Life sucks! eller Vem är medmänniska?

Inte kul alls...

Life sucks! suckar Lillasyster dystert. Ibland är livet inte alls som man skulle önska: kul, spännande, häftigt, kreativt och romantiskt. Nej, kompisarna är avtrubbade, lärarna oempatiska och skolmaten ofräsch. Fyra läxor varje dag, massor med skrivningar och dålig framförhållning. Och så den eviga kampen, tjejer emellan. Vem är sötast? Vem har störst tuttar? Snyggast rumpa? Vem är populärast bland killarna? Och vem är näst sötast? Och näst-näst sötast? Och näst-näst-näst sötast? Och - hemska tanke - vem stod sist i kön när Gud delade ut skönhet?? Vem?

Det gäller att börja i tid.

Men Lillasyster har bestämt sig: hon ska inte ge efter för några negativa vibbar och nedåtgående spiraler. No way! Istället har hon samlat Feel-Good-musik som hon lyssnar på när hon känner att den där nedåtgående rörelsen närmar sig. Och det fungerar, rapporterar hon stolt, och sätter igång James Brown på sin mobil. I Feel Good, So Good, Cause I Got You!!

Mr Feel-Good Brown (James).

Det är bra jobbat, tycker jag. Beundransvärt! Själv har jag en annan metod. När jag känner närvaron av den där nedåtgående spiralen och de mörkfärgade vibbarna - då sätter jag igång mitt Feel-Bad-kit. Och konstigt nog får det mig att må mycket, mycket bättre. Att kliva ner i mörkret, gör att man får distans till sitt lidande. Allt i livet är ju faktiskt relativt - precis allt. Det finns alltid någon som har det ofantligt mycket värre och det är en tröst. Alltså vältrar jag mig i Feel-Bad.

Mr Feel-Bad Hermann (Bernhard).

Igår berättade min make att han hört följande på radio-nyheterna: Varje år ringer ca 159 000 människor i vårt land till Jourhavande medmänniska för att få tala med någon när livet krisar. Av dessa kommer ca 9 000 fram till något lyssnande öra. Resten, 150 000, får vänta förgäves eller kopplas bort. En Medmännisko-administratör uttalar sig och säger att man kanske borde fundera över att rekrytera lite fler jourhavande medmänniskor. Det kostar ju inte samhället något, eftersom de arbetar ideellt. Volontärer alltså. Administratören tillägger att det kanske vore bra med lite utbildning också, eftersom samtalen ofta kan vara tunga och svåra att hantera utan utbildning: självmordshot, självskadebeteenden och annat som kan sluta illa.

Finns det någon som svarar?

Massor av människor i vårt rika land mår psykiskt mycket dåligt - i alla åldrar. Hur vore det att satsa på att ge oss med en seriös samtalsutbildning en möjlighet att få arbeta med det vi är bäst på: att vara just ett lyssnande öra, att möta människor i nöd med den respekt de är värda och har rätt till? Det kan räcka långt. Mycket längre än man tror. Men - vi varken kan eller vill jobba gratis. Hur kan det komma sig att vårt arbete, som vi så länge utbildat oss till, värderas så lågt att det inte är värt något alls? Faktiskt inte är värt att betala något för - alls?

Här kommer mitt bästa Feel-Bad-nummer: Bernard Hermanns musik till filmen Taxi Driver. Aldrig har väl en människas ensamhet i livet skildrats starkare - vemod, sorg, uppgivenhet och en stark längtan efter att detta hemska missförstånd snart måtte ta slut.

Sug på den, ni som inte fattar det uppenbara!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Influensa!

Virusvarning

Kära läsare!

Det är absolut inte så att jag slutat blogga. Men sedan i tisdags har jag värsta influensan. Över 39 graders feber, hosta, muskel- och huvudvärk. Jag orkar ingenting, är totalt utslagen.

Svininfluensan är det nog inte.

Vad gör man i detta läge? Jo, slötittar på TV. (DVD:n har pajat...) En del av det jag fått se under dessa dagar är verkligen värt att blogga om - återkommer om det när jag orkar sitta framför min dator igen.

Ett spöke?

En sak kan jag dock avslöja att jag tänker skriva om: så kallade "medier" som tjänar grova pengar på människors godtrogenhet och naivitet - och framförallt rädsla. Jag blir så arg att febern stiger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En gruva full av glimrande guld

Det gnistrar av guld.

Visste ni att det finns en gruva full av glimrande guld och gnistrande diamanter - en som är möjlig för alla med en dator att kliva ner i och hämta upp nävar med dyrbarheter? I helgen var jag nere i gruvan och kom upp med en alldeles fantastisk ädelsten från 1981.

Jag fann en ädelsten i gruvan.

Gruvans namn är Öppet arkiv. Här finns hundratals TV-program bevarade - från tidigt 1960-tal till alldeles nyligen. Gruvan har ett register - från A till Ö. Här kan man leta efter gamla skatter: Alice Babs och Duke Ellington, Apelsinmannen, August Strindbergs begravning (från 1912!), Berlinmurens fall, Din stund på jorden, En komikers uppväxt, Estrad, Engeln... Man kan inte räkna dem alla - så många ädelstenar döljer sig därnere i gruvan.

Massor med ädelstenar.

Vad var det för ädelsten jag fann? Jo, en TV-serie i sex delar som handlar om en blid och vänlig äldre man som i oktober drabbas av en hjärtinfarkt och kommer till ett stort modernt sjukhus. Cancer tillstöter och den blide mannen avlider i januari, utan att någonsin ha lämnat sjukhuset. Vi får följa hans väg mot döden genom den moderna, rationaliserade vårdapparaten - där alla vet sin plats och sköter sitt och där hierarkin härskar oinskränkt. Mannens tynande liv och sjukhusets myllrande maskineri vävs samman till en berättelse om allas vår existens och allas vårt slutgiltiga mål: döden.

Interiör.

Aldrig har väl det moderna lidandet och den moderna döden skildrats mera närgånget och drabbande. Den ensamma döden i det stora maskineriet. Aldrig har väl heller ett människoliv skildrats med så få ord och så lågmält, men ändå så stort och så fullt av kärlek.

Exteriör.

Vad heter ädelstenen? Jo, den heter Babels hus. TV-serien bygger på P.C. Jersilds roman med samma namn. Huvudrollen som den döende Primus Svensson gestaltas av Carl-Gustaf Lindstedt. Hans son - en alkoholiserad läkemedelsagent som vittrar sönder inifrån - spelas av Ingvar Hirdwall. I övrigt är rollistan full av landets bästa skådespelare: Keve Hjelm, Lars Lind, Frej Lindquist, Sven Lindberg (i rollen som den effektive förtryckaren, akutöverläkaren "Nyllet" Nylander), Lissie Alandh och många, många fler.

Carl-Gustaf Lindstedt i rollen som Primus Svensson.

Det är så gripande och där jag sitter framför datorn fylls jag av vördnad för hur fantastiskt TV-mediet kan vara. Mitt i vemodet i insikten att vården nog inte blivit så mycket bättre nu, trettio år senare, kommer den stora glädjen över att få uppleva verkligt stor konst.

Kvällens budskap: gå in på Öppet arkiv, sök på Babels hus!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tid för eftertanke

Pennan är ett mäktigt vapen.

Med pennan som vapen och som symbol för yttrandefriheten, demonstrerar människor världen över - mot de bestialiska avrättningarna i Paris och terroristernas försök att tysta det fria ordet. På Place de la République höjer demonstranterna sina pennor mot himlen. Pennan - symbolen för yttrandefrihet, för rätten att fritt få uttrycka sin tanke. Finns det något viktigare? Nej, jag tror inte det. När den rätten försvinner - då är det farligt att vara människa. Men ännu farligare är det om vi människor slutar kräva vår rätt att uttrycka oss, slutar att försöka formulera våra tankar i ord. Och allra värst: om vi till och med slutar att tänka kritiskt. Då vet vi till slut inte längre vad som är rätt och vad som är fel, vad som är rättvisa och vad som är förtryck.

Förtryck eller frihet?

För att kunna lära sig att tänka kritiskt, krävs tid och tålamod. Man måste gå till botten med saker, man måste granska och studera. Sådant går inte supersnabbt.

Med ljusets hastighet kan ett budskap
nå ut över hela världen.

Men vår tid har blivit ett snabbhetens tidevarv. På gott och ont. Som en blixt så snabbt kan ett budskap nå ut över hela världen. På ett ögonblick kan några ord eller en bild drabba en hel befolkning. Men många gånger är det som sprids så kortfattat och så förenklat att det riskerar att missuppfattas eller feltolkas. Budskapet blir svart-vitt, utan nyanser, utan eftertanke. Snabba ryck, häftiga effekter och ett budskap som slår hårt och direkt, som i en reklamfilm. Men - hur går det då med nyanserna? Med gråskalorna? Med alla de komplexa sammanhangen? Allt det där som ger oss den verkliga, djupa förståelsen?

Vi måste ge oss själva tid för eftertanke. Då händer det saker - jag lovar. Bra saker.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Nyckeln till framgång

Nyckeln till framgång heter glädje. Och vad är det som skapar glädje? Jo, att göra det man är bra på. Att få arbeta med något man känner att man verkligen behärskar och älskar - det är en stor lycka.
En lika stor olycka måste det vara att tvingas arbeta med något man inte behärskar, inte klarar av - och kanske inte ens tycker är roligt.

Lars Lerin gör det han är bäst på: målar.

Min faster - död sedan snart femtio år - var en person som tvingades göra något som hon absolut inte vare sig tyckte om eller var begåvad för. Faster tillhörde en släkt som varit lärare sedan urminnes tider. Både farmor och farmors släkt och farfar och farfars släkt hade suttit i katedrar sedan medeltiden, tror jag. Alltså var fasters (och min pappas) framtid utstakad. Problemet var bara att faster inte var särskilt duktig i skolan. Hon gjorde säkert läxorna med största möjliga flit - men det räckte inte. Skolmiljön var liksom inte riktigt hennes grej. Men lärare skulle hon bli. Och det blev hon, efter en lång kamp. Stöttad av sin viljestarka mor - som förstås var en mycket sträng och duglig lärare - tog hon till slut sin folkskollärar-examen någon gång på 1940-talet. Sedan började en olycklig karriär. Faster mådde inte alls bra; migrän och tårar. Så gifte hon sig med en bonde och flyttade ut på landet och då tilltog migränen och tårarna, för faster kunde varken laga mat eller köra bil. Och arbetet i skolan var en enda lång pina.

Inte det faster var bäst på...

En gång när jag var liten, skulle farmor och jag hämta faster i skolan. Lektionen var ännu inte slut, så farmor och jag väntade utanför i korridoren på en bänk. Innanför dörren hördes skrik - det var faster som skrek åt barnen. Jag minns att jag tittade på farmor. Hon tittade bort. Så här i efterhand, tror jag att hon kände stor sorg över vad hon hörde. För på hennes egna lektioner var det alldeles säkert inte något behov av att höja rösten. Så kom faster ut, högröd i ansiktet - det såg ut som om hon gråtit. Bussresan hem till fasters gård blev tyst - mycket tyst. Luften var så tjock att den skulle gått att skära med kniv.

Farmor och jag väntade i korridoren.

Den där situationen i korridoren har etsat sig fast i mitt minne - just för att känslan av skam och sorg var så stor. Fasters skam inför sin mor och farmors sorg över fasters misslyckande. Bara ett par år senare avled min faster av en stroke - 47 år ung. Om det berodde på att hon tvingats arbeta med något som hon inte klarade av, det vet jag inte. Men hon  hade säkert haft ett bra mycket lyckligare liv om hon fått känna sig kompetent och tillfreds med sin förmåga.

Kvällens frågeställning: det är viktigt - för att inte säga livsviktigt - att få möjlighet att arbeta med något man behärskar och tycker om. Men om man inte kan få det? Vad gör man då? Tänk om Lars Lerin inte kunde försörja sig på att måla - utan blev tvungen att sälja skor istället - hur skulle det gå? Och om Bruno K Öijer blev tvungen att sluta med sina dikter och märka varor på Hemköp? Eller om min tandläkare, som älskar att borra i tänder, plötsligt inte kunde ha kvar sin praktik och istället måste sköta barn på dagis? Eller om min dotters kunniga och engagerade matte-lärare inte längre fick undervisa, utan blev tvungen att köra taxi? Ja, vad gör man då? Protesterar? Vägrar? Fogar sig?

Så här bra blir det när man älskar det man gör.
Lars Lerin - igen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Trollpackorna och sagans makt

Är sagornas värld endast av godo? Ger de oss glädje, fantasi och tankens frihet - alltid?

John Bauers sago-älg.

Nu är jag ingen sagoforskare - det finns ju faktiskt sådana. Det är vetenskapsmän som verkligen gått på djupet, både i sagornas ursprung och i deras innebörd. Sagoforskarna har till exempel upptäckt att många av våra mest berömda gamla sagor och myter uppstått i flera olika delar av världen, samtidigt och utan någon möjlighet till inbördes påverkan. Denna gåtfulla släktskap måste ju bero på något. Kanske tillfredsställer de gamla sagorna universella drömmar och behov som alla vi människor har, oberoende av varifrån vi kommer. Drömmen om rättvisa och upprättelse, behovet av revansch - den lilles seger över den store, den fattiges över den rike och den fules över den vackre. Och så den vackra myten om att självuppoffring och ett tjänande sinnelag alltid lönar sig - för annars vore ju livet orättvist.

Askungen får sin revansch till slut - med råge.

Och det är där - just där - som jag upplevt att sagorna faktiskt kan vara lite farliga. De kan, i kraft av sin övertygande dramaturgi och grovhuggna psykologi, få oss att tro att människolivet faktiskt är rättvist. Bara man offrar sig tillräckligt mycket så kommer lyckan.

Så är det ju inte - tyvärr.

Min farmor, som var en gammal lärarinna, älskade sagor. Särskilt älskade hon de riktigt gamla sagorna - de där som har sina rötter långt tillbaka i historien, ända till medeltiden. När jag var liten gav hon mig sina gamla sagoböcker - och som jag läste. Jag älskade de gamla böckerna med bruna, tummade blad, pärmar knöliga av ålder och svartvita illustrationer. De stolta riddarna, de modiga små pojkarna, de goda flickorna och de mystiska trollpackorna. Och så - häftigast av allt - de gåtfulla prinsarna som bar på en hemsk förbannelse. De var sorgsna, vemodiga och vackert mörka. En sådan prins ville jag också ha och rädda undan förtrollning och förbannelse. Det skulle bli mitt mål: att rädda en lidande prins. Man kan ju lätt föreställa sig att sådana ambitioner kan skapa ett ganska påfrestande liv.

Ledsen sagoprins.

Och sedan var det trollpackorna... De där hemskt fula gamla gummorna som kunde sitta vid vägkanten med sitt knyte i en pinne över den krumma puckelryggen. Dem måste man vara särskilt snäll och god emot - annars kunde gruvliga saker hända. Olyckor av alla slag skulle drabba en, om man nonchalerade den puckelryggiga trollpackans bön om hjälp. Alltså var man tvungen att hjälpa gamla damer i tid och otid. För man visste ju inte om de kanske var en trollpacka ändå. Istället för att be pretentiösa gamla damer att fara och flyga, gjorde jag allt för att göra dem till viljes. Man kunde ju aldrig så noga veta... Men trots alla mina ansträngningar verkade trollpackorna inte ha vare sig lycka eller rikedomar att erbjuda.

Bäst att hjälpa till. Man vet ju aldrig...

Livet är inte rättvist... Så tro inte alltför mycket på vad sagan säger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Magiskt?

(Kära läsare, det är inte så att jag slutat blogga. Alls inte. Det är bara så att jag ibland tänker extra djupt på vad jag vill skriva om - egentligen. Och på vad som verkligen är viktigt att förmedla. Ska man skriva - ska det vara om något som verkligen berör, både den som skriver och den som läser.)

Jag antar att mina läsare känner till fenomenet "magiskt tänkande". Om inte, kommer här ett exempel.

Farlig!

När jag var liten var jag helt övertygad om att det var farligt att gå på de runda brunnslocken i gatan, och att det var lyckan att gå på de fyrkantiga. Det hade min bästis sagt - och då var det så. Vi var oerhört försiktiga - undvek minutiöst de runda och trampade minst tre gånger på de fyrkantiga. I början - det första halvåret - kunde det någon enstaka gång hända att vi trampade på fel sorts brunn och då var skräcken ett faktum. Vad skulle hända? Skulle vi dö? Skulle mamma och pappa dö? Skulle vi bli sjuka? Få dåliga betyg? Tappa håret och vakna skalliga? Aldrig få någon pojkvän? Jag tror inte att det gick en enda dag utan att vi plikttroget följde våra gatubrunns-ritualer.

Ännu farligare...

Min bästis och jag umgås fortfarande, men numera är det bara jag som undviker de runda och ivrigt trampar på de fyrkantiga. Hon har glömt hela historien - sund som hon är. Ibland slår tanken mig: tänk om det var de runda jag skulle ha trampat på - istället??

Varför tänker jag så här? Och varför börjar jag inte helt sonika att trampa på de runda istället - bara för att testa? Ja, varför?

Vad var det jag sa?

Som mina läsare antagligen märkt, så har jag ett lite kluvet förhållande till Sveriges sagodrottning Astrid Lindgren. (Jag tycker att det finns andra - eller fler, åtminstone: Elsa Beskow och Maria Gripe till exempel.) Hittills har jag sett två av de tre TV-programmen om Astrid som visats i SVT.

Varje program inleds med att Astrid Lindgren själv läser följande rader: Tänk dig att du aldrig i livet hade hört någon saga. Tänk om du inte visste vad en saga var för någonting. Jag undrar om inte du då också skulle bli lika häpen och lycklig som jag blev den gången då jag hörde min första saga.

Astrid Lindgren.

Det är så vackert. Hennes röst är liksom spröd som glas av klokhet och av god vilja. Läsningen ackompanjeras av snöflingor som singlar genom den grå luften - som över den ensamme lille pojken på parksoffan i Mio, min Mio och som snöflingorna som faller över den döende lilla flickan med svavelstickorna i H.C. Andersens berömda saga.

Sagans snö.

Visst är det fint med sagor. De ger oss nya perspektiv och tankens och fantasins obegränsade frihet. Men, sagornas värld kan vara farlig också. Den kan trollbinda oss så hårt att vi nästan inte kommer loss ur dess grepp. Om det ska jag berätta en annan gång - kanske imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner