Skriet från kaffekoppen eller Kan man skratta åt ångest?

Det är hemskt att ha ångest. Det är faktiskt värre än värst. Och alla människor kan drabbas - japaner, nigerianer, örebroare, arbogabor och ryssar. Kvinnor och män, unga och gamla. Korta och långa, tjocka och smala. Till och med kungligheter. Det finns förstås många sätt att hantera denna skrämmande och rysliga känsla - som dock i sig inte är farlig. Ett av de bättre sätten är att försöka gestalta ångesten och på det sättet liksom flytta ut den - ut ur det egna psyket och ut i ljuset där man kan betrakta den på nära håll och desarmera den.

Edvard Munch. Självporträtt.

Den norske målaren Edvard Munch levde ett kreativt och på många sätt utsatt liv och led alldeles säkert mycket av ångest, annars hade han knappast kunnat måla den bild som världen över blivit en symbol för denna hemska - men dock universella - känsla: tavlan Skriet. Jämte Mona Lisa, Nattvarden och van Goghs Solrosor säkert världshistoriens mest berömda tavla.

Edvard Munchs Skriet.
En av världens mest berömda tavlor.

Härom dagen fanns i DN ett reportage om Skriets enorma betydelse för vårt grannland Norge. Denna bild av en i ångest skrikande människa på en sluttande bro i en brinnande solnedgång har reproducerats på de mest oväntade sätt och blivit en symbol som placerat Norge på kartan - nästan i lika hög grad som oljan. Det senaste, berättar Munchmuséets presschef Sture Portvik, är ett japanskt café med Munch-tema som sökt - och fått - tillstånd att skumma fram Skriet i mjölken på sina caffelatte-koppar.

En ångestfylld fika-stund? Eller ett gott skratt?

Man kan numera också köpa uppblåsbara Skriet att ställa i hallen eller i vardagsrummet, muggar och tröjor med Skriet, slipsar, nyckelringar och mobilskal och till och med marsipantårtor med Skriet som ett lock över den pösande grädden (en extra symbolik med undertryckt ångest som pyser ut under ytan?). Skriet finns också som smiley.

Skriet som smiley.
Toppen för folk med ångest som kanske inte
orkar sms:a  så många ord om hur de mår.

Säkert är det många konst-kännare som tycker att detta är en hädelse mot Konsten. Kanske borde även jag tycka det, eftersom jag är en "kulturtaliban" som verkligen anser att konst, musik och litteratur är livsviktigt. Men jag tycker inte det. Jag tycker att det är både roligt, kreativt och nyttigt. Munchmuséets presschef verkar inte heller upprörd. På frågan vad Edvard Munch själv skulle ha tyckt, svarar han att konstnären säkert skulle ha gillat det hela. Munch var en modern person som tyckte om tekniska nymodigheter. "Han skulle nog varit rätt stolt", säger han.

En till - och jag vet att jag upprepar mig...
Kan bara inte låta bli.

Det är fint att ångesten får ett ansikte. Och att man kan skratta både åt och med detta ansikte. Jag tror att det är terapeutiskt. Funderar på att köpa en uppblåsbar och ställa i hallen. Eller bredvid TV:n kanske.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gamla sagor eller Ska man hjälpa trollpackor?

Gamla sagor anses ha stor betydelse för människors tänkande och känsloliv. Åtminstone får man lära sig det när man studerar psykologi. Kanske är det så att de där förutsägbara berättelserna som är så fulla av upprepningar och omtagningar, ger oss verktyg att förklara den många gånger obegripliga verkligheten omkring oss. Och sätt att hantera hur irrationellt livet kan vara. Och kanske riktlinjer för vad man får och inte får göra.

Kyssa eller inte? Blähä..
Men kanske bäst att testa iallafall
- man vet ju aldrig...

Jag tänker till exempel på fenomenet rättvisa. I det gamla sagorna skipas alltid rättvisa till slut, oftast efter långt och tåligt lidande. Den undanskuffade blir återupprättad och den nedtryckte upphöjd. Sådana berättelser ansågs säkert moraliskt värdefulla, för de hjälpte människor att härda ut. Men - är berättelserna överhuvudtaget realistiska? Och ska man verkligen härda ut? Skapar de inte istället en massa onödigt lidande? Är det inte bättre att revoltera än att envisas med att härda ut? Om nu inte rättvisa skipas, menar jag. Om den nedtryckte aldrig blir upphöjd, utan får fortsätta med sin nedtryckthet - utan minsta uppmärksamhet. Karl Marx har sagt: "Religion är opium för folket." Frågan är om inte sagorna också var opium för folket? Bråka inte; var tyst, tålmodig och härda ut. Då blir du en god och ödmjuk människa. Nej - drömmen om slutlig rättvisa är både orealistisk och passiviserande, tror jag.

Den fula ankungen blev både utstött och trakasserad.
Men vilken härlig revansch att bli en vacker svan.
Hur ofta händer det?

Jag kom att tänka på allt detta igår när jag var ute och löptränade på Öland. Jag ser ganska dåligt och där jag kom springande genom en allé fick jag se något i trädens skuggor vid vägkanten. Det såg ut som en liten krum gumma som satt hopkrupen i kantgräset. Ju närmare jag kom, desto knöligare och konstigare såg det ut. Var det en gumma eller var det kanske till och med en liten trollpacka? Och om det nu var en trollpacka - vad skulle jag göra då? Hjälpa henne med något? När jag till slut passerade, såg jag till min stora lättnad att jag förstås sett fel - trollpackan var bara en gammal hopknölad presenning.

Typisk trollpacka.

Men om det nu varit en trollpacka - hade jag stannat och frågat om hon behövde hjälp med något då? Antagligen. För de gamla sagorna lär oss att man alltid ska hjälpa nödställda trollpackor, hur elaka och hemska de än ser ut att vara. Man kan ju aldrig veta vilka oerhörda krafter de besitter. Jag skulle alltså stannat och frågat trollpackan och hon skulle kraxat, att ja - hon hade en sådan tung säck att släpa på. Kunde jag kanske bara dra den en liten bit på vägen åt henne? Och jag hade dragit den blytunga säcken och trollpackan hade blivit så tacksam och givit mig en liten sten. Och närhelst jag behövde något, var det bara att klappa lite på stenen, så skulle min önskan gå i uppfyllelse. Så kraxade trollpackan. Och när jag kom hem, klappade jag lite på stenen och viskade, att jag ville ha ett bra arbete. Och vips, så blev mailen fullproppad med de mest underbara jobberbjudanden jag någonsin kunnat drömma om. För så mäktig var den lilla trollpackans kraft.

Sens moral: hjälp alltid nödställda äldre damer vid vägkanten. Det kan vara en trollpacka med enorma krafter. (Chansen är dock mindre än en hundradels promille.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Är blod tjockare än vatten?

Jag gillar inte gamla talesätt - det har jag bloggat om tidigare. Sådana där som "Man ska inte gå över ån efter vatten" eller "Hellre en fågel i handen än tio i skogen" eller, ännu värre, "Tala är silver, men tiga är guld" och "Man vet vad man har, men inte vad man får". Alla dessa talesätt verkar vara skapade för att hålla folk nere så att de inte mopsar upp sig, bråkar och ställer krav, utan förblir lydiga medborgare i Landet Lagom. Ansträng dig inte för mycket, nöj dig med det lilla, prata inte för mycket och sikta inte för högt - det är visdomen och kontentan. Och avsikten? Lydnad under Jante-lagen, förstås.

Goda vänner - men knappast släkt.

Ett annat gammalt talesätt som jag har ett problematiskt förhållande till är: "Blod är tjockare än vatten". Det betyder väl att släkten är viktigast och att en vän aldrig kan bli lika viktig och betydelsefull som en släkting. Och måste man välja - då väljer man släktingen före vännen och blodet före vattnet.

Är det så? Jag tror tyvärr det. Jag tror att när det kommer till den så kallade kritan, då väljer man släkten. Även om man inte ens tycker om den. En mig tidigare närstående person brukade säga om sina föräldrar att han aldrig någonsin ens skulle reflektera att umgås med dem om de inte vore släkt. Ändå dansades det kring julgranen, knäcktes nötter och åts påskägg - allt under tryckt stämning och maximalt irriterad atmosfär.

Tryckt stämning och irriterad atmosfär.

Själv har jag ingen släkt alls - utom mina båda döttrar. Jag är enda-barn och har inga kusiner eller sysslingar. Tidigare har jag aldrig lidit av det, men sedan jag själv fick barn har jag börjat fundera - för mina döttrar har heller inga kusiner. Jag minns när Lillasyster gick i lågstadiet. Då skulle alla elever rita sitt familjeträd. Barnen fick varsin stencil med ett stort vackert träd med många skyltar på grenarna - skyltar som skulle fyllas i med namn på släktingarna. Föräldrar, syskon, kusiner, sysslingar, mor- och farföräldrar. Lillasyster fyllde i så gott hon kunde - det blev fyra skyltar. Dåvarande bästisen från Irak blev tvungen att klistra på nya lappar på alla trädets grenar. Hur skulle annars de 140 kusinerna få plats? Och de 316 sysslingarna? Lillasyster var vemodig i flera dagar. Särskilt efter det att fröken frågat henne om hon kanske ändå inte missat någon liten okänd släkting.

Alla släktingar i trädet är kanske inte så kul...

Stora helger som jul och påsk och midsommar - då ska släkten träffas och ha fest. Men vad gör man om man nu inte har någon släkt? Man kanske kan träffa vänner och fira? Men riktigt så enkelt är det inte, för de där vännerna har oftast släkt som de ska fira med. Vännerna får komma senare, när släkten är avklarad. Men då kan man å andra sidan ha riktigt roligt och slippa lyssna till farfars upprepningar, Sur-Sunes förkrigsminnen och Gnäll-Göstas litanior.

Är blodet tjockare än vattnet? Jag vet faktiskt inte. Får återkomma i frågan imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Modet att säga nej

Är det bra att ha ett känsligt samvete? Att alltid tycka synd om folk hit och dit? Att inte våga säga att "just nu har jag inte tid att prata med dig - tyvärr"? Att inte våga säga nej, fast man inget hellre vill?

Är man ensam och inte har någon annan människa i släptåg, går det kanske bra att praktisera "snäll-mot-alla-strategin" - men har man familj, får man nog tänka om. Även om det innebär en hel del samvetsångest.

Medicin som inte behöver ordineras till alla.

Under många år när barnen var små firade familjen sommar på ett pensionat på Öland. I ett litet rum tvärs över den gräsbevuxna innergården bodde en familj från norra Sverige. Mamma, pappa och en vuxen dotter. När vi mötte dem första gången, hade de bott på pensionatet i samma rum i femton år. Och såvitt jag vet bor de där än - i samma rum, vid samma tid, varje år. Nu i år torde det handla om trettio år - i samma rum, på samma pensionat, vid samma tid.

Av någon outgrundlig anledning, fattade mamman i familjen tycke för oss och började söka kontakt, den vuxna dottern också. De var så glada att få prata, att få berätta om sig själva och sina funderingar om litteraturen, växterna och naturen. Och de tyckte att det var så roligt att se hur flickorna växte år från år. Efter ett tag förstod jag att de nog inte hade så många vänner som lyssnade på dem, vänner som de kunde utbyta tankar med. De verkade ensamma, isolerade och liksom klädda i utanförskap.

Det kan vara svårt att uppleva andra människors ensamhet.

Jag lyssnade och nickade och hummade med. Försökte se intresserad och deltagande ut så gott jag kunde. Allt medan barnen skruvade på sig av otålighet. Men - ju äldre döttrarna blev, desto svårare tyckte de att det var att bli betraktade, beundrade och kommenterade av den ensamma familjen. De blev generade och illa berörda av de längtansfullt iakttagande blickarna. Och de sa till mig att de inte ville att jag skulle uppmuntra "ensamma familjen" till prat. De ville att jag tydligt skulle markera, att vi inte hade tid att samtala vid poolen, på gården eller på väg till bilen. Jag förstod dem - jag tyckte också att det var både långtråkigt och irriterande att lyssna till vilka blommor de sett eller vilken strand de besökt eller vilken känd person de skymtat någonstans.

Bäst att kolla om kusten är klar.

Så jag smet undan. Undvek att gå ut när jag såg att de var i närheten. En gång, när jag ställt mig bakom en buske tillsammans med barnen, bara för att undvika en halvtimmes pratande, såg jag hur mamman och dottern tittade med sökande blickar efter oss - vi brukade ju vara där. Och jag såg vemodet i deras ögon och drabbades av hemska samvetskval. Dygnet har ju 24 timmar, skulle jag då inte kunna ge dessa människor trettio minuter av min tid?? Samvetskvalen blev så starka, att jag där bakom busken frågade barnen just detta: trettio minuter - vad är det? "Men vi orkar inte höra!" ropade de. "Vi vill inte!!"

Ja, vad gör man? Snart är det dags igen... Vi bor ju inte kvar på pensionatet, men väl på ön. När vi möter dem - vad säger vi då? "Trevligt att ses! Men just nu har vi inte tid att prata. Kanske en annan gång. Kanske." Fan vet. Får väl börja förbereda mig redan nu - ifall att...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Historisk hygien eller Varför finns det ingen toa på Versailles?

Jag har aldrig gillat guider. Jag tycker att det är jobbigt att lyssna på dem när de tjatar om en massa historiska detaljer som man inte orkar höra. Värst var en guide på Birka som pratade så länge om varje liten stenhög, att folk nästan svimmade av utmattning. Då är det är bättre att uppleva saker på egen hand och i egen takt. Och så slipper man känna sig som ett får i en vallad skock. Men en gång råkade jag faktiskt ramla in i en turistgrupp som blev guidad - och fick lära mig en sak som jag nog aldrig skulle vetat annars.

Skock av turister.

Jag var i Paris och hade bestämt mig för att åka ut till Versailles - bara för att känna på den kungliga atmosfären, eftersom jag är en inbiten anti-monarkist. När jag klev in i det enorma slottet och av misstag hamnade mitt i en grupp turister, hörde jag plötsligt en guide fråga: "Är det någon som har sett några toaletter i slottet?" Alla tittade sig omkring och upptäckte att det faktiskt inte fanns en enda toalett. Mitt gamla intresse för historisk hygien vaknade genast och jag sällade mig till gruppen.

Kristallkronor, parkett och marmorkolonnader,
men inte en enda toalett.

Det är outgrundligt intressant hur människor under gångna epoker skött sin hygien. Från SVT:s fantastiska serie Historieätarna fick jag lära mig att man under stormaktstiden inte borstade tänderna utan petade lite med en träpinne vid behov. (Min make som växte upp på södra Öland på 50-talet - 300 år efter stormaktstiden - har berättat att i hans ursprungsfamilj förekom aldrig tandborstar. En avbruten tändsticka kunde komma till användning någon gång ibland, i övrigt fick bissingarna klara sig på egen hand...)

Fanns inte på stormaktstiden.

Tillbaka till Versailles. Guiden berättade för den andlösa gruppen av turister följande: På Ludvig den XIV:s tid ansåg man att toalettbesök bara var sådant som "vanligt" folk uträttade. (Med toalettbesök menar jag förstås att "göra tvåan".) Kungligt folk var av en annan ras - en gudomlig ras - som inte hade någon öppning där bak. Allt var bara glans, glitter och framsida. Alltså fanns inga toaletter på slottet - där fanns ju bara folk utan baksida.

Ludvig XIV - mannen utan rumpa?

Men... det kunde ju hända ibland att någon kunglig, som bara bestod av framsida, ändå blev nödig. Då knäppte han eller hon med fingrarna och vips uppenbarade sig en vacker page med hink, en vacker page med skyffel och två vackra pager med en skärm. Den kungliga personen, utan baksida, kunde då bara göra ifrån sig direkt på parketten och i ett ögonblick var allt borttrollat av de vackra pagerna. Inget hade hänt och ingen hade behövt lämna lokalen - och ingen hade behövt avslöja någon baksida.

Vi turister gapade. Vilket urbota snusk!! Vilken absurd förljugenhet!! Jag är helt säker på att alla i gruppen bara kommer ihåg en enda sak från guidningen av Versailles: hur de kungliga bajsade på parketten bakom en skärm. Det är iallafall det enda jag minns.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Trassel med tekniken...

Tekniken trasslar.

Kära läsare! Nyss hade jag skrivit ett inlägg om humor - en jämförelse mellan två av filmhistoriens humorgiganter: Charlie Chaplin och Buster Keaton. Men så, när jag skulle publicera mitt inlägg, försvann hela texten. Borta - utan ett enda spår i cyberspacet. Tyvärr.

Efter detta började jag skriva på en text om mitt stora intresse för historisk hygien. Frågor som hur man höll sina tänder rena under järnåldern och annat spännande som jag älskade att fundera över när jag var barn. Men... när jag skulle spara - försvann allt spårlöst ut i cyberspacet igen. Det verkar inte vara meningen att det ska bli någon text ikväll.

Hur det stod till med hygienen
vågar man väl knappast tänka på.

Håller nu tummen för att åtminstone denna lilla hälsning går att publicera. Och imorgon ska det handla om vikingarnas hygien. Kanske.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Fadern, dottern och clownen

Fadern - Eugene O'Neill.

Lång dags färd mot natt, Klaga månde Elektra, Si, iskarlen kommer - stora, tunga dramer, djuppsykologiskt borrande längst in i själen. Levandets tragedi har väl aldrig skildrats så ingående och så inlevelsefullt. Utan Eugene O'Neill - ingen Arthur Miller, ingen Harold Pinter och absolut ingen Lars Norén. Att se O'Neills dramer är som att göra en lång resa - man lämnar teatern med erfarenheter som gör en till en annan än den man var när man kom.

Det berättas att när Eugene O'Neill skrev Lång dags färd mot natt - det stora epitafiet över sin barndoms familj - då stängde han in sig i veckor i sitt arbetsrum. Dörren öppnades bara för att ta emot brickor med mat. Till sist kom han ut, rödgråten och utmattad, men med det färdiga dramat i handen. Han hade skrivit och gråtit, gråtit ochb skrivit - återupplevt de öden som tillhörde hans far, hans mor och hans äldre bror - alla skådespelare, alla pinade av livet, fulla av hat men också fulla av kärlek.




Dottern - Oona O'Neill.

I sitt andra äktenskap fick O'Neill en dotter, Oona. Hon växte upp till en societetsskönhet med teaterdrömmar. Sjutton år gammal sökte hon upp Chaplin för att provspela för en roll i en film. Hon fick inte rollen - Chaplin tyckte att hon var för ung. Istället drabbades de båda av stor kärlek. 1943 gifte de sig - han 54, hon 18. Hon födde honom åtta barn och de levde samman till hans död 1977. Oona kom att överleva sin make med fjorton år, men bara som en skugga. Utan Charlie fanns ingen livsenergi och ingen glädje kvar. Han hade gett allt, men också tagit allt.

Svärsonen - Charlie Chaplin.

Det skilde ett halvt år mellan svärfar och svärson. Men fadern tog avstånd från sin dotter efter giftermålet och de återknöt aldrig kontakten. Jag undrar varför. Ansåg han Charlie för gammal för sin unga dotter? Eller kunde allvarsmannen O'Neill inte acceptera att dottern valt en clown att älska? Jag tycker att det är sorgligt. Tänk, vilket möte det hade kunnat bli: den störste tragikern möter den störste komikern. Jag tror att de skulle haft stort utbyte av varandra, för visst är det väl så att ytterligheterna möts? Att den stora tragedin har en hel del gemensamt med den stora komedin? Chaplins filmer har många svarta stråk - det är stort vemod i skildringen av den lille luffaren som kämpar så hårt för att bli älskad. O'Neills dramer har många skarpt humoristiska repliker fulla med den grymmaste sarkasm. Och båda herrarna hade en djupt tragisk barndom med mödrar som inte kunde ge dem trygghet.

Här kommer Chaplins egen komposition Smile - ledmotivet i filmen Moderna tider. Så oändligt vemodigt. Le - även om livet är tungt. Le och göm din sorg. Le även om ditt hjärta värker. För då ska du se, att livet blir bättre och vackrare. Den som sjunger här var en annan man som säkert också dolde sin tragedi: Michael Jackson. Smile:

(PS. Jag håller inte med Chaplin. Don't smile if you are sad - show it. Livet blir inte alls bättre av att gömma sin sorg bakom ett leende.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner