Kära läsare...

... GLAD PÅSK!

Nummer 1.

Hoppas att ingen av er tog illa upp av att jag i gårdagens blogginlägg publicerade en bild på Muhammed som rondellhund. Det var inte för att markera att jag tycker att profeten passar bäst i en rondell - och i skepnad av en hund. Det var för att väcka frågan om man verkligen kan skoja med allt. Och - jag tycker faktiskt inte det. Det är viktigt att visa varandra respekt - alltid. Motsatsen leder till problem - också alltid.

Nummer 2.

Sedan är det naturligtvis alltid en definitionsfråga vem eller vilka som är värda respekt - och inte. Ett intressant exempel på detta är Skavlans intervju med den återvändande SD-ledaren Jimmie Åkesson. Skulle han tilltalas med respektfullhet eller skulle han tilltalas med den brutalare vokabulär, som man menar är SD:s signum? Ja, det är frågan...

Nummer 3.

Precis som det knivigaste av alla problem: ska en demokrati med yttrandefriheten inskriven i lagen tillåta att odemokratiska rörelser får yttra sig och skapa opinion? Ska fundera över denna fråga, medan jag äter äggen.

Nummer 4 och 5.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Respekt och religion

Kristus på korset.

Imorgon är det Långfredag. Det är dagen då Jesus dog på korset. När jag var liten var detta en allvarets och eftertankens dag. Man skulle inte spika, köra borrmaskin eller leka med bollar. Inte heller roa sig för mycket eller skratta högt. TV visade inte den vanliga glättiga fredagsunderhållningen och Dallas var inställt. Alla affärer var stängda. Mina föräldrar var inte alls religiösa. De hade lämnat Svenska Kyrkan så fort det blev möjligt någon gång i början på 1960-talet. Men ändå ville de visa respekt för denna kristna högtidsdag och för dem som ville hålla den i helgd och begrunda Jesu öde. Därför var det tyst och stilla i mitt barndomshem på Långfredagen och vi brukade lyssna på Bachs Matteuspassionen. Och så var det kokt fisk till middagen - inget frossande med kött.

Fick inte visas på Långfredagen.

Nu är det inte så. Inte alls. Det verkar som att folk har glömt det där med Jesus och korsfästelsen. Alla affärer är öppna och fulla med shoppingsugna kunder. Man kör både slagborr och maskinsåg och skrattar gör man också. Ska man inte få göra det, då? Det gäller ju att passa på när man är ledig. Eller?

Buller på Långfredagen.

Jag tycker att man i möjligaste mån ska visa respekt och vördnad för människors tro. Även om man själv inte delar denna tro, måste man ändå respektera att andra tror. Och för många människor är tron en väldigt allvarlig sak - något som man absolut inte får skoja om och driva med. Att inte respektera trons betydelse kan i värsta fall urarta till människoförakt. Och i förlängningen till det allra mest fruktansvärda scenariot med terror och mord i religionens och trons namn. Detta betyder inte att man ska acceptera förtryck och underkastelse - men man kommer alltid längre med respekt än utan. Lyssna och försöka förstå är alltid en bättre strategi än konfrontation och förakt.

Humor?

Självklart kan man se med humor på Jesus och Buddha och Muhammed. Förhoppningsvis hade dessa herrar väl själva lite humor - annars hade de nog inte lyckats så bra som de ändå gjorde: världskändisar i tusentals år. Vem kan tävla med det? Inte ens Michael Jackson och Muhammad Ali.

Jag tänker iallafall försöka att tänka på Jesus imorgon, även om jag måste både städa och laga mat. En stunds eftertanke för denne man som präglat hela vårt västerländska tänkande i tvåtusen år.

Här kommer finalen ur Johann Sebastian Bachs Matteuspassionen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En seger över tystnaden

Tomas Tranströmer 1931-2015.

Tomas Tranströmer har avlidit - efter en kort tids sjukdom. Vilken ofattbar tur att han hann få Nobelpriset! Att den svenska jantelagen fick ge upp inför den poetiska storheten innan det var för sent. För det satt hårt åt att ge en svensk Det Stora Priset.

Nobelpriset 2011.
Stor glädje både på och nedanför podiet.

När dåvarande akademi-sekreteraren Peter Englund tillkännagav namnet på 2011 års litteraturpristagare bröt jublet loss i börssalen. Äntligen! Och det jubel som utbröt i Konserthuset när Tomas Tranströmer fick sin medalj visste inga gränser. Applåderna ville aldrig sluta. Tomas Tranströmer var en älskad diktare, i ett land som inte annars bryr sig så mycket om sina författare - om de inte är bäst-säljande producenter av deckare eller historisk fiction förstås.

Svenskarna har inte gjort sig kända som något särskilt litteratur- eller kulturälskande folk. (Annat är det i Franrike där var och varannan kan citera både Molière, Racine och Voltaire.) Dagens skolungdom vet pinsamt lite om våra stora författare - skolan satsar på annat än litteratur och kultur. Inte så konstigt med tanke på den allmänna inställningen att kulturutövning är flummig mjukvara som är umbärlig och onödig. Det är teknik som gäller - för både näringsliv och politiker. Att minska anslagen till humaniora-inriktade utbildningar är bara en detalj i det som nästan börjar likna en plan att alltmer marginalisera kulturen - och kulturarbetarna. Men den här gången slöt alla upp. Poesin blev viktig i vårt land för ett ögonblick. Tranströmers diktsamlingar sålde slut i bokhandeln på bara en enda dag.

Inte så poppis i näringslivet.

Tranströmer befinner sig liksom ovanför kampen mellan nyttigt och onyttigt, meningslöst och meningsfullt, viktigt och oviktigt. Han är alltid betydelsefull, alltid aktuell, alltid djupt närvarande. Varför? Jag tror att det finns två svar på den frågan. För det första äger han den sällsynta förmågan att i en koncentrerad ögonblicksbild fånga en hel tankevärld eller en människas hela känslospektrum - eller levandets balanserande mellan ljus och mörker. Det är just i det kortfattade, gnistrande destillatet som hans storhet finns. Och i vår nutid när tiden tycks bli allt knappare, livet snurrar allt fortare, tror jag att den som vill säga något av vikt måste fatta sig kort - och det gör Tranströmer. Ett kort konstaterande, men packat med innebörd och betydelse. Texten är tung av innebörd men inte snårig eller obegriplig. Man förstår. Man vill läsa mer. Och man lär sig om sig själv och vad det innebär att vara människa.

Tomas Tranströmer och hustrun Monica
- seismografisk uttolkare.

Så finns det ett annat skäl till att Tranströmer blivit så älskad: att han vunnit en seger över sin egen svaghet. Att han kunde fortsätta som diktare, trots att han 1990 drabbades av afasi till följd av en allvarlig stroke. Vilket grymt öde att just denne man - en språkets diamantslipare - skulle drabbas av tystnad. Det är grymmare än att balettdansösen blir förlamad eller målaren blind. Kanska kan man jämföra med att Beethoven drabbads av dövhet? Nej, detta måste varit värre. Men - Tranströmer fortsatte att dikta. Poesin flödade ändå. Tranströmer kom att segra över den stora tystnaden. Jag tror att det är just segern över ett givet nederlag som gav honom den extra lyskraften. Vad jag förstår led Tranströmer av en expressiv afasi - det vill säga att hans förståelse för språket var oförändrad, men förmågan att själv ge uttryck för detta språk hade försvunnit. Men Tranströmer hade en hustru som kände honom väl och som hade den seismografiska känsligheten och förmågan att tolka sin makes vilja och tankar. Hon blev hans tolk. Med hjälp av henne kunde han fortsätta att lyfta ut de dyrbara orden ur sitt innersta. Och fortsätta att skapa dikter som lyser likt diamanter.

Tomas Tranströmer fortsatte även att spela piano efter sin stroke - nu bara med vänsterhanden. Också det en seger över tystnaden. Musikens makt och ordets - de lever, liksom minnet av en stor diktare.

Här kommer en tonsättare som jag vet att Tranströmer älskade och gärna spelade: Franz Schubert.
Impromptu, Opus 90, Nr 1. Arthur Rubinstein spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En andra chans

Tåget har gått.

För ganska länge sedan skrev jag ett blogginlägg som hade rubriken "Stanna tåget - vi vill kliva på!" Inlägget handlade om att hamna utanför på arbetsmarknaden - så som många av oss som valt att byta spår mitt i livet faktiskt gör. Man vågar det stora språnget - full av förhoppningar och framtidstro - men vinner ingenting. Istället för att få ett nytt yrkesliv, går man vilse i ingen-mans-landet.

Jag använde mig av metaforen av ett tåg som passerar stationen utan att stanna, som lämnar människor kvar på perrongen. Människor som hade hoppats på att få kliva på, men som istället blir frånåkta. De blir kvar där på stationen, de står och tittar efter tåget som försvinner bort i fjärran. De längtade efter att få kliva på, men det blev inte så. Tåget bara passerade. Kanske var det ett snabbtåg som inte stannar vid de mindre stationerna?

Ett tåg passerar.

Tåget är en bra metafor. Resan också. De skildrar en rörelse framåt - precis som livet. Livet står ju aldrig still, även om det kan tyckas så. Men ibland vill man att det ska stå still, att man kunde stoppa tiden som bara går och går, obönhörligt framåt.

Jag har gått där på stationen och väntat på ett tåg att kliva på. Fram och tillbaka har jag spankulerat, om och om igen har jag tittat på tidtabellen och sparkat i gruset. Har jag missat något? Är tabellen för gammal? Är stationen nedlagd? Här är ju så ödsligt.

Är stationen nedlagd?

Så hörs ett muller, ett tåg närmar sig. Det nästan vibrerar i perrongen. Nu! Äntligen! Men tåget stannar inte. Det rusar förbi - på väg till en annan, större station, där det finns flera resenärer. Jag står kvar och tittar hur den sista vagnen försvinner bort i diset och mullret tonar bort. Det blir tyst igen. Inte ens en dressin tycks trafikera den här linjen.

Dressin på spåret.

Så en dag kom en annan sorts tåg, ett jättetåg som jag aldrig tidigare sett. Ett svart tåg, utan fönster och med bländande strålkastare. Det dundrade förbi med sådan kraft att tryckvågen fällde mig. Jag föll handlöst där på perrongen. Allt jag väntat på - persontåg, snabbtåg, rälsbussar och dressiner - sveptes bort som i en stormvind. För ett ögonblick rycktes allt undan.

Det stora, svarta tåget dundrade förbi.

Vad återstår? Sedan det stora tåget passerat? Tystnad. Men i tystnaden känner jag plötsligt tydligt att det sitter något på min högra axel. Jag vet inte vad det är för något, men det utstrålar kraft. Det är tyst, men talar ändå. Talar tydligt. Jag försöker tolka. Jag försöker förstå. Och jag tror att jag vet. Det säger att nu är det min tur. Jag har missat persontåget, snabbtåget, rälsbussen och dressinerna - men det kommer ett nytt tåg och på det tåget finns det en plats för mig. Jag har fått en andra chans och jag måste ta den. Jag vill ta den.

Jag ska sträcka ut handen och gripa tag i det som finns där. Där finns kraft.

 

Heroes - vinnaren i den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 2015. Måns Zelmerlöw och en armé av små streckgubbar. Det finns många hjältar - både stora och små.


(PS Det stora svarta tåget är förstås en metafor för den bröstcancerdiagnos jag fick tidigare i vintras.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kvinnor skäms

Brené Brown - amerikansk sociolog och forskare - påstår att kvinnor skäms mera än män. Mycket mera. Så mycket att det är skadligt för både kropp och själ. Själv har hon gått in i den så kallade väggen, eller som hon själv uttrycker det: turboväxeln har gått sönder. Av skam över att inte klara av att leva upp till alla krav på att vara tillräckligt snygg, duktig och effektiv.

Brené Brown.

Vad är det vi kvinnor skäms för? Jo, att vi inte är perfekta. Låter det absurt? Ja! Men det är sant. Tyvärr. Vi ska vara vackra, duktiga, snälla, uthålliga, blygsamma och ta hand om både småbarn och åldrande föräldrar. Vi ska vara nätta som fjärilar och starka som elefanter. Vi ska vara sexiga, tillgängliga, omhändertagande, ömsinta, barnkära och - snygga, hela tiden medan vi gör allt det där andra. Vi bedöms efter vårt utseende och vår attraktionskraft, därför är vi dessutom rädda för att åldras. Vi iakttar självkritiskt varje detalj i vårt utseende som avviker från den idealbild vi byggt upp. Det är inte bara vuxna kvinnor som skäms - små flickor gör det också. Igår hörde jag en liten flicka klaga över att hennes rumpa inte var tillräckligt sexig - och hon var inte mer än tio år. Tonårstjejer skäms alldeles väldigt. Det är perfektion som gäller, inget annat. Äldre damer skäms också. Men de pratar inte om det - de bara gömmer sig. Och finner sig i att bli osynliga.

Kämpar för att bevara ytan:
Hollywoodfrun Agnes Nicole Winter.

Jag står inte över detta - tvärtom. Det är inte för att kritisera mina medsystrar som bantar, botoxar och lyfter sig som jag skriver. Det är för att jag vill problematisera företeelsen. Jag är lika hårt drabbad som alla andra av skammen över att inte vara perfekt. Jag tittar i spegeln - kritiskt. Vad är det där för ett veck? Är jag tillräckligt smal? Ser rumpan för platt ut? Och hur mycket får en näsa sticka ut - egentligen? Och så glasögonen... In med linserna, även om de börjar bli lite gamla och grumliga! Heller synas än se, som jag ilsket deklarerade för en ögonläkare som påstod att jag behövde glasögon när jag var 12 år gammal och gick till skolan i den värsta Lützendimman varje morgon.

Glasögon kan kännas väldigt jobbigt ibland.

För några veckor sedan låg jag ju på sjukhus och blev opererad. Det kan bli ganska tråkigt att ligga i en säng bakom ett draperi, men lyckligtvis kunde man hyra en TV. Ett av programmen jag såg var en intervju med Marit Paulsen i serien Min sanning. Nyhetsankaret Anna Hedenmo intervjuade och ställde plötsligt en rak fråga till Marit om hennes utseende. Frågan avslöjade mer om den som ställde den, än om den som skulle svara på den. Hedenmo undrade varför Marit Paulsen inte brydde sig om att sminka sig och klä sig lite mer feminint och raffigt. (Själv var Hedenmo oerhört vackert klädd och raffinerat sminkad.)

Marit Paulsen.

Den blixtrande intelligenta och verbala Marit slog plötsligt ner blicken. Hon rodnade. Hon vred sig i stolen. Det var som om hela hennes kraft rann ur henne. När hon tittade upp igen sa hon med ett ironiskt leende att ja, vad ska man ta sig till när man har ett så omöjligt utseende... Anna Hedenmo lade huvudet på sned och log lite medlidsamt. Marit Paulsen, framgångsrik författare, debattör och EU-parlamentariker skämdes. Hon skämdes så att det var smärtsamt att titta på fortsättningen av intervjun. Hon skämdes så mycket att hennes skam trängde ända ut genom TV-rutan och drabbade mig med all kraft där jag låg i min sjukhussäng.

Den sena kvällens undring: varför måste kvinnor trycka ner varandra? Vi kan inte vara perfekta. Ingen kan det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Meningslöst och meningsfullt

Debattören, regissören och skribenten Jasenko Selimovic flydde till Sverige från krigets Bosnien 1992. Hans gamla kompisar, som också flytt krigets fasor i hemlandet, spreds över världen och kom att etablera sig och bilda familj i flera olika länder: Australien, USA, Österrike, Frankrike, England. Nu har de gamla kompisarna från Bosnien barn i ungefär samma ålder - tidigt tonår, det vill säga att de går i högstadiet i sina respektive nya hemländer. Selimovic förvånas i en debattartikel i dagens DN över en sak: medan de andra kompisarnas barn läser litteratur i skolan från ganska tidig ålder, har man i hans dotters svenska skola börjat introducera den första "klassiska" boken nu - i högstadiet. Och då är det läraren som läser högt. Inte eleverna som läser på egen hand.

Jasenko Selimovic.

Selimovic frågar sig varför Sverige gör så här. Tilltror man inte eleverna om att "orka med" att läsa "riktig" litteratur - tror man kanske att det är för tungt och svårt och gammaldags att läsa Strindberg? Eller menar man att litteratur är något onyttigt eller onödigt - en liten hobby som man kan både ha och mista? Ett meningslöst tidsfördriv utan värde? Inget som bygger vårt samhälle och driver utvecklingen framåt?

Meningslöst tidsfördriv?

Från allra första början var jag litteraturvetare. Det gick bra för mig och jag kom in på forskarutbildningen med flaggan i topp. Men... efter något år började en känsla av meningslöshet sprida sig i min själ. Vad spelade min forskning för roll, egentligen? Vem skulle läsa min avhandling, bortsett från korrekturläsaren, handledaren och opponenterna? Och även om den skulle läsas av några fler - vilken "skillnad" skulle den göra? En meningslös pappershög med en gigantisk litteraturförteckning som bara hade ett syfte: att demonstrera hur mycket jag läst och lyckats upprepa av vad andra producerat.

I uppgivenhet och kluvenhet, lämnade jag forskarutbildningen och blev förlagsredaktör. Under mina arton år på den posten, fick jag ytterligare näring till min kluvenhet och känsla av brist på mening. Vem läste egentligen böckerna vi gav ut? Var de ens viktiga, betydelsefulla? Var de ens bra?

Behövs de?

Under de sex veckor jag hittills haft kontakt med bröstcancervården och den medicinska forskningen, har denna kluvenhet förstärkts ytterligare. Jag är full av beundran och vördnad för hur man träget forskar för att rädda liv. Oförtröttligt söker man efter svaren på cancerns gåta. Varför uppkommer den? Och hur botar man de människor som drabbats av den? De resultat man uppnår i sin forskning, omsätts genast i praktik - i nya behandlingsmetoder, nya modeller, nya mediciner, nya tekniker. Allt fler människor får leva och stanna kvar hos nära och kära, tack vare denna forskning. Livet går vidare - även för dem som drabbats hårt.

Forskning pågår!

Just nu önskar jag att också jag hade valt att forska om något annat än modernistisk poesi. Då hade jag sluppit den gnagande känslan av att vara överflödig och onyttig. Men samtidigt: är inte också kulturen en livsnödvändighet? Blir inte våra liv väldigt fattiga utan utsikten mot tankens och känslans djupaste skikt?

Jag har inga svar - bara frågor. Och en dröm om att en dag få känna mig nyttig och meningsfull.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Amazing grace

Amazing grace är en sång som ofta brukar framföras på begravningar. Jag tycker inte om den sången - särskilt inte när den framförs av någon wailande sångare till gitarrackompanjemang. Då blir det bara sliskigt och sentimentalt - inte vackert och högtidligt, som det borde vara. Det där himmelskt skira och vördnaden inför livet och döden får liksom ett slags billig grällhet över sig och det stör mig. Amazing grace betyder ungefär "den oväntade nåden", den nåd som kommer som en gåva, som en överraskning, något som man inte kunnat påverka med sin vilja eller sitt intellekt. Man får helt enkelt en present man inte väntat sig.

En present man inte väntat sig.

Igår fick jag en sådan present. En oväntad gåva. Jag hade visserligen önskat mig den, men inte vågat hoppas på att få den. Och så plötsligt fick jag den.

Så här var det. Igår var det den dagen jag skulle få reda på vad det var för sorts cancertumör jag haft i bröstet. Om det var en ilsken jävel som skickat ut sina tentakler i lymfsystemet, eller inte. Min rädsla var stor. Mycket stor. Hjärtat slog så fort att det var svårt att andas. När läkaren kom för att hämta mig i väntrummet, vågade jag knappt se henne i ögonen. Jag ville inte se en bekymrad blick och en rynkad panna. När vi kom in i mottagningsrummet och hon började redovisa tumörens egenskaper, tittade jag försiktigt upp - och mötte en leende blick. Mitt hjärta blev plötsligt lugnt, en värme spred sig i kroppen och jag vågade lyssna. Tumören hade visat sig vara av den mindre arga sorten och väldigt trögväxande. Den hade inte orkat ut i lymfsystemet, utan hållit sig lugn i bröstet. Cellgifter, som jag varit så rädd för, skulle inte behövas. Nu blir det piller istället. Kanske inte det roligaste - men jag fick livet tillbaka och en framtid.

Tumören hade inte
orkat ut i lymfsystemet.

"Idag botar vi bröstcancer", sa läkaren. Att få höra de orden, är den finaste gåva man kan få. Det är den oväntade nåden. Jag har fått skörda frukterna av all den forskning som bedrivs av outtröttliga medicinare. Som en hyllning till cancerforskningen, tänker jag inte spela Amazing grace. Som sagt, trots titeln, gillar jag den inte. Här kommer något helt annat, något som blixtrar av musikalitet och intelligens. En oväntad kombination och en överraskande nytolkning, precis det som kännetecknar framgångsrik forskning. Stockholmsensemblen Dirty Loops spelar sin egen version av förra årets Melodifestivalvinnare Undo.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner