Så var det dags igen för ett nytt år. Så fort tiden går!
Personligen har jag dubbla känslor inför Nyårsafton. Aftonen känns ödesmättad på något sätt. Det är spänning i luften - och då menar jag inte att det knallar och smäller och luktar bränt. Det är förväntan i luften - på det nya som ska komma - och vemod över det som gått och aldrig kommer mer igen. Och kanske sorg över det som inte blev som man hoppats och över grusade förhoppningar.
Snövitt.
Tennysons dikt om hur det gamla året lägger sig att dö tillsammans med klockringningen från vårt lands kyrkor skapar iallafall hos mig en känsla av existentiell ensamhet som inte alls passar ihop med glada tillrop och bubblande champagne. Ovissheten över det som komma skall tar liksom över.
Jan Malmsjö framför Tennysons Nyårsklockan.
Men önska kan man ju alltid och då önskar jag att det nya året bär med sig en större medmänsklighet än det gamla, en större beredskap att lyssna och förstå och en djupare respekt för allt det som kallas onyttigt bara för att det inte omedelbart genererar pengar.
Precis nu har jag sett säsongsavslutningen av det ena av mina absoluta favoritprogram i TV: Historieätarna. (Morran och Tobias heter den andra favoriten.) Historieätarna - programledarna Erik Haag och Lotta Lundgren - äter sig igenom vår svenska historia. Hittills från Vasa-tiden fram till 1980-talet. Från kokt bäver till sushi, från rågmjölsgröt med smöröga till torskrom och från krönings-oxe till pizza. Erik och Lotta summerar: vördnad och en djup förståelse är resultatet av att ha smakat sig igenom historien. Vördnad för dessa människors kamp att få mat på bordet och förståelse för hur både tanke- och känslovärld påverkades av vad man stoppade i sig och vad man inte stoppade i sig - svält har inte varit någon ovanlighet i vår långa historia. Hur det kändes att äta kokt livrem med gräs, drabbade programledarna hårt. Historiens människor kunde ju inte "fixa något annat käk". Man svalt, ibland till döds.
Vissa saker måste ha varit extra svårätna...
Det är viktigt att göra historien levande. Kanske är det det allra viktigaste uppdraget i vår tid, säger Erik Haag i sin slutreplik och gläds åt att Historieätarna visats på skolor runt om i landet.
Jag vill tillägga, att det är nödvändigt att göra historien levande, så att människosläktets misstag inte upprepar sig. Och då menar jag inte att vi blir tvungna att äta kokt bäver igen...
Kan dyka upp igen om vi inte tittar bakåt.
Det finns ytterligare tre saker som jag så gärna skulle vilja att man gjorde historie-TV om. Saker som också skulle göra det förflutna levande på ett påtagligt sätt. Den första programserien skulle heta Historietvättarna. I den serien skulle man få veta hur man skötte sin hygien - från vikingatiden och framåt till våra dagar. Från träpinnar och hö-bindor till tandblekning, antiperspirant och bodybutter. Jag skulle inte vilja missa en minut av den TV-serien, för jag har alltid undrat hur man luktade för länge sedan, om man hade dålig andedräkt och fett hår. Jag vill veta!
Dålig andedräkt?
Och så vill jag veta hur man pratade. Hur lät det när vikingarna kommunicerade med varandra? Hur lät det när Gustav Vasa skällde på sina rådgivare (han lär ju ha varit extremt ilsken av sig)? Hur pratade Birger Jarl? Lät det som isländska? Eller som något slags danska? Det blir programserien Historiepratarna.
Och så till slut: musiken för länge, länge sedan - hur lät den? Man har ju funnit en del gamla instrument vid utgrävningar. Men riktigt hur de användes - och när - det vet man inte. Bronslurarna till exempel. Man har gjort nutida rekonstruktioner, men de låter hemskt och är svårspelade. Skulle lurarna verkligen bröla så rysligt, eller har vi sentida människor missat något? Och hur lät det när man sjöng på stenåldern? För det gjorde man alldeles säkert - att sjunga ligger i människans natur. Jag är så nyfiken! Jag vill veta! Då ska jag titta på den tredje programserien: Historiespelarna.
Här kommer dansmusik från medeltiden - disco för det coola folket i hosor och snabelskor:
L'art pour l'art - är det någon av mina läsare som vet vad det är? Antar det. Det är franska och betyder ungefär "konst för konstens skull". Det vill säga att konst - riktig konst - ska skapas för sin egen skull, inte för vinnings skull, inte för att uppnå berömmelse och ryktbarhet eller av något annat, dolt skäl. Tavlan ska målas bara för att konstnären vill uttrycka något. Musikstycket ska komponeras och romanen skrivas bara därför att dess upphovsman vill - av hela sitt hjärta. Inte för att han/hon vill tjäna pengar eller ställa sig in hos någon sponsor eller mecenat. Skapandets källa ska vara skapandets glädje, eller tvång - i sig. L'art pour l'art.
Vincent van Gogh målade för att hans själ behövde det.
Han lär inte ha sålt en enda tavla under sin livstid.
Konst som tillkommit av andra skäl än lusten/behovet av att skapa, är den sämre? Mindre värd? Mindre vacker? Ja, jag tycker nog det. Böcker som är skrivna med avsikten att bli kioskvältande bestsellers är ofta stilistiskt slätstrukna och ointressanta. Som läsare märker man snart att författaren skrivit med vinst i sikte. Samma sak gäller konst och musik. Det hörs och känns, när det ligger beräkning bakom.
Andy Warhol med sin Brillobox.
Enligt min mening konst med vinst-syfte.
Men - denna högt ställda etik med krav på att bara skapa "sann" konst - hur går det ihop med att konstnären/författaren/komponisten måste leva också? Även en skapande konstnär måste ju äta, bo och klä sig. Och det finns väl inga yrken som har en sådan usel timpenning som de skapande konstnärerna?
Kan vara dyr i drift...
Fjärrvärme-växlaren i mitt hus gick sönder för en månad sedan. Det brusade som ett mäktigt vattenfall från pannrummet i källaren och vattnet i kranarna var så kokhett att det stod ångmoln ur vask och tvättställ. Jag blev rädd och ringde till en jour-montör. Han dök upp - visserligen på natten - tittade på värmeväxlaren och konstaterade att något inte var som det skulle. Vi bestämde att han skulle beställa en ny värmeväxlare. Besöket, som tog lite mer än en halvtimme, kostade närmare 4000 kronor. Samma sak när min toalett krånglade i höstas. Ett hembesök för att inspektera den trilskande vita stolen skulle kosta närmare 5000.
Hög timpenning? Knappast.
Hur mycket kan poeter som Bruno K Öijer eller Tomas Tranströmer räkna med i timlön? Eller en romanförfattare som Stig Larsson? Eller en dramatiker som Martina Montelius? Det tar lång tid att skriva en dikt, en prosatext och en teaterpjäs. Iallafall om den ska bli bra och i så hög utsträckning som möjligt likna den inre vision som upphovsmannen hade från början. Det krävs omarbetningar, omskrivningar i det oändliga, för att till slut uppnå det där destillatet som är det färdiga verket. Om det nu någonsin blir "färdigt".
Om man hör till den här gruppen med mikroskopiskt liten timlön - vad gör man?
1. Man håller fanan högt och destillerar - och svälter.
2. Man skaffar sig någon sorts försörjning - t. ex. krattar på kyrkogårdar eller delar ut reklam och försöker destillera på lediga stunder - om man orkar.
3. Man säljer sig till en betalande sponsor och lyder hans order och skapar bara det som han/hon vill betala för. (Förutsatt att det finns någon intresserad sponsor.)
4. Man ger upp. Slutar skapa. Slutar kämpa.
Jag hoppas att det nya året 2015 blir ett vänligt och bra år. Och att vår värld börjar förstå vad som är viktigt och värdefullt. På riktigt och i längden.
Precis som förra året är det städat (med den så kallade hartassen, det vill säga slarvigt. Dammtussarna hopar sig under mattan så de inte syns) - och plastgranen är klädd. Denna jul har Stora-syster fått sin vilja igenom till slut: granen är vit med silverdekorationer. Den lyser som ett frost-fyrverkeri i sin hörna.
Vit.
När jag gick en utbildning i KBT-terapi för flera år sedan, berättade huvudläraren att just kring jul brukade väntrummet på hans akut vara fullt av deprimerade och ångestfulla kvinnor. De grät förtvivlat eller satt bara apatiskt stirrande. Vad var felet? Jo, julstressen. På allvar. Julgardiner, sillinläggningar, kakor, julklappar, juldukar och en strid ström av släktingar som skulle underhållas och bjudas på än det ena, än det andra. I sann KBT-anda fick damerna öva sig i att låta bli att stryka julgardinerna, låta bli att putsa fönster och skita i den hemgjorda syltan och handla på ICA istället. Men... det var svårt. För hemma fanns det män och svärmödrar som klagade och som inte på några villkors vis ville äta köpe-sylta och industri-pepparkakor.
Köpe-kakor går också bra!
Julaftonens slutsats: skit i att vara perfekt! Gör som jag just nu: gästerna kommer om en liten stund, men jag bloggar ändå. Och på köksduken är det en bauta-fläck. Och paketen - de är nästan ännu knöligare än förra julen, om det nu är möjligt...
Det kan vara farligt att inte bli sedd - särskilt när man är liten. Och allra farligast är det nog om man dessutom inte känner sig älskad för den man är. Om man på alla sätt försöker leva upp till ett kanske outtalat men ändå krävande föräldra-ideal - utan att få något för det och utan att ändå bli älskad, hur mycket man än anstränger sig. Då växer hatet bakom den välputsade ytan och den lydiga tystnaden.
I sandlådan.
En liten svarthårig pojke som inte passar in bland de andra små blonda pojkarna i sandlådan. Han sitter i sin egen hörna och leker med sin egen hink och spade. Med de andra får han inte leka, för han ser annorlunda och utländsk ut. Bredvid sandlådan står en barnvagn med en liten bebis. Bebisens mamma sitter på en bänk och läser tidning. Den lille svarthårige pojken böjer sig ner över barnvagnen för att titta på bebisen. Då börjar bebisen gallskrika. Mamman rusar fram och lyfter upp sin bebis.
Barnvagn, sent femtiotal.
Tjugo år senare ringer en vuxen man till mamman och ber om ursäkt för att han skrämde hennes bebis den där gången vid sandlådan.
Upplevelsen av att vara en skrämmande avvikare, en missanpassad, ett monster, växer sig allt starkare och skapar till slut ett sådant hat mot det egna jaget att det bränner sönder alla gränser och all förmåga till samexistens med andra människor.
Vad blir det av en sådan människa? Jo, i det här fallet blev resultatet den beryktade Lasermannen. En man som under ett par år i början av 1990-talet gjorde sig skyldig till tio mordförsök och ett mord. Samtliga offer var mörkhåriga med utländskt utseende. Lasermannen hatade sig sjäv, sin spegelbild och sitt namn. Tre gånger bytte han namn - med hopp om att också få en ny identitet, bli en annan: från Wolfgang Zaugg till John Stannerman till John Ausonius. Och det svarta håret blekte han till morotsrött.
Lasermannen - Zaugg, Stannerman, Ausonius.
Det är sig själv och sitt eget utanförskap han straffar när han skjuter. Det är ur det glödande självhatet som den destruktiva energin växer.
Måste det bli så? Kan man göra något för att förhindra att det kommer nya Lasermän? Ja, det kan man. Det gäller att vara uppmärksam på de utstötta, på dem som inte får vara med, på dem som redan tidigt riskerar att hamna utanför. Ensamheten, bristen på sociala kontakter och känslan av utanförskap - det är de farligaste fienderna vi har i vårt land. Det är de som skapar fördomar och främlingshat.
Imorgon är det Julafton - dagen då de ensamma känner sig allra ensammast och de utstötta allra mest utstötta.
För en kort tid sedan hade jag telefonkontakt med en person inom den s.k. människovårdande branschen - den privata delen av branschen. Personen - en man - är mycket lyckosam. Han har öppnat ett helt institut, alldeles på egen hand. Insitutet ligger i ett hus på en fin adress, mitt inne i stan. Han är stolt över sitt verk - mycket stolt. Med all rätt, eftersom han verkligen fått vandra en krokig väg för att komma till den fina adressen, mitt inne i stan. Missbruk och kriminalitet och en personlig resa liknande en berg-och-dalbana. En häftigt liv i händelsernas centrum, ibland balanserande på avgrundens rand.
Livet kan te sig som en berg-och-dalbana.
Alldeles på egen hand först och sedan tillsammans med en liten grupp vänner anträdde han resan inåt och nedåt. Genom sorg och svek och rädsla. Det var tufft - säger han med skärpa i rösten - men det var värt varje tår och varje droppe svett - för han kom i mål. Vännerna också. Han är stark och målmedveten. En riktig kämpe är han. Och mycket framgångsrik.
Framgångens man.
Nu vill han hjälpa andra att göra samma resa och sedan lära dem att leda andras resor. Det är det han gör på sitt institut i ett hus på en mycket fin adress. Här leder han resorna, som ett slags guide ner i underjorden. När jag hör honom prata undrar jag för mig själv om han känner till Dantes Inferno, möjligen. Men det säger jag förstås inget om. Jag känner att mina litterära funderingar inte riktigt platsar i sammanhanget.
Dante Alighieri - vandrade genom helvetet,
bland annat.
Från början hade jag lite tankar på om jag skulle anmäla mig till en kurs på institutet - kunskap är alltid bra, tycker jag. Och även om man inte håller med om allt, kan man ju skapa sig en egen uppfattning och en egen ståndpunkt, just på basis av de nya insikterna. Men ju mer han pratar, desto mer tveksam blir jag, för det skorrar lite falskt i sången om människokärlek. Det handlar så mycket om framgång, om att lyckas, om att synas och om att tjäna pengar. När jag berättar för honom om min verksamhet och min önskan att skapa en plats för samtal och berättelser - för alla människor, fnyser han. Och så säger han något som får mig att bestämma mig för att inte anmäla mig till någon kurs på hans institut. Han säger, att folk som inte har råd att betala ordentligt - sådana vill vi ju inte ha. Eller hur!! säger han. Dem får landstinget ta hand om, säger han. Jag blir tyst.
Bildtext överflödig.
"Sådana vill vi ju inte ha. Eller hur!?" Vem vill ha dem då? Ska psykiskt välbefinnande vara en fråga om ekonomi? Ska möjligheten att anträda resan in i sig själv och sina minnen vara en fråga om plånbokens storlek? Tydligen är det just det.
Min dröm är att alla som vill och behöver ska kunna få möjlighet att bli lyssnade på, att få berätta just sin berättelse - utan att måsta ha en sjukdomsdiagnos stämplad i pannan av något landsting. Att gå i samtal med en utbildad lyssnare och till ett rimligt pris, borde vara en rättighet för alla. Tänk, vad mycket lättare våra liv skulle bli då. Måste det förbli en dröm?
Min erfarenhet är att man måste vara Någon för att få göra Något i vårt land. Är man Ingen får man inte göra Något. Det är i och för sig inte någon lag som förbjuder Ingen att göra Något - men det är liksom så svårt och så motigt att det i princip ändå kan betecknas som omöjligt. Trots att det inte är direkt förbjudet. För först måste Ingen bli Någon - annars går det inte att göra Något.
Plats för berättande.
Jag vill gärna arbeta med det som kallas livsberättelser. Det innebär att man samlar människor i små grupper och samtalar om vad man upplevt i sina liv. Det kan stanna vid att man berättar för varandra och tar del av varandras minnen och erfarenheter i muntlig form, men det kan också fortsätta, vidareutvecklas och dokumenteras i skrift. Men hur man än gör och hur det än sker, är detta berättande av största värde för dem som deltar. Man får berätta sin historia, blir sedd, speglad och upptäcker snart en viktig sak: att man inte är ensam.
Visst borde det vara lätt att få möjlighet att starta en sådan viktig verksamhet? Alla med lite "brains" kan ju lätt räkna ut vinsterna - både de sociala och de ekonomiska. Människor som känner sig osedda, ensamma och missanpassade kostar mycket pengar för samhället - oavsett ålder. Läkarbesök, sjukskrivningar, förtidspensioneringar, mediciner, sociala insatser av olika slag. Men det går inte att komma ifrån: vi människor lever inte av mat allena. Vi behöver mer än bara det timliga. Vi behöver stimulans för våra själar också, annars krymper de och skapar lidande eftersom de inte tillåts ta den plats de har rätt till. Själarna alltså.
Det är alltid värdefullt
att spegla sig i varandra.
Om nu Ingen brinner för att människor ska få berätta om sina liv i små grupper och vill starta en sådan verksamhet - på prov, får Ingen det? Nej, för då kommer Någon och frågar om Ingen är Någon. Och när Ingen svarar att "Nej, inte ännu", då säger Någon att det nog blir svårt, såvida inte Ingen kan tänka sig att arbeta utan ersättning förstås.
Jag tycker att det är urtråkigt att titta på hästkapplöpningar - jag är ärligt talat lite rädd för stora hästar. Men nu ser jag för min inre syn, när jag blundar, något häftigt. På banan springer alla hästarna. Det går fort och hovarna dundrar i marken. Så plötsligt hörs ett dån bakom klungan av hästar, ett stort moln av damm närmar sig som från ingenstans. Ur molnet frigör sig en stor svart häst. Manen fladdrar i vinden och hovarna mullrar. Plötsligt ter sig de andra hästarna ganska små och hjälplösa i jämförelse. Den stora svarta hästen dundrar förbi klungan och springer lätt i mål - långt före de andra hästarna. Alla är mållösa. Vad var det där?? Vad hände?? Jo, det var Ingen som kom i mål. Alldeles på egen hand lyckades den med att springa loppet - den också.
I mål.
Man kan hoppas och man kan drömma. Och "Dark horse" är en vacker vision om att till slut ändå lyckas uppnå det man arbetar för, trots att man inte är Någon bland de andra hästarna på banan. Hur det kommer att gå, vet man inte. Men man ska aldrig sluta hoppas och drömma. Aldrig.
