Om duvor och människor

Mannen betraktar duvan. Och duvan mannen?

På en pinne i en glasmonter i ett gammalt museum sitter en uppstoppad duva. En man går långsamt fram och betraktar den. Han tittar länge, under tystnad - sedan går han vidare, till nästa utställningsföremål. Duvan sitter förstås kvar i montern. Där har den nog suttit mycket, mycket länge - den är ju uppstoppad. Många fler människor kommer att titta på den - senare. Många människor har redan tittat på den - förut. Det är därför den sitter i montern; för att folk ska kunna betrakta den.

En annan duva.

Men - tänk om duvans konstgjorda ögon av glas kan se? Tänk om duvan - från sin uppstoppade position, där på pinnen - kan betrakta dem som betraktar den? På samma sätt som den själv blir betraktad? Som varelser i tablåer. Som rör sig, obegripligt konstigt och i vissa mönster.

Uppstoppade människor?

En uppstoppad duva i en glasmonter. Människor i livets situationer, stiliserade till tablåer - rum som i mycket påminner om just ett liv i en glasmonter. Vad är det som skiljer dessa existenser åt? Våra liv passerar som ett skuggspel i en glasmonter. Men vem är det som ser? Är det Gud kanske? Eller är det den uppstoppade duvan?

Guds allseende öga.

Duvan från den allra första scenen kommer inte synligt tillbaka. Men den finns med hela tiden - som en ljudkuliss. Den uppmärksamme biobesökaren kan höra duvans kuttrande vid flera tillfällen i filmen. Osynlig betraktar duvan vad människorna sysslar med, där de rör sig i sina montrar. Duvan kuttrar. Förstår den vad den ser? Förmodligen inte, inte mer än vad vi förstår när vi betraktar den uppstoppade duvan i glasmontern på museet.

Vad är det då duvan får se? Människor som lever sina liv i väntan på något. Människor som lever sina liv bredvid varandra, utan att förstå eller ens vilja förstå varandra. Människor som likt pappersfigurer rör sig på en scen - likadan nu som då. Århundranden skiljer, men flyter ändå samman. Och så den ofattbara grymheten som människan (homo sapiens) är mäktig. Som en av de ledande rollerna i slutscenerna säger: "Är det rätt att använda människor för sitt eget nöjes skull?"

Något svar får han inte. Hans flera gånger upprepade, förtvivlade fråga, klingar obesvarad, kanske till och med ohörd. Hans rop på hjälp och duvans kuttrande - vad skiljer dem åt? Egentligen?

Den amerikanske konstnären Edward Hopper
- som också verkar ha hört duvans kuttrande.

Detta blogginlägg är ett försök till analys av Roy Anderssons gåtfulla film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Som jag ser det är filmen en levande kommentar till tre av världslitteraturens största giganter: August Strindberg, Franz Kafka och Samuel Beckett. Återkommer i ärendet!

(Två av ovanstående illustrationer är hämtade ur Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner.

Spider

I tvättstugan kan det hända mycket.

Jag går ner i källaren, till tvättstugan, med famnen full av tvätt. Jag närmar mig tvättmaskinen, huvudet fullt av tankar. Men så plötsligt avstannar tankeverksamheten. Det blir tvärtyst i min hjärna. För där på badkars-kanten, mot den vita emaljen, längst till vänster, skymtar något svart. Jag hajar till och känner hur hjärtat tar ett skutt i bröstet. Min första tanke är att bara vända om - ta det där med tvätten någon annan dag. Alternativt ringa någon av grannarna och be om hjälp att förpassa den svarta varelsen dit den hör hemma: i helvetet.

Gästspel från helvetet.

Jag vänder och börjar gå uppför trappan igen. Men halvvägs uppe slår det mig, hur absurt det är att en stor, fullvuxen människa inte klarar av att hantera en liten svart, om än lurvig, insekt med åtta små ben. Hur är det möjligt? Spindeln måste ju ha vida större anledning till rädsla och bävan än jag. Vem är störst? Vem är starkast? Vem är mäktigast? frågar jag mig. Men vad hjälper det? Alla rationella argument är som bortblåsta. Äckel och skräck styr mina steg...

Jag lägger ifrån mig tvätthögen.

Jag lägger ifrån mig tvätthögen på golvet i hallen och hämtar min stora sprayflaska med spindelspray - min trygghet. På darriga ben smyger jag tillbaka ner för källartrappan och går försiktigt in i tvättstugan. Väldigt försiktigt, eftersom jag inte vill att varelsen från helvetet ska flytta sig. Men - den sitter där den sitter, än så länge. Möjligen lite mer till vänster än nyss. Tänk om den plötsligt rusar iväg på sina lurviga åtta??

Tryggt att ha i skåpet.

I skydd av tvättstugedörren skakar jag flaskan - varelsen från helvetet får absolut inte se vad jag håller på med. Försiktigt kikar jag in. Så hoppar jag, ljudlöst och med andan i halsen, fram - som från tomma intet. Ha! Och så - fullt ös med sprayen! Spindeln sätter iväg i raketfart ner på badkarskanten - jag hoppar efter och sprayar, sprayknappen i botten. Halva flaskan går åt. Men varelsen från helvetet ger inte upp. Den rusar runt, runt på sina åtta. Men nu ser jag att de krumma, svartlurviga benen börjar ge vika. Jag sprutar ut resten av sprayflaskans innehåll. De åtta benen tycks klistra ihop sig. Blixtsnabbt trampar jag, allt var jag förmår, med min gummistövelklädda fot. Med all kraft krossar jag monstret. Hjärtat slår som en stångjärnshammare i bröstet. Det känns som jag sprungit ett halvt marathonlopp.

Gummistövlar är nödvändiga i
kampen mot varelser från helvetet.

Seger-rusig marscherar jag uppför trappan, hämtar tvätten och lägger den i maskinen. Nu kan jag tvätta! Victory! Och på golvet skymtar en liten svart fläck - det som blivit kvar av varelsen från helvetet.

Efter ett par timmar hör jag hur tvätten centrifugerat klart. Nu är det dags att gå ner och flytta över den i tumlaren. Fortfarande segerrusig efter den utmattande striden går jag ner i tvättstugan. Frimodig och bekymmerslös. På badkarskanten - längst till höger - ser jag något svart. En kompis till den nyss bortgångne från helvetet. Och nu är sprayen slut. Jag kniper ihop ögonen, öppnar tvättmaskinen under största möjliga tystnad. Blixtsnabbt river jag ut den fuktiga tvätten och pressar in den i tumlaren, trycker på startknappen och rusar uppför trappan. Den färdigtumlade tvätten - vem ska hämta den? Grannen?

Bildtext överflödig.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kirurgen som blev arg

Staffan Josephson har arbetat som barnkirurg. Nu är han 84 år. Sedan några år är han helt blind och bor på ett äldreboende i Stockholms innerstad. Eftersom Staffan Josephson, bortsett från blindheten, är en frisk och stark person, vill han gärna komma ut och röra på sig en halvtimme varje dag. Ensam kan han inte gå ut eftersom han ju inget ser. Därför har han ansökt om att få ledsagarhjälp. Men det får han inte. De som bestämmer i Stockholms stad menar att han får det han behöver på äldreboendet, något utöver det ska inte behövas: mat, städning och så fredagsmys med drink, kyrkobesök, herrklubb och målning (hur funkar det när man är blind??). Detta är aktiviteter skräddarsydda för de äldres behov. Men, säger barnkirurgen, jag är inte intresserad av att mysa med några dementa som det inte går att prata med, måla kan jag tyvärr inte och till kyrkan vill jag inte gå, eftersom jag är ateist.

Det är inte helt säkert att alla äldre
uppskattar ett Gudsord på vägen.

Men - nu är det som det är. Och barnkirurgen får träna inomhus så gott han kan. Minst en timme om dagen tränar han på sitt rum. Målningen hoppar han över.

Och det är heller inte säkert att alla
äldre gillar glada toner på dragspel...

Staffan Josephson säger ilsket: "De mänsklig behoven är inte bara att få mat i ansiktet och bli torkad i rumpan". Nu har han dragit Stockholms stad inför rätta. Han vill ha ett underskrivet dokument som garanterar honom en halvtimmes utevistelse per dag.

Att bli äldre är ingen barnlek.

Tydligen vet de som bestämmer vad man behöver när man blir äldre. Mat ska man ju få, förstås. Och hjälp med hygienen, om det behövs. En liten sherry och en småkaka kan man också få, om man har tur och hamnar på ett äldreboende som tillåter att människor i hög ålder smakar lite alkohol någon enstaka gång - fast det får förstås inte bli för mycket, för då kan det bli ett problem.

Lite lättöl kanske.

Jag har bloggat om det förr, detta att äldre människor tycks betraktas som ett särskilt folkslag. Ett folkslag som gillar glada toner, allsång, dragspel, lättuggad mat och ett kristet ord på vägen. Och det konstiga är att så fort man flyttar till ett äldreboende, då ändrar man genast smak. Har man inte gillat dragspel tidigare, så nog börjar man längta efter en glad dragspelstrudelutt så fort man flyttat in.

Snart dags för dragspelet?

Min mamma var en bortskämd dam med ganska speciella matvanor. När hon blev gammal och klen och inte orkade handla sin mat längre, flyttade hon till ett äldreboende. Hon var inte på något sätt dement. Mamma var oerhört nöjd med sitt boende - det var bara ett fel: maten. Den var på intet vis vad hon varit van vid - smakrika rätter med mycket grönsaker. Nej, nu serverades mjölstinna stuvningar och pulverkräm till efterrätt. Mamma var förtvivlad och började gå ner i vikt, eftersom hon inte klarade av att pressa i sig den stabbiga maten. "Det är äckligt och smaklöst!" klagade hon. Jag talade med ställets chef och berättade om mammas klagomål. Chefen tittade frågande på mig och sa: "Men vad konstigt! Gamla människor tycker ju om stuvningar. Det har aldrig varit några klagomål förut. Så konstigt..." Jag frågade om chefen själv åt av äldrematen. "Nej, absolut inte", svarade hon. "Sådan mat vill inte jag ha."

Lättuggat iallafall.

Hur kommer det sig att man som äldre plötsligt, som genom ett trollslag, får helt nya behov och en helt annan smak - i nästan alla avseenden?

Visst är det gåtfullt??

Förresten: min mamma fick till slut hjälp att handla sin mat själv, så att hon kunde få laga sådan mat som hon var van vid och tyckte om. Men - det var på ett villkor: att hon inte talade om det för någon av de andra på äldreboendet. Men det gjorde hon...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Flow och eftertankens kranka blekhet

Är det någon som vet vad ordet "autotelisk" betyder? Inte? Tänkte väl det. Det gjorde faktiskt inte jag heller, förrän idag på morgonen. Begreppet autotelisk innebär att "något är sig själv tillräckligt ända till slutet". Låter det konstigt? Jag håller med. Men nu ska jag försöka gå till botten med vad det är.

Process.

Att en aktivitet är autotelisk betyder att den uppslukar den som håller på med den. Och det är just själva aktiviteten - görandet - som är uppslukande, inte dess mål och mening. Det är processen i sig som är det värdefulla - inte det processen eventuellt utmynnar i. Autotelisk aktivitet behöver inte vara "nyttig" - det räcker med att den är "kreativ". (Det ni - politiker, näringslivsföreträdare och sponsorer...)

Poeten Karin Boye har skrivit så här:

Nog finns det mål och mening med vår färd,

men det är vägen som är mödan värd.

Förmodligen avser Karin Boye att beskriva hela levandeprocessen i dessa ord. Och dikten uttrycker en självklarhet naturligtvis - eftersom allas vårt slutmål heter Döden... Vad vore då livet värt om vägen fram till Finalen inte skulle räknas som värdefull? En ökenlång väntan på Slutet, evinnerligt långdragen och mördande tråkig. Som i Beckets I väntan på Godot.

En evinnerlig väntan. På vadå? Godot?

I dagens DN beskriver medicinforskaren professor Hans Wigzell sina erfarenheter av autotelisk aktivitet - med ett annat ord "flow". Han berättar hur han kunde hamna i ett slags skapande-spiral och under lång tid bli helt uppslukad av just själva sökandet efter en lösning på det forsknings-problem han arbetade med. Tillståndet var underbart - jag skulle tro som ett koncentrat av meningsfullhet. Tvivel, tveksamhet och självkritik försvinner och ersätts av den energi som alstras när skapandeprocessen går på högvarv. Det är just den processen som kallas autotelisk - för att den har sitt eget värde, sina egna måttstockar, sitt eget tempo och sina alldeles egna drivkrafter. Och sina egna lagar.

Hans Wigzell - i flow.

Men den autoteliska aktiviteten kan ha vissa biverkningar också. Hans Wigzell beskriver hur han nästan kunde glömma bort att han levde i en familj, i ett sammahnag som krävde själslig närvaro - inte bara fysisk. Han var så uppslukad av sin autoteliska aktivitet att han inte såg sina barn eller hörde vad hustrun sa.

Jag kan tänka mig att musiker och konstnärer upplever detta autoteliska tillstånd när skapandet går just på högvarv. När inget annat stör tillblivelseprocessen - inte ens självkritiken.

Mozart - också i flow.

Nu ska jag vara personlig. När upplever jag flow? Jo, när jag skriver - och bearbetar min text, knådar den så att den blir rytmisk och plastisk som ett musikstycke, där delarna "krokar i varandra" och i sitt flöde bildar en helhet. Och att den helheten leder framåt i en oavbruten rörelse. När jag lyckas med det, då känner jag mig autotelisk.

Och när min vision av vad jag skulle vilja göra med återstoden av mitt yrkesliv ibland blir tydlig för mig - då känner jag mig också autotelisk. Att få arbeta med människors livsberättelser, att få stödja och inspirera till att människor får möjlighet att via orden få sammanhang och mening med sina liv - det vore en underbar gåva. När jag ibland vågar tänka på den underbara idén, då flödar kreativiteten - ingenting tycks omöjligt. För vad kan egentligen vara viktigare och mera betydelsefullt än att få uppleva sitt liv som en dyrbar skatt av minnen och erfarenheter? Men - så kommer eftertankens kranka blekhet och säger: "Det gåååår inte, fattar du väl?! Det är ingen idé att ens försöka. Ingen vill betala. Glöm den där utopin - den är helt orealistisk - iallafall i vårt samhälle, i vår tid."

Ack ja... Är det så??

Här kommer två mycket autoteliska herrar: Louis Armstrong och Dizzy Gillespie i ett riktigt flow-framträdande. Umbrella Man:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att berätta sitt liv

Min kollega och jag ska snart hålla en föreläsning på ett äldre-center - en träffpunkt för dem som passerat det magiska årtalet sextiofem. (Jag skulle ju förstås föredra att kalla det "människo-center", eftersom jag inte tycker om ålderssegregering.) På torsdagarna har de något som kallas för Inspirations-café och då ska vi dyka upp där och prata om ämnet "Sätt ord på din livsberättelse".

Föreläsning.

Detta är tveklöst mitt absoluta favorit-ämne (bortsett från tysk stumfilm och Bruno K. Öijer): den enorma betydelsen av att med egna ord få möjlighet att skapa sin egen livsberättelse. Vad kan vara viktigare än detta? När man berättar framträder sammanhang man kanske inte tidigare sett, orsak och verkan blir tydligare och livets skeenden blir till en helhet - en begriplig och föreståelig gestalt: mitt liv.

Livets skeenden blir till en helhet.

För egen del vinner man just en känsla av sammanhang, en förståelse för sig själv - för sina val och handlingar - kanske ett slags upprättelse. En summering, istället för att bara låta livet passera, utan att fundera över hur det egentligen kom att gestalta sig. Och de andra - de som får lyssna till din berättelse - får lära känna dig, på riktigt, får ta del av dina minnen, dina upplevelser, dina känslor och tankar. Vilken rikedom och lärdom.

Sven Tumba - en av dem som fick
möta sin historia i Här är ditt liv.

Det är ju mest kändisar som får möjligheten att berätta om sina liv - i TV-soffor och självbiografier. Men är det bara kändisar som har något av intresse att berätta? Är det bara framgång och berömmelse som är intressant? Är det inte egentligen så, att alla skulle vilja vara med om just detta: att få berätta sitt liv. Och - framförallt - bli lyssnad på.

Ingen människa är tråkig, inget liv är meningslöst - men det värsta är, att jag tror att många tror att deras liv är just det - meningslösa - eftersom de inte blivit kända och berömda.

Kan ha väldigt mycket att berätta.

Jag vet många som skulle kunna berätta minst lika spännande livsöden som kändisarna - men, det får de aldrig göra, eftersom ingen frågar efter just deras berättelser. Är det rätt att det är så? Nej, jag tycker inte det och jag vill arbeta för att de som vill ska kunna få möjligheten att sätta ord på sitt liv.

Det finns en känd psykoterapeut och författare som heter Ben Furman. Han har skrivit en bästsäljande bok som har titeln: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Jag skulle vilja travestera och säga: det är aldrig för sent att få sammanhang och innebörd i sitt liv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jantelagen och guldbaggen

Vad är det med Sverige och svenskarna, egentligen? Varför ska det vara så svårt att vara stolt?

Stolta. Iallafall.

Jag samtalar med en träningskompis på gymmet. Han har precis sett Roy Anderssons senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Han berättar entusiastiskt om hur regissören valt att filma tablåer, med stillastående kamera - där åskådaren tvingas till intensiv uppmärksamhet för att upptäcka vad som egentligen sker på vita duken. Tillvägagångssättet är noga genomtänkt och publiken blir på detta sätt medskapande i den filmiska processen. Jag blir imponerad och frågar min träningskompis om han tror att Duvan kommer att få Guldbaggen för bästa film - den har ju nyligen fått Guldlejonet i Venedig. Träningskompisen skakar på huvudet och säger att det tror han inte. För i Sverige är det svårt att bli uppskattad och berömd - om man är svensk. Ingen får vara bättre än någon annan, minsann. Det är den s.k. Jantelagen som styr i vårt avlånga land.

En duva. Vet inte om den
funderar så mycket...

"Du ska inte tro att du är bättre än någon annan." Varför är det så? Var kommer denna blygsamhet ifrån? Jag är faktiskt inte ens säker på att blygsamheten är äkta. För egentligen är väl alla fullständigt övertygade om att just de är störst, bäst och vackrast. Bara man inte talar om det... Men när någon sticker ut och visar framfötterna kanske aningen för mycket - då ska denna någon kritiseras och tryckas tillbaka. Har jag något exempel? Jadå. Carola är ett bra exempel på detta fenomen.

Carola.

Carola är en oerhört begåvad, genommusikalisk, professionell och engagerad artist. Hon ger allt, satsar all sin energi och hela sin person på det hon väljer att göra. Allt eller intet. Men när man läser om Carola i pressen, är det sällan odelat positiva kommentarer. Alltid hittar man något att kritisera, något att ifrågasätta: hennes religiösa tro, hennes politiska naivitet, hennes förhållande till fansen, hennes privatliv. Det tycks som att man måste förminska henne - annars blir hon för bra för att vara "lagom". Carola lyder inte Jantelagen. (Inte Tomas Tranströmer heller - för han fick faktiskt Nobelpriset i litteratur, till slut.)

Inte världsbäst på ekonomi: Mozart.

Det kanske vore dags att inse, att en person som är så oerhört begåvad just på en sak, satsat allt på denna sak, levt hela sitt liv för denna sak, kanske inte har utrymme för att engagera sig i så mycket annat. Anklaga inte Mozart för att han var dålig på att hantera sin privatekonomi, Miles Davis för att han var en knölaktig mansgris eller Roy Andersson för att han (möjligen) var en dålig älskare. De hade annat att tänka på. Och anklaga inte Carola för att hon inte har örnkoll på den svenska utrikespolitiken. Hon har annat att tänka på. Här kommer hon: Himlen i min famn.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Liv och saga

När jag precis hade börjat blogga för två och ett halvt år sedan, skrev jag ett inlägg som hade rubriken Inget liv är tråkigt. Tyvärr blev det något fel med tekniken, så inlägget försvann precis när jag hade publicerat det - rakt ut i cyberspacet. Jag minns att jag skrev något om att alla människors liv är som en saga eller myt. Och den ena myten är inte sämre än den andra.

Ikaros - flög för nära solen.
Det har nog många gjort.

Vem vet vilken berättelse som döljer sig bakom fru Anderssons blygsamma fasad. Eller vad den alltid lika vänlige expediten på Åhléns har varit med om. Eller den ilskne busschauffören som smäller ihop dörrarna mitt framför näsan på dem som vill kliva på? Vem vet? Kanske en berättelse som påminner om Oidipus öde? Eller Ikaros? För vad är egentligen de gamla myterna, om inte omskrivningar av människoöden?

Narcissos - en symbol
för allas vår självupptagenhet?

Ingen människa är tråkig. Inget människoliv är ointressant. Allas våra liv är lika stora och betydelsefulla - presidentens såväl som fiskarens, kirurgens såväl som tiggarens. Storheten ligger inte i graden av yttre framgång, av berömmelse och kändisskap, utan i de tanke- och känslovärldar som vi bär inom oss. En människa kan leva i de allra anspråkslösaste omständigheter och ändå vara stor - lika stor som hjältarna i våra gamla sagor.

Fantomen. Eller kanske tandläkaren?
Eller optikern? Man vet aldrig.

Tänk på alla uråldriga berättelser om kungar och drottningar, om onda troll och häxor. Tänk på de antika myterna om gudarnas liv, om kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont. Det handlar ju om oss och vår kamp för att klara av att leva våra människoliv. Och vad är kungen och drottningen i sagolandet, om inte pappa och mamma?

Mamma och
pappa förstås.

Jag har så många exempel. Jag har mött så många gudar och gudinnor, kungar och drottningar - som inte blivit sedda av så många, kanske inte av några alls, men vars livsberättelser borde göra dem vida berömda. De skulle förtjäna att bli uppburna och beundrade, men istället har de blivit förbisedda och förminskade - och osynliga. Det är synd, tycker jag.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner