En fråga om empati

Måste man alltid ha upplevt saker själv för att förstå? Kan man inte hjälpa andra om man inte "varit där" själv? Det handlar om inlevelse och empati - men förutsätter detta alltid egen erfarenhet?

Måste man ha varit där själv för att förstå?

En gång sökte jag jobb på ett café för personer med missbruksproblem. Jag sökte jobbet för att jag hade terapeut-utbildning och för att jag kände att jag gärna ville hjälpa till och göra nytta. När jag pratade i telefonen med dem som drev caféet, verkade de först intresserade. Men så ställde de frågan om jag själv haft problem med alkohol eller droger. När jag svarade nej på frågan, upphörde intresset direkt. Hade man inte själv upplevt ett beroende, kunde man inte stötta andra som haft det, påstod de. Är det så? Samma sak inträffade när jag sökte ett jobb som stödperson på en jourtelefon för anorektiker. Även där krävde de att man skulle ha erfarenhet av egna ätstörningar.

Måste man ha egen erfarenhet för att kunna känna empati?

Måste psykoterapeuten eller psykiatern själv ha lidit av psykiska besvär för att förstå sin patient? Måste barnmorskan själv ha fött barn för att kunna bistå vid förlossningen? Måste läkaren som utför undersökningen själv ha upplevt den? Måste man själv vara drabbad för att kunna känna verklig empati?

Frågeställningen är komplicerad, så jag tror att svaret måste bli både ja och nej. Kanske beror det också på vilken typ av situation det handlar om. Ibland tror jag faktiskt att egna erfarenheter kan skapa en brist på distans som kanske till och med blir ett hinder för att kunna hjälpa på ett bra sätt.

En del får vänta länge - väldigt länge...

En arbetsförmedlare som bara går efter regelboken och inte förmår se den arbetssökandes vånda, borde tveklöst byta jobb. Egen erfarenhet av arbetslöshet och utanförskap borde vara en efterfrågad merit i arbetsförmedlarens CV. Bara känslan av att bli bemött med förståelse och respekt skulle göra den arbetssökande så mycket modigare och mera fylld av självförtroende - och därmed så mycket bättre rustad att ta sig upp på banan igen. Alltså: anställ arbetslösa på Arbetsförmedlingen. De vet vad klienterna snackar om - på riktigt.

Ett annat exempel: en grupp barn till missbrukande föräldrar som träffas för att prata om sina upplevelser och känslor. Vilken oerhörd lycka att få möta andra som upplevt samma sak - när man trott att man var ensam i hela världen om att städa upp efter mammas och/eller pappas fylle-stök.

Att känna igen sig är guld värt.

Kan man överhuvudtaget säga orden "jag förstår" om man inte upplevt själv? Jo, jag vill ändå tro det. Jag tror att man genom att lyssna - noga och länge, med öppna sinnen och utan förutfattade meningar - faktiskt kan förstå. Kanske inte helt och fullt, men ändå alldeles tillräckligt för att kunna ge stöd och tröst och upprättelse.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Lycka och/eller framgång

Jag kan inte släppa gårdagens fråga. Ett lyckligt liv - vad är det egentligen? Mannen jag skrev om igår hade ju tröttnat på det sätt han levde sitt liv och bestämt sig för att göra en drastisk förändring. Han slutade jaga upplevelser och kickar, slutade att leva i turbofart. Istället satte han sig i en låda och ägnade sig åt meditation - i elva år.

Bäst att svänga höger här.

Fick han ett lyckligare liv? Ja, det tror jag att han fick. Men det berodde nog inte bara på att han lärde sig att meditera och ta det (väldigt) lugnt. Det berodde på att han kunde använda sina nya insikter till att göra nytta - för andra människor. Hans kunskaper kom att bli efterfrågade. Andra människor som också blivit trötta och utmattade och ångestfulla av att jaga kickar och leva i turbofart sökte hans hjälp. Efter sin tid i den skotska lådan (se gårdagens blogginlägg Ett lyckligt liv?) utbildade han sig till akupunktör med specialitet på sömnlöshet och stressrelaterade problem. Såvitt jag vet har han fullt upp med klienter i sin lilla mottagning. De blir hjälpta till ett bättre liv och han känner att han gör nytta. Och - i förlängningen: han har vunnit framgång. Sist jag träffade honom verkade han lycklig och mycket stolt över vad han åstadkommit i sitt liv. Inte på något bullrigt och demonstrativt sätt, utan på ett lågmält och blygsamt sätt.

Många punkter finns det...

Är framgång en förutsättning för lycka? Ärligt talat tror jag att svaret på den frågan är JA. Att känna sig behövd, efterfrågad och därtill uppmärksammad och uppskattad, tror jag är nödvändigt för att man ska känna lycka och tillfredsställelse. Den mänskliga lyckan vilar på flera fundament. Fattas någon av dessa, blir inte lyckan hel, något fattas. Det räcker inte att "bara" ha en god hälsa. Det räcker inte att "bara" vara älskad eller älska. Det räcker heller inte att "bara" vara framgångsrik. Och verkligen inte att "bara" vara vacker.

Skönhet är inte allt.

En framgångsrik pianist som turnerar världen runt och spelar för fullsatta salonger, men lever sitt privatliv på ensamma hotellrum - är han/hon lycklig? Kanske en tid - men inte i längden. Man kan vända på det också: en person som har en stor familj med många glada barn - men som inte haft möjlighet att förverkliga sina yrkesdrömmar - är han/hon lycklig? Kanske en tid - men inte i längden.

Här kommer en man som nog inte hade något lyckligt liv, trots sina makrokosmiska framgångar. Älskad av en hel värld, men ändå så bittert ensam. Kanske var det bara på scenen han verkligen levde. Michael Jackson, live i München 1997: You Are Not Alone.

 

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett lyckligt liv?

Vad är ett lyckligt liv? Många - de flesta, tror jag - brukar säga att man inte ångrar det man gjorde, utan det man inte gjorde. Att avstå, låta bli, stå över, vara försiktig, "tänka efter före", "inte komma till skott" - det skulle isåfall inte vara receptet på ett lyckligt liv. Nej, fullt ös framåt. Göra allt det som faller en in. Då hinner man med så mycket som möjligt under den tid på jorden man fått sig tilldelad av Honom däruppe. Visserligen kanske man går på pumpen då och då, eller skadar någon - i bara farten - men man behöver iallafall inte känna att man missat något. Är det så?

 

Fullt ös framåt.

Det finns en del djupingar som brukar formulera sig så här: "Livet är som en tom säck - det är vad man fyller säcken med, som spelar roll".

Full av liv?

Ja, hur fyller man säcken så att man i backspegeln nöjt kan konstatera att man haft ett lyckligt liv? En tom säck är det ju ingen som gläds åt, förmodligen. Men det glädjebringande säck-innehållet varierar säkert stort beroende på vem man är. Och förresten: det som en del uppfattar som en tom säck, kan för andra upplevas som en proppfull.

Tom eller inte tom
- det är frågan.

En person jag känner gjorde så här: efter att ha rest jorden runt flera gånger, levt rullan med vin, kvinnor och sång och jobbat häcken av sig, upptäckte han att säcken på något sätt ändå kändes tom. Resorna till Kina, Indien, Mexico och New York kändes mest som jobbiga, så här i backspegeln. För att inte tala om alla kvinnor - snygga och mindre snygga - all god champagne och allt nöjesliv han upplevt. Tillvaron kändes på något konstigt sätt likgiltig, tomheten var påtaglig och ångesten växte. Var det här livet? Skulle det inte bli något annat? Full rulle framåt, men ändå stillestånd? Vad var det för fel?

Fest! Vin, kvinnor och sång
- gör det säcken full?

Han kände att det enda möjliga var att dra i bromsen, sakta ner farten och sluta proppa ner saker i den där säcken som kallas Livet. Sagt och gjort: han anmälde sig till en meditationskurs i Skottland, ledd av en lama-munk. Där kom han att tillbringa sammanlagt elva år - delvis sittande helt isolerad i en liten låda. I lådan var han ensam med sig själv och sina tankar. Ingenting att förströ sig med, inga distraktioner, inga utifrån kommande intryck. Bara sig själv och sitt innersta.

En viktig paus.

Hur gick det? Jo, det gick bra. Alldeles väldigt bra. Säcken blev full. Av tankar och av liv. Så full att han kände att han ville hjälpa andra att också fylla sina säckar. Ångesten upphörde, känslan av tomhet likaså. Det yttre livet - det som hade med inkomst, pengar och status att göra - blev mindre, mycket mindre. Men det inre livet - det som har att göra med lugn, självinsikt och klokskap - växte sig stort och starkt.

Nu menar jag förstås inte att boten mot tomheten och ångesten skulle vara att åka till Skottland och sätta sig i en låda i elva år. Alls inte. Men man kan ju ändå fundera över vad det är som fyller säcken och vad det är som gör den tom. För vad är ett lyckligt liv - egentligen?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Höger eller vänster?

Tunnelbanan kommer!

Idag när jag var på väg in till stan på tunnelbanan (världens bästa och trevligaste kommunikationsmedel!) mötte jag en träningskompis från mitt gym. På gymmet går det folk i alla åldrar och nationaliteter. Och just det är en sådan rikedom. Jag får lära mig så mycket nytt - samtidigt som musklerna växer. Man hinner höra mycket när man kämpar i en crosstrainer. Kan det vara bättre?

Man lär sig mycket på gymmet - inte bara träning.

Den aktuella träningskompisen drabbades för fyra år sedan av en svår stroke. Vägen tillbaka har varit lång med många tuffa uppförsbackar: yrsel, balansrubbningar, talsvårigheter, minnesproblem, humörsvängningar och värk - men hon har inte gett upp. Tvärtom. Hon kämpar. Långa pass med uppvärmning och styrketräning. Hon svettas och sliter och sliter och svettas. Och så vältränad hon blivit! Det är inte många i hennes ålder som kan konkurrera med en sådan kropp. Och hjärnan - den fungerar numera alldeles väldigt bra.

Hjärnan mår också bra av träning.

På tunnelbanan berättar träningskompisen att hon är på väg till sin bror som hamnat på sjukhus på grund av undernäring. Brodern drabbades också av en stroke - året efter hennes. Men han hanterade situationen på ett helt annat sätt. Istället för att träna, gav han upp. Han lämnade rehabiliteringskliniken efter bara några dagar av den månad han blivit ordinerad. Träning ansåg han vara meningslös. Så han hamnade i soffan framför TV:n, slutade äta och livnärde sig på cigaretter och öl. Nu har han inte varit utanför dörren på flera år - han klarar inte trapporna i huset. Musklerna har förtvinat och den halvsidiga förlamningen blivit alltmer påtaglig, så nu kan han inte stå på benen överhuvudtaget. Medan systern har lyckats övervinna strokens effekter, har brodern golvats av dem.

Varför blir det så? Är det bara en fråga om hur motiverad man är? Hur disciplinerad? Hur positiv och framåtsträvande? Det är nog lätt att man drar den slutsatsen och kanske till och med skuldbelägger den som inte orkar kämpa. Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt - det kan faktiskt bero på var någonstans i hjärnan stroken drabbat också.

Det spelar en enorm roll för motivationen
i vilken hjärnhalva stroken drabbat.

När jag jobbade som redaktör på den musikaliska akademien var det två ledamöter som båda drabbades av stroke - samtidigt. Den ene var liten och energisk. Den andre var stor och tyst. Den lille ledamoten blev väldigt känslosam och överdrivet gladlynt efter sin stroke. Han skrattade åt allt och alla och föreföll sorglös på ett nästan skrämmande vis. Den store ledamoten blev tyst och depressiv och väldigt inåtvänd och allvarlig. En dag träffades de båda ledamöterna. De hälsade på varandra. Den lille ledamoten tittade triumferande på den store ledamoten och konstaterade högljutt att "det var värst vad du tacklat av. Ingen kraft alls. Annat är det med mig, minsann!" Jag hade gärna velat säga honom att detta kunde bero på om stroken drabbat höger eller vänster hjärnhalva - men det vågade jag förstås inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vårt behov av skönhet

Vacker! Audrey Hepburn.

Hur viktigt är utseendet egentligen? Personligen tror jag att det har en enorm betydelse, så enorm att det svindlar. Tyvärr! För så borde det inte vara. Det som borde ha betydelse är godhet, intelligens, empati, social förmåga, mognad och talang - i den bästa av världar. Men nu lever vi inte i den bästa av världar, utan i en värld som regeras av utseendefixering och skönhetsdyrkan och där vackra människor lätt som en plätt slår ut sina systrar och bröder som inte ser lika bra ut. Det finns forskning som säger att vackra människor får ett bättre liv: högre betalda jobb, framgångsrikare partners, snyggare barn och - värst av allt - bättre hälsa. Det är orättvist, eftersom skönheten inte är uppnåelig för alla.

Också vacker och framgångsrik på vita duken
under stumfilmstiden: Louise Brooks.

Utseendefixeringen är inget modernt fenomen - skönheten var avgörande redan på stenåldern. Men vad som uppfattats som vackert har förstås varierat genom årtusendena. Venus från Willendorf, den ultimata stenålders-beautyn, skulle nog inte göra succé i vår tid. Möjligen i Biggest Looser.

Venus från Willendorf.

Och var det kanske på grund av utseendefixeringen som de bastanta och håriga neandertalarna blev utmobbade av de smäckrare och resligare homo sapiens?

Neandertalar-kille och människo-kille.
Vem smäller högst?

De rockstjärnor som inte är supersnygga eller supercoola, är lätt räknade, särskilt bland damerna. Just nu kan jag bara komma på en som fått stor framgång, trots att han inte ser ut som en fotomodell: Ebbot Lundberg. Han är både skäggig och rund om magen. Men finns det någon kvinnlig motsvarighet till Ebbot? Jag tror faktiskt inte det.

Jesus. Blond och arisk.

Människosläktet tycks ha ett behov av vackra idoler. Jesus är ett bra exempel. Han brukar avbildas som en reslig och ljushyllt arier. Hur realistisk är den bilden egentligen? Det är väl knappast troligt att en man född i de trakterna skulle vara lång, blond och ljust blåögd? Forskarna menar att han troligen var kortvuxen, mörk och hade dåliga tänder. Hade kristendomen blivit en lika framgångsrik religion utan den ariske Jesus? Man kan ju undra...

En troligare Jesus.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Prästen - nu och då

Nu är det Annandag Påsk och jag har varit i kyrkan två gånger i helgen. Jag brukar inte gå i kyrkan särskilt ofta, men eftersom min yngsta dotter planerar att konfirmera sig i sommar, har jag följt med som stöd vid de obligatoriska gudstjänstbesöken.

Bromma kyrka.

Det har varit fascinerande, lärorikt och mycket vackert. Och så har jag fått uppleva en yrkesroll som borde vara en av de viktigaste i vårt land och i vår kultur: prästens. Men, är det så? Är prästen viktig i vårt samhälle? I ett samhälle så sekulariserat att den kristna tron nästan inte längre anses riktigt politiskt korrekt, nästan har fått ett löjets skimmer över sig.

Modern präst - har många frågor.

Förr i tiden - för riktigt länge sedan - var prästen den allra viktigaste och tyngst vägande maktfaktorn i samhället, bortsett från kungen förstås. Prästen var kallad av Gud och stod i direkt kontakt med den himmelska kraften.

Präst av den äldre stammen
- hade många svar.

Var det någon som kunde skilja mellan rätt och fel, mellan sant och falskt, var det prästen. Var det någon som hade svar på de stora frågorna om livet och döden - så var det prästen. Var det någon som kunde lugna en orolig själ och ge ett tröstens ord på vägen - så var det prästen. Men i kraft av att världen blivit alltmer komplex och svårbegriplig, människolivet alltmer oöverskådligt och mångtydigt, har prästens tvärsäkra svar blivit till frågor, fulla av tvivel. Inget är längre säkert, inte ens att man kommer till himlen om man är snäll och tror ordentligt på sin Gud.

Inget är längre säkert.
Inte ens att man kommer till Himlen
om man är snäll och tror ordentligt på sin Gud.

Det kan inte vara lätt att jobba som präst i dagens läge - med alla frågetecken, överallt. Och knappast några utropstecken. Men ändå: vilket fantastiskt jobb! Särskilt när det handlar om att hålla griftetalet på begravningar, att få tolka de anhörigas bild av den döde, att få ge ett sorgens och samtidigt minnets ord till de sörjande. Kan det finnas något mäktigare och vackrare? Jag tror inte det. Att få hjälpa till att sätta en punkt - oavsett hur betydelsefull eller framgångsrik personen varit i sitt liv. Alla har sin egen livsberättelse och om prästen finner den berättelsen och kan återge den i sitt griftetal, då ger han/hon den finaste gåvan man kan ge till de sörjande. Den gåvan som allra bäst beskrivs med orden: Sörj inte över att jag är borta, gläds åt att jag har levat.

Här kommer Halleluja-kören ur Händels Messias. Johann Strauss Orchestra och Harlem Gospel Choir. Det (ba)rockar fett!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem var han egentligen - den där Jesus?

Långfredagens drama.

Idag är det Långfredagen - den längsta dagen, dagen då Kristus gav upp andan på korset. Kyrkoårets mest dramatiska höjdpunkt. När jag var liten var detta en allvarets och eftertankens dag. Inte för att min familj var på något sätt religiös - snarare tvärtom. Båda mina föräldrar utträdde ur Svenska Kyrkan så fort det blev möjligt, någon gång i början av 1960-talet, och betraktade sig själva som mer eller mindre ateister. Inte heller farmors- och mormorsgenerationen var överdrivet kristna eller kyrkbenägna. Men trots detta - dagen skulle ändå ägnas åt eftertanke och kontemplation över Kristi lidande och död. Inget överdrivet frossande, inget nöjesliv och helst inget som bullrade och väsnades. Absolut inte gräsklippning, grävande i trädgården eller annat som kunde störa friden. Tystnad skulle råda, så att man kunde koncentrera sig på att fundera över törnekronan. Och så skulle det ätas fisk till middag - helst kokt. Spartanskt skulle det vara.

Kontemplation över Kristi törnekrona.

På Långfredagen var alla affärer stängda. Det gick inte att gå på restaurang eller på café. På TV visades bara nyheter och någon historisk dokumentär om Jesu liv och lidande. På radion sändes Matteuspassionen eller Johannespassionen. Och en sak som jag särskilt minns: Dallas, som alltid brukade sändas just på fredagar, fick inte visas. Det skulle strida mot god smak och kunna tolkas som en hädelse.

Den elake och notoriskt otrogne J R Ewing
- som inte fick vara med i TV på Långfredagen.

Men - var har hänt nu? Alla affärer - iallfall de flesta - har öppet precis lika länge som vanligt. Restauranger och caféer likaså. Biograferna kör på med action, våld och sex och TV visar samma program som vilken annan fredag som helst: tävlingsprogram, underhållning och prat-soffor. Visserligen kan det förekomma en och annan Jesusfilm - men i övrigt är utbudet som vanligt.

Är det verkligen okej? Ärligt talat tycker jag inte det. Skildringen av Kristi lidande och död är en av vår kulturs grundpelare, kanske den allra största. Oavsett om vi är religiösa eller inte bör vi lyssna till och uppleva denna stora och vackra berättelse. Om den är historisk sanning eller inte, spelar ingen roll. Sagor kan bli till sanning. Och sanning till sagor. Och frågorna kring offerdöden är många och alltid lika aktuella: visste Jesus från början att han skulle offras? Hur kunde han gå med på det? Blev han inte arg på Gud som utsatte honom för ett så hemskt lidande? Hur kunde folket missa vem han var? Och om han skulle komma tillbaka en gång till - skulle de/vi missa honom igen då?

Här ställer Judas (Murray Head) i den första inspelade versionen av Jesus Christ Superstar, alla de där frågorna. Vem var han egentligen - den där Jesus??

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner