En teckning till Fars Dag

När jag undervisade på en skrivarkurs en gång, fick jag en väldigt ovanlig elev. Hon var några år äldre än jag och hade nog levt ett hårt liv. Hon hade druckit absint i Paris och brottats med en törstig kamel i Saharaöknen. Nu hade hon besegrat en svår cancer och börjat skriva. Hon såg både lite arg och misstänksam ut när vår allra första lektion började. Hon sa inte så mycket, log lite snett och fällde kanske någon kommentar. Men när lektionen var slut, kom hon fram och dunkade en tjock pärm i bordet framför mig. "Här har du!", sa hon. När jag kom hem började jag läsa de maskinskrivna sidorna - med stigande förvåning. Här var en stor berättare, en riktig författare. Det var korta berättelser om en liten brådmogen flicka i nordligaste Finland - från småbarnsåren och framåt. En flicka osedd av de vuxna, missförstådd, illa hanterad. Men med att öga skarpt som en kamera - en kamera som aldrig glömde.

Norrsken över snön.
Ett viktigt tema i kvinnans
berättelser om sin barndom.

Under skrivarkursens gång, arbetade vi med hennes texter. Idén att ge ut en bok växte fram. De andra kursdeltagarna läste och diskuterade. Hon blev en leende och glad kvinna, stolt över sina texter och fylld av energi började hon fundera på om det inte också kunde vara illustrationer i hennes bok. Det fanns både gamla foton och barnteckningar som direkt avbildade det hon skrivit om.

En stolt liten flicka.

En dag berättade hon en historia som ännu inte blivit till text. Det fanns en teckning, som hon nu skulle gå hem och leta efter och som den här texten skulle handla om. Så här berättade hon:

"Den lilla flickan var åtta år och i skolan skulle man rita en teckning till pappa på Fars Dag. Fröken lade ut stora vita papper på alla bänkarna och barnen fick välja färgpennor. Den lilla flickan valde de allra finaste färgerna hon kunde tänka sig. Nu skulle hon måla något riktigt vackert till sin pappa som hon tyckte så mycket om. Hon skulle rita av honom. Som ett slags porträtt.

Hon arbetade länge med sin teckning. Hon slutade inte förrän hon kände sig riktigt nöjd med den.
När skolan var slut för dagen, sa fröken att hon skulle samla in alla teckningarna och sätta upp dem i klassrummet, så nästa dag skulle det vara som en konstutställning i klassrummet.

Den lilla flickan kunde knappt sova den natten - så spänd var hon inför morgondagen, då hennes fina Fars Dags-teckning säkert skulle sitta längst fram bland alla teckningarna. Men - när hon kommer in i klassrummet på morgonen, kan hon inte hitta sin teckning någonstans och hon känner hur tårarna vill komma fram i ögonen. Hela dagen går som i en dimma. När skoldagen är slut och alla barnen gått hem och den lilla flickan sitter kvar i sin bänk, kommer fröken fram. Hon säger: 'Du förstår, din teckning kunde jag ju inte sätta upp. Den var fin, visst var den det, men så kan man inte rita sin pappa - sånt vill ju ingen se, förstår du väl!' Flickan skämdes så förfärligt att hon knölade ner sin teckning i skolväskan, sprang hem och gömde den längst ner i byrålådan..."

Min elev slutade sin berättelse och vi satt alla tysta. "Men", frågade en av de andra eleverna, "vad hade du ritat då? Eftersom fröken gjorde så där, menar jag?"

"Jo", svarade hon. "Jag hade ritat pappa när han sitter vid bordet under kökslampan med sin flaska brännvin och ett glas. Han var ju alkoholist och söp skallen av sig varenda helg. Men jag älskade honom ändå. Han var en fin pappa iallafall."

Kanske kommer det en dag en bok...

Efter ett år lades skrivarkursen ned. Studieförbundet hade inte råd att fortsätta med den sortens kurser. Såvitt jag vet blev den ingen bok. Men - å andra sidan - det är aldrig för sent. Vem vet? Kanske kommer det en dag en bok som handlar om en liten flicka i nordligaste Finland som ritade en teckning till sin pappa på Fars Dag. Och som brottades med törstiga kameler och drack absint i Paris. Köp den boken då - för den är väldigt bra!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Miles Davis versus Quincy Jones

Igår körde jag min bil mellan Vällingby och Öland igen. Den här gången var jag ensam i röda Mercan och hade inte mina döttrar som enväldiga DJ:s. Det är kul att lyssna på deras musik - men ibland blir man lite trött på det ofta ganska monotona soundet hos favoritartisterna; Kesha, Nicki Minaj och Britney Spears. "Staaarships were meant to flyyy" och "Don't you know that you're toxiiiic??" Så igår tänkte jag köra med något annat - och istället för Mozart, Brahms och grabbarna tänkte jag susa fram på E4:an och E22:an ackompanjerad av lite häftig jazz. Så jag började leta i gömmorna hemma.

När jag jobbade på Musikaliska akademien, delade vi ut Polarpriset (donatorn Stikkan Anderson hade blivit hedersledamot). Ett år gick priset till jazzkompositören och arrangören Quincy Jones. Vid prisutdelningsceremonien delade skivbolaget ut CD-skivor med smakprov ur hans produktion. Den skivan hittade jag i gömmorna. Och så hittade jag en annan gammal skiva också: Siesta med Miles Davis och Marcus Miller (den jag spelade ett exempel ur i gårdagens blogginlägg). Den hade jag köpt i början på 90-talet, när jag också läste Miles Davis självbiografi.

Qunicy Jones och dåvarande hustrun Nastassia Kinski ungefär
som de såg ut vid Polarprisutdelningen. Akademiens vaktmästare Patrik
bländades av Nastassias skönhet, men kunde inte förstå hur hon kunnat gifta sig
med en sådan gammal gubbe, så han försökte lägga in en stöt
för egen räkning... Utan framgång.

I höjd med Södertälje, när det värsta långtradarrallyt mojnat, satte jag igång Quincy. Snyggt arrat, effektivt och väldigt lättlyssnat - men fan, så tråkigt. Jag blev besviken där jag satt och körde. Trots häftiga slagverksinsatser och maffigt breda sax-sektioner vara det inget klös alls. Bara mainstream. Som en kostymnisse med ett glas whiskey, som en oxfilé utan kryddor, som en ståuppare utan vässade vapen.

I Stavsjö, där jag brukar äta lunch, bytte jag skiva. Nu till Siesta. Det är mystisk musik. Man kan faktiskt inte riktigt veta vad det är för genre man lyssnar på egentligen. Det är mycket synthar och en del transportsträckor. Men ibland glimmar det stora geniet till, med bländande kraft. Den bländade så starkt att ögonen tårades.

Ibland glimmar det stora geniet till
 - med bländande kraft.

Miles Davis är ett exempel på en konstnär som aldrig stagnerar. Hela tiden bryter han ny väg. När han fulländat en genre, byter han spår, lever aldrig på gamla lagrar. Prövar nytt. Inleder samarbeten med artister från andra musikaliska världar. Han berättar i sin självbiografi, att han vid ett konserttillfälle sjöng, trots problem med halsen och fick en så svår stämbandsinflammation att han förlorade sin röst. Efter det blev trumpeten hans röst. Det är genom den han sjunger och berättar och den rösten klingar så full av ödslighet och storstadsmörker.

Här kommer Miles tillsammans med Marcus Miller och en helt fantastisk saxofonist som jag inte vet namnet på. Låten heter Mr Pastorius. Notera Miles' hår. Det är den peruk som hans hustru slet av honom mitt under en spelning, som hämnd för att han varit henne otrogen, bland annat. Skitstövel eller inte - en STOR konstnär är han iallafall.

 

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

 

Vem är konstnär?

"Jag är ett geni", säger Stig Larsson i en intervju i dagens DN. Han har utan tvivel rätt och han vet om det, annars skulle han inte ha offrat allt för skrivandet. Nu kommer han ut med en ny roman När det känns att det håller på att ta slut - den första på över tjugo år. Här berättar han om sitt liv, sitt skapande och hur han lyckades komma ur sitt drogmissbruk.

Stig Larsson - igen.

Så får han frågan vad recensionerna betyder för honom. Läser han dem? Han svarar att han brukar bli "nedskriven" av Stockholms-recensenterna. Men han är van, säger han. Jag antar att han menar luttrad. Hans egen teori är att recensenterna egentligen är avundsjuka konstnärer och författare "in spe", som inte står ut med att någon lyckats bättre än de, kommit djupare än de. Så har det varit i 200 år, konstaterar han. "In spe" betyder "i förhoppning" på latin, att man hade hoppats på att bli en skapande konstnär, men inte nådde ända fram - inte orkade offra allt på skapandets altare. Istället stannade man halvvägs - och blev en sådan som bedömer dem som orkade släpa sig ända fram. Åtminstone recensent, analytiker eller kritiker, alltså.

Under min tid som redaktör på den kungliga musikaliska akademien mötte jag många kompositörer. Flera av dem var rädda för att läsa vad recensenterna skrivit om deras verk - om de överhuvudtaget blev spelade, alltså. En del läste aldrig vad som skrevs. De vågade helt enkelt inte. För hade de gjort det, kanske de aldrig mer skulle våga komponera igen. Och de som skrev kunde vara elaka - väldigt elaka, just i kraft av sitt stora kunnande. Och hur kom det sig att de kunde så mycket? Jo, för de hade studerat komposition. De hade också velat bli tonsättare. De hade haft stora klingande visioner - men när de skulle sätta igång med det tunga hantverket, då infann sig inte den där gnistan, det där glittrandet och flödandet som man kallar inspiration och geni. De förstod att de aldrig skulle bli mer än skickliga hantverkare, aldrig nå ända fram. Bättre då att analysera det som andra skapat - och kanske hitta några svagheter. Jag tror att Stig Larsson har gissat helt rätt.

Min egen pappa musikprofessorn var alldeles säkert en av dessa som inte orkat ända fram. Han blev vetenskapsman istället och analyserade vad andra komponerat. Han gjorde det med ett djup och en insikt som var oerhörd - och det berodde förstås på att han egentligen också velat komponera. Han kunde skriva mycket elakt, smula sönder ett musikaliskt bygge till småsten. Analysen var knivskarp, men bakom den fanns alldeles säkert drömmen om det egna komponerandet. Men den där sista, lilla gnistan som kunde tända den stora skaparelden, saknades.

Beethoven - prototypen för det skapande geniet.

Smärtsam slutsats: det finns två sorters konstnärer: de som skapar och de som inte kan skapa något alls, men som kan uppleva det som andra skapat. Att kunna uppleva är också en konst, en stor och väldigt viktig konst. Om dessa upplevande-konstnärer inte fanns, vem skulle då ta emot det som skapats? Utan publik - ingen teater. Utan läsare - inga berättelser. Utan lyssnare - ingen musik. Utan åskådare - inga bilder. Och förresten: utan skrattare - ingen humor, utan mörker - inget ljus. Att kunna uppleva den stora, svindlande genialiteten - det är en stor gåva, det också.

Miles Davis - också ett skapande geni.

Jag kan inte spela trumpet - inte en enda ton kan jag locka fram ur det instrumentet. Men jag kan uppleva den svindlande lyckan av att höra när genialitetens diamant går i dagen. Den som spelar så gnistrande vackert var en skitstövel och kvinnomisshandlare, en superegoist och människoföraktare - men ändå... Det hisnar.

Miles Davis och Marcus Miller Los Feliz, tillägnad arrangören och dirigenten Gil Evans.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Konstnärens frihet - till varje pris?

Konstnärens frihet - hur långt sträcker den sig? Egentligen? Får en konstnär uttrycka vad som helst - bara det kallas konst? Om man i en roman skildrar ett autentiskt skeende i en aning maskerad form och byter namn på de inblandade - kan man påstå vad som helst då?

Den frågan blev väldigt aktuell ikväll när jag satt och degade i TV-soffan och tittade på Veckans brott med Leif G W Persson. I slutet av programmet presenterades en film som kommer att ha premiär nu på fredag. Filmen heter Callgirl och skildrar - i fiktiv form - den bordellhärva som utmynnade i den s.k. Geijeraffären. Filmen lär bl.a. handla om en 14-årig flicka som köps och utnyttjas av landets socialdemokratiske statsminister. Statsministern namnges inte i filmen - men eftersom den utspelas i mitten av 70-talet är det inte svårt att gissa, att det måste vara Olof Plame som avses. Regissören intervjuas i programmet och svarar att det inte alls behöver vara just Palme. Det handlar bara om en socialdemokratisk statsminister som tydligen har pedofila böjelser.

En av Olof Palmes söner intervjuas också i programmet. Han överväger nu att stämma regissören för skymfande av en avliden person. När regissören får höra detta, svarar han bara att den konstnärliga friheten skall vara okränkbar. Underförstått: vi vill väl inte införa censur i vårt demokratiska land??

Leif G W Persson var själv en av dem som undersökte bordellhärvan och han intygar i programmet att Olof Palme absolut inte var inblandad. Palme är "inte med ett enda kommatecken" omnämnd i den mängd av rapporter som finns om fallet, säger han. Och ändå väljer regissören att i sin film skildra en socialdemokratisk statsminister med pedofila böjelser.

Filmaffischen till Michael Marcimains Callgirl.

Det som fastnar på en människas näthinna sitter kvar där - för alltid. Bilder ärrar. Rykten blir till sanningar. Lögner också. Och med den oerhörda teknik som filmer är producerade med numera - så överväldigande, så starkt, så övertygande, så nära inpå - går det inte att värja sig. Bilden etsar sig fast och en ny historia är plötsligt skapad. På bekostnad av den gamla, som glöms bort för att den inte var lika slående överväldigande, även om den var sann. I vår tid av historielöshet är detta farligt. Den unga generationen som inte upplevde Olof Palme, som inte känner till turerna kring justitieminister Geijers hor-kontakter, kan ju tro att Callgirl - ändå - måste skildra sanningen. Den är ju så övertygande, stark och trovärdig. Visst var det väl så - ändå...

Det finns en parallell - inte inom samma genre, men ändå lite jämförbar. Fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin gjorde tidigare i år ett fotomontage som föreställer kungen och hans närmaste grabbkompisar ätande pizza från Camilla Henemarks nakna kropp. Bilden är skickligt gjord och har något av den detaljerade mäktighet som man kan se i gamla barockmålningar. Det blev turbulens i medierna - men konstnären hävdade envist sin frihet att få uttrycka vad hon vill, utan att bli censurerad.

Kan den konstnärliga friheten verkligen
få sträcka sig hur långt som helst?

Ärligt talat tror jag att det visst kan ligga sanning i Ohlson Wallins fotomontage. Men det är inte det som är det intressanta - utan hur bilden drabbar oss som ser den. Just i kraft av sin perfektion, sin skickliga komposition, övertygar den, etsar den sig fast på näthinnan och gör att man alltid kommer att se på kungen som en i gänget av pizzaätande playboys i kostym. Och vad är det drottningen sopar in under mattan??



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Diktare: håll fanan högt!

I huvudstaden finns det en tidskrift som heter Situation Stockholm. Den är de hemlösas egen skrift och den säljs av de hemlösa själva ute på stan. Situation Stockholm bevakar främst de hemlösas intressen, men skriver också om kultur och samhällsfrågor - med särskilt fokus på hemlöshet och utanförskap. Ibland står det en hemlös utanför mitt Hemköp och erbjuder ett exemplar. Jag brukar försöka se så upptagen ut som möjligt - för att slippa betala de där femtio kronorna. Pinsamt och samvetslöst... Jag känner mig alltid lika skamsen där jag smyger förbi med de fullproppade matkassarna. Ångest blir det, för man vill ju vara godhjärtad och ha ett aktiverat socialt samvete. Inte vara en smitare som bara tänker på sitt eget och familjens välmående. Och jag har - faktiskt - ett samvete. Gränsen mellan ett etablerat liv med villa, volvo och vovve och varma element och mat på spisen och ett liv i kalla trappuppgångar med madrass av wellpapp och täcke av gamla tidningar kan vara skriande lätt att överskrida. Det förstod jag när jag volontärjobbade som öppet-hus-värdinna i en stor församling i city.

Gränsen mellan ett gott liv och ett liv på gatan med en madrass av wellpapp
kan vara skriande lätt att överskrida.

Men om jag ser den hemlöse tidskriftsförsäljaren imorgon, då ska jag kliva fram och be att få köpa ett exemplar, för där är en intervju med Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som skrivit de kioskvältande Millenniumböckerna, utan Stig, en författare som är allt annat än kommersiell. Ärligt talat vet jag inte tillräckligt mycket för att uttala mig om hans produktion. Det enda jag egentligen vet är att han debuterade med romanen Autisterna och blev berömd över en natt - någon gång i slutet av 70-talet och att han skrivit en av de allra bästa teaterpjäser jag någonsin sett: VD. I TV-versionen gestaltar Ernst Hugo Järegård en chef som tränger sig på hemma hos en anställd och förnedrar och krossar hans familj. En knivskarpt otäck studie i den grymhet som föds ur skräcken för utanförskapet.

Dramatikern och romanförfattaren Stig Larsson.
Håller fanan högt.

I dagens DN står en mycket liten notis med ett citat av Stig, troligen hämtat från intervjun i Situation Stockholm: "Jag tar snart jobb på Norra Kyrkogården, skotta snö och hålla gravarna i ordning. Hellre det än att hora och skriva själlöst för pengar."

Så säger Stig, med anledning av att författarna i Sverige fått allt svårare ekonomiska villkor. Jag blir så ledsen. Så jävla ledsen. Författarna - de som sätter ord på det vi andra känner, men inte förmår uttrycka. Som formulerar det vi ännu inte ens tänkt. Som ger oss drömmar, visioner och fantasi. Som ger oss tröst när vi sörjer, som ger oss skratt, som låter oss fly undan till nya, okända platser när vi inte orkar med vår verklighet. Som berikar vår tanke, vårt språk och vår fantasi. Författarna - de skriver romaner, dikter, noveller, dramer, filmmanus. Men... de kan inte försörja sig på sin konst. De får jobba i hemtjänsten eller på kyrkogården för att ha råd att skriva, för att ha råd att ge oss näring för våra själar. Vilken grym paradox! Visst finns det författare som lever gott på sina texter, men de är lysande undantag.

Får jag göra en lite elak jämförelse? Jan Guillou tjänar förmodligen astronomiska summor på sina böcker om Arn och Hamilton, medan Stig Larsson - som aldrig skulle producera något lättsmält eller gottköpsaktigt - får kratta på kyrkogården för att få mat på bordet och hyran betald. Det borde inte vara så. Det borde vara tvärtom. Ju djupare och själfullare texter - desto mera pengar. Men så är det inte. Det är precis tvärtom...

Jag vet inte hur min idol poeten Bruno K. Öijer har det ställt med sin ekonomi, men såvitt jag vet har han alltid envisats med att vara bara diktare - och inget annat. En vår tids Orfeus - den regnvåta asfaltens och storstadens uttolkare.

Håller också fanan högt.
Bruno K. Öijer.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

 

En övning i skräck

Jag skrev igår om katakomberna i Palermo och om min framlidne ex-makes behov av att ständigt påminna människor om deras dödlighet. Behöver vi påminna oss? Behöver vi öva oss? Vill vi?

Vad är det egentligen som gör att människor dras till dessa dödens rum? Katakomberna i Palermo är en enormt populär turistattraktion, katakomberna i Rom och Paris likaså. I torsdagens DN stod att läsa om Guanajuato - en liten småstad i Mexico dit turister vallfärdar i mängder - inte för att se den storslagna katedralen eller den gamla teatern i klassicistisk stil - nej, för att se de av torka och hetta förvridna kropparna efter för längesedan begravda människor som fallt offer för en koleraepidemi och som samlats ihop i ett museum. Dagligen kommer tretusen besökare till det lilla muséet. Tretusen! Vilket museum i vår miljon-huvudstad kan skryta med sådana besökssiffror? Några av de tretusen besökarna påstås dessutom svimma av skräck inne i muséet. Jag har själv stått i kö - så lång att jag till slut gav upp, påhejad av min nuvarande, och i högsta grad levande, make (som absolut inte ville köa) - för att se utställningen Bodies i Köpenhamn. Konserverade döda kroppar i olika konstnärliga installationer.

Bodies - konserverade döda kroppar i konstnärliga installationer.
Freakshow eller ett memento?

Jag ville verkligen se utställningen - och hoppas att någon gång i livet få en chans att göra det. Däremot skulle jag aldrig betala ett öre för att åka spöktåget på Gröna Lund eller se en skräckfilm (bortsett från Dracula förstås). Vari ligger egentligen skillnaden? Är fascinationen inför dessa mumier av samma art som attraktionskraften hos en freakshow - jämförbar med skäggiga damen eller elefantmannen? Eller handlar det om något annat?

Skäggiga damen - en cirkusattraktion,
knappast något mer.

Jag tror att det handlar om något annat - jag tror faktiskt att det handlar just om att öva sig. Att påminna sig. Att vänja ögonen vid det öde som ska drabba oss alla - helt och fullt utan undantag. Dessvärre. Vilken tragisk paradox. Om det finns en mening eller inte med våra liv och vårt strävande - det får vi aldrig veta. Men att vi kommer att höra till den oerhört stora, gigantiska, skaran avlidna - den saken vet vi. Och att kika lite försiktigt på dessa kroppar - då och då - minskar kanske i viss mån skräcken. En ren utnötningsprocedur alltså. KBT-terapeuternas metod är ju att utsätta sina patienter för just det de är rädda för, i små portioner: ta en liten promenad på torget, om du har torgskräck, åk hissen bara en våning om du har klaustrofobi, åk ut till Arlanda och spana lite på flygplanen, om du har flygskräck. Och: kika lite på mumier om du är rädd för att dö.

Kanske är det så att de som själva är rädda för att dö, dras till mumierna, medan de som inte är rädda inte känner den där dragningen ner i katakombernas mörker?

En som med all säkerhet var väldigt rädd - för väldigt mycket - och som älskade att skrämmas, var Michael Jackson. Hans allra mest berömda musikvideo är Thriller. Nu när jag sitter och skriver detta och letar på YouTube, ser jag att den längsta versionen av Thriller har haft över 123 miljoner tittare. Wacko Jacko och liken i Guanajuato - en övning i skräcken för vår egen död och för mörkret inom oss själva.

Eller är det bara en freakshow?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

De dödas dag eller En liten lektion i latin

Idag är det Alla Helgons Dag och jag har precis kommit hem igen efter utflykten till "mina" gravar. Tänt ljuslyktor, lagt ut kransar och blommor. Mina gravar ligger på Bromma kyrkogård. Det är en mysig plats för de döda, tycker jag. Mitt bland villor, trädgårdar och den gamla kyrkan - alldeles nära de levandes bostäder - där har de döda sina små stenar och planteringar, precis som i ett välskött bostadsområde i miniatyr. Särskilt idag är det extra mysigt för de döda - överallt glänser små ljuslågor och där är fullt av folk som kommer i en strid ström för att hälsa på och för att minnas. Kyrkan är öppen för alla och i den lilla sockenstugan bjuds det på gravfika. Överallt skrattar och pratar man, eller stannar i tyst vördnad. Det är underbart att se. Och vägen som slingrar sig genom minneslunden är helt upplyst av marschaller så att det nästan känns som att man kommit till himlen när man vandrar där.

Minneslunden på Bromma kyrkogård,
Alla Helgons Dag.

Min förste make - en av dem som ligger på Bromma kyrkogård nu - var lärare i latin och svenska. Han hade en konstig "hobby": han gillade att påminna folk i sin omgivning om att de skulle dö. Jag tyckte att det hela ofta kunde bli rätt makabert och försökte stoppa honom ibland - men det brydde han sig inte om, utan mullrade sitt "memento mori" (= kom ihåg att du är dödlig) så fort han fick en chans. Ibland hade vi middagsgäster och då ville han gärna visa dia-bilder till kaffet med sina fotografier av blommor och växter. Det var vackra bilder och gästerna njöt (i den mån de nu gillade att titta på gamla dia-bilder...). Men, så plötsligt - mitt bland de gula mimosorna mot klarblå himmel, eller de orangeröda rönnbären mot nyfallen snö - kunde det dyka upp ett grinande dödingsansikte med gapande käft och tomma ögonhålor. Gästerna satte kaffet i halsen och sedan blev de alldeles tysta och jag minns att jag tyckte synd om dem.

Katakomberna i Palermo.

Ex-maken - den framlidne - hade varit i katakomberna i Palermo och där fotograferat mumierna som hänger på väggarna eller ligger i öppna kistor, ett mycket populärt turistmål. En del av mumierna är mycket gamla men har fortfarande kläderna på sig, tyget hänger i trasor på de skinntorra benknotorna. En del är till och med fortfarande klädda i sin finkostym. Särskilt en döding minns jag tydligt: han hade en mössa på sig och en broderad rock som hängde lite på sniskan. Ansiktet var förvridet som i ett skri av fasa. Det berättades att turister svimmat därinne och att någon till och med dött av skräck.

En riktigt trevlig konversation, sådär post mortem (= efter döden).

Jag tycker inte att man ska behöva skrämmas till att komma ihåg sin dödlighet. Tids nog tvingas man ju ändå inse detta trista faktum, att livet inte är oändligt. Men att hylla de döda med ljus och blommor på Alla Helgons Dag är ett vackert sätt att minnas och att kanske öva sig lite också. Memento mori, som sagt...



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner