Varför ska det vara så svårt att sätta ut en punkt?

Ibland blir komplicerade texter
extra smärtsamma...

Hur är det egentligen? Går allt att formulera på ett enkelt och lättfattligt sätt? Så att alla kan förstå? Eller är det faktiskt så, att vissa saker är mer komplicerade och därför måste beskrivas på ett komplicerat sätt? Ett enkelt språk för enkla tankar alltså. Och ett svårare språk för mera komplexa tankar. Är det så?

Mindre komplicerade texter
gör mindre ont.

Jag vill inte tro det. Och jag har iallafall många - otaliga - exempel på att enkla tankar kan beskrivas på ett så komplicerat sätt att ingen människa kan begripa vad det handlar om. Den andra varianten - att komplexa tankar uttrycks på ett sådant sätt att alla kan förstå -  har jag dock inte så många exempel på. Tyvärr.

Jag tycker så här: verkligt mästerskap visar sig just i förmågan att uttrycka det svåra på ett enkelt och lättfattligt sätt. Men jag tror att väldigt många människor lever i övertygelsen (jag menar förstås egentligen villfarelsen) att det är "finare" att skriva komplicerat och krångligt. De tror att man verkar mera intelligent då. Mera bildad och påläst. Man är inte "vem som  helst" minsann. Och det man skriver är inte avsett för "kreti och pleti", minsann.

Det vanligaste sättet att krångla till det på, är att skriva långa meningar utan punkt och kommatecken. Då blir det långa, långa räckor av ord som läsaren måste bena upp för att förstå vad den som skrivit vill säga. Ibland måste läsaren gå tillbaka i den långa meningen - om och om igen. Backa bandet, så att säga. Är det bättre då? Intelligentare? Nej, det är det inte. Snarare tvärtom, eftersom det hindrar tankens fria flykt.

Bra i textbygget.

Ett tips till alla skribenter som gillar att skriva krångligt: sätt ut punkt, kommatecken eller kolon. Gärna ett och annat utropstecken eller frågetecken också. Det är bra små tecken för de skapar liv och rytm i texten. De ser ut så här: .  ,  :  !  och ?. Fina, eller hur?

Också bra.
Ibland till och med bättre.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Aikiia!

För väldigt längesedan - året innan Björn Borg vann Wimbledon för första gången - var jag en sommar i England. Det var efter första året på gymnasiet. Jag var sexton år och hade nästan aldrig varit någonstans utan mina föräldrar - och nu skulle jag vara borta i över två månader. Jag minns att jag var livrädd när jag skulle gå ombord på planet på Arlanda, det kändes som att gå till sin egen avrättning. Benen skakade och ögonen tårades. Och flygresan blev en riktig rysare - när vi skulle landa på Heathrow var det smog, så planet fick cirkulera i luften så länge att passagerarna blev flygsjuka.

Inte lätt att landa när det är smog.

Men - det blev en riktigt rolig sommar. Familjen jag skulle bo hos bodde i en liten stad ganska nära London som heter Tunbridge Wells - en stad som påminner mycket om miljön i Morden i Midsomer. Pappan arbetade på något slags läkemedelsbolag och mamman var skådespelare och så hade de två barn, Crispin och Lucinda - riktiga Shakespeare-namn. Jag fick umgås med hela släkten, en samling mycket pratglada och sällskapliga människor som älskade att vara tillsammans och bjuda på middagar. Morfar läraren som deklamerade poesi och drack öl - massor av öl. Farmor lärarinnan som visste allt om hur man uppför sig och ännu mera om den engelska grammatiken, faster fysikern som forskade på något slags partiklar och hennes man - som också forskade på något slags partiklar. Och så farbror som ägde en bokhandel och som älskade Strindberg, men höll på att skratta ihjäl sig när jag läste högt ur Röda Rummet - på svenska. Något konstigare hade han aldrig hört, påstod han.

Kvällsfika för morfar läraren från Wales.

Maten var hemsk - för det här var på den tiden när det engelska köket var just engelskt. Späckpaj, fiskpudding, köttfärspudding och får med mintsås. Grönsaker förekom bara kokta till oigenkännlighet och dränkta i smör. Det var inte lätt... Och varje morgon stekte pappan grisnjure till frukost.

Fiskpudding...

Huset var mycket fashionabelt inrett - det påminde nog ganska mycket om hur Hollywoodfrun Maria Montazami valt att ha det hemma: stora, mörka, blommiga soffor, kristallkronor, heltäckande mattor, tunga gardiner och konstgjorda blomsteruppsatser i jättestora mönstrade porslinsurnor. Och så var där massor med tavlor - på senapsgula väggar. Jag var i chock. Och så var det mycket svårstädat...

Svårstädat.

En dag mot slutet av min vistelse hos familjen, berättade mamman att en ny butik hade öppnat i staden. En "very Swedish" och "rather awful" affär, minsann. Självklart blev jag nyfiken - när man är utomlands blir man ju snabbt väldigt patriotisk, även om man inte varit det tidigare. Mamman hade hört av en väninna att det som fanns därinne i affären var så rysligt smaklöst. Fyrkantigt och tråkigt och fantasilöst. Så väldigt "non-British".

Jag fattade först ingenting. Trodde att det handlade om något slags souvenirshop med dalahästar, vikingar och trä-älgar. Så jag frågade mamman vad den där hemska affären hette. "Den heter något konstigt", sa hon. "Det går inte att uttala, något svenskt - som låter konstigt. Vad var det nu? Jo: Aikiia heter den!" Aikiia? Vad var det? Det lät ju snarare som något från Grönland, tänkte jag. Eller kanske Japan. Dagen därpå gick jag till Aikiia för att se vad det var. Och tala om lycka när den bekanta skylten dök upp i ett gathörn: IKEA. Det var en liten, liten butik med IKEA-möbler som öppnat. Och jag verkade vara den enda besökaren. Jag hoppas att det gick bra för Aikiia sommaren 1975 - men jag tror inte det. Tyvärr. För det var just precis vad de hade behövt i Tunbridge Wells.

Känns tryggt och hemvant.

Copyright: Åsa Adolfson Wallner

Pappan - på spaning efter ett liv

Pappan heter en bok som jag nyss läst. Bokens författare heter Kristian Petri. Omslaget är vackert - ett foto från det sena femtiotalet, tonat i solgult. Det föreställer en liten pojke och hans mamma, båda skrattar. Pappan - som boken handlar om - är inte med på bilden. Han är frånvarande. Men ändå inte - för jag misstänker att det är han som tagit bilden. Och den lille pojken är förstås författaren själv.

Kristian Petris
Pappan

Och precis så är det i den här boken: pappan är så närvarande som en människa kan bli, men ändå flyktigt frånvarande. Vem var han - egentligen? Pappan? Människan som kallades pappa?

Berättelsen börjar med pappans sjukdom och död; den hemska historien om sonens kamp mot vårdapparatens likgiltighet och tystnad inför lidandet. Sjukdomen och döden drabbar - det kan sonen inte ändra på, fast han så önskar att han kunde ändra ödet. Inte heller kan han tvätta bort förnedringen - fast han försöker. Måste det bli så? Här liknar Pappan på många sätt en annan bok, som också handlar om en pappa som mals ned av vård- och omsorgsapparaten: Så dödar vi en människa av Stefan Gurt.

Kristian Petri
- författare och regissör.

Men där upphör också likheterna. För Pappan handlar egentligen mest om sonen och sonens försök att i efterhand nå fram till den människa som han kallade pappa. Han söker i brev, i minnet, bland pappans efterlämnade saker - finns svaren där? Svaren på alla de frågor som blivit obesvarade: Varför berättade du inte? Vad tänkte du? Vad ville du? Vem var du? Varför lämnade du mig?

Författaren vandrar för att kunna tänka - tänka sig in i sorgen, tänka sig ut ur sorgen, för en stund tänka sig bort från ångesten. Pappans och hans eget öde glider ihop. Några svar får han inte, men ett slags visshet. Att de älskade varandra - pappan och han. Att de är lika - till förblandning lika. Inga svar, men heller inga nya frågor. Och ett slags tröst i den vissheten.

Far och son. Och son och far.

Jag har också förlorat mina föräldrar. Och jag känner tyvärr alltför väl igen kampen för ett värdigt slut - en kamp som också blev fruktlös. Förnedringen kom, trots mina ansträngningar. Trots att jag tilltrodde mig kraften att lyfta bort lidandet, misslyckades det. Men minnena av de smala axlarna, den feberheta pannan och den plötsligt så lilla handen upphör till slut att vara dominerande - de blandas med andra minnen: diskussionerna, skratten, vredesutbrotten, konflikterna, glädjestunderna. Bilden blir hel. Bilden av en människa. Hur väl man nu kan känna en annan människa. Kanske förblir det allra innersta en väl förborgad hemlighet ändå.

Läs Pappan! Det är en vackert skriven bok och en hyllning till kärleken och tankens kraft.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ju mindre brains och abstraktioner - desto bättre...

Är det så illa? Ja, det är det! Ju mera påtagligt, ju mindre abstrakt ett resultat är, desto större blir responsen. Ju mera lättfattligt och synligt, desto mera bekräftelse och uppskattning. Hur kul är detta för en opraktisk typ som jag? Inte kul alls...

När man hanterar en hammare
syns det vad man gör!

Vad en snickare åstadkommer, det syns. Det bullrar, det brummar och det hamrar. Och så växer det fram en skapelse i trä. Och alla kan se vad det ska bli. Ett hus! En veranda! Ett lusthus! Och alla applåderar. Och tänk på alla TV-program där det byggs och hamras och donas med redskap av alla de slag: Arga snickaren, Äntligen hemma, Bygglov, Simon & Thomas... Läkarna på akuten ser inte fram emot vårens säsonsstarter för självbyggeri-programmen; kliniken blir full av herrar i alla åldrar som sågat av sig fingrar, spikat sig i foten eller ramlat ner från byggnadsställningar.

Ett offer för Äntligen hemma.

Samma sak är det med alla trädgårdsprogram - fast då är det damerna som hamnar på akuten. Med ryggskott eller en spade som klippt av tårna. Uppfinningsrikedomen är oändlig och antalet program likaså. Rabatter, buskage, blomsterarrangemang, spaljéer, stenpartier och hängamplar. Det bullrar, det brummar och det skvätter. Och så växer det fram en skapelse i grönt. Och alla kan se vad det ska bli. En formklippt häck! En myshörna! En pergola! Halleluja!

När man har en spade syns det vad man gör.

Men om det man åstadkommer inte går att se med ögonen - är det mindre värt då? Om det inte bullrar och brummar och skvätter - är det inte lika värdefullt då? Inte lika viktigt? Tydligen inte.

Att tänka, filosofera, resonera och diskutera - det syns inte. Det bullrar inte (kan göra...) Och den som utövar hamnar sällan eller aldrig på akuten. Men är det mindre viktigt för det? Nej! Men - det är svårare att bedöma och att mäta och jag tror att det är därför som det heller inte möts med samma uppskattning och bekräftelse.

Ångest... fattar noll...

Min make och jag var på ByggMax idag för att handla. I affären fick vi hjälp av en försäljare. Han fungerade som ett slags "personal shopper". Maken och försäljaren resonerade om bits och kilar, om foder, karmar och japan-spackel. Jag drog varuvagnen och lastade på alla dessa saker som jag inte har en aning om vare sig vad de heter eller vad de ska användas till - full av beundran över allt detta kunnande. Nu på kvällen när jag skriver min bloggtext, undrar jag om försäljaren som kunde allt detta om bits och foder, karmar och japan-spackel skulle vara lika full av beundran över mina tankar och mitt filosoferande. Jag tror inte det, tyvärr. Det jag är bra på, är för abstrakt. Resultatet av mina tankar blir varken en myshörna eller en friggebod...

PS-Fråga: är det därför som kognitiv beteendeterapi (KBT) blivit så poppis - eftersom man får "redskap" och "verktyg" för att hantera sina psykiska problem?

PS-Förslag: det är för många bygg- och trädgårdsprogram i TV. Varför inte äntligen introducera Filosofilov, Äntligen teologi och Arga tänkaren?

Ann Heberlein
- självklar programledare i Äntligen teologi.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Nu börjar kampen från soffan!

Nu är schlagerfesten igång igen. Äntligen! I lördags sändes den första deltävlingen från Malmö. Jag älskar att följa alla deltävlingarna från soffan med pennan i högsta hugg. Ibland händer det att jag telefonröstar också - men då ska det vara riktigt, riktigt bra. Det var det inte i lördags.

Yohio - direkt till finalen 2014.

Sedan blir det dags för andra chansen och finalen. Och så - i maj - blir det först presentationsprogram där alla bidrag från Europa spelas upp och bedöms av en pratar-panel, anförd av schlagergeneralen Björkman. Och sedan - och då är lyckan fullständig - kommer två semifinalkvällar (tisdag och torsdag) och så till sist den stora salighetsexplosionen: finalen som tar nästan hela lördagskvällen i anspråk. Fest! Fram med chipspåsen och jordnötterna! Och så se till att man inte blir bortbjuden...

Lyckofyrverkeri: finalfest.

Vad är det som är så underbart, egentligen? Varför tycker jag att det är så oerhört roligt att sitta där och lyssna på en massa låtar som oftast är både dåliga och tjatiga och som låter likadant - år efter år? Många gånger blir jag dessutom upprörd och frustrerad över att "fel" låt vann och att de allra bästa låtarna åker ut redan på ett tidigt stadium. Chipsen klumpar sig i magen och man ångrar allt sitt engagerade soff-sittande. Varför har folk så dålig smak? Hur kunde de rösta fram en sådan skitlåt?? Skam och katastrof! Humöret är på botten.

Salem al Fakir. Borde ha vunnit 2010 med Keep on Walking.
Då hade vi kammat hem segern i ESC. Men - fel låt vann...

2007 var ett sådant krisår. 2011 också. Fantastiska låtar bara ramlade bort och försvann i main-stream-bullret, låtar som inte uppfyllde de irrationella trendkraven. Här kommer en lista på dessa fantastiska 3-minutare som jag frenetiskt röstat på - utan framgång. Solklara ESC-vinnare enligt min privata lilla soffjury.

Helena Bergströms soff-röstande
schlagernörd "Lasse Ekström".

Det fantastiska året 2007 fanns många toppenlåtar i startfältet. Vinnare blev Serbien med sin feminist-lesbiska marsch-hymn Molitva (bön). Det var en fin låt, men detta år fanns samtidigt så många toppenlåtar att det nästan var smärtsamt att sitta i soffan: Islands Valentine lost, Georgiens Visionary Dream, Belgiens Love Power, Tysklands Frauen regieren die Welt och Armeniens vemodiga och mångtoniga Anytime you need.

Alexander Rybak tog hem ESC-segern 2009
för Norge med Fairytale.

2009 blev ett lätt år i soffan, ingen frustration och chipsklump. Rätt låt vann - Alexander Rybaks Fairytale - den bästa låt som någonsin vunnit Eurovision Song Contest. Men... 2010 blev det kris igen: Tyskland tråktrendiga Satellite vann. Besegrade blev två bidrag som båda borde varit självklara vinnare: Israels Milim och Rumäniens Playing with fire.

Här kommer flera höjdare som orsakat soff-kris: With love baby (Belgien 2011), Madness of love (Italien 2011), Gravity (Ukraina 2013) och Birds (Nederländerna också 2013.)

Hur ska det gå 2014? Ingen aning. Det är just det som gör soff-frustrationen så efterlängtad, trots allt: spänningen. Ska rätt låt vinna i år? Eller blir det fel?? Lycka? Eller skam och katastrof? Och chipsklump i magen?

Här kommer Rumäniens Playing with fire. Borde vunnit...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Utanför boxen

Zonerna i våra liv:
tryggt, osäkert - och farligt...

Det finns ett nytt ord som heter "komfort-zon". Jag antar att det har kommit till oss från engelskans "comfort zone". Ordet brukar användas i meningar som: "Man måste sträcka sig utanför sin komfortzon." Eller: "Det är jobbigt att tvingas ut ur sin komfortzon". "Tänka utanför boxen" kan man också uttrycka det.

Dags att lyfta från mammas gata!

Jag tycker att det är ett bra ord. Komfortzonen - det är det där som man känner sig bekväm med, området där man är trygg. Kanske den bästa översättningen skulle vara "På mammas gata". På mammas gata vet man precis vad man ska göra och vad som krävs av en. Man rör sig där i sitt eget tempo, man känner varje hörn och varje sten. Men - om man inte vågar sig ut på andra gator då och då, är risken stor att man fastnar, inte utvecklas - man stagnerar. Det är ungefär som när jag spelar piano numera. Jag spelar de stycken jag kan, vågar mig sällan på att lära något nytt. För det ska ju låta bra...

Fången i boxen.

Min komfort-zon är att vara verksam inom de områden jag tycker mig behärska, som t.ex. skrivande, kulturpratande och - kanske - psykoterapi. Att gå på gymmet och lyfta skrot och slita på crosstrainern är också helt klart inom zonen. Men att marknadsföra mig själv, berätta för andra hur bra och duktig jag är - det ligger definitivt utanför zonen. Smärtsamt utanför boxen...

I förra veckan var jag och min terapeutkollega på en informationsdag för blivande företagare, arrangerad av Sveriges tunga myndigheter: Skatteverket, Bolagsverket, Tillväxtverket, Patent- och registreringsverket. Att bli egen företagare är ett komplicerat projekt; man måste kunna navigera bland alla de bestämmelser, regler och lagar som finns i vårt land. Och det är många - väldigt många. Allt är reglerat - från den allra första spirande idén till en verksamhet, till avvecklandet av haveriet. Det är som i Svenska Kyrkan: från dop till begravning. I boxen.

I boxen - till slut.

Jag tror att alla dessa regler är till för att skapa trygghet - faktiskt skapa en chimär av att leva just i den där "komfort-zonen". Men så enkelt är det inte. Alla regler och ramar till trots - det är du själv som måste sticka ut, visa vem du är, vad du vill och vad du kan. Tydlighet, passion, energi, uthållighet och självkänsla. Vision, mod, gehör, i viss mån vassa armbågar och en stark och orubblig tro på sig själv. Det är de egenskaperna som gör/kan göra att man lyckas. Inga regler och lagar kan ge dig framgång. Bara du själv och din övertygelse. Det känns svindlande. Hisnande.

För att illustrera känslan av slalom i kvicksand: här kommer The Real Group med Michael Jacksons Bad (en av mina absoluta favoritlåtar):

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Sanningsproblemet

I tidigare blogginlägg har jag funderat över det här med ärlighet och uppriktighet. Visst är det viktigt att vara "sann" - men ibland kanske man ändå måste vara lite flexibel med sanningen. Om sanningen skulle såra till exempel. Eller skrämma. Eller vara helt onödig.

"Har Ers Majestät varit på stripklubb någon gång?"
"... Neeej... det... kan jag inte minnas... Neej... det har jag inte!
Njaee... det kan jag inte tänka mig..."

För några år sedan hade jag en elev på en skrivarkurs som hade svårt att låta bli att säga sanningar. Hon kämpade med sina sanningsimpulser och hade till och med gått på kurs för att lära sig att behärska sig. Hon berättade för skrivargruppen om hur hon på en personalfest gått fram till en kollega och sagt följande: "Vad tjock du ser ut i den där klänningen!" Kollegan hade blivit arg och förolämpad och sagt: "Hur kan du säga så!?" Min elev hade svarat: "Men det är ju så. Du ser ju tjock ut i blommigt!" Det var efter den upplevelsen hon hamnade på kursen i självbehärskning. Där fick hon lära sig att försöka leva sig in i hur andra människor kunde antas tänka och känna.

"Men du ser ju tjock ut i blommigt"

Vi andra i skrivargruppen skrattade - hon själv också. Och nu behärskade hon sig mycket, sa hon, när hon läste de andras texter och diskuterade dem. Men - ibland var det svårt, väldigt svårt, erkände hon.

Om man ser på sanningsproblemet ur en annan synvinkel - den motsatta - kan det bli så här:

Min farmor var en sjuklig gammal dam. Hon hade problem med magen och var allmänt orörlig. Motion var något hon inte ens kunde stava till. Idrott betraktade hon som onödigt och fördummande - lärarinna som hon var. Samtidigt var hon full av upptäckarlusta och längtade efter att få resa. Men - hälsan och den otränade kroppen hindrade henne.

Farmor hade säkert velat ut och resa.

När jag var liten hade familjen varit i Danmark på semester. Vi hade bott på hotell, badat i det härliga Västerhavet - solen hade strålat och jag hade hoppat i vågorna. Maten hade varit härligt god och vädret helt fantastiskt. När vi kommer hem, bjuds farmor på middag. Vid matbordet vill farmor höra hur familjen haft det på semestern. Min pappa svarar hastigt, att resan varit ganska misslyckad - vädret var dåligt, hotellet trist och maten medioker. Farmor lyser upp. "Men usch, så tråkigt!", säger hon med ett lättat leende.

"Vädret var dåligt..."

På kvällen, sedan farmor åkt hem med sin färdtjänst-taxi, frågar jag pappa om han verkligen varit så missnöjd med resan som han sagt. Han hade ju verkat så nöjd, tyckte jag. "Inte alls", svarar han. "Det var hur trevligt och bra som helst. Men det kunde jag ju inte säga till farmor, förstår du väl! Då hade hon ju blivit ledsen och kanske avundsjuk." Jag tänkte mycket på vad han sagt. Jag tyckte att det var ett strålande bra sätt att klara av situationer när någon annan riskerade att bli ledsen eller missnöjd. Så jag satte i system att göra just så; förminska för att andra skulle känna sig större och bättre. Det har tagit mycket lång tid att arbeta sig bort från den strategin.

Kvällens slutsats: lagom är bäst. (Fast jag inte gillar det ordet, är det bra ibland.) Inte vara för sanningsenlig - men inte heller för flexibel. Kanske till och med vara bara tyst ibland - fast det är svårt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner