Grattis bloggen 2 år! Och döda inte drömmarna!

GRATTIS BLOGGEN 2 ÅR!!

Idag är det exakt två år sedan bloggen föddes! Det kändes hisnande då, den 29 juni 2012 - och det gör det fortfarande. Detta att få skriva om precis vad man vill, hur man vill och när man vill. Det är stort, fantastiskt spännande och oerhört lärorikt. Jag får så mycket ny kunskap varje gång jag arbetar med att formulera mina tankar.

2-årstårta.

Vad skriver man om på ett 2-årsjubileum? Inte något alltför tungt. Men heller inte något alldeles för oväsentligt. Det är som att hålla tal på fest (något av det allra värsta jag vet, bortsett från krig, cancer och kärnvapen). Det får inte vara för segt eller för djupsinnigt, men - det ska ändå innehålla något viktigt som slår an hjärtats strängar. Ett korn av sanning och visdom ska det vara. Då blir middagsgästerna nöjda. Om man inte levererar ett klavertramp förstås...

Det är svårt att hålla tal...

Här kommer mitt lilla tal till alla er som läser min blogg på 2-årskalaset:

Döda inte drömmarna! Låt drömmarna leva! Låt barnen och ungdomarna - ja, alla förresten - få berätta om sina drömmar. Och säg inte
- Nej, det går inte!
eller
- Nej, det kan väl inte du!
eller
- Men, så kan du väl inte göra!
eller, ännu värre
- Det klarar du aldrig!

Även om lille Olle kanske inte kommer att bli astronaut eller lilla Lisa hjärnkirurg, så är det en drivkraft att tro det. Så länge som möjligt och på riktigt. För det är ur drömmarnas mylla som kraften växer. Och vem vet - kanske blir Olle hjärnkirurg och lilla Lisa astronaut. Och Mia statsminister, minsann. (Det är inget fel att drömma om att bli VVS-konsult eller ICA-handlare heller.)

Här kommer gamla Aerosmith med Dream on - sluta aldrig drömma.
Som sagt: GRATTIS BLOGGEN!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem bryr sig?

Manlig stripp - anno 1966.
Per Oscarsson.

Tyvärr hinner jag aldrig lyssna på sommar-pratar-programmen i radio. Antagligen borde jag väl göra det, eftersom jag är så obotligt nyfiken på hur människor känner, tänker och beter sig. I min hjärna pågår ett ständigt analyserande av egna och andras sätt att fungera.

Några få program har jag dock hört under årens lopp - och det enda jag minns är Marie-Louise Ekmans någon gång i början av 80-talet. "Hej på er, alla pissråttor!" inledde hon. Och det blev ett himla liv i pressen, ungefär i paritet med när Per Oscarsson strippade i Hylands hörna 1966. Tiderna förändras. Nu har pissråttorna invaderat all media och strippas - och nu åker kalsingarna av också - gör det i samtliga kanaler.

Jonas Gardell
- säkert en eminent sommarpratare.

Ribban för vad som anses opassande har nog höjts högst väsentligt de senaste trettio åren. Förr kunde folk ringa ner den s.k. klagomuren efter att någon sagt en svordom i TV. Nu är det ingen som bryr sig över alla jävla, helvete, fan och förbannelser. Inte jag heller, om jag ska vara ärlig. Svordomar kan vara bra och befriande - som att glänta på locket och släppa ut lite av vreden som bubblar där under.

Ribban har höjts.

Men - är allt mycket bättre nu, när så mycket mer är tillåtet? Inte enligt Dagens Nyheters ledarskribent Susanna Birgersson. Nu är det en annan sak som tagit plats i sommar-pratar-programmen - när alla olämpligheter och chocker förlorat sin verkan: innehållslösheten, noll-snacket och det ständiga pratandet om privata barndomsupplevelser. Mammas hemkokta saft, farmors kanelbullar, fisketuren med farbror Hans och kojan som kompisarna byggde. Vem bryr sig - egentligen, frågar hon sig. Möjligen de allra närmast sörjande, det vill säga mamma och - kanske - maken/makan. Men i övrigt? Troligen ingen. Varför prata, när man inget har att säga?

Vem bryr sig om fisketuren med farbror Hans?

Man vill inte höra om farmors kanelbullar. Man vill höra om något som berör, något som processats och tänkts hos den som berättar. Något som värkts fram under livet. Det är alltid bra med exempel när man vill hävda en ståndpunkt. Här kommer några: Leif G W Persson berättar om sitt skrivande och sin ångest, Tom Alandh berättar om hur han går till väga när han gör sina intervjuer med människor, John Ajvide Lindqvist berättar om varför han valt att demonisera förorten. Gudrun Schyman berättar om sin passion för politik och för rättvisa och njurläkaren Astrid Seeberger berättar om varför det är så viktigt att läkare och patient samtalar med varandra - på riktigt.

Tom Alandh.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett framgångsöde

En framgångsrik människa - blir den automatiskt lycklig också? Eller ska frågan ställas så här: leder framgång alltid till lycka? Och så kan man förstås vända på hela frågeställningen: kan man vara lycklig utan framgång?

Sväng inte vänster!!

Jag tror inte att frågorna egentligen går att besvara. Som allt annat i våra liv, är det ju individuellt. Men man kan formulera vissa tankar kring lycka och framgång som kanske kan ha en viss generell relevans. Här kommer några exempel:

1. Satsar man för mycket på att skapa sig framgång, missar man att vårda sitt privatliv - och då hinner man inte bli lycklig.

2. Förlorar man alla chanser till framgång, men sköter sitt privatliv - då blir man heller inte lycklig, då blir man omkörd, sidesteppad och bortglömd.

3. Offrar man för mycket för att uppnå framgång, då blir man oförmögen både att skapa och uppleva lycka. Och så blir man arg på dem som inte offrat lika mycket - men ändå uppnår framgång.

Mozart och Salieri - det ultimata exemplet på alternativ 3.
(Här Tom Hulce och F. Murray Abraham i Milos Formans Amadeus.)

Och förresten: vad är lycka egentligen? För den ene kan lyckan vara en ny TV, för den andre en besvarad kärlek, för den tredje att få slippa känna smärta, för den fjärde att bli rik och berömd. Och för den femte kan det vara att känna hur berättelsen man just skriver liksom växer fram av sig själv.

Alla dessa frågor väcktes hos mig när jag sent häromkvällen tittade på ett TV-program som handlade om obduktionen av Michael Jackson. Han anses vara världshistoriens hittills mest framgångsrika artist och musiker. (Mozart då? undrar jag, aningen förvånat.) Han var/är sanslöst berömd - alla vet vem han är. Alla. Alla eskimåer på Grönland och alla indianer i Amazonas. Och säkert varenda kines. Precis alla i hela vår värld. Ett större mått av framgång går inte att uppnå. Men var han lycklig?

Michael Jackson.

Att Michael Jackson knappast kunde anses som lycklig, har nog de flesta misstänkt. Men att det var så illa - det var chockerande att uppleva. För vid en obduktion kommer allt i dagen. Där går inget att dölja - den tysta kroppen ljuger aldrig. Och i Jacksons fall måste olyckan varit pyramidalt stor. En mängd sjukdomar tärde på hans kropp: artros, vitiligo, lupus och lungproblem samt en svår brännskada på huvudet som gjorde honom skallig och orsakade svåra smärtor. Därtill ett massivt beroende av läkemedel - både smärtstillande, lugnande, ångestdämpande och uppiggande. Pressen att göra comeback efter mer än ett decenniums tystnad, blev enorm. Att uppfylla allas förväntningar - att till slut "leverera" - skapade en sådan stress att det överhuvudtaget inte gick att sova. Sömnmedel i enorma doser till natten var inte tillräckligt för att dämpa oron. Till slut fick man tillgripa narkosmedel.

Att husläkaren dömdes till fängelse för att han givit sin patient för mycket narkosmedel, finner jag orättvist. Enträgna och förtvivlade böner om att äntligen få slumra en stund, måste ha varit svåra att stå emot. Självklart var det en olycka. Men den största olyckan måste ändå ha varit denna enorma skräck att inte räcka till, att försvara sin plats däruppe på toppen av framgångsberget. Skräcken för att bli ingen - när man offrat så mycket.

Här kommer inte musik av Michael Jackson, utan av Mozart. Lacrimosa-satsen ur Requiem. (Karl Böhm dirigerar Wienoperans kör och orkester) Lacrimosa betyder ungefär "full av tårar". Och nog finns det anledning att begråta denna framgångssaga med ett så tragiskt slut.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Nobelpriset och den röda tråden

Alice Munro - dålig på att "knyta ihop säcken"?

Min yngsta dotter är upprörd. Hon har läst en novell av Alice Munro - 2013 års nobelpristagare i litteratur. "Var är den röda tråden??" frågar hon ilsket och ber mig att också läsa novellen. Jag läser novellen och letar efter den röda tråden. Och kan nog ärligt säga att jag inte heller kan hitta den. Jag frågar henne varför det måste finnas en röd tråd. Jo, säger hon, i skolan säger svenska-läraren att man alltid måste ha en röd tråd när man skriver en berättelse. En röd tråd som går genom hela texten. Och på slutet - säger läraren - måste man "knyta ihop säcken". Lillasyster morrar att den där Alice Munro har ju varken röd tråd eller någon säck att knyta ihop. Hur kunde hon få Nobelpriset då?? Själv fick hon minsann dåligt betyg på en berättelse av just de orsakerna.

Den röda tråden.

Frågan är intressant, tycker jag. Så jag säger så här: moderna författare har ofta frigjort sig från sådana där regler om säckar och röda trådar. Istället vill de skildra ett slags tankeflöde eller ett utsnitt ur verkligheten sådan som de upplever den - och då kanske det inte blir bra med trådar och säckar. Det kanske blir för konstruerat då.

Inget Nobelpris här.

Som en deckare till exempel. Där är det minst en röd tråd och en säck som snörps ihop alldeles på sista sidan. Och hur kul är det!? frågar jag retoriskt. Lillasyster ser skeptisk ut och tänker en stund. Och så frågar hon: "Är det finare att skriva så man inte förstår vad det handlar om, än att skriva enkelt och lättläst?"

Är det så? Anses det "finare" att skriva krångligt än att skriva "enkelt"? Tyvärr tror jag att svaret måste bli JA. Texter ska gärna vara lite svårforcerade och tröglästa för att anses som djupa och intelligenta. Det är en allmänt utbredd fördom, att djupa och komplicerade tankar också måste uttryckas på ett svårt sätt. Att formulera det svåra på ett enkelt och lättfattligt sätt, anses inte riktigt lika fint. Inte ens riktigt rumsrent i vissa kretsar.

Peter Handke - gillar tättryckt.

Men tänk, så extra fint det vore om en författare kunde uttrycka det riktigt djupa och svåra på ett sätt så att många kunde förstå. Så att många fler människor kunde få uppleva det där djupa, häftiga och svindlande. Det vore värt ett Nobelpris.

Nu ska jag knyta ihop säcken för ikväll och berätta vad jag själv tyckte om Alice Munros novell. Den är inte svårläst, men berättarspråket ligger så nära de ständiga associationerna som flödar i det inre tankelivet, att texten ändå blir snårig. Den röda tråden klipps av i små röda snuttar som strös ut över sidorna. Svenska-läraren skulle absolut inte sätta något A iallafall...

Kanske inte A i svenska, men ändå.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gilla läget eller inte? Tankar kring "Sinnesro-bönen"

För tio år sedan ungefär hade jag sömnproblem. Jobb, små barn och sjuka föräldrar som krävde ständiga utryckningar tärde på förmågan att slappna av. Till slut bestämde jag mig för att uppsöka en akupunktör med specialitet att bota sömnlöshet. Och - det fungerade alldeles utmärkt. Efter några besök kom förmågan att slappna av och somna tillbaka. Det var en stor lycka.

Akupunktur är bra mot sömnlöshet.

I väntrummet till den lilla akupunkturmottagningen fanns en anslagstavla och på den satt ett papper med några rader text, fastnitat med häftstift. Varje gång jag satt där och väntade, läste jag de där raderna och funderade. Var detta klokt eller var det inte klokt? Var det inte till och med lite uppgivenhet i den där raderna? Lite brist på kämpaglöd?

Vad stod på papperet? Jo, det här: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Tydligen har denna text ett namn, den kallas Sinnesrobönen.

Reinhold Niebuhr - teolog och upphovsman
till raderna på papperet i akupunktörens väntrum.

En klok och mogen person borde naturligtvis hylla dessa rader, säga att de är fulla av visdom och insikt. Men - jag blev provocerad och lite arg, trots alla akupunkturnålar. Antagligen beroende på att jag är en svuren motståndare till s.k. "klokord". Sådana där pekpinneaktiga ordstäv som man ibland ser broderade på kuddar och tavlor och som liksom sammanfattar den där irriterande "lagomheten".

Kanske ett klokt ord?

Man vet vad man har, men inte vad man får. Bättre fly än illa fäkta. Tala är silver, men tiga är guld. Lika barn leka bäst. Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Och så vidare.

Och ett till. Men klokt?

Hur ska man tolka dessa "kloka" tillrop - egentligen? Sträva inte efter att utvecklas, håll dig till den invanda rutinen! Byt för Guds skull varken jobb eller fru/man! Det är tryggast att hålla fast vid det gamla, minsann! Bråka inte, mopsa inte och ifrågasätt inte! Gå undan och knip käft! Bäst är att ingen får veta var du står och vad du tycker, då kan du råka illa ut och kanske ställas till svars! Och håll dig till din klass - klättra inte, vare sig uppåt eller nedåt! Umgås bara med folk som är som du! Och sist, men absolut inte minst: ha inte för högt ställda ambitioner! Fallet kan bli brant...

Ikaros.

Satsar du för hårt och siktar för högt - då riskerar du att förlora rubbet. Som Ikaros som flög för nära solen så att vaxet i hans vingar smälte och han störtade i havet och dog. Allt är farligt - så håll dig lugn och förhäv dig inte!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hur ska man tolka detta? Antagligen är det mycket vist och klokt och vackert och moget att resonera just så. Att släppa taget om vissa saker kan vara en stor befrielse. Att släppa taget måste inte alls betraktas som ett nederlag. Att våga förändra det som går att förändra, kan kännas skrämmande. För det mesta vill man väl att livet ska kännas tryggt och hemvant - så mycket vill man det, att man är benägen att acceptera saker som kanske är både destruktiva och farliga. Och så till sist, förmågan att kunna skilja på det som är möjligt och det som inte är det.

Det handlar om acceptans, mod och förstånd. Stora, tunga klokord. Det var tio år sedan jag satt där i akupunktörens väntrum och blev provocerad av dessa rader. Blir jag fortfarande provocerad? Svaret är faktiskt ja. Jag tycker att man ska kämpa för det man tror på och längtar efter så länge man bara kan - oavsett om det anses realistiskt eller inte. Det är kampen som håller människan levande. Är jag knasig? Antagligen.

Jag har ett annat klokord som jag vill avsluta med. För länge sedan intervjuade Oprah Winfrey en aidssjuk, döende man i TV. Hon frågade om det var något han ville säga, så här i den sista skälvande minuten av sitt liv. Han orkade inte prata så mycket, utan viskade bara två ord: vördnad och introspektion. Detta har blivit mina ledstjärnor, mina "klokord". Visa respekt för och försök att förstå dina medmänniskor och analysera dig själv och dina drivkrafter. Vördnad och introspektion.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Glad Midsommar, kära läsare!

Glad midsommar!

Nu har jag snart bloggat i två år! Och det är fortfarande precis lika roligt och spännande som i början! Jag vill aldrig sluta.

Vad är det som är så roligt och spännande? Jo, att få skriva om precis vad man vill, precis just det som man tycker är allra viktigast att analysera just nu. Och att dessutom veta att det finns människor därute som faktiskt läser det man skriver - det är oerhört häftigt. Ibland känns det nästan lite läskigt. Tänk om man skulle råka trampa på några tår, reta någon eller göra någon ledsen?

Att tvinga sig att formulera sina ofta både röriga och ostrukturerade tankar - det är en utmaning som i mycket påminner om muskelträning. Ju mera man lyfter, desto starkare blir man - ju mera man skriver, desto klarare blir tanken. Det är en ledstjärna jag har, att försöka uttrycka komplicerade saker på ett lättfattligt sätt. För - varför ska man krångla till det?

Ett prästkrage till.

Fast just idag har jag inte så mycket tankar i huvudet. Det enda jag förmår i all matlagning, är att bjuda mina läsare på vacker sommarmusik. Kanske inte musik som får tankarna att gå till ljusa björkar och solglitter i sjön, utan mera till regnvåt asfalt och det där vemodet som kan drabba en sommarnatt i staden. Det är stor skillnad på sommar i naturen och sommar i stan. Jag menar inte att det ena skulle vara sämre än det andra - men den sommartomma storstaden har en doft som skapar stort vemod - iallafall hos mig. Kanske är det en doft av ensamhet? Kanske är det den där hisnande känslan av hur liten och utsatt en människa egentligen är.

Och ytterligare en.

Här kommer min sommarnattsfavvis - alla kategorier: Miles Davis i George Gershwins Summertime (arrangerad av den fantastiske jazzmusikern Gil Evans).

Glad Midsommar!

(PS En skildring av sommarstaden som bitvis är smärtsamt vacker, är Kay Pollaks film Barnens ö.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

När lyckodrömmen blir en mardröm

Den magnetiska storstaden.

Allas önskan är väl att få leva sin dröm och få sina allra mest högtflygande förhoppningar infriade. Eftersom jag har två tonårsdöttrar, varav en nyss tagit studenten, möter jag många av deras kompisar som gärna berättar om sina framtidsplaner. Flera av dem verkar ha samma dröm om det lyckliga livet: en våning, högt uppe i ett hus på Manhattan i New York, ett fritt och inspirerande jobb som fotomodell eller designer - eller varför inte freelance-skribent i något fashionabelt modemagasin - ett stort umgänge, mycket uteliv, nattliga promenader och romantiska kärleksupplevelser.

New York romance.

När jag lyssnar till alla dessa flickors framtidsplaner, tycker jag mig känna igen den där drömmen. Visst påminner den väldigt mycket om det liv som de fyra väninnorna i Sex and the City lever? Trendkolumnisten Carrie, PR-kvinnan Samantha, juristen Miranda och gallerivärdinnan Charlotte. De lever sina liv i det förföriska ljuset av neon och blänket av våt asfalt i den gigantiska storstaden som aldrig sover. Skylinen är deras enda horisont och kärleken deras enda mål. Det är så vackert att hjärtat slår fort och man bländas och längtar. Tänk att leva så! Så romantiskt! Så levande och så spännande och så fullt av känslor!

De fyra vännerna som lever det ljuva livet:
Carrie, Charlotte, Samantha och Miranda.

Men det är inte lätt att leva sin dröm. Den vackra drömmen kan förbytas i sin motsats och bli en mardröm, utan slut. Man måste vara uppdaterad, "med på tåget", socialt kompetent och - kanske allra viktigast - ung och vacker. När man lever sin dröm och skapar sin egen plattform, måste man vara kreativ och hitta nya vägar när de gamla inte längre leder någon vart. Att fastna i en återvändsgränd går inte. Att åldras går inte. Inte heller att bli bortglömd. Tappar man greppet för ett ögonblick - då faller man, obönhörligt och hårt.

Agneta Eckemyr på sin New York-balkong.

Fallet mot glömska och mardröm skildrades i gårdagens K-Special med titeln Penthouse North. Fotomodellen och modedesignern Agneta Eckemyr - på 70-talet en firad kändis som flyttade till New York - levde ett glamouröst liv i händelsernas centrum. Fester, många vänner, ett liv i jetset-ljuset. Nu har åren gått. Agneta bor kvar i sin stora lägenhet som hon inte längre har råd med. Hon hyr ut några rum, försöker sälja gamla kläder. Allt mer tyngd av dålig ekonomi och vacklande hälsa, vandrar hon runt bland sina minnen och letar efter borttappade nycklar och mobiltelefoner. Förvirrad glömmer hon att äta, glömmer att diska. Hennes vänner gör allt för att skydda och hjälpa, men till slut går det inte längre. Hon måste resa hem till Sverige där det sociala skyddsnätet inte är riktigt lika grovmaskigt som i USA. I slutscenen tar hon farväl till sin tömda lägenhet - farväl till drömlivet. Hennes ögon lyser av rädsla. Vad väntar henne? I filmens eftertexter framkommer det att den tilltagande förvirringen berodde på alzheimers sjukdom och att hon nu lever ett tillbakadraget liv på ett äldreboende i Stockholm.

Alzheimerdrabbad - men med en stor förmåga att uttrycka den utsatta, rädda lilla människans känslor. Hon beskriver sin situation med ord som ligger tätt, tätt mot upplevelsen. Inga ord som förskönar, fördunklar eller gömmer undan. Hon som levat i drömmen kan som få beskriva sanningen.

Här kommer en sång till Agneta Eckemyr. Jag tyckte inte om den sången när jag hörde den första gången, men jag har ändrat mig. För den ligger också tätt, tätt mot upplevelsen av litenhet, utsatthet och längtan efter tröst och hjälp. Susanne Alfvengren sjunger Du är älskad där du går.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner