Känslan av medeltid

Har varit bortrest några dagar och blev lurad på hotellet - de lovade internetuppkoppling, men den fungerade inte. Kris!! Därför har det inte blivit några inlägg på bloggen. Och det känns inte alls bra. Jag vill verkligen inte att mina läsare ska tro att jag slutat bry mig om dem och slutat leverera. Men nu är jag hemma igen i mitt lilla mini-arbetsrum (= en f.d. garderob), så nu blir det inlägg igen.

Trots internetproblemet var det trevligt i den västgötska staden Skara. På lördagen besökte vi en mycket liten kyrka som heter Våmb. Kyrkan var så liten att interiören inte var större än ett vardagsrum - vitkalkad och stram. I valvet framför altaret hänger Jesus på korset, lång och utmärglad. Inte alls den segrande himlakonungen med krona på huvudet, utan en person som verkligen ser ut att ha mycket ont där uppe på sitt kors, där han hängt i över tusen år.

Våmbs kyrka strax utanför Skövde.
Den lilla kyrkan ligger som ett lamadjur på Billingens sluttning.

Efter Våmb åkte vi vidare till den stora klosterkyrkan i Varnhem. Stor, mäktig och svindlande högt till tak. Och en helt otrolig akustik. Runt om den stora kyrkan bodde under tidig medeltid munkar från hela Europa i sina klostersalar. Ett litet kristet samhälle befolkat endast av män, mitt ute på den hedniska Västgötaslätten. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det kunde ha varit att leva där på den tiden. Ingen spelfilm kan nog någonsin skildra det mörker och den kyla som härskade. Den tystnad som rådde och den känsla av övergivenhet som måste ha drabbat med full styrka när människorna stod hjälplösa inför sjukdom, död och naturkatastrofer. Inte undra på att vidskepelsen var stor - skräcken inför allt okänt måste ha varit ännu större.

Jag skulle aldrig ha klarat att leva på medeltiden - det kände jag väldigt tydligt där jag idag satt i min bil och körde genom Sverige. Tänk om det gamla hednafolket skulle stå och se på oss sentida ättlingar som susar fram i våra bilar på E4. Skulle de avundas oss eller skulle de skaka på sina huvuden och tycka att vi rusar genom våra liv? Kanske står de där ute på slätten och ser på oss, fast vi inte kan se dem?

Eftersom jag är väldigt intresserad av musik, tänkte jag ta ett exempel på hur det kanske kunde ha låtit i den lilla, lilla Våmb om några munkar från Varnhem kom resande dit och sjöng lite för de bybor som kom till mässan. Prästen i Våmb berättade för oss att munkarma gjorde så ibland och då fick de sova över i en liten kammare uppe i tornet. Musik från tidig medeltid - över tusen år gammal. Entonig, ödslig - tycker jag. Blir nästan lite rädd. Den heter Magnushymnen och är skriven av norska munkar som bodde på de karga och vindpinade Orkneyöarna - säkert mycket, mycket ödsligare än Västgötaslätten...

 

 

 

 

 

 

© Åsa Adolfsson Wallner

Färger att älska

Kör bil och tänker. Har svängt av från E4 i Norrköping och kommit in på E22. Musiken strömmar ur högtalarna. Höstfärgerna glöder bland träden och när solens strålar träffar lövkronorna blir det nästan smärtsamt vackert mot det klargröna gräset och den nästan bländande blåa himlen. Bilen har dessutom panoramatak - så jag kan skönja det blåa ovanför mig också - och värmen från solen.

Höstens färger.

När mina flickor var små brukade de alltid fråga: Vilken är din älsklingsfärg, mamma? Menar ni färg att ha på sina kläder eller färg att titta på? frågade jag tillbaka. Nej - älsklingsfärg överhuvudtaget, svarade de. Jag svarade sanningsenligt att äggskalsvitt var vackrast - för jag tänkte ju på färgen hemma, på väggar och möbler. Eller gråbrunt eller grågrönt, som jag gillar på kläderna. Men Gud, vad tråkig du är! ropade flickorna. Det är ju dödtrista färger!

När Storasyster var liten skulle allt vara gult - solgult. Kläder, möbler, tavlor, blommor - allt. Hon var gul från topp till tå. Detta höll i sig i flera år. Hon kunde plocka famnar fulla med maskrosor och alla skulle de sättas i vaser hemma. Huset var fullt av gult, gult, gult. Ibland kunde hon av pur lycka bara köra ner hela ansiktet i jättebuketten och nästan smaka på de små solarna. Lillasyster hade en röd-orange period - också mångårig. Jag minns att hon som mycket liten grävde upp en orangeröd fibbla ute i skogen och planterade den vid brevlådan. Där står den ännu - pampig och röd, för att vara fibbla iallafall. Nu har Lillasyster sedan lite mer än ett år tillbaka varit helt uppslukad av caffelattebrunt - kläder, vägg, möbler, till och med nagellack.

Ett paradis för Storasyster och andra maskrosälskare.

När jag var mycket ung jobbade jag ett par år som lärare i svenska för invandrare. Det var ett kul arbete, men ibland var det svårt att väcka intresset. En del av eleverna mådde ganska dåligt, hade svårt att koncentrera sig och tyckte väl inte att svensk grammatik var jordens roligaste. Då brukade vi antingen diskutera älsklingsfärger eller horoskop - och då brukade alla vakna. En man som suttit som politisk fånge i Chile sa att han bara stod ut med svart - för det var en symbol för precis hur han kände sig; trycket över bröstet, de sömnlösa nätterna och sorgen över alla vänner han förlorat. En annan man, också chilenare, älskade rött - rött som revolutionens soluppgång och hjältarnas blod, brukade han säga. En ung kvinna som flytt från de svartklädda ayatollornas Iran, fastsurrad under en lastbil med sin lilla dotter i famnen, älskade mest av allt den vita färgen.

Vilken är min älsklingsfärg nu då? Blått som himlen eller grönt som gräset? Rött som hjältarnas blod och revolutionen eller orange som apelsinen? Jag tror jag väljer blått iallafall, till slut. Blått som oändliga himlar och luftlätta skyar. Tankens frihet att svinga sig upp, upp.

Blått.

Den sista strofen i Erik Lindegrens Ikaros, för mig är detta en dikt om just tankens nästan dödligt svindlande frihet och om den blåa färgen:

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm...
stiger mot en allt klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan verklighet född!

Fast ringblomme-orange
är också en älsklingsfärg...

Dags för Snickerboa - Behrang!

Ibland blir man nästan full i skratt av ilska. Det blev jag imorse när jag läste Dagens Nyheter. Ett helt uppslag med rubriken Tintin bannlyst på Kulturhuset. Tydligen har den nytillträdde bibliotekschefen på Kulturhuset, Behrang Miri, startat en stor utrensningsprocess på barn- och ungdomsavdelningen Tiotretton. Allt som har ett "homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll" måste bort från hyllorna. De anställda är nu i full gång med utrensningsarbetet. När de är klara med det arbetet, ska de fortsätta med vuxenlitteraturen också - här ska rensas i hyllorna! Och jag som tänkte söka en utlyst tjänst just där. Men jag tror jag avstår. Eller också ska jag söka - och motivera med att jag känner ett sådant oerhört starkt - för att inte säga trängande - behov att sätta tillbaka de homofobiska och utlänningsfientliga böckerna på hyllorna.

Inte längre lämplig??

Käre Behrang - vad tänker du på?? Har du insett hur oerhört mycket konst, musik och litteratur - och film och teater som måste bort? Om allt ska vara rumsrent, godkänt och trendkorrekt - vad blir kvar? Vet du vad: det du sysslar med har fina föregångare under Hitlertiden - en tid som jag förmodar att du ogillar, eller? Adolf och hans kompisar tyckte att det var viktigt att Konsten var "uppbygglig" - d.v.s. att den skulle ge goda och moraliska förebilder. Tavlor som inte föreställde friska och leende människor, böcker som inte handlade om positiva känslor, musik som inte var munter och harmonisk att lyssna på - allt det kallades för "entartet" och revs ner från väggar, ut från hyllor och brändes. Upphovsmännen flydde landet.

Behrang säger om barn- och ungdomslitteraturen att "...gestalterna ska kopplas till samtiden..." och därför är Pippi och Emil fina och viktiga att lyfta fram. Inte minst för att Behrang visst drar sig till minnes att han själv minsann var en liten Emil som barn - även om han aldrig behövde sitta i Snickerboa. Men nu, Behrang, nu är det nog dags att ta en liten tankepaus där iallafall. Kanske tälja en liten gubbe? Pippi och Emil skildrar väl förresten inte vår samtid - de är gestalter från ett gammalsverige som inte längre finns - ett landet Nostalgia som självklart är underbart att drömma sig bort till, när man sitter och tittar ut på betongväggarna i miljonprogramsområdena. Men - att drömma sig bort till Anderna, Tibet, Kina och Indien, till de stora haven och till kapten Haddocks slott i Bryssel, till och med till Månen, i sällskap med världens mest modige journalist - det får man inte.

Emil i Snickerboa. Kanske dags för Behrang att tälja lite också?

Nu hörde jag nyss på Rapport att Behrang fått slå till reträtt i sitt korståg. Folkstorm har utbrutit - alla vill ha Tintin kvar. Jag blir så glad! Så jätteglad! Vi älskar vår oförvägne journalist med hunden och hårtofsen - det är bara så. De nattståndna och mossiga åsikter som ibland passerar revy i albumen - så mycket bättre: då kan vi diskutera dem, fundera över dem, problematisera dem. Läs och prata! Är det inte just så man lär sig att skilja på vad som är rätt och fel? Den allra farligaste krämpan i vår nutid heter faktiskt historielöshet. Får vi inte tillgång till vår historia och kan skärskåda den kritiskt, då är läget kritiskt för patienten.

Seger! Kvar i hyllan!


 

Ludwig rockar fett

Om man skulle få i uppgift att demonstrera hur häftigt bra klassisk musik kan vara, hur klösig och häftig - vad skulle man spela då?

För några år sedan hamnade jag i en dispyt (liten och inte våldsam) med min äldsta dotters musiklärare. Eleverna fick sitta i musiksalen och titta på filmer om Eminem och Abba. Eller så fick de lyssna till Sveriges nationalhelgon Per Gessle och/eller sjunga om hönan Agda. Musikläraren struntade fullständigt i att nämna den klassiska musiken på lektionerna. Jag kände att jag blev lite arg och bestämde mig för att fråga honom. Varför kunde han inte låta klassen få höra lite riktigt klös av de verkligt tunga grabbarna? undrade jag. Han såg frågande på mig och undrade om jag menade Bob Dylan (för honom skulle han ta upp på vårterminen) eller kanske Beatles (det skulle komma redan före jul)? Nej, sa jag, jag menar inte dem. Jag menar Mozart, Bach, Stravinsky, Beethoven. Till exempel. Eller Schubert, Schönberg och de andra. Ja, du vet, de tunga grabbarna, sa jag. Men - det visste han tydligen inte, för han såg mest irriterad ut.

Jag tror att jag kan räkna ut varför han blev irriterad. Jag tror att han var rädd att eleverna skulle tycka att han var mossig och gammaldags. Han ville ju vara poppis och modern, visa att han minsann också hänger med, fast han är vuxen. Så alla i klassen fick göra en egen raplåt.

Tänker du inte spela något klassiskt alls då? undrade jag. Nej - det går inte, svarade han. Barnen kommer bara att tycka att det är skittråkigt. Här var det ingen idé att fortsätta resonemanget. Jag kände att öronen började bli röda i kanten, så jag drog mig tillbaka.

Häftig - eller hur? Ludwig van Beethoven.

Men - vem fan har sagt att klassisk musik måste vara tråkig?? Mossig?? Det är en stor, riktigt fet fördom. Visst kan klassisk musik vara trist och tjatig - både Mozart och Beethoven och grabbarna hade ju mindre bra dagar då de producerade "transportsträckor". Men - det har väl Dylan och Beatles och Gessle gjort också... Eller? Kesha, Britney och Michael är förresten heller inte alltid på topp.

Men - och här kommer en hälsning till musikläraren - lyssna här. Är detta tråkigt? Segt? Knappast...
Gustavo Dudamel dirigerar Göteborgssymfonikerna i första satsen i Beethovens Femte symfoni. (Förresten ledmotivet i filmen A Clockwork Orange - en riktig framtidsskräckis.)

© Åsa Adolfsson Wallner

Mitt dubbelliv Del II

(Texten som kommer här, är en fortsättning på ett tidigare blogginlägg - Mitt dubbelliv Del I.)

Vi som föll i varandras armar den där septemberdagen i Oskarshamnstrakten och bestämde oss för att kämpa för ett gemensamt liv - vi kom att bryta upp från våra respektive förhållanden under den följande hösten och vintern. På sensommaren 2009 gifte vi oss i en kyrka på Öland. Det var stor fest och en av de allra underbaraste dagarna i mitt liv. Dagen är som glittrande solljus och grönska och sensommarblommor och en liten skärpa av disig höstdoft i mitt minne.

Sensommarblommor och en liten skärpa
av disig höstdoft.

Men hur skulle vi bygga vårt nya, gemensamma liv? Jag från Stockholm och han från södra Öland? Vem skulle ge upp sitt? Vem skulle flytta? Eller kunde vi finna något slags kompromiss - där ingen av oss skulle behöva släppa taget alltför mycket?

Mina båda döttrar ville inte flytta från stan - och jag förstår dem verkligen. Det är alltid barnen som får ta de praktiska konsekvenserna när föräldrarna delar på sig. Det är alltid barnen som blir bollade mellan de vuxnas nya liv. Det är barnen som får packa sina väskor och rycka upp sina rötter. Jag ville inte ha det så. Det är så dålig respekt gentemot barn, att alltid tro att det är de som ska anpassa sig när de vuxna strular. Nu får flickorna bo kvar i sina gamla rum i sitt gamla hus, de har sina gamla kompisar kvar och går i sina gamla skolor. Tack vare att min ex-make gått med på att vi alternerar i huset, fungerar det. Och det är härligt att se hur bra barnen mår - trots den stora smäll som en skilsmässa ändå innebär.

Min make har sitt arbete nere i Kalmar - att flytta till huvudstaden och byta jobb på äldre dagar vore inte så lätt. Han är född och uppvuxen på östra Ölands landsbygd och tycker om att gå ut och snickra eller jobba i trädgården när han kommer hem från jobbet på eftermiddagarna. Skulle han inte få göra det, skulle han känna sig vilsen och onyttig - det är jag ganska säker på - kanske till och med hemlös. Hans rötter är också viktiga, lika viktiga som flickornas.

Rötterna är viktiga för att trädet ska stå stadigt.

Och jag då? Ja, man lär ju känna sig själv ganska bra när man lever i en tillvaro utan rutin och yttre trygghet. Jag reser upp och ner med min underbara röda bil - och har nu i flera år försökt att finna ett jobb som går att kombinera med detta resande-liv. Men, i takt med att det tydligen inte finns sådana jobb - åtminstone har jag inte hittat dem - så har jag måst tänka väldigt djupt. Vem är jag? Vad vill jag? Mina flickor säger att de är storstadstjejer. Det är nog jag också. Fast vi bor i radhus i Vällingby och har en liten trädgård, är jag nog en "asfaltbrutta", trots allt. Och jag som trodde att land eller stad inte spelade någon roll för mig - det gör det. Jag gillar det höga tempot i storstaden, bullret, trafiken och det ständiga tjattret på tunnelbanan - jag känner mig trygg då. Och jag gillar verkligen det mångkulturella i mitt Vällingby. Alla hudfärger, nationaliteter och språk - det är härligt att få vara en del av det.

Stockholm by night - väldigt vackert...

...Öland by night - också väldigt vackert. Måste man välja?

Men hur ska vi få ihop våra liv - min make och jag? Vi kämpar och vi reser - upp och ner, båda två. Att mötas är sprudlande härligt och underbart, största tänkbara lycka. Att skiljas är tungt och mörkt och plötsligt väldigt ensamt. Skriande kontraster. Så än så länge har vi inte nått vårt mål - att få leva tillsammans alltid. Kampen fortsätter - resan likaså.

Jag tror att det var Karin Boye som skrev så här i en dikt: Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Fan tro't, säger jag...




© Åsa Adolfsson Wallner

Hamlet eller Charlie?

Igår jämförde jag Romeo och Julia med Two and a Half Men... Många av mina gamla kompisar från litteraturvetar-tiden skulle bli fullständigt galna och tycka att jag är grymt oseriös och vulgär. Men vadå? Det är ju teater båda två. Och bra teater. Vad är det som skiljer dem åt? Bortsett från de burkade skratten då? Förresten: jag kom på en häftig grej nu när jag skriver det här. De där skratten som ackompanjerar alla supersnabba one-liners - vad är det, om inte en modern form av kören i det gamla antika dramat!? (Kören är en grupp som hela tiden ger ett slags kommentarer till vad som sker på scenen.) Allt har en historia när man verkligen tänker efter.

Kören - antikens svar på "skratt på burk"?

Själv tror jag att det är tempot som skiljer och i viss mån formatet. Ett drama av Shakespeare är ju flera timmar långt, ett avsnitt av en amerikansk sit-com är en halvtimme eller en timme - och med avbrott för reklam. Tittarna lär sig sakta men säkert att anpassa sin koncentration till dessa tidsintervaller. På Dramaten är det inga reklampauser och jag tror ärligt talat att det finns de som längtar efter det. Jag tror faktiskt att tittandet på de kommersiella TV-kanalerna påverkar vår perception och koncentrationsförmåga mycket mer än vi inser. Jag märker det tydligt på mig själv också. I början kunde jag bli oerhört irriterad när reklamen kom in och bröt mitt i ett skeende - men nu har jag vant mig, dessvärre. Man nästan förbereder sig - känner när det börjar bli dags för reklamavbrott - och då blir koncentrationen på något sätt ytligare. Samma sak är det nog med musik - mina döttrar blir lite otåliga om ett musikstycke är för långt. Det är ju inte så konstigt - alla låtar är ju mellan tre och fyra minuter. Sällan längre. När jag berättar för dem hur jag kunde sitta på Operan och lyssna på fem timmar långa Wagneroperor, tror de antingen att jag skojar eller att jag är spritt språngande galen.

William Shakespeare. Så här...

... eller så här?

Sedan tror jag att det handlar om längden på replikerna. Replikerna i Hamlet är ofta långa och litterära, fulla av blommiga ord och filosofiska tankar. Visst har Shakespeare en massa humor - men den hittar inte riktigt fram i vår tid, där tiden tycks vara knapp och tålamodet kort. Replikerna i Two and a Half Men däremot är korta, snärtiga och effektiva. Backen upp till poängen är kort och brant. Hos Shakespeare är uppförsbacken lång och lätt lutande och när man kommit upp på krönet har det gått lång tid och mycket energi till att hålla uppmärksamheten levande.

Vem är bäst - Charlie eller Hamlet? Det går nog inte att avgöra. Men - jag tror inte att Charlie kommer att vara lika känd om fyrahundra år som den tragiske prinsen från Danmark. Fast man vet ju aldrig...





© Åsa Adolfsson Wallner

Kultur och skratt på burk

Jag får ofta höra att KULTUR - det är något tråkigt, segt och jobbigt. Och mossigt. Framförallt tycker mina båda döttrar det. Långa, tråkiga teaterföreställningar med folk som mumlar och gestikulerar och stolpar fram och tillbaka på en ödslig scen. Eller jättetjocka böcker med en massa text - 600 sidor som lika gärna hade kunnat komprimeras till 25. Eller operaföreställningar med ylande tanter och joddlande gubbar i konstiga kostymer.

Förra året skulle min äldsta flicka få se Romeo och Julia på Dramaten med skolan. Jag var eld och lågor. Det är ju en underbar historia - passionerad kärlek, romantik och ond, bråd död - hemskt nog helt i onödan. Stor tragik alltså, så jag skickade med henne lite pappersnäsdukar. På kvällen skulle jag hämta henne vid tunnelbanan och hade väntat mig en rödgråten flicka. Men, så var inte fallet. Tvärtom - hon var arg. "Urtrist och tjatigt och mossigt!" löd domen. "Dösegt!" När vi kom hem dundrade TV:n igång med Two and a Half Men. Rappa repliker, grymma skämt, sexanspelningar. "Det här är kul!" konstaterar dottern nöjt i soffan och jämför med gamle Shakespeare - en tråkig gammal gubbe. (Fast han var ju inte gammal när han skrev pjäsen...)

Romeo och Julia...

... eller Two and a Half Men? Teater båda, men vari ligger skillnaden?

Jag har mina käpphästar och till dem hör just att det är viktigt att läsa böcker och uppleva musik och bra filmer. I julklapp gav jag min yngsta dotter filmen Gökboet av Milos Forman. En superfilm, tycker jag. Effektivt berättad, viktigt budskap och oerhört bra spelad. "Måste vi kolla klart just nu? Kan vi inte ta resten imorgon?" gäspar Lillasyster. Vad är detta? Har utvecklingen gått ifrån det som min generation kallar för kultur? Är den nya generationen för otålig för att orka sätta sig in i Madame Bovarys trista äktenskap? Anna Kareninas hemska öde? Raskolnikovs samvetskval? Har man helt enkelt inte tid i allt bruset från TV-apparater, plonkandet från mobiler och det öronbedövande skramlet från reklam, reklam, reklam?

Återkommer i detta viktiga ämne. Måste bara söka ett jobb till ikväll.

En tanke till bara: de där skratten "på burk" som ackompanjerar alla lustigheter i amerikanska sit-coms - hur påverkar de oss? De kanske skulle ha burkade skratt på Dramaten också? Det kanske skulle höja temperaturen några grader iallfall...
(Jag skojar förstås.)