Livet i Landet Lagom

Jag gillar inte ordstäv och så kallade "klokord". Allra sämst tycker jag om dem som är broderade och inte går att sudda ut. Sådana visdomsord i koncentrat begränsar tanken och hindrar oss från att reflektera fritt. I vårt land finns massor av ordstäv - jag undrar om detta kan ha bidragit till vår nästan absurda "lagom-fixering"? Tack och lov tror jag att yngre människor inte längre känner till dem, men verkningarna av dem lever vidare - i generationer. Här kommer några exempel:

"Man ska inte gå över ån efter vatten"
Vad menas med det egentligen? Att man inte ska anstränga sig för mycket för att uppnå det man strävar efter? Bättre att ta det försiktigt och inte sikta för högt, för då riskerar Jante-luckan att smälla igen, rakt i ansiktet.

Eller:

"Bättre en fågel i handen än tio i skogen"
Vad fan? Resultat: man vågar inte förändra något av skräck för att förlora det man har. Bättre att stanna kvar på ett tråkigt jobb, än att gå vidare. Man vet ju aldrig... Och bättre att stanna kvar i äktenskapet som blivit till rutin och slentrian. Man vet vad man har - men vet inte vad man får. Inte undra på att så många lever sina liv i soffan, tittandes på andra, fiktiva, liv i TV-rutan. (Gör jag också ibland, förstås. Det är ju lite kul ändå.)

Och så:

"Hälsan tiger still"
Tolkning: man ska inte tala om att man är lycklig eller mår bra. Det är det ingen som är intresserad av att veta, sådant får man hålla för sig själv. Man ska inte förhäva sig. Frågan är bara om det är tillåtet att prata om sitt illabefinnande? Det är det säkert inte. Bara om man mår "lagom" dåligt.

Fin nytolkning...

... ännu finare nytolkning.

Jag har en liten historia om "Hälsan tiger still" - den handlar om den kulturkrock som kan uppstå när man som jag lever dubbelliv, mellan stad och land. Det finns stora skillnader, och då menar jag inte hur tätt man bor eller hur kommunikationerna fungerar. Jag menar de skillnader som inte syns. Min make och jag skulle förlova oss. Efter den långa kampen var vi lyckliga och stolta när vi gick till guldsmedsaffären för att köpa ringar. De glittrade så vackert på våra fingrar och våra hjärtan nästan svämmade över. Eftersom detta händer i mitt andra hem - på Öland - träffar vi så hans släkt och vänner. Vi viftar med våra ringfingrar, gestikulerar säkert ovanligt mycket. Men - ingen säger något. Ingen säger grattis. Ingen frågar om vi förlovat oss. Det är tystnad. Och jag blir ledsen och börjar undra, om folk kanske misstycker till förlovningen. Efter några veckors kompakt tystnad kan jag inte hålla mig längre, utan frågar min fästman. Han blir överraskad och förvånad. Men det är så det brukar vara här, om det inte är något fel, säger han. Man brukar inte säga någonting - om det är bra, eftersom "Hälsan tiger still". Mossigt, tycker jag. Bronsålder...

Men gammalt behöver inte vara mossigt. Gamle pappa Bach kan verkligen "rocka fett". Här kommer halvgammalt klös - Glenn Millers In the Mood. Missa inte trombon-kastandet på slutet.

Jag har en dröm

Nu när jag precis ska släcka ner min dator, kommer jag på att jag vill skriva om något som verkligen är viktigt. Det är inte kul att läsa om det - men jag vill skriva ändå... I mitt allra första blogginlägg skrev jag att jag har ett stort engagemang för att de äldre ska kunna få samtalsstöd - de som behöver och vill, alltså. Åldrandet är sjävklart inte problematiskt för alla. Men för tillräckligt många är det faktiskt det: ensamhet, krämpor, förluster, att inte bli lyssnad på, inte bli respekterad, inte bli betraktad som viktig. Den omhuldade schablonbilden av en bullbakande mormor ter sig ibland ganska avlägsen. Självmord är tyvärr en vanlig dödsorsak bland äldre, särskilt bland äldre män. Det är chockerande och mycket, mycket tragiskt. Det värsta är att de äldre männen lyckas med att ta sina liv också - det tyder på att självmordet inte bara handlar om ett rop på hjälp, utan om en verklig önskan om att få avsluta livet. Och vad är livet värt om det bara består av att sitta ensam och vänta på en matlåda med smaklös mat, vänta på att också denna dagen äntligen skall vara till ända, vänta på att någon från hemtjänsten kanske kommer förbi en liten stund. Sedan tystnad. Vill någon ha det så på äldre dagar? Jag tror inte det!

En schablon?

Därför har jag en dröm. Jag skulle vilja öppna en liten mottagning dit äldre som behöver prata kunde komma. Helt opretentiöst. Här skulle man kunna dryfta det som tynger en, bli sedd, bli lyssnad på, bli mött med respekt. Det vill jag kämpa för! Återkommer till detta snart igen i min blogg.

Avslutar bloggdagen med en bild jag tog i radhusträdgården imorse. Pioner. Strindberg gillade också pioner. Så här börjar en dikt som heter Åskregn:

Det var i peonernas tid
Och jasminernas.
Hon satt vid mitt bord och var blid;
Det var blommornas skuld och vinernas.
Vi blandade tanke och blick.
Och ordet det kom och det gick,
Ett nät omkring oss det väfde:
Vi voro ett, och vi lefde
hvarandras lif som vårt eget.

Pioner i Vällingby

Family Guy och Bolibompa

Mina döttrar har sommarlov. De är uppe länge på kvällarna - storasyster är ute och promenerar med sin bästa kompis och lillasyster, vars bästis är bortrest, bloggar (precis som jag). På morgnarna sover de som stockar och vaknar sent. Då sätter de sig i soffan och "kollar TV" och nu är det inte Bolibompa som gäller. Nu är det Simpsons och Family Guy. Fanns det en antydan till pedagogiska pekpinnar i barnprogrammen, då har de förvandlats till något helt annat här... I Family Guy sprutar sarkasmerna och elakheterna och de ofta ganska perversa sexanspelningarna står som spön i backen. I början förfasade jag mig och funderade allvarligt på att åtminstone försöka hindra lillasyster från att titta. Men - så började jag titta själv istället. Och vad händer? Nu tycker jag också att det är kul... Har jag blivit avtrubbad?

Family Guy handlar om familjen Griffin. Pappa Peter, en självgod tjockis som alltid följer sina lägsta impulser i alla lägen. Hustrun Lois, en överklasstjej som "gift ner sig", fogar sig så gott hon kan, men ballar ur ibland hon också. Inte så konstigt, med tanke på att livet med en ständigt lika avtrubbad impulsstyrd fett-bjässe måste vara tröstlöst hemskt. Men - jag tror faktiskt att de älskar varandra, trots allt. Äldste sonen Chris, som är en kopia av sin far, fast betydligt trögare, misslyckas med allt han tar sig för. Dottern Meg är nörden som hela familjen mobbar och bebin Stewie - som pratar oupphörligt och med snorkig brittisk accent - är en sadistisk liten djävul utan tillstymmelse till varmare känslor. Den minst störda medlemmen av familjen är den halvalkoholiserade, talande hunden Brian.

Familjen Griffin - den ultimata katastrofen, alla familjeterapeuters fasa

Vad lär man sig av detta? Att man ska vara tacksam för att man åtminstone inte har det som familjen Griffin? Att ingenting är heligt och att absolut ingenting behöver tas på allvar? Att allt kan drivas med? Att allt, precis allt, går att köpa för pengar? Egentligen är både Simpsons och Family Guy gnistrande intelligent satir som med sylvassa vapen punkterar den amerikanska drömmen om rikedom och berömmelse. Men - hur mycket av det landar hos de små tittarna som nyss zappat över från Bolibompa?

Ångestskriet i vår tid?

För gammal...

Jag söker jobb i flera timmar varje dag, men jag får inte något napp. För dyra pengar har jag hyrt en coach som har försökt att hjälpa mig - men ännu så länge har det inte lyckats. Jag har en toppenbra utbildning - litteraturanalytiker, redaktör, språkvetare och på äldre dagar utbildad till steg 1-psykoterapeut. Jag bytte bransch för att jag ville göra något annat än att "kulturarbeta". Och så har jag en grundmurad tilltro till samtalets läkande kraft. Det funkar!! MEN - tydligen är jag för gammal. Jämför med Stagnelius som var "för ful för ett fuck". Jag är "too old for a job". Och så är det ju det här med långpendlandet också förstås. Men detta är ju inte klokt! Jag älskar att jobba. Jag vill inget hellre. Och jag vill jobba länge, länge än. Mycket längre än till 65. (Inte för att jag vill flirta med Reinfeldt...)

Sokrates - tveklöst too old for a job...

Förra året hade jag ett toppenkul jobb vid ett studieförbund i Kalmar, ett jobb som gick att kombinera med mitt resande. Jag undervisade små grupper i terapeutiskt skrivande. Och vilka författare de visade sig vara! En kvinna hade pärmar fulla med berättelser från barndom och ungdomsliv - fantastiska berättelser! Skrivna på ett språk som doftade och blommade, så rika på bilder att man såg allt framför sig när man läste. En annan kvinna skrev på en bok om sin väg ut ur en lång psykossjukdom - ett skakande dokument om hur en människa får kämpa alldeles ensam i vårt "trygga" samhälle. Till boken målade hon en omslagsakvarell som skulle kunna platsa på Nationalmuseum. Men pengarna tog slut (ändå var min lön förfärande låg) och kurserna lades ner. Och författarna skingrades väl för vinden. Känns inte alls bra! Inte alls! Jag hade velat leda dem i mål. Tänk, vilken seger för dem att hålla sin bok i handen. De hade verkligen något att berätta - vilket man inte kan säga om en del andra, väsentligt kändare, skribenter...

Min coach, som jobbar med äldre klienter - och då menar han 40+ - säger att erfarenhet inte är gångbart nu för tiden. Men hur ska då utvecklingen kunna gå framåt om ingen vill ta till vara den kunskap som redan finns? Ska man uppfinna hjulet på nytt varje gång, eller? Tala om resursslöseri.

Också för gammal - pappa Freud.

Charlie Sheen var bättre!

Strax dags att stänga bloggen för idag. Har idag varit ute vid Kina slott och fotograferat min 12-åriga dotter för hennes blogg - det är hon som har lärt mig hur man gör när man bloggar. I bilen pratade vi om ett TV-program vi brukar titta på: Two and a Half Men. Tidigare spelades ju den ena huvudrollen av Charlie Sheen, men nu har han blivit sparkad och ersatt av Ashton Kutcher. Tyvärr. Serien förlorade sin lyskraft och suveräna språkhumor när Charlie försvann. Rollen Charlie Harper är en ganska lyckosam jingle-makare som bor i ett strandhus i Malibu tillsammans med sin yngre bror och dennes tjocke och ganska korkade son. Bröderna har ett ojämlikt förhållande (storebror hunsar ständigt sin lillebror kiropraktorn) och en fullständigt katastrofal relation till modern - en mansslukande, narcissistisk golddigger i 70-årsåldern. Men det är oerhört roligt och ofta ett hisnande bra manus.

Klanen Harper i TV-soffan

Jag undrar vad Strindberg skulle tyckt om detta? Hade han förstått att uppskatta rytmen och timingen i dialogen? Eller hade han tyckt att det var vulgärt? Jag minns att Ingmar Bergman lär ha varit väldigt förtjust i TV-serien Dallas, han ville inte missa ett enda avsnitt. Lite förvånande med tanke på att han själv var nästan absurt seriös och ödesmättad i sina egna filmer. Visst är det spännande att fundera över det här med hur tidens gång påverkar vår uppfattningsförmåga och vår smak. Vad hade Mozart tyckt om Miles Davis? Vad hade Chaplin tyckt om Mr Bean? Och vad hade gamle Bach tyckt om Rolling Stones?

Mitt dubbelliv - del I

Sommaren 2007 – på familjens semester på Öland – mötte jag mitt livs kärlek. Jag gick in i en liten hantverksbod för att köpa kola till barnen, och vacklade ut, slagen av blixten. 48 år gammal, gift sedan länge, mamma till två ganska små barn, drabbades jag av kärlek. Jag hade varit inne i den lilla boden många gånger under tidigare år och mindes mycket väl mannen därinne, men vad som hände den här gången går inte att förklara. Det underbara ödet ville, att även mannen i boden kände samma sak.

Mörbylångadalen

Efter några veckor vågade jag mig på att skicka ett första mail – och fick svar efter bara någon timme. Så kom det sig att kärleken bara växte och växte i de mailbrev vi skickade till varandra. Och spänningen och längtan. Det visade sig att vi talade samma språk, på alla nivåer. Efter lite mer än en månad möttes vi för första gången på ett litet gästgiveri i Oskarshamnstrakten. Vi föll i varandras armar. Vi hade hittat hem, båda två. Den dagen bestämde vi oss för att vi ville arbeta för ett gemensamt liv i framtiden. Vi levde båda i förhållanden. Och att bryta upp gör ont – för båda parter. Att drabba någon med budskapet att man inte längre vill leva med den, är oerhört grymt. Värre än värst, tror jag faktiskt. Kanske till och med värre än att dö.

Jag minns att jag sökte kraft i musiken, när det var som mest smärtsamt. Min ex-man blev totalt tillintetgjord och jag tyckte det vara fasansfullt att se hur han led när insikten drabbade honom med full kraft – vårt liv tillsammans var oåterkalleligen slut. På detta tidiga stadium visste barnen ännu ingenting. Hans sorg var så mäktig att den drabbade även mig och för att på något sätt ändå få energi, började jag lyssna på rock, inte klassiskt som jag annars alltid lyssnar på. Jag tror att aggressiviteten i rocken gav mig kraft att fortsätta kämpa och kraft att faktiskt kunna glömma hans lidande och ge mig hän åt kärleken, de få gånger vi kunde mötas. Och också kraft faktiskt att inte förlamas av samvetskval efter att ha krossat ett hjärta.

To be continued...

Yes: Owner of a Lonely Heart

Varför bara män?

Jag tänker på en sak, nu när jag strax ska släcka ner min dator: jag har bara bloggat om män som skapar. Hur kommer det sig? Är det bara män som kan vara så där riktigt gränsöverskridande i sitt skapande? Är det bara män som ger sig ut på de riktigt djupa vattnen? Ibland tror jag faktiskt att det är så. Eller är jag bara inskränkt och har fördomar? Handlar det om att kvinnor har för mycket självkritik och av det skälet inte får "arslet ur"? Hinner de inte med på grund av alla "måsten"? Eller handlar det om att männens hjärnor helt enkelt är häftigare? När jag pluggade litteraturvetenskap på 80-talet, blev jag mobbad av mina kvinnliga studiekamrater för att jag inte skrev om kvinnliga författare i mina uppsatser. Men jag tyckte ju inte att Selma Lagerlöf , Moa Martinsson och gänget var bra... När jag nu kollar i mina bokhyllor är det samma sak, nästan bara män. Men det är inget jag sörjer över - de är ju bra. Och så blir jag arg när jag hör folk säga att Strindberg hatade kvinnor. Klart han inte gjorde! Han älskade kvinnor och kunde verkligen leva sig in det kvinnliga psyket. Och vilken stilist han är! Snacka om klös! August blir aldrig omodern.

August