bland proletärförfattarna, en kostymfigur, en centraleuropeisk profil i det svenska folkhemmet - ensam om sin sirliga retorik och sina antika metaforer.

När jag meddelade mina lärare och kurskamrater att jag hade för avsikt att skriva om Malmberg blev de upprörda och avrådde mig. Han hade ju varit "nazist" - bortsett från att han dessutom var konstig på många andra sätt. Detta gjorde mig förstås bara ännu mera nyfiken.

Mannen med den absurda mustaschen:
Adolf Hitler - en demagog i talarstolen. Tyvärr.

Så här i efterhand kan jag försäkra att Malmberg inte var nazist - långt därifrån. Däremot var han ganska världsfrånvänd och ytterligt opraktisk. Han gjorde bara det han var bäst på: skriva dikter och essäer. Något annat kunde han inte och politik förstod han sig inte på. Han lär ha sagt att Hitler var en stilig man som var fantastisk på att hålla tal. Det är naturligtvis dumt att yttra sig så - iallafall så här med facit i handen. (Och det hade självklart inte behövt gå så illa om Hitler varit sämre på att hålla tal...) Men det gör inte Malmberg till nazist. Bara till blåögd. Får man vara det?

Jag läste att man kritiserat Sylvia Vrethammar för att hon sjöng Y Viva Espana i programmet Så mycket bättre. Och att hon fortfarande inte kunde förstå hur detta kunnat uppfattas som en hyllning till Francos fascistiska diktatur. Det gör inte Vrethammar till fascist. Bara till blåögd. Får man vara det?

Michael Jackson - världens mest kände person,
men troligen politiskt blåögd.

Jag vet inte. Kanske får man inte vara så blåögd om man är en offentlig person vars uttalanden kan få stor slagkraft. Då måste man veta bättre. Det kanske var tur att inga journalister någonsin frågade Michael Jackson efter hans politiska hemvist eller efter hans åsikt i abortfrågan eller vad han tyckte om Gulfkriget. Undrar vad han skulle svarat... Men denna blåögdhet gör honom väl inte till en sämre artist? Eller gör den det?

Post Scriptum: tittade nyss på Nobelbanketten på TV. Ekonomipristagaren sa följande: "Framgång kommer av att man gör det man är bra på. Och låter bli att göra det man inte är bra på." Jag håller med!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Coach eller krigare? Det är frågan

Kärt barn har många namn... Vägledare, mentor, coach, ledsagare, samtalspedagog, livspedagog, livsstilscoach, livscoach... Det ena mera pretentiöst och storvulet än det andra. Egentligen - vem skulle våga kalla sig för "livscoach"? Jag skulle aldrig våga ta emot klienter som förväntade sig sådana gudaliknande insatser. Och man kan ju fundera över vad det är för nivå på arvodet... I opera- och teatervärlden finns det ett begrepp som kallas "Deus ex machina". Det innebär att när dramat nått sin höjdpunkt, krisen är som allra värst och de inblandade benägna att ta till drastiska åtgärder - då öppnar sig plötsligt himlen/taket och en gud kommer ner i sin vagn (charen) och ställer allt till rätta. Guden "fixar biffen" alltså. Är det detta som menas med livscoach? Jag befarar att det är många som faktiskt tror det.

Zeus fixar biffen.

                                                      
Idag hörde jag berättas att vi skattebetalare fått punga ut med över tre miljarder för att de av Arbetsförmedlingen inhyrda coacherna ska få arbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden - få upp dem "på banan" igen. "Back on track". Frågan var: har insatserna visat sig vara effektiva? Har de som hamnat ute i kylan fått komma in i värmen igen - med hjälp av coacherna? Svaret var nej. Insatserna har tydligen varit katastrofalt ineffektiva. En arbetslös person intervjuas. Hon berättar att man hos coachen samlas varje måndag i en liten grupp. Man arbetar med sina CV:n och sedan så får man titta på film - tillsammans. Samtidigt som alla vet att det är tur, slump och kontakter som avgör om du har någon chans till comeback eller inte. Matchning kallas det också.

För flera år sedan gick jag till en yogalärare för att få lära mig ett yogaprogram för bättre sömn. Jag kände mig stressad av hur jag skulle få ihop livet med jobb, studier, små barn som skulle lämnas och hämtas och av sjuka föräldrar. Det var svårt att koppla av. För dyra pengar köpte jag ett skräddarsytt sömn-yoga-program, som fungerade fantastiskt bra. Men en gång när jag var hos yogaterapeuten, tände hon många ljus i rummet, tog mig i armen och frågade om jag inte tyckte att jag behövde en så kallad livscoaching - hon hade nämligen precis blivit anlitad av Arbetsförmedlingen som just Livscoach. Jag tackade nej, för på den tiden var jag inte arbetslös. "Men tänk på din framtid", sa hon. "För att komma framåt, måste du skåda in i ditt innersta, lära känna dig själv och din själs energi. Gör du inte det, kommer du att fastna."

Visst är det bra att skåda in i sitt innersta - gärna assisterad av någon klok och insiktsfull medmänniska - men det är en lång process som kan ta åratal i anspråk. Och den processen har inget att göra med hur man skaffar sig ett jobb - snarare hur man i bästa fall kan utvecklas till en mogen och harmonisk person.

Allvarligt talat förefaller det mera matnyttigt i det rådande klimatet att istället stänga till om själens djup, vässa armbågarna, förtjocka huden, tejpa över akilleshälen, sätta på sig skygglapparna och ta till vapen.

Napoleon - absolut något för Arbetsförmedlingen.
Pekar med hela handen.

                                                        
Ett förslag: byt ut idrottsmetaforerna mot militära bilder istället: ut med coacherna och in med generaler, kaptener och krigsstrateger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Med facit i handen är det lätt att vara hjälte

Hanne Kjöller - ledarskribent på Dagens Nyheter - skriver i dagens DN: "Det är någonting som skaver efter filmatiseringen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och den efterföljande debatten."

Hon skriver att man i kölvattnet av TV-serien har börjat skuldbelägga dem som vårdade de aids-sjuka i mitten av 80-talet. Man framställer dem som rädda om sitt eget skinn, man beskriver dem som fega i sina skyddsoveraller, handskar och munskydd. Och man kritiserar att de döda kropparna paketerades i plastsäckar med varningstext på - som miljöfarligt avfall.

Avliden i aids paketeras i plast
på Roslagstulls sjukhus i Stockholm.

Men - man visste ju faktiskt inte hur denna grymma sjukdom smittade. Man visste inte - då - att aids inte smittar via utandningsluften, via tårar, via svett. Den kunskapen kom senare - mycket senare. Och nu, i och med att effektiva bromsmediciner forskats fram, har skräcken ebbat ut. Den unga generationen har tappat respekten för att detta faktiskt var en farsot som i mycket påminde om digerdöd och pest. Människor dog i fruktansvärda plågor - de ruttnade bort - och ingen visste varför. Överallt dök det upp mer eller mindre vansinniga förklaringsmodeller: en avlägset belägen fabrik som framställer virologiska stridsmedel hade utsatts för terrorattentat och dödliga virus spridits ut över världen, utomjordingar från en fientligt inställd planet hade attackerat jorden med ett hittills okänt virus, detta är Guds straff...

Det är så lätt att döma - med facit i handen.

Jag har faktiskt en parallell - fast det handlar inte om hiv och aids utan om nazism. I början av 80-talet, innan någon ännu hört talas om hiv-viruset, kom en film som hette Mephisto. Den var tyskproducerad och handlade om den berömde skådespelaren Gustav Gründgens. Han hade stora framgångar på scenen - hörde till den tyska kändiseliten under trettiotalet, en elit som var ganska så gränstänjande och Gründgens befann sig i täten. Så kommer Hitler och allt förändras. Konsten ska vara rumsren, nationalistisk, enkel att förstå och - förstås - antijudisk. Flertalet seriösa konstutövare väljer att fly landet.

Gustav Gründgens i paradrollen som
Mephisto i Goethes Faust.

Men Gründgens stannar kvar. Han blir en lydig kasperdocka som smörar för det nazistiska etablissemanget. Domen blir hård. Efter kriget fryses han ut av de återvändande, de som haft modet att protestera. Gründgens liv slutar med självmord - ensam på ett ödsligt hotellrum.

Några kompisar och jag bestämde att vi skulle se filmen och sedan ta en fika efteråt. När vi kom till fiket var kompisarna upprörda. Hur kunde han vara så feg?! Varför protesterade han inte? Och hur kunde han ljuga om sina judiska vänner??! Hade han inget samvete alls? Jag tyckte förstås också att Gründgens var en fegis, en riktig medlöpare, men är det så himla enkelt att vara modig? Och vad hade alternativet varit? Så jag frågade kompisarna hur de hade gjort, om de hade varit Gustav Gründgens. Protesterat, så klart! Aldrig i livet smörat för nazisterna! Jag minns att jag sa något om att han kanske inte trodde sig om att klara ett liv som skådespelare på ett annat språk än sitt modersmål. Att han var rädd om det han lyckats uppnå och inte ville/vågade släppa taget. Kompisarna blev arga och kaffet smakade extra beskt och bullen satte sig på tvären. Klart att jag inte ville försvara en medlöpare. Men ändå...

Det är alltid lätt att vara hjälte i efterskott, när man har facit i handen och vet hur det gick, vem som egentligen var boven och vem man skulle "hålla på".


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten bok

Jag fick en bok av en av mina bästa vänner i födelsedagspresent för ett par år sedan. Jag tror att han hade hittat den på något avlägset beläget gammalt antikvariat - han gillar att botanisera i sådana. Och jag tror absolut inte att han visste vad boken egentligen handlade om, då hade han nog inte givit bort den i födelsedagspresent till någon - möjligen om denna någon varit obducent.

Boken är liten, vit och oansenlig med text i svart. Ingen bild, inget mönster - bara en yta med text, Texten lyder: Avled stilla.

Boken är skriven av Simone de Beauvoir - filosof, författare och sambo/särbo/kärbo med Jean-Paul Sartre. De levde i en dynamisk dialog under hela sitt förhållande och ligger begravda bredvid varandra på Montparnassekyrkogården i Paris. Kanske fortsätter dialogen - vem vet.

Jean-Paul Sartre med livskamraten och samtalspartnern
Simone de Beauvoir.

Tillbaka till den lilla vita boken. Den är skriven 1964 och skildrar in i minsta detalj hur Simones mor - en 78-årig överklassdam - avlider av magcancer på ett privatsjukhus i Paris. Man får följa hur sjukdomen alltmer erövrar kroppen och till sist får totalt herravälde. Beskrivningen är skrämmande detaljerad och dottern Simone följer förloppet som en forskare följer sitt objekt. Varje utsöndring registreras, varje sår observeras, varje blödning och varje kräkning noteras. Men också moderns psykiska resa beskrivs. Hur hon - som från början varit så pryd och noga med sin högborgerliga fasad - nu låter sig blottas och tvättas och hanteras som ett kolli. Hur hon som tidigare varit så hungrigt härsklysten - nu blir en foglig liten spillra, tacksam för det allra minsta. Murarna faller, en efter en, och den fina damen blir ett hjälplöst litet barn som inte vågar vara ensamt.

Författaren väjer inte heller för de allra smärtsammaste iakttagelserna av sitt eget beteende: hur hon äcklas av mammans lidande, hur rädd hon är och att hon faktiskt önskar mammans död - för att hon själv inte står ut att se, hur hon försöker fly undan upplevelsen av denna sista resa ner i förnedring och förfall. Men ändå - hon stannar kvar till slutet.

Jag antar att bokens titel Avled stilla är en bitande ironi över alla dessa förskönande omskrivningar som omgärdar döendet. Den gamla kvinnans död är allt annat än stilla, hennes lidande är fasansfullt - ändå ska det heta att hon "avled stilla". "Gått bort, avlidit, somnat in, gått hem". Det låter lugnt och fint. "Far har sträckt ut handen och mor har fattat den".

Också en förskönande omskrivning.

Döden skrämmer de flesta - det är jag ganska säker på - om den är ofrivillig. Men, på något outgrundligt sätt minskar det ändå rädslan att läsa en bok som så nästan vetenskapligt skildrar döendets process.

När jag var liten trodde jag att obducenter nog inte var så särskilt rädda för att dö. Kanske är det så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det är så svårt att göra alla glada

- Om jag och Milou hängde över ett stup - vem skulle du rädda då??

Den som ställde frågan var min yngsta dotter när hon fyra år gammal fått ett marsvin. Storasyster var åtta och hade också fått ett marsvin.

Frågan var mycket allvarligt menad. Marsvinen hade nyss kommit hem till huset och satt i sin bur, tätt sammanpressade och såg väldigt förskrämda ut. Storasyster och Lillasyster och jag satt på varsin stol vid buren och tittade förtjust på de söta små pälsbollarna. Nu skulle vi hitta på namn till dem. Lillasyster bestämmer snabbt att hennes ljusbruna ska heta Milou - som idolen Tintins hund. Storasysters mörkbruna får heta Milette. Vi matar dem med gurka, vi skrattar. Man kan liksom inte ta ögonen ifrån de små djuren. Det är så härligt att känna hur den lilla grisen drar i gurkbiten. Men, så plötsligt blir Lillasyster ledsen och går sin väg.

Gnagare med päls.
(Marsvinen på bilden är inte identiska
med dem som porträtteras i texten - fast väldigt lika.)

Hela kvällen är hon tyst. Så, när det är dags för att natta och hon ligger i sin säng, säger hon, med stora allvarliga ögon: "Om jag och Milou hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?" Jag minns att jag började skratta och svarade att jag skulle rädda henne - så klart. Ett barn mot en gnagare?? Valet är ju så självklart. Men det var allvar, det såg jag. Lillasyster hade upplevt att jag visade mer intresse och kärlek till den lilla råttan än till henne och nu var rädslan stor.

- Är det alldeles säkert? undrade hon.
- Ja. svarade jag. Det är alldeles säkert.
- Du tycker inte mera om Milou då??
- Nej, sa jag, självklart inte. Det förstår du väl!!

Båda systrarna återkom då och då till "hänga-över-ett-stup-frågan" - när de var små:

- Om pappa och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?
- Om Lillasyster och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?
- Om morfar och jag hängde över ett stup - vem skulle du rädda då?

- Dig förstås!

- Men om G (min nuvarande make och flickornas pluspappa) och jag hängde över ett stup då?
- Dig så klart! G kan ju simma.
- Men det är inget vatten under stupet...
- Dig iallafall - självklart!!

Nu är flickorna stora och brukar inte reflektera så mycket över vem som hänger över stupet och dinglar och riskerar att rasa ner i avgrunden. Men det betyder inte att känslan inte kan komma tillbaka. Rädslan för att bli bortvald, att bli "bortprioriterad", att bli hängande över stupet, ensam, utan hopp om att bli räddad - helt enkelt.

Grand Canyon - många stup att hänga över.

Lillasyster och min makes bäste vän fyller år dagarna efter varandra strax före jul. Bäste vännen fyller jämnt med hög siffra och ska ställa till med stor fest. Det innebär att Lillasysters trettonårsdag måste firas en dag i förväg för att jag ska hinna resa ner till den andra festen. Och nu blir det problem - jag måste resa på Lillasysters riktiga dag för att hinna fram. Det är jobbigt att förklara och argumentera och medan jag håller på med det - och pratar och pratar  - då känner jag igen Lillasysters blick från den där kvällen då marsvinen kommit.

- Måste du välja den där gubbfesten före min födelsedag? frågar hon med allvarliga ögon.

Vad svårt det är att välja och bestämma sig! Man vill ju göra alla glada och nöjda - särskilt sina barn. Men ibland går det inte. Ibland lyckas man inte fixa logistiken och då känns det tungt.

Det finns vägmärken även för denna situation, som visar hur jag känner - apropå att försöka hålla rätt kurs i livet, apropå att göra alla nöjda:

 

Många val blir det...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Stanna tåget - vi vill kliva på!

 

"Vart är vi på väg?" frågar Kristian Luuk i TV-programmet På spåret - programmet som alla medelålders-plussare kollar på i sina soffor. Visst kan det vara kul ibland. Kanske. Men nog är det väl något konstigt med husbandet Augustifamiljen? Allt de spelar blir liksom torrt på något sätt. Gästartisterna torkar också - om de inte redan är torra. Jag vet inte om det beror på hur musiken är arrangerad eller på om musikerna helt enkelt har tråkigt. Jämför med husbandet i Dobidoo - där är det minsann inte någon torka.

Men nu är det bara den inledande frågan "Vart är vi på väg?" det ska handla om. För det undrar jag verkligen - där från min plats på perrongen, när jag ser tåget rusa bort i fjärran, befolkat av passagerare som fått in en fot på arbetsmarknaden. Jag har tappat min tågbiljett och nu kan jag visst inte få någon ny. Kanske var biljettluckan inte bemannad när jag passerade. Eller så blev biljetten ogiltig just när jag skulle kliva på. Ja - just så var det faktiskt. Högskoleverket ändrade sina regler just när jag skulle slutföra min utbildning till psykoterapeut och läsa till legitimation. Vi som hade en humanistisk grundexamen fick ingen biljett för fortsatt resa. Trots att vi redan var på tåget. Vi fick kliva av. Och sedan dess lever vi våra liv på stationen i väntan på en ny avgång.

Tåget har gått.

Det är ingen rolig metafor: en ödslig järnvägsstation, ett tåg som försvinner i fjärran. Men jag tror att i slutändan kommer regelnissarna på Högskoleverket nog att ångra sig. För det kommer snart att bli ont om legitimerade psykoterapeuter. Många kommer att gå i pension inom en snar framtid och nyrekryteringen sker från en slimmad bas, eftersom alla som inte har en så kallat människovårdande grundexamen utesluts.

Jag hade faktiskt en kurskamrat som inte alls var lämplig som terapeut - hon hade kort stubin och svårt för att lyssna och var egentligen mera intresserad av hästar och hundar än av människor. Men eftersom hon tjugofem år tidigare gått en sjuksköterskeutbildning, så fick hon kliva på tåget.

Vart är vi på väg? Klimatet blir allt tuffare, arbetslösheten ökar, utslagningen, segregeringen, åldersdiskrimineringen, ensamheten också. Många unga mår psykiskt uselt - så uselt att några väljer att ta sina liv. Många gamla mår också uselt - framförallt gamla ensamma män - så uselt att några väljer att ta sina liv. Samtalsstöd behövs mer än någonsin, men köerna till terapeuterna är långa och väntan många gånger så tröstlöst oändlig att man ger upp. Så får det inte vara!

Nu är det dags att tåget stannar vid vår ödsliga station så att vi kan gå ombord. Vi humanister ska få våra biljetter - på något sätt. För ombord ska vi! Och resa ska vi!

Take the A Train med Duke Ellington:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inspiration och verklighet

Imorgon ska jag träffa min jobb-coach igen. Det blir näst sista tillfället för den här omgången. Jag har betalt ur egen kassa, och det har blivit många tusenlappar - men inget jobb, ännu så länge. Coachen har kopierat några jobb-annonser åt mig: fyra tror jag att det är. I övrigt ägnar han sig åt att inspirera i en och en halv timme per månad. Han brukar säga, att en coach ska inspirera och skapa motivation. Det är coachens roll: inspiratör och motivatör. Jag är väldigt motiverad - och det vet han. Inspirationen får jag försöka mana fram där jag sitter och letar på jobbsajter, skriver mina brev och ansökningar och försöker hitta nya lösningar och idéer. Så sitter jag varje dag. Hittills har jag sökt flera hundra jobb. Och så tänker jag så här: alla de som redan har ett jobb - är de verkligen så perfekta? Har de verkligen allt det där som jag inte har? Allt det där som efterfrågas i jobbannonserna? Om de skulle tvingas söka om sina jobb - skulle de få dem då? Skulle väl inte tro det...

En plats för coacher?

 

Tidigare i mitt liv brukade familjen bo på ett pensionat på Öland på somrarna. Pensionatet ägdes av Svenska kyrkan och var väldigt trevligt. Maten var kanske lite träig och trist, men personalen var väldigt snäll och trevlig. Så fick kyrkan för sig att pensionatet behövde en uppryckning - inte helt fel alls - och då ville man ta i från grunden. Så alla de som jobbat där fick söka sina tjänster på nytt - med intervjuer och hela proceduren. Och ingen av dem fick nytt förordnande. Jo förresten, en av vaktmästarna fick tillbaka sitt jobb, men det fick inte hans fru som städade på pensionatet, så han tackade nej. Helt nytt alltså, från städerskor och kökspersonal till chef och värdinnor. (Och kock, tack och lov!)

Viktigt varningsmärke - här gäller det att se upp!

En annan parallell. (Som vanligt jämför jag med bilkörning och trafik. På något sätt tror jag att trafiken är en metafor för våra liv. Antagligen är det därför jag älskar vägmärken så mycket.) Trafikverket arbetar ju för att uppnå noll-visionen - inga dödsfall i trafiken. Troligen en ouppnåelig utopi. Men - ute i trafiken rör sig massor av personer som ser dåligt, hör dåligt, är mycket gamla och/eller sjuka. Jag vet flera som tog körkort på 40-talet och som fortfarande kör runt i sin bil. Trafiksituationen för sextiofem år sedan jämfört med idag - den är ju totalt annorlunda. Det är som att jämföra ett litet propellerplan med en månraket. Tänk, om alla dessa förare med gamla körkort från propellertiden skulle måste köra upp igen? Hur många av dessa förare skulle klara inträdet till rymdåldern? Men det förslaget lär nog dröja... Trots att statistiken talar sitt tydliga språk om korsnings- och rondellolyckor med äldre bilförare.

Kvällens slutsats: har du ett jobb - lämna det inte, hur tråkigt och själsligt utarmande det än är. Man vet vad man har, men inte vad man får. Tog du körkort för sextiofem år sedan, håll hårt i lappen och akta dig för att kolla synen hos doktorn - det kan ju hända att du är halvblind. Är du olycklig i ditt äktenskap - gör inget. För man vet vad man har, men...

Hoppas ändå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner