Så mycket bättre...

... det blir när generationer får mötas, när äldre och yngre får berika varandra i kreativt samarbete.

Idag visste jag faktiskt inte vad jag skulle skriva om. Jag hade flera uppslag. Antingen skulle jag skriva om varför vi är så rädda för att vara allvarliga. Eller om min teoretiska hund (en vovve som bara existerar i teorin - och med all säkerhet kommer att stanna där också. Återkommer till detta ämne senare.) Eller så skulle jag skriva om mötet mellan generationer, hur viktigt och fruktbart det är. Och roligt och utvecklande. Och utmanande och riskabelt. Och fantastiskt. Jag valde det sista, med utgångspunkt i TV4-programmet Så mycket bättre, påhejad av min make som inte vill ha någon hund - inte ens i teorin.

Min teoretiska hund ska vara som Tintins Milou förstås.
Trofast, påhittig och ständigt lika nyfiken.

                                                   
I ett tidigare blogg-inlägg (Stängda dörrar - Del I) skrev jag så här, apropå den ålderssegregerade arbetsmarknaden och att jag i jobbannonser sett formuleringar om att man helst inte ser sökanden över 35:

"Jag förstår om man på en arbetsplats vill sträva efter att skapa ett bra klimat. Att bara ha tanter i sextioårsåldern eller grabbar i tjugoårsåldern är säkert inte alls kreativt. Det riskerar att bli stagnation och i värsta fall en stängd och intolerant atmosfär. Samma sak med alla grupper. Allt för homogena sammansättningar skapar ingen dynamik. Ett bra exempel är när man ska sätta ihop en grupp i gruppsykoterapi. Det gäller att med stor fingertoppskänsla plocka ut just den kombination av åldrar, kön, bakgrunder och problem som kan skapa de bästa förutsättningarna för läkande och växande. Psykoterapigrupp eller arbetsplats - skillnaden är inte alls så stor."

Samma sak gäller förstås för TV-program. Hade Så mycket bättre blivit "så mycket bättre" om det bara varit 60-åringar eller bara 25-åringar som mötts i Gotlandshuset? Är det inte just i mötet mellan olika åldrar, stilar, ideal och erfarenheter som spänningen uppstår? Utan kontrast, ingen dynamik. Utan mötet mellan motsatser - inga nya vägar, inga nya oupptäckta områden på kartan. Vad jag talar om är det äkta mötet, det som sker med öppna sinnen och ögon, utan staket och stängda grindar ut mot vildmarken där allt kan hända.



Vildmarken - där allt kan hända.

Staket och stängda grindar - det är när man fastnar i tron att det är de unga som ska lära av de äldre eller att det är de äldre som ska försöka förstå och hänga med i de ungas svängar. Då blir det ambition och ansträngning och krampaktiga försök till acceptans. Det är inte alls det jag menar med ett äkta möte. Det är den spontana glädjen i att upptäcka något nytt och att få skapa om, göra det till sitt och känna hur vingarna växer - som är det äkta mötet. Och sedan den ömsesidiga lyckan och respekten för det nya som skapats.

Exempel på det är när Sylvia Vrethammar (67) förvandlar Maja Ivarssons (30) poplåt Hej Monika till en sensuell bossanova - nya tempon, nya harmonier och nya innebörder. Eller när Darin Zanyar (25) förvandlar Pugh Rogefeldts (65) Stockholm till en hypermodern techno-disco-hit som spränger alla generationsgränser. Eller som när Magnus Uggla (58) översätter och lyfter Darins You're Out Of My Life milshögt med sitt geni. Nya ord - och nya lyssnare i alla generationer.

Försvinn ur mitt liv:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner



Jag gillar gråskalor - mycket, mycket mer än svart och vitt

Jag kan inte riktigt släppa tråden om frågan Varför.

Igår skrev jag så här, apropå filmen Mammas pojkar: "Som terapeut vet jag att man aldrig ska ställa frågan Varför - hur gärna man än vill. Svaret blir ändå alltid fel just på den frågan. Istället ska man fråga Hur och Vad och kanske När. Men som regissör kan man kosta på sig ställa just den frågan, tycker jag. Men, då hade det blivit en annan film - helt säkert. Och en ganska tragisk."

Leif G W Persson - kunnig, lärd och humoristisk,
men frågar aldrig varför. Varför?

Så undrade jag också varför Leif G W Persson aldrig reflekterar över frågan Varför? när han analyserar grova brott i TV. Visst är det intressant att få ta del av detaljerade redogörelser för när, var och hur brottet gick till, men på något sätt fattas det en viktig pusselbit - en ganska stor bit också - för att pusslet ska bli helt och ge en fullständig bild: varför skedde brottet överhuvudtaget? Hur kunde det komma sig att hatet blivit så stort att mord var enda utvägen? Eller vad vad det för en sjuk impuls som ledde till det nattliga överfallet? Eller vad fanns det för orsak till att...?

Och - varför i hela fridens namn har en man under så många år tagit på sig ansvaret för massor av bestialiska mord, för att sedan ta tillbaka allt. Och hur kan det komma sig att två personer - troligen - blivit falskeligen anklagade för ett lika bestialiskt mord med efterföljande styckning? Anklagelser som dessa två aldrig riktigt kommer att kunna bli rentvådda från och därför fått sina liv och yrkeskarriärer spolierade. (Jag tänker förstås på de s.k. allmänläkaren och obducenten). Varför kunde dessa båda råka så illa ut? Fanns det förklaringar?

En viktig tangent på tangentbordet.

Min man brukar ofta säga - när det av någon anledning hettar till: "Det är ingen ursäkt, bara en förklaring". Som om dessa två inte hänger ihop?? brukar jag då replikera, också med en viss hetta. Och det är klart - skulle den eminente Leif G W börja ge förklaringar till varför en person halkat in på brottets bana - då kan det plötsligt lätt bli en ursäkt. Förklarar man en handling, kan det uppstå en förståelse - och kanske till och med ett slags förlåtelse. Och då blir allt plötsligt väldigt komplicerat. Juridiken och psykologin börjar vävas in i varandra.

Lars-Inge Svartenbrandt
- inget Bullerbybarn.

Jag minns t.ex. den ständigt brottsaktuelle Svartenbrandt. Hans bakgrund var allt annat än Bullerbyidyllisk. Samma sak gäller naturligtvis för de allra flesta våldsbrottslingar: de har blvit svikna, misshandlade, utnyttjade av de vuxna i sina barnaliv. Misstron och hatet skapar hämndbegär. Bristen på vettiga förebilder leder till att man söker andra gudar - mörka gudar, farliga gudar som kan hämnas och äntligen skipa den rättvisa man blivit så lurad på. Men, som sagt, det är ingen ursäkt, bara en förklaring.

Slutsats: är det någon idé då att fråga Varför. Ska man överhuvudtaget fråga Varför? Jag tycker det! För jag gillar gråskalor mycket, mycket mer än svart och vitt.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mammas pojkar eller Att ställa frågan varför

Mammas pojkar - så heter filmen vi gick på bio för att se idag. Många skratt, många frågor. Men med en stark känsla av att något inte blivit sagt, att något viktigt blivit utelämnat. Var det meningen att missa det uppenbara - som en kuggfråga avsedd för publiken?? Eller har regissören Ulf Malmros helt enkelt inte fattat att han navigerat bort från storyns egentliga centrum, från den dynamiska mittpunkten - hela skeendets orsak?

 

 

Mamma prästen med sina hårdrockande tvillingsöner Thor och Oden.
Lotta Tejle, Johan Östling och Björn Starrin.

 

Berättelsen handlar om mamma landsortsprästen och hennes 35-åriga tvillingsöner Thor och Oden - Heavy Metal-fanatiker och inbitna mambos. Pojkarna - eller kanske snarare, herrarna - går klädda i svart läder med nitar, kragstövlar och suspensoarer med skramlande metalldekorationer. De vägrar att konformera till det lilla samhällets normer, revolterar mot allt och alla genom att, i något slags brödrasymbios, försvinna in i den svarta, manliga, tunga, hotfulla Metal-världen. En värld som står närmare viktingatiden än vår komplicerade kompromisstillvaro. Mamma prästen står bara och tittar på, ingriper så gott hon kan för att hjälpa sina pojkar på traven - något som inte är helt lätt, eftersom de inte bara är bortskämda och mammiga, utan även barnsliga, verklighetsfrämmande och väldigt lata.

 

Pojkarna - herrarna - jobbar hårt på sin image: hårda, farliga, dödsföraktande och maskulina. Imagen står, det förstår man mycket snart, i total kontrast mot pojkarnas egentliga personligheter: veka, ömhetstörstande och blyga och trots sin relativt höga ålder väldigt oerfarna.

 

Så rullar det på. Pojkarnas samtliga projekt går om intet och mamman försöker jämna marken, såväl när det gäller kommunbidrag till ett Heavy Metal-konvent som att behålla jobben och skaffa flickvänner. Ingenting fungerar. Slutscenen visar hur mamman och pojkarna skiljs åt på vägen - mamman går åt sitt håll, pojkarna åt sitt - tillsammans, med armarna om varandra. Lyckligt slut eller inte?

 

Lyckligt slut eller inte?

 

Men frågan som alla i salongen säkert ställer sig - den ställdes aldrig: Hur blev det så här? Varför är pojkarna så beroende av sin mamma? Att det handlar om överbeskydd är uppenbart. Men varför? Och vad är det pojkarna är så arga på, eftersom de omger sig med vredens och hatets attribut?

 

Självklart ligger svaren hos mamma prästen. Varför har hon låtit pojkarna utvecklas till osjälvständiga parasiter? Är det av snällhet? Slapphet? Feghet? Brist på ork? Och var är pappa? Och - kan det vara mammas ständigt överslätande, milda leende som är grogrunden för pojkarnas förkärlek för rock på gränsen till död och våld?

 

Känslan efter att ha sett Mammas pojkar påminner mycket om känslan efter att ha sett ett avsnitt av Veckans brott med den eminente Leif G W Persson. Jag gillar Persson högt och rent och älskar hans torrhumoristiska skepsis, men varför kan han aldrig någonsin kosta på sig en psykologisk förklaring till något enda av de mer eller mindre bestialiska brott han analyserar? Inte en endaste gång resonerar han kring frågan Varför.

 

 

Varför? Ett vägmärke med tyngd.

 

Som terapeut vet jag att man aldrig ska ställa frågan Varför - hur gärna man än vill. Svaret blir ändå alltid fel just på den frågan. Istället ska man fråga Hur och Vad och kanske När. Men som regissör kan man kosta på sig ställa just den frågan, tycker jag. Men, då hade det blivit en annan film - helt säkert. Och en ganska tragisk.

 

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

 

Gott Nytt År 2013

Guld...

Nu har jag bloggat i hela fem månader och tänker fortsätta, minsann. Det är så oerhört roligt, spännande och lärorikt. Vill aldrig sluta!

Tack, kära läsare för det gångna halvåret!
Återkommer imorgon, Nyårsdagen.

Gott Nytt År 2013!

Åsa

rött...

...och blått!

Mitt dubbelliv - del III

Varför ska just julafton vara en så dramatiskt viktig dag - egentligen? Förberedelserna är enormt omfattande: städa, handla, laga mat, tvätta, släpa hem ett halvvisset barrträd, trassla med papper och tejp i massor, formulera pinsamma nödrim. Så kommer den stora dagen. Full rulle. Och så vips, är klockan midnatt, och det har blivit en betydligt mindre dramatisk dag - juldagen. Vart tog den stora dagen vägen? Plötsligt är den redan igår - ett vemodigt imperfektum. Och snart är den en vecka sedan. Och snart minns man den inte riktigt tydligt längre. Var det i år Lillasyster fick sin lampa? Eller var det förra året? Vilket år var det Storasyster fick den där häftiga krukväxten? Ingen minns.

King Size-gran...

Inte heller detta år lyckades vi fira den stora dagen tillsammans, min man och jag. Våra familjer bor ju på 45 mils avstånd och det är inte så lätt att fixa något gemensamt firande - varken för tomten eller för alla de andra. Visst känns det lite sorgligt, men jag har ett julaftonsminne som jag brukar tänka på - om jag skulle råka bli lite vemodig - och då går det faktiskt över. Den ideala julen existerar inte. Så är det bara. Att sträva efter denna chimär skapar bara frustration och besvikelser.

... eller mini, det är frågan?

En gång för tjugo år sedan var jag tvungen att åka tunnelbana på julaftonskvällen. På den tiden bodde jag vid Brommaplan, strax nordväst om Stockholms city, på den fina gamla Gröna linjen. (Jag bor utmed den nu också, fast några stationer bortom Brommaplan.) Klockan var väl ungefär halv åtta. Det gick inte så många tåg denna kväll förstås, så det var många som väntade på den mörka perrongen.

Vinterkväll på Gröna linjen.

Jag minns att jag lät blicken glida över de väntande - mörka gestalter i det kalla skenet från perrongbelysningen. Då upptäckte jag en sak: det var bara män i medelåldern. Alla hade de stora papperskassar med sig. Några satt hopsjunkna på träbänkarna, några stod upp. Och de såg trötta och vemodiga ut, allihop. Huvudena var nedböjda Vad var dessa män för några? Och varför hade de papperskassar?

Det var kallt och jag frös, så jag började gå runt på perrongen. Medan jag cirkulerade kikade jag diskret ner i de stora papperskassarna. Det var öppnade julklappar i dem, det kunde man se, för julpapperet var hopknölat och presentbanden låg liksom ovanpå. Då slog det mig: detta var helgpappor som var på hemväg från julaftonsfirandet hos barnens nya familj. De hade hälsat på, kanske ätit och så öppnat sina julklappar och sedan fick de åka hem till sitt igen. Jag minns att jag kände ett hugg av sorg i hjärtat. Vilken ensamhet, vilken känsla av tomhet det måste vara att vinka hej då till sina barn, lämna ljusen och värmen och gå ut i mörkret och kylan. Och komma hem till en tyst lägenhet.

Hoppas, hoppas att dessa pappor fick nya hem och att barnen kunde komma och fira jul i pappornas nya hem. Om inte annat iallafall fira Lilla Julafton. Det är fint det också. Precis lika fint - för det ska vi fira imorgon den 28.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett äreminne

Vi tittade alldeles nyss på programmet Så mycket bättre i Fyran. Årets deltagare var samlade kring julbordet för en tillbakablick på sommarens musikaliska möten. Detta är inte min musik - men så imponerad jag blev och så mycket nytt jag fick lära mig. Jag fick liksom lite nya öron - öron för ett annat slags musicerande än det klassiska.

Det fantastiska gänget i årets Så mycket bättre:
Olle Ljungström, Sylvia Vrethammar, Maja Ivarsson,
Pugh Rogefeldt, Linda Carlsson och Magnus Uggla.

Den klassiska musikens tolkningsbegrepp innebär ju inte att man förändrar själva materialet - man liksom silar det genom sitt eget "filter", utan att lägga till eller dra ifrån några toner. Ett preludium av Frédéric Chopin t.ex. kan ju låta väldigt olika beroende på vem som spelar - och det är oerhört spännande. När jag var tonåring brukade jag klä mig i svart och sätta mig vid pianot, tända stearinljus och spela smäktande så att tårarna rann (åtminstone på mig själv...) Samma stycke kunde spelas torrt och sakligt, men det var ändå samma toner och samma rytmer. Vilken rikedom och vilken inspirerande ovisshet - för ingen visste ju hur tonsättaren själv skulle ha spelat.

Frédéric Chopin - en daguerrotypie från hans sista levnadsår.
Han avled av tuberkulos i oktober 1849.

Men här kunde man förändra "Så mycket mer". Nytolkningarna gjorde att musiken ibland kunde byta tidsålder och nå nya generationer av lyssnare. En proggig 70-talslåt förvandlades till pop/house och en ganska skrikig punklåt blev en mjukt sensuell bossanova, en pianopoplåt blev till rivig rock.

Och så var det en låt som blev till en sorgmarsch med en delvis omskriven text som handlar om det ofattbara att vi alla ska dö och om att inte hinna eller våga ta farväl: Jag och min far. Just det som är så svårt att förstå, att någon som varit nära och betytt så mycket plötsligt inte längre finns. Den låten, skriven av Olle Ljungström men omtolkad av Magnus Uggla, kommer att bli en klassiker - det är jag helt övertygad om. Den kommer att spelas överallt, om och om igen, länge, länge, av ung och av gammal.

Magnus Uggla och Olle Ljungström.

Jag och min far förenar det högstämda allvaret i sorgen och det raka i insikten om allas vår förgänglighet med den varma kärleken som reser detta äreminne över en fars omsorger om sin son. En son som också blivit far och som därför kan se och förstå det villkorslösa. "Cirkeln är sluten".

I kvällens TV-program berättade Magnus Uggla att han fått en enorm respons på sin tolkning, Hans hemsida hade översvämmats av tack-meddelanden. Han var rörd och överraskad över att han hade rört vid så många hjärtan. Kanske beror detta på de rader i texten som berör något av det allra smärtsammaste med att förlora någon man älskar - att man inte vågar ta farväl. Att man inte vill förstå att det kan vara sista gången, att man inte vågar säga de där orden - innan det är för sent.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Evangelium enligt Spiderman

Min äldsta dotter julstädar sitt rum - äntligen. Lillasyster tittar på Spiderman medan jag julpyntar - det vill säga tar fram de två små tomtarna som jag ställer i trappfönstret, så att de kan övervaka hur vi springer upp och ner i trappan. Granen är klädd, de dammiga finglasen diskade och det är färska röda blommor i vaserna.

Röd gerbera på julbordet.

Nu ska jag ta en paus och titta lite på Spiderman, jag också. Peter Parker är en blyg och närsynt lite nördig kille som har det rätt jobbigt i livet. Han är inte så rik, och hans kärlek till den vackra grannflickan verkar vara ganska obesvarad. Hans snällhet och tillbakadragenhet gör det svårt att hävda sig i konkurrensen med de tuffa grabbarna och grannflickan verkar snarare se Peter som den omtänksamme vännen än som en presumtiv älskare. Så åker hans gymnasieklass på studiebesök till något slags biologiskt laboratorium, där Peter blir biten av en giftig spindel. Han blir sjuk, men när han repat sig, visar det sig att han fått övermänskliga krafter - spindelns DNA har trängt in i hans arvsmassa och han begåvas med spindelns enorma seghet, smidighet och snabbhet. Denna fysiska styrka i kombination med Peter Parkers etiska livsinställning och goda hjärta blir fullständigt oslagbar. Den ultimata hjälten är född. Dödsföraktande kastar han sig ut för att rädda människor i nöd.

Spiderman - alias Peter Parker - räddaren i nöden.

När Storasyster och Lillasyster var små och gick på dagis, var det maskerad ibland. Både barn och fröknar klädde ut sig, drack saft, åt bullar och dansade. Fröknarna var fjärilar eller hula-hula-dansöser, flickorna prinsessor eller Pippi och pojkarna var - alltid - Spiderman. Fulla av blodigt allvar i kampen mot det onda.

Varför är Spiderman så älskad? Vad är det som är så häftigt med honom? Bortsett från allt hoppande och flygande och klättrande? Bortsett från de rödblåa kläderna med spindelvävsmönster? Är det nördens revansch över översittarna? Eller är det att han i grund och botten är en alldeles vanlig människa, med tvivel, rädsla och stunder av uppgivenhet - och trots det, eller just därför, en hjälte? Jag tror att det är det senare. Glädjen över det goda hjärtats seger, det hjärta vi alla har.

Jag tror att Spiderman ska tolkas som en modern Messias. En räddare, en hjälte, en frälsare som ser dem som har det svårt och rycker ut för att rädda dem. En handlingens Messias. Jag tror att det är mycket ovanligt att de små pojkarna kommer till dagis-maskeraden utklädda till Jesus... Tänk vad fantastiskt om de gjorde det - undrar vad fröknarna skulle säga då? Skulle de skratta eller skulle de falla på knä?

Jesus Kristus
- lika stark som Spiderman?

Kanske är det dags för kyrkan att börja marknadsföra sitt evangelium lite mer i Spiderman-anda? Lite mer action i förkunnelsen om Jesu liv och gärningar? Jag är rädd att det börjar bli lite bråttom, om inte Jesus ska bli bortglömd i mediebruset. Precis som Spiderman drabbades han av tvivel, rädsla och stunder av uppgivenhet - som alla vi människor - men blev ändå en hjälte som gjorde så mycket mer än bara hängde på korset.

Hörde någonstans att väldigt många skolbarn på allvar tror att vi firar jul för att det är Kalle Ankas födelsedag...

God Jul!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner