"De stora arga bilarna från stan"

Alla som läser min blogg vet nog att jag älskar min bil. Det är en röd Mercedes B-klass med panorama-tak - årsmodell 2008. Det är min allra första bil. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, så att ha en egen bil är stort; en nästan överväldigande känsla av lycka och frihet. Och jag är förstås väldigt rädd om min bil. Varje gång den varit ute och åkt, får den komma in i sitt garage. Och när den blir smutsig, åker jag till tvätthallen och tvålar den ren. Det är ett härligt lördagsnöje att se hur bilen glänser röd och blank. Och skulle jag någon gång känna mig nedstämd och ledsen - då går jag ut i garaget och tittar på min bil. Glädje! Och orkar jag inte gå ut i garaget, då tar jag fram körkortet och tittar på det. Också glädje!

Nästan som min - minus panoramataket.

Men det var inte så lätt att ta körkort när man är lite äldre. Bilskolan var inställd på att skrämma kör-eleverna att köra försiktigt. "Learning by fear..." Man tycktes utgå ifrån att alla var 18-åriga grabbar med racer-drömmar och "death-wish" och inte mammor i 50-årsåldern som snarare har motsatta drömmar. Vi översköljdes med information om dödsolyckor, skador och katastrofer. En kursledare mullrade att bilen minsann inte var någon gullig "mys-apparat" utan ett mordvapen - det allra värsta. Det finns inga snälla bilar! Och alla bilförare är potentiella mördare, sa han. Sedan visades en film från en akutmottagning där olika trafikoffer kom in med ambulans. Några redan avlidna. Kursledaren tittade uppfordrande på oss. Har ni fattat nu!? Eller?? Jodå. Jag hade fattat iallafall - solklart och drabbande. Att köra fortare än 40 km i timmen vore rena självmordet. Påföljande körlektion gick i ultrarapidtempo.

Vill helst slippa uppleva...

Vid sidan av körlektionerna på bilskolan (som var okristligt dyra och tyvärr oerhört ineffektiva) övningskörde jag också med min make och med en av mina bästa kompisar: landsvägskörning och rondellövningar med maken och storstadskörning med kompisen. Utan dessa båda herrars insatser hade jag nu varit ruinerad - och körkortslös. En gång skulle jag öva utfart ur Stockholm via Essingeleden. Kompisen satt bredvid när jag rattade hans bil. Innan vi lämnade Tranebergsbron och skulle svänga av på Essingeleden säger han: "Se nu upp för de stora, arga bilarna från stan!" Jag blev förstås rädd för de där arga fordonen och körde väldigt uppmärksamt. För min bil är ju en snäll bil från närförorten Vällingby. Om det nu finns snälla bilar - då är min absolut en sådan.

Vill helst inte möta på Essingeleden.

Nu när jag har mitt körkort och kör alldeles på egen hand ut ur stan, då borde jag ju inte vara så rädd. Och det är jag inte heller - men jag tittar fortfarande extra noga när jag kör upp på Essingeleden, ifall någon av de där stora arga bilarna från stan skulle vara på extra dåligt humör.

Problemet är bara att de argaste bilarna inte alls bor i Stockholm. De bor i Mönsterås. Och de har ingen aaaning om vad denna skylt betyder...

Inte känd i Mönsterås.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Verkligheten - är den farlig?

En gång när jag gick i mellanstadiet (i början av 1970-talet...) kom mina föräldrar hem från ett föräldramöte i skolan. De var upprörda över vad en av mammorna sagt och ville fråga vad jag tyckte. Mamman - som faktiskt var mamma till en av mina kompisar - hade sagt så här: "Jag stänger av TV:n när det blir Aktuellt. Jag vill inte att min lilla flicka ska se allt hemskt som händer i världen. Då blir hon vuxen alldeles för tidigt. Barn ska få vara barn så länge som möjligt."

Litet tidigt för Aktuellt?

Tydligen hade mina föräldrar argumenterat med mamman och det hela hade slutat med att läraren sagt att mamman som stängde av TV:n gjort alldeles rätt. "Barn ska få vara barn så länge som möjligt. Vuxen blir man tids nog ändå." Är det så?

Min kompis - hon med mamman som stängde av TV:n - visste ingenting om någonting. Vietnamkriget, svält och miljöförstöring - det fanns inte i hennes begreppsvärld. Hon levde i en värld befolkad av snälla tanter och Disneyfigurer. Hon trodde fullt och fast på Tomten och på Tandfén. Inget mörker. Allt var ljust och glatt och tryggt. Problem, konflikter och sorger förnekades och sopades under mattan.

Tänk, om Tomten inte är så snäll?

Jag vet inte hur det gick för min kompis - hon flyttade och bytte skola. Men jag kan tänka mig två alternativa utvecklingsvägar. Antingen ett skyddat liv i en pseudovärld med bibehållen status av snälla tanter och Disneyfigurer - till priset av förljugenhet och tystnad. Eller en stor, förkrossande chock när verkligheten till slut tränger sig på, okamouflerad. Jag vet inte vilket av alternativen som skulle vara att föredra, vilket som skulle vara minst traumatiskt. Det enda jag vet, är att hon måste varit ganska illa rustad för livet.

Drömmen om vuxenlivet.

Ett annat minne. Min pappa hade gått bort. Mina döttrar var ganska små - fyra och åtta - men hade besökt honom på sjukhuset många gånger. Nu skulle han begravas och mycket skulle planeras; musik i kyrkan, präst och programblad. En närstående person ringer och frågar vem som ska ta hand om barnen under begravningen. Jag svarar att de naturligtvis ska vara med på sin morfars begravning. Reaktionen blir oväntat kraftig. "Sådant kan du väl inte utsätta barnen för!? Det kan ju bli ett trauma!" Och när personen fick höra att barnen även hälsat på sin morfar på sjukhuset, blev reaktionen ännu kraftigare.

Barn ska vara med på begravningar, tycker jag.

Barnen deltog i både kyrkan och vid minnesstunden efteråt. Jag tror att de upplevde det hela som ganska tråkigt och ganska trevligt. Bullarna var goda och morfar fick så många fina blommor och vacker musik som spelades. Traumatiskt hade snarare varit att inte fått ta del av avskedet. Att bli hämtad på dagis och fritis och fått höra, att nu var morfar begravd. Hur då? Vad hände?

Jag tror på att inte gömma verkligheten. Den visar sig ju till slut ändå. Men - jag tror också på att de vuxna ska vara med och förklara så mycket som bara är möjligt. Då är det inte bara barnen som lär sig, utan de vuxna också. För det finns nog inget bättre sätt att lära sig förstå, än att förklara för någon annan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Glädjens musik

Alice Babs - musik, ljus och glädje.

Läste i tidningen att Alice Babs begravts i Sollerö kyrka - i närvaro endast av de närmaste. Det blev ingen stor manifestation med kändisar i en oändlig defilering runt kistan. Kanske lika bra. Jag vet inte. Jag är ambivalent. Vad är värdigast och vackrast - och för vem? För den efterlevande familjen? För den döda? För alla dem som beundrat på avstånd? Är man en stor stjärna, så finns det så många som vill hylla och minnas. Detta samtidigt som de allra närmaste vill ha möjlighet att ta farväl i lugn och ro. Lösningen kanske blir en stor minneskonsert där alla beundrare får komma. Men det är ändå inte samma sak.

Sollerö kyrka.

Dödsrunan - skriven av begravningens officiant, en präst som var mycket nära vän till Alice - berättar om en ljus själ som spred glädje omkring sig vart hon än kom. Den glittrande glada blicken som lyste så vänligt, den absolut klockrena stämman och den oförställda glädjen över musikens makt. Vem kunde förmedla detta bättre än Alice Babs? Och ännu i mycket hög ålder. En jublande sång till Guds ära - Alice Babs var tydligen djupt troende. Och symbolen i dödsannonsen har jag aldrig tidigare sett: orden GOD och LOVE korsade, så att de bildar ett kristet kors. Guds kärlek.

I ett tidigare blogg-inlägg för länge sedan skrev jag om att det finns dur- och mollpersoner. Alltså personer som antingen föredrar det ljusa, glada, positiva - eller personer som dras till mörkret, det sorgsna och pessimistiska. Själv tillhör jag tveklöst det senare släktet. Så mycket att jag ibland kan tycka att dessa "glada skitar" ibland kan te sig ytliga och oseriösa. Jag är också fullt övertygad om att den roligaste humorn växer ur det stora allvaret. Det är i kontrasten - i reliefen mellan ljus och mörker - som humorn uppstår.

Men Alice Babs är så oerhört, glittrande skicklig, att man lägger frågeställningen om dur och moll, om ljus och mörker åt sidan. Hon är bara så självklar i sin strålglans. För att hylla hennes minne kommer här The Real Group med ett Count Basie-medley. Utan att Alice banat vägen, hade detta aldrig funnits.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kor och konst

Jag fick aldrig träffa min morfar. Han dog av en stroke 1939 - strax innan det andra världskriget bröt ut. Han var född 1860. Jag föddes 98 år senare - tala om långa generationer. Samtliga medlemmar i min gren av släkten har fått barn sent i livet.

Biskop Esaias Tegnér
- melankoliker, precis som morfar.

Morfar är för mig en ganska okänd person. Han var grosshandlare, spelman och lär ha varit mycket melankolisk. Inte så konstigt med tanke på att han förlorade nästan hela sin första familj - fru och tre av fem barn i Spanska sjukan 1918. Två år senare träffade han min mormor och fick två nya barn med henne - varav sonen avled i leukemi när han var åtta år. Inte undra på att stackars morfar var melankolisk! Jag skulle ha blivit galen av sorg och rasat mot ett sådant grymt öde.

En skugga är morfar.

Morfar är en skugga för mig, men en sak har jag burit med mig genom livet - några ord som han lär ha yttrat ganska ofta. Så här sa han: "Man behöver inte vara ko för att känna att mjölken är sur." Det är intelligent sagt, tycker jag. Man behöver inte vara kompositör för att få tycka att ett musikstycke är dåligt. Man måste inte vara konstnär för att få tycka att en tavla är ful. Och man måste inte vara författare för att få säga att en berättelse är dåligt komponerad. Och man måste alltså inte vara ko för att konstatera att grädden faktiskt har surnat. Tyvärr.

"Man behöver inte vara ko
för att känna att mjölken är sur."

Man ska alltså kunna vara kritisk mot något utan att genast få kommentaren: "Kan du göra det bättre själv, kanske?!"

Det här var en lång inledning till en kritisk kommentar om en novell. Jag är ju skribent själv, men har aldrig pretenderat på att vara någon skönlitterär författare. Ärligt talat vet jag inte om jag skulle klara av att driva ett helt bokprojekt - från den trollbindande upptakten till finalen, där alla berättelsens linjer löper samman, efter att ha tvinnats precis rätt antal gånger för att läsaren inte ska tröttna och lägga ifrån sin boken. Jag har precis avslutat läsningen av en berättelse av John Ajvide Lindqvist: Gräns. Den första av tio berättelser i samlingen Pappersväggar.

John Ajvide Lindqvist:
Pappersväggar.

Upptakten är djupt fascinerande, och helt realistisk. Det psykologiska skeendet möjligt, men gåtfullt. Berättelsen fortsätter på samma sätt, ända fram till de sista sidorna. Det är då det psykologiskt gåtfulla får sin förklaring. Och det är då läsaren - iallafall jag - blir berövad hela det tankebygge man blivit serverad. Mattan dras undan - och slutet blir abrupt och absurt. Det övernaturliga kommer in som en "Deus ex machina" från ovan och sätter en stum och orubblig punkt för skeendet. Kompositionen blir rumphuggen. Som en symfoni med en alldeles för kort final. Eller som en film med en konstruerad och ologisk slutscen. Det känns som att författaren plötsligt fick bråttom att få slut på bygget. Som att han tappat fotfästet i sin egen text-väv, halkat av banan och givit upp.

Kanske är jag överkritisk och pretentiös, men - för att travestera morfar - jag kan inte låta bli att notera att mjölken surnat en aning. Detta trots att jag inte är någon ko.

Förresten: kor dricker väl inte mjölk?

Kritisk?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den eviga kampen i hönsgården

Slavenka Drakulic.

I lördagens Dagens Nyheter ställer författaren och journalisten Slavenka Drakulic frågan, varför det finns så få (om några) skönlitterära skildringar av det kvinnliga åldrandet - skrivna av kvinnor. De manliga författarna är mycket öppnare om det egna kroppsliga och själsliga förfallet, skriver hon: avtrubbning, glömska och impotens. Vad beträffar kvinnorna handlar det mera om skildringar av specifika sjukdomstillstånd som alzheimer - inte åldrande-processen i sig. Eller "gamlandet" som poeten Sandro Key-Åberg uttryckte det.

Sandro Key-Åberg.

Drakulic är påläst och kan verkligen grunda sin fråga i fakta: tydligen finns inga skildringar av kvinnor om den åldrande kvinnans fysiska och själsliga liv. Däremot en hel del av män om åldrande kvinnor. Men - då handlar det ju om ett perspektiv utifrån. Hur kommer detta sig? Jag har tänkt och jag tror att jag möjligen kan ha en teori - och det är ingen rolig teori. Men först måste jag berätta om vad som hände när jag gick i gymnasiet och en kamrat ville att jag skulle gå med i skolans "Kvinnogrupp". Jag ville inte, men hon tvingade mig. Det blev bara ett enda möte för min del.

Kvinnogruppens ordförande.

"Kvinnogruppen" bestod av tre ilskna tjejer som var arga på allt - inte bara pojkar, utan allra mest på andra tjejer. Mötet utgick ifrån övertygelsen att världen skulle vara en mycket fridsammare och fredligare plats om kvinnorna fick bestämma. Då, sa de tre ilskna tjejerna, skulle det inte vara några krig, inga bomber och kanoner. Men - mötet övergick snart till en livlig diskussion om vilka tjejer i skolan som var snygga, vilka som var fula och vilka som var allra fulast. Detta trots att "Kvinnogruppen" bestod av de tjejer som påstod sig stå över utseende-fixeringen. Jag blev fundersam. Det kändes på något sätt som att de inte riktigt var klara över att de balanserade på en väldigt slak lina över den bråddjupa avgrunden mellan teori och praktik. Jag lämnade "Kvinnogruppen" innan jag ens blivit medlem. Jag kände mig skrämd av all denna vrede och kände inte alls något behov av att krossa vare sig mansgrisarna eller modedockorna.

Mannens utveckling
enligt "Kvinnogruppen".

Åter till Slavenka Drakulics undran. Varför skriver inte kvinnliga skönlitterära författare om hur det är att uppleva åldrandets nedbrytningsprocess - kanske långsam, men ändå obönhörlig? Jo, därför att de inte har "råd". Därför att de inte kan ge upp kampen mot systrarna. Att vinka med den vita flaggan är en väg man inte beträder. Man ger aldrig upp kampen om skönheten och ungdomen - iallafall inte förrän man är på det allra sista upploppet. Att beskriva sitt åldrande skulle vara att ge upp skönhets-konkurrensen med de andra honorna - lämna "walk-over". Man gör bara inte det.

Några vanligt förekommande kommentarer, kvinnor emellan:

- Kolla på henne! Vad gammal hon ser ut!!
(Tanke: jag ser minsann inte så där gammal ut!! Eller??)

- Men Guud, vad hon har åldrats!!
(Tanke: jag har inte åldrats i den takten iallafall!! Eller?)

- Oj, vad rynkig hon är!
(Tanke: Ha! Jag är inte alls rynkig! Kanske lite, men inte så mycket som hon! Eller?)

- Jaha - hon har visst varit hos plastikkirurgen...
(Tanke: Sådana insatser tänker jag inte ägna mig åt! Inte än iallafall...)

Men - förresten. Slavenka har missat en bok! En fantastisk och hemsk och skrämmande bok om en kvinnas åldrande, skriven på det allra sista upploppet: Kerstin Thorvalls Upptäckten. Men så var detta en kvinna som vågade vara både ful, hemsk och motbjudande självutlämnande. Och oerhört provocerande - inte minst gentemot de andra hönorna i hönsgården.

Kerstin Thorvall - unik på många sätt.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En riktig karl

Nu är renoveringsarbetet avslutat! Min make har lagt golv och byggt en vägg - med dörr i. Och jag har tittat på och langat verktyg som jag inte visste namnet på. Och så har jag hållit emot när han har sågat och hållit upp när han har spikat. Full av beundran är jag - för jag är totalt okunnig. När min make var liten var han med när hans far och de andra männen i byn byggde och hamrade och spikade. Alla män gjorde sådant. Alla män kunde nog fixa till ett litet hus om det var nödvändigt.

Kan alla män bygga ett litet hus?

Måste man kunna sådant för att vara en "riktig karl"? Min pappa musikprofessorn kunde inget praktiskt alls. (Jo, en sak kunde han, ibland iallafall: byta färgband i skrivmaskinen. Men där gick nog gränsen). Jag kan inte minnas att jag någonsin såg honom slå i en spik eller skruva i en skruv. Såga kunde han inte heller och vad som fanns under bilens motorhuv hade han ingen aaaning om. Knappast heller hur bilen skulle köras. Men eftersom vi bodde i en stor och ganska gammal villa, var det ofta behov av praktiska insatser. Saker och ting gick ju sönder titt och tätt. Avlopp pajade, revetering ramlade ner, altanen behövde nytt räcke, oljepannan gick sönder och taket skulle sopas och läggas om. Och köksgolvet snyggas upp och trappräcket fixas till och... Det var mycket och det hände ständigt nya saker. Det tog helt enkelt aldrig slut.

Fattar noll...

De manliga grannarna i området klarade i regel mycket själva. De var händiga och påhittiga. Så inte min pappa - han blev förskräckt när något hände med huset. Då tillkallades snickar Pettersson, målarmästare Svensson och plåtslagare Olsson. De kom, de såg och de verkade - och pappa betraktade dem beundrande. "Å, vad ni kan!" brukade han säga. Och när de frågade honom vad han trodde skulle funka bäst, en bräda här eller en bräda där - då svarade han alltid: "Det blir säkert alldeles utmärkt vilket som!"

Riktiga karlar?

Snickar Pettersson, målarmästare Svensson och plåtslagare Olsson tittade skeptiskt. Ett sådant svar hade de inte väntat sig - inte av en man iallafall. Fattade han ingenting, den där karln?? Nej, det gjorde han inte. Och var han verkligen en riktig karl - den där professorn? Man kan ju undra... Pappa visste att snickar Pettersson, målarmästare Svensson och plåtslagare Olsson skrattade åt honom. Och det skämdes han för. Men - vad kunde han göra åt saken? Den enda apparat han förstod sig på var ju skrivmaskinen.

Också en apparat.

Hur kunde det bli så här? Jo, min farfar hade dött när pappa var liten och sedan fick han växa upp med mor och syster. Det fanns inga män i närheten som kunde visa honom hur man slår i en spik och sågar en bräda. Led han av detta? Det vet jag inte. Borde han kanske gått på snickerikurs? Målerikurs? Golvläggningskurs? Och framförallt: bilmekarkurs? Ärligt talat tror jag inte att det hade varit någon idé. Han trivdes allra bäst bakom sin skrivmaskin - där levde han med sina tankar och sitt språk och sin musik. Jag tror att man ser till att lära sig det man är intresserad av - på något sätt. Är man inte intresserad, då lär man sig inte. Hur mycket man än skäms över sin okunskap.

Litet - men svårt att bygga ändå.

En gång, när pappa berömde snickar Pettersson för hans arbete med altanen och samtidigt ursäktade sig, sa snickaren: "Men professorn kan skriva - det kan inte jag!" Det var fint och klokt sagt. Och efter det var pappa alltid mycket glad när snickar Pettersson dök upp med sin verktygslåda.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hantverk, konst och dekoration

Jag har varit upptagen med ett renoveringsarbete de senaste tre dagarna - det är därför jag inte lyckats leverera något blogginlägg förrän ikväll. Tyvärr är jag pinsamt ovan vid praktiskt arbete och därför tas samtliga hjärnceller i anspråk när jag ska försöka förstå hur spacklet ska strykas ut och väggregeln måttas upp, hur golvplankan ska läggas och elkabeln dras. Det är så svårt, så svårt - och jag är full av beundran över dem som kan och förstår allt detta praktiska. Och samtidigt så skäms jag lite över min egen oförmåga. Men - man kan ju inte vara bra på allt... Eller?

Oj - vet inte ens vad de heter...

Det som ibland (fast inte just nu!) stör mig, är att den som kan lägga ett golv eller bygga ett hus oftast får mycket mera uppmärksamhet och beröm än den som är bra på att formulera sig eller att lyssna på andra. "Å, vad duktig du är på att lägga parkett!", kan folk säga. Men det händer nog mycket, mycket sällan att folk säger: "Å, vad duktig du är på att lyssna!"

Men jag kanske inte borde bli så störd på det, för det handlar om helt skilda nivåer i livet. Att vara "duktig" är något helt annat än att vara "skapande". Den duktige är mycket lättare att bedöma än den skapande. Vad är det som skiljer en skapande konstnär från en duktig hantverkare? Vad det som skiljer en duktig spelman från en gudabenådad violinist? Är det visionen? Ambitionen? Tanken? Avsikten? Jag tror det - för det är inte endast tekniken eller resultatet det handlar om.

Anselm Kiefer - tavlor i monumentalformat.

I ett blogginlägg för längesedan - sommaren 2012 - berättade jag om en upplevelse jag hade på konstmuséet Louisiana i Danmark. Det var en stor utställning med en av mina stora favoriter: Anselm Kiefer - han som målar jättelika, grå-bruna tavlor med ruiner och annat makabert. Framför en kolossal duk med ett kraschat flygplan, stannade jag för att titta. Bakom mig står en rödbrusig och uppenbart irriterad äldre man. Han harklar och hummar ilsket. Plötsligt säger han: "Det där, det kan jag göra lika bra själv!" Jag känner hur ilskan växer inom mig, så jag vänder mig och säger: "Oj då! Det var värst!" Den arga gubben fräser något om "kludd som man inte ser vad det föreställer" och "riktig konst" och så tågar han ut under högljudda missnöjesyttringar.

Konst med innebörd? Eller "bara" vackert?
Retro Jewels III av Laurie Maitland.

Kvällens slutsats: det är svårt att skilja konst från dekoration ibland. Det är alls inte säkert att det som är vackrast är det som är mest uttrycksfullt. Jag har ett bra exempel - ett exempel som jag inte själv är klar över hur jag ska bedöma: Andy Warhols multiporträtt av Marilyn Monroe. Är detta konst eller dekoration? Jag lutar åt det senare. (Eller finns här en djupare mening? Marilyns kameleontiska personlighet?)

Andy Warhols Marilyn Monroe - konst eller dekoration?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner