En modig kvinna

Vad är lycka egentligen? Är det att livets komplicerade ekvation går ihop till slut? Eller är det något annat? Ögonblick av närvaro? Av samhörighet?

Lycka till höger.
Vad finns till vänster?

Åsa Beckman skriver i fredagens DN om Stig Björkmans film om Ingrid Bergman som just haft premiär - Jag är Ingrid. Beckman blir rörd till tårar, skakad av insikten hur svårt - för att inte säga omöjligt - det är för en kvinna att välja mellan barn och karriär. Vad ska man offra? Vad förmår man offra? Hur mycket måste man ge upp? Och varför måste man välja? Och om man väljer, dömer man sig till evig sorg då? Hon avslutar sin text med följande ord: "Så vi ska verkligen hylla Ingrid Bergman detta jubileumsår. Hon är en feministisk ikon. Men inte för att hon fick ihop livet, utan för att hon inte fick det."

Ingrid Bergman (1915-1982).

När eftertexterna rullar, frågar ett par damer som suttit bakom Beckman:"Var hon någonsin lycklig??" Ja, var hon lycklig? frågar sig också Åsa Beckman. Ingrid Bergman var en modig kvinna. Hon valde skapandet, även om det innebar stora personliga uppoffringar - inte bara för henne själv utan också för barn och män. Hon lämnade sin förste make och en endast några månader gammal dotter för att filma i USA. Familjen kom efter senare, men efter tio år lämnade hon dem för den nya kärleken: den italienske regissören Roberto Rossellini. Med honom fick hon tre barn. Men Hollywood vände henne ryggen. Kvinnor som lämnar man och barn passade inte in i den konservativa stjärn-rollen. Trots detta fortsatte Ingrid oförtrutet sitt arbete, på scenen och framför filmkameran. Många resor, många uppbrott, många avsked och säkert väldigt mycket längtan.

Roberto Rossellini och Ingrid Bergman.

I veckan som gick skulle Ingrid Bergman fyllt 100 år. För att hylla henne visade SVT filmen Stromboli från 1949 - just den film som ledde till uppbrottet från den förste maken och det omskrivna förhållandet med Rossellini. Här gestaltar Ingrid Bergman den litauiska kvinnan Karin som efter kriget gift sig med en fiskare från vulkanön Stromboli. Paret möttes i ett interneringsläger och äktenskapet är biljetten till frihet för dem båda. Men ön Stromboli är inte det paradis som mannen förespeglat sin nyblivna hustru. Ön är ogästvänlig, karg och mörk. Mullret och röken från vulkanen är ett ständigt hot och de fåtaliga invånarna är misstänksamma och strängt religiösa på ett nästan medeltida sätt.

Öns kvinnor ser med skepsis
på den nyanlända Karin.

Karin blir utfrusen och betraktad med största skepsis - särskilt av öns svartklädda och tystlåtna kvinnor. Ingen tycks vilja veta av henne - hon anses inte vara tillräckligt ödmjuk och underdånig, inte ens maken kan skydda henne. I förtvivlan försöker hon slutligen ge sig av och tvingas då klättra över ön, förbi vulkanens rykande krater. Men strapatsen blir henne övermäktig och hon avlider högst uppe på vulkanens rand, utmattad och svårt påverkad av röken från kratern. Hon ropar gång på gång: "Jag är rädd!!"

Den sista vandringen uppför vulkanen.

Den sista natten ligger hon stilla på bergets topp och blickar upp mot stjärnhimlen. I en Hollywood-film skulle detta vara en scen full av hopp och förtröstan, med blinkande stjärnor som symbolen för den allseende Guden. Men så inte i Rossellinis film. Stjärnorna är kalla och oändligt avlägsna där de lyser ner på den ensamma kvinnan på bergets topp och gör henne så mikroskopiskt liten. Så ödsligt kan det vara att vara människa. Och där lämnar kameran. Vi får inte veta hur det går för Karin. Men man kan väl ana att det inte handlar om någon Happy End.

Jag kan förstå att Ingrid Bergman längtade bort från det parfymerade och förljugna Hollywood. Att få möjlighet att gestalta en annan sorts människa i ett annat slags liv, måste ha varit oändligt lockande för en så stor konstnär. Men priset blev högt och valen svåra. Hon fick kanske inte ihop livet. Men hon fick något annat.


Copyright: Åsa Adolfssopn Wallner

Om resenärer

Många resor blev det...

Det finns många slags resenärer. Det finns de som reser långt - till Thailand och Sydafrika - och är borta länge. Det finns de som åker till New York eller Paris över en helg och det finns de som reser till sin stuga fem mil bort. Så finns det de som reser endast i fantasin och då kan man komma hur långt som helst - i både tid och rum. När man läser serieböckerna om den hjältemodige journalisten Tintin får man ett intryck av att författaren/tecknaren Hergé (Georges Rémi) måste ha varit oerhört berest. Hur kunde han annars så detaljerat och inkännande teckna de peruanska Anderna, Tibet, Egypten och Kina? Gryningsjuset över de snötäckta bergstopparna, den glödheta ökensanden, det kalla neonljuset som speglas i regnvåt asfalt? Byggnader, träd, berg, djur och människor - allt har en så stark verklighetsprägel att man tror att det måste vara självupplevt.

Tintin på väg mot den svarta ön.

Men i själva verket reste Hergé inte alls. Han satt i sin studio och kopierade resehandböcker och resebyråbroschyrer. Längtade han bort till alla dessa platser? Eller var han i själva verket nöjd med att resa i fantasin? Lät han kanske sitt tecknade alter ego resa dit han själv inte vågade?

Hergé (Georges Rémi) i sin studio.

Så finns det ett annat slags resenär också, den som gör den s.k. klassresan. Den gängse bilden av klassresenären är personen som bryter upp från sin fattiga bakgrund, mot alla odds utbildar sig, arbetar sig uppåt till framgång och till en position som ursprungsfamiljen inte ens kunnat drömma om. Exemplen är många och beundransvärda. I kraft av styrka, envishet och framåtanda går resan framåt och uppåt, från mörker till ljus, från hunger till mättnad. Men finns det inte en risk att något av bagaget inte kommer med på resan? Att någon av de många väskorna blir kvar på stationen?

Väskan blev kvar.

Jag brukar ju ofta skriva om min ungdoms stora idol - Gustav Mahler. Han som nog kan sägas ha tänjt gränserna för tonaliteten mer än någon annan komponist. Mahler blev exempellöst framgångsrik, både i kraft av sin enorma begåvning och originalitet, men också i kraft av en stor portion envis revanschlusta. Han var en fullfjädrad karriärstrateg. Parallellt med sina tonsatta djupdykningar i de mörkaste skrymslena i sitt inre, dirigerade han den ena bejublade operauppsättningen efter den andra - först på olika mindre operahus för att till sist bli operachef för Wien-operan.

Demondirigenten Mahler.
Samtida karikatyr

Kunde en musiker komma längre? Knappast. I 40-årsåldern gifte sig Mahler med en nästan tjugo år yngre kvinna som tillhörde den wienska konstnärs-societeten. Det blev middagar, baler och tillställningar. Och med det kom kraven på att uppföra sig, att passa in bland de konverserande herrarna och damerna från salongerna. Mahler fick det jobbigt. Det hände att han kände sig så utanför konversationen, att han lämnade bordet för att istället äta ett äpple i köket.

Gustav Mahler 6 år hos fotografen.

Troligen kände han sig inte hemma i de parfymerade salongerna, uppvuxen som han var på landsbygden, son till en alkoholiserad spritförsäljare och hans kuvade hustru. Hemmet var fattigt och många av hans syskon avled i späd ålder. Det måste ha varit hjärtskärande minnen och den totala motsatsen till livet i salongerna. Kanske är det just de minnena som skapar de enorma kontrasterna i Mahlers tonspråk? Glittrande kristallkronor mot en bakgrund av mörkaste fattigdom och sorg?

Här kommer tredje satsen i hans ofullbordade tionde symfoni: Purgatorio (Skärselden). Ekon från barndomens mörker.

PS Man kan naturligtvis resa åt det andra hållet också - men det får bli ett annat blogginlägg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Madame Bovary - c'est moi!" Norman Bates än en gång

Gustave Flaubert
- den verkliga Madame Bovary.

"Madame Bovary - c'est moi!", utropade Gustave Flaubert när han fick frågan om vem som egentligen stod som förebild för hans berömda romanfigur. "Det är ju jag!" Den totala identifikationen i sin skapelse. I dagarna har det utkommit en bok med titeln Monster i garderoben. Boken handlar om Anthony Perkins - mannen som axlade rollen som den psykotiske motellinnehavaren Norman Bates i Hitchcocks berömda skräckfilm Psycho. Han som förvarade sin mammas uppstoppade lik i källaren och iklädd mammans kläder knivdödade kvinnor som upplevdes som förföriska och attraktiva.

Norman Bates /Anthony Perkins.

Recensenten Jan Holmberg är inte nådig i dagens DN: författaren Johan Hilton identifierar sig alldeles för mycket med objektet för sin bok. Han dyrkar Anthony Perkins, älskar honom, ser honom som en förebild, en idol. Distanslöst kallar han honom "Tony" och tycks nästan ha en personlig relation till sitt objekt. Är man så distanslöst beundrande, borde man inte skriva någon biografi, mullrar recensenten. Jag kan förstå kritiken: hur kul är det att lyssna till en oändlig hyllningssång? Det blir bara bländande ljus - och inga reliefskapande skuggeffekter. Nyanser är alltid mycket mer spännande än entydighet. Och naturligtvis mycket närmare den så kallade verkligheten.

Författaren Johan Hilton.
Anthony Perkins - that's me!!

Men ämnet är djupt intressant. Vem var mannen med det plågade ansiktet och de skrämt stirrande ögonen? Han som med vesslesnabb inlevelse kunde porträttera en psykotisk mördare som styrs av sitt undermedvetna? Utan Perkins, ingen Psycho. Visst är Hitchcock en briljant regissör - men utan Perkins oskuldsfulla demoni hade filmen aldrig blivit en av filmhistoriens yppersta.

I det sena 50-talets USA var skräcken för avvikande stor - kommunister, homosexuella och andra s.k. "subversiva" personer skulle lockas fram ur sina dunkla gömställen och ställas till svars. Accepterade de att "byta sida" kunde de kanske möjligen tolereras, men vägrade de, då var domen sträng och straffet hårt: utfrysning och avstängning. McCarthy-eran är en mörk fläck i nutidshistorien. I kölvattnet av denna upprensnings-nit florerade även psykoanalytiska idéer om att bota homosexualitet som då ansågs vara ett psykiskt sjukdomstillstånd. Men med den rätta sortens terapi kunde sjukdomen botas och de sjuka återbördas till de friskas skara - gifta sig och skaffa barn som alla andra fullvärdiga amerikanska medborgare. Orsakerna till den psykiska avvikelsen ansågs ligga i hur modern agerat under sonens uppväxt (här handlade det bara om manlig homosexualitet). En dominant mamma som i frånvaron av en stark barnafader fritt kunde topprida sin son: där fanns orsaken till sjukdomen. Det pyrande modershatet blev till kvinnohat som blev till kärlek till det egna könet - för kvinnor var ju farliga monster - precis som modern. Vilken saftig munsbit att sätta tänderna i för en skräckfilmsregissör!

Republikanen Joseph McCarthy
- en mörk fläck i samtidshistorien.

Kvällens slutsats: även om Hilton distanslöst beundrar sin Tony, är boken säkert värd att läsa. Antingen som ett äreminne över en man som kämpade med sin homosexualitet i en tid av intolerans och som till slut beslutade sig för att gifta sig och skaffa barn. Eller som ett exempel på hur man bryter mot biografi-skrivar-regeln att vara objektiv och saklig och istället modigt väljer att skriva ett mellanting mellan fakta och fiction. Faction?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Betydelsen av att bli sedd

Larven mäter sitt blad.

Man skulle önska att vi människor verkligen kunde se varandra på vår väg genom livet. Och då menar jag förstås inte bara se utsidan, den som vi putsar på och anpassar efter omständigheterna. Utan det som gömmer sig bakom fasaden, i skuggan av skägg, smink, frisyrer och mode - av poser, förställningar och anpassningar. För att bli sedd är allt. Den som inte blir sedd, känner till slut inte att den finns.

Finns den?

När jag gick i skolan läste vi om en gammal filosof som påstod att världen bara existerar när den upplevs. Slutsats: världen finns inte om ingen ser den. Och visst är det väl så: om inget medvetande någonsin registrerat den lilla stenen vid stranden - finns den då? Har den någonsin funnits? Jag minns att jag försökte se på alla de små stenarna, så att de skulle få finnas, iallafall en stund.

Osynlig. Finns man ändå?

Många gånger tycks det tyvärr som att en del människor går genom livet både osedda och okända. De lever sina liv i skymundan, trots att de kanske är både hjältemodiga och berömvärda. Eller så är de tillbakadragna, misstänksamma eller försagda - och det är precis lika bra, för det är mänskligt. Kanske är det först sedan de lämnat de levandes skara som de blir beskrivna, av någon präst vid sin begravning - om någon anhörig kunnat berätta deras historia. Och då är det egentligen för sent. Eftermälet når bara dem som blivit kvar.

Prästens kanske viktigaste uppgift.

För längesedan kände jag en präst som ibland brukade förrätta begravningar för personer som helt saknade anhöriga. I de flesta krematorier finns det små rum där bara en kista och några få stolar får plats. Där brukade han hålla sin mässa över de ensamma döda. Detta var en av de allra viktigaste uppgifterna han hade som präst, sa han. Just detta att göra de osynliga synliga, iallafall i avskedets stund.

Jag läser i dagens tidning en dödsannons över en man som avlidit bara 52 år gammal. Han tycks efterlämna hustru och barn. Vad som hänt, framgår inte. Varför han gått bort så ung och lämnat så många kvar, vet man inte. Bara de sörjande vet. Längst ner, under annonsen står en hänvisning till Hjärnfonden-Depression. Kanske var han en sådan människa som levde i skuggan, utan att bli sedd. Eller så var han det inte. Ingen som inte kände honom vet.

I annonsen står också dikten Mätarlarven av Werner Aspenström. Dikten lyder så här:

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor idag

alldeles för blå och tusenmila

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

Dikten säger troligen något om den medelålders mannen som gått bort. Det vet jag inte heller förstås, kanske älskade han just den dikten när han levde. Men jag får en känsla av att han drog sig tillbaka från världen, valde att hålla sig i sitt hörn av livet. Och det är också vackert och berömvärt, eftersom det är mänskligt.

Jag tror att evigheten ligger i eftermälet en människa får. Vem var han? Egentligen? Hur tänkte han? Hur kände han? Och varför? Det eviga livet är minnet. Så länge man minns någon, finns den.

Som en hyllning till den bortgånge mannen, som kanske älskade Werner Aspenströms dikt om mätarlarven, kommer här det berömda Adagiot för stråkar av Samuel Barber. Leonard Slatkin dirigerar Saint Louis symfoniorkester.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Återuppliva eller sätta punkt?

Marie-Louise Ekman
"fullbordar" Olle Baertling.

Om en konstnär dör och lämnar sitt verk ofullbordat - är det då rätt att någon annan fullbordar det? Frågan är självfallet komplex. Kanske beror det på vem det är som fullbordar, vad den avlidne hade velat, hur det görs och - alldeles avgörande - varför. Är skälet pengar, är projektet direkt oetiskt. Är skälet något annat - t.ex. att man vet att konstnären inte hunnit säga det han/hon velat - kan det diskuteras.

Stieg Larsson 1954-2004.

I dagens DN skriver två barndomsvänner till Millennium-författaren Stieg Larsson en brandartikel där de vänder sig mot det som de betecknar som en gravskändning av författarens litterära kvarlåtenskap. Stieg Larssons far och bror - som egentligen aldrig haft någon nära relation med sin son/bror - har sålt rättigheterna till kvarlåtenskapen och godkänt att en annan författare skriver en fjärde del av den berömda Millennium-trilogin. Lisbeth Salander ska återuppstå - väckt till liv av en annan skapare.

Lisbeth Salander ska återuppstå.

Denne andre författare heter David Lagercrantz, samme man som skrev den bästsäljande biografin Jag är Zlatan Ibrahimovic. Här handlar det om stora pengar - både för familjen Larsson, för förlaget och för författaren som axlar Larssons mantel. Hade Stieg Larsson själv velat detta? Vännerna tror inte det. Inte heller Stieg Larssons änka Eva Gabrielsson, som helt åsidosattes av familjen eftersom de inte var gifta utan "bara" sambo. Stieg Larssons röst har tystnat - ska då någon annan plötsligt börja tala i hans ställe? Med ett annat språk, en annan stil och möjligen med en annan ambition? Det känns tveksamt...

David Lagercrantz ska återuppväcka Lisbeth S.

1911 avled min tonsättar-idol Gustav Mahler. (Alla som läser min blogg vet vilken stor roll denne tonsättare spelat i mitt liv.) Han efterlämnade en skiss till en ofullbordad tionde symfoni. Skissen låg undanstoppad i flera decennier, ända tills en dirigent och forskare vid namn Deryck Cooke hittade den och började rekonstruera den. Symfonin består av fem satser - två av dem var fullbordade och färdig-instrumenterade, medan resterande tre bara var summariska skisser. Troligen ville inte Mahler att någon annan skulle ta vid där han slutat - och vilken seriös tonsättare skulle vilja det? - men hans änka lät sig till slut övertalas om fördelarna och gav Cooke fria händer.

Skissen till den ofullbordade.

Blev det bra eller dåligt? Var det att skända Mahlers minne? En del forskare har ansett det som ett helgerån att låta någon annan peta i mästarens partitur. Och ingen vet ju vad Mahler själv hade tyckt om saken. Men jag tycker att det var en fantastisk tur att Deryck Cooke vågade fråga änkan Alma. Annars hade världen gått miste om något av det allra vackraste som någonsin komponerats. Dessutom kan man höra att Mahler - om han hade fått leva några år till - troligen blivit alltmer modernistisk och avskalat atonal. Men, som sagt, det får vi aldrig veta. Inte heller vad som hade hänt med Lisberth Salander om Stieg Larsson fått bestämma.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skam och skratt

Kul?

Idag har jag lärt mig ett nytt ord: sekundär-skam. Det betyder att man skäms å någon annans vägnar. (Jag antar att primär-skam är när man skäms över vad man själv ställt till med.) Fenomenet har blivit alltmer omskrivet, eftersom just pinsamheter och bortgörningar är en enorm publikmagnet på nätet och i TV-mediet. Människor som klantar sig, fäller dumma och klumpiga kommentarer eller helt enkelt ramlar och slår sig, drar miljontals tittare. Samma sak med djur som trillar och bilar som vurpar. Skäms-känslan tycks besitta en alldeles särskild attraktionskraft. Man skrattar, men skäms samtidigt över att man skrattar. Till slut fastnar skrattet i halsen, man kanske till och med börjar svettas och måste gömma sig bakom den så kallade skäms-kudden.

Skamsen.

Vari attraktionskraften ligger kan man fundera över. Är det en känsla av lättnad: "Tur att det inte var jag - den här gången iallafall"? Eller finns det en komponent av skadeglädje i sekundär-skammen? Jag kan tänka mig att de som skrattar allra godast åt studioreportrars fadäser, där de sitter bakom sina skämskuddar, är just andra studioreportrar. Man unnar liksom inte någon annan den där lyckan och framgången man själv så hett eftersträvar.

Typisk skäms-kudde.

Enligt forskningen är det inte alla som har förmågan att känna denna sekundära skam. Alla känner inte behovet att gömma sig bakom skämskudden när någon gör bort sig - utan man skrattar skamlöst istället. Inget behov av kuddar här inte. Man tycker bara att det är klockrent kul när någon klantar till det, ramlar över bassängkanten och snubblar över staketet. Att resultatet kanske blev ett benbrott eller en krossad knäskål, bekymrar inte. Det ser ju så himla kul ut...

Kul?

Tydligen är förmågan att känna sekundär-skam starkt kopplad till en annan förmåga: den att känna empati. De som upplever pinsamheterna som smärtsamma - det vill säga de som tar fram skämskudden och gömmer sig bakom den - de övermannas helt enkelt av empati när de ser sina medmänniskor i övermäktiga situationer. De kanske skrattar till att börja med, men inser snart att kullerbyttan eller vurpan troligen har följder - och då fastnar skratten i halsen. Medkänslan tar över - trots allt.

Finns det en tertiär skam också? En skam i tredje hand? Antagligen. Det är väl den skam som drabbar den som betraktar den som fnissar bakom kudden. För visst är det jobbigt att se på när andra skäms. Mycket skam blir det...

Skäms-smiley.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Cirkeln ska slutas

Livet har börjat.

Livets gåva kan vara tung att bära: har man en gång blivit född, måste man också dö. Ingen har bett om att få bli född och därmed inte heller om att måsta dö. Men har man nu hamnat här på jorden, måste man hantera detta ofrånkomliga öde på något sätt. Ingen kommer undan - hur rik eller mäktig man än är.

Måste faktiskt också dö.

När man blir gravid växer barnet inne i kroppen - från att ha varit en mikroskopisk mini-makaron till att bli en liten människa på flera kilo. Den blir allt större och alltmer påtagligt levande, den vänder sig och sparkar och till slut måste den ut - på något sätt. Hur skrämmande det än kan te sig att föda fram en bebis, så måste det ske. Man kan inte slippa undan och säga "Jag vill inte!". Det är samma sak med döendet. Ingen kan säga "Jag vill inte". Man måste dö. Alla måste dö. Alla utan undantag.

Men måste det ske under smärta och vånda? Måste livets slutskede bli en tid av plågor, förtvivlan och hjälplöshet? Vore det inte rimligt att sträva efter att levandet ska bli så gott som bara är möjligt? Att livets kurva ska få bli just så vacker och fulländad som den är ämnad att vara. Att livets gåva ska förvaltas med största möjliga respekt och vördnad. För vad är egentligen större än ett människoliv? Ingenting.

Ingenting är större
än ett människoliv.

Lika väl som det nyfödda barnet tas emot med glädje och ömsinthet när det gör sin entré i livet, ska den döende människan, som är på väg att lämna samma liv, få göra det under värdiga och mänskliga former. Allt annat är ovärdigt.

Harald Norbelie med hustru.

Journalisten och författaren Harald Norbelie befinner sig i livets slutskede efter att hans cancer spridit sig och det inte längre återstår vare sig bot eller lindring. Han räds sin sista tid, skriver han på Dagens Nyheters debattsida. Hur ska det bli? Hur lång tid kommer det att ta innan han får somna in? Hur ont kommer det att göra? Hur förnedrad kommer han att måsta bli när inget hopp längre återstår och kroppen faller samman? Norbelie refererar till forskning som säger att nio av tio cancerpatienter lider oerhörda smärtor under sin sista vecka i livet. Varför, undrar han, kan inte Sverige acceptera en frivillig dödshjälp? Eller åtminstone på allvar diskutera detta alternativ? Det handlar inte om att svårt sjuka människors liv inte är värda att räddas, det handlar inte om att handikappade ska känna sig hotade, det handlar inte om att tvinga någon bort från livet. Det handlar om att den som vill lämna livet utan smärta och ångest ska få göra det. Den rimligaste av alla önskningar kan man tycka. Men två tredjedelar av läkarkåren väljer att antingen ta ställning mot frivilllig dödshjälp eller att inte ta ställning alls. Endast en tredjedel är positiv. Norbelie undrar hur det kan vara förenligt med läkaretiken att åse en människas lidande utan att hjälpa.

Min pappa avled av svår cancer för elva år sedan. Den sista veckan tillbringade han på ett hospice. De allra sista dagarna var smärtorna outhärdliga och jag bad läkaren att försöka smärtlindra mera effektivt. Hon svarade att det då fanns risk att han skulle utveckla ett drogberoende.

Cirkeln ska slutas.

Livet är den allra värdefullaste gåvan, men att få lämna detta liv utan smärta, ångest och förtvivlan är en lika värdefull gåva. Cirkeln skall slutas: födelsen, levandet och döendet - allt hör samman och allt är lika värdefullt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner