En för alla - alla för en...

... eller En för ingen - alla mot en?

En för alla - alla för en.

Jag antar att alla känner igen de tre musketörernas paroll "En för alla - alla för en!" Fast egentligen var de väl fyra: Athos, Porthos, Aramis och så d'Artagnan. Dessa herrar var sinsemellan mycket olika - det är liksom det som gör Alexandre Dumas' roman så underhållande, eftersom det uppstår dynamik mellan personligheterna. Athos är den allvarsamme, distanserade och lite kylige taktikern, Porthos är den levnadsglade, spontane storätaren - inte så taktisk i alla lägen, snarare burdus och provocerande. Aramis är den lite fåfänge och försiktige, lättretad, överkänslig och kokett. Och d'Artagnan, den unge modige novisen, blir som en kombination av dem alla. Musketörerna tolererar varandras olikheter, uppskattar dem till och med ibland. De bråkar ofta, men när det gäller, strider de ändå sida vid sida för sin övertygelse.

Parollen "En för alla - alla för en" betyder att musketörerna är lojala med varandra - att de skyddar varandra och stöttar varandra om så krävs. Inga knivhugg i ryggen mot en vän och musketör-kollega, även om man stundom skulle reta sig på honom.

Håkan Juholt grillas av journalisterna.

I dagens DN står att läsa en stor artikel om en bok som kommer ut i nästa vecka: Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylan. Boken handlar om det som i artikeln beskrivs som en konspiration inom det socialdemokratiska partiet mot den förre partiledaren Håkan Juholt. Bokens författare har ett förflutet som Juholts talskrivare och rådgivare.

Daniel Suhonen - författaren till
Partiledaren som klev in i kylan.

Artikelns författare Björn af Kleen jämför händelseförloppet i boken med mordet på Caesar: ett knivhugg i ryggen, utfört av kolleger i sammansvärjning. En stark falang inom partiet ville ha bort sin partiledare - han hade inte konformerat till den profil man önskat: lojal mot den överenskomna linjen och partitroget taktisk. Istället hade han visat sig vara yvig och känslosam, älskat att berätta historier och i stundens hetta glömt att vara just strategiskt beräknande. Han var olik de andra - av en annan ull. Klavertrampen hopade sig.

Många klavertramp blev det.

Spontanitet och troskyldighet var inte egenskaper som passade en partiledare - därför skulle han bort. Och man lyckades. Efter tio intensiva, men säkert plågsamma, månader lämnade Juholt posten och förvann bort från scenen. Från att ha blvit framlyft och övertalad att ställa upp och glömma sin tvekan om han verkligen var vuxen uppdraget som partiledare, blir han snabbt isolerad, utfrusen och till sist utsparkad. Vilken resa detta måste ha varit för en människa med ett levande känsloliv!

Boken visar hur grymt människor kan bete sig mot varandra - även högst upp på toppen. Prat bakom ryggen, hemlig sms-kommunikation, viskande i korridorer och utfrysning.

Men artikelns författare Björn af Kleen har upptäckt en annan sak i boken också: i all sin nit att blottlägga intrigspelet och mobbningen mot den svage Juholt, har Daniel Suhonen målat upp bilden av sig själv som "The Bigger Man", vapendragaren och räddaren i nöden. Det är han - Daniel - som tröstar, peppar och ständigt kommer med råd och lösningar till den villrådige och till slut skräckslagne partiledaren. Tänk, att det ska vara så svårt att låta bli att hävda sig på någon annans bekostnad! Eller är det bara att inse, att sådan är den mänskliga naturen? Äta eller ätas - så enkelt är det.

Human Nature handlar förstås inte om vare sig Håkan Juholt eller Daniel Suhonen. Men den handlar om den mänskliga naturen och det ständiga behovet att av skaffa sig njutning och framgång.

Michael Jackson, Human Nature:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En ny bekantskap

Patrick Modiano
- 2014 års Nobelpristagare i litteratur.

Idag fick ännu en författare som jag inte känner till Nobelpriset: Patrick Modiano. Jag är tyvärr inte så särdeles påläst när det gäller Nobelpristagare. Jag har till och med svårt att minnas dem, och det är riktigt illa. Men - några minns jag mycket tydligt och gladde mig enormt när de fick priset. De där glädjeutbrotten är tre: 2011 när vår egen poet Tomas Tranströmer - äntligen - fick priset, 2005 när den super-skarpe dramatikern Harold Pinter fick det och så 1999 när Günter Grass belönades. Tre giganter och företrädare för de tre genrerna poesi, dramatik och romankonst.

Tomas Tranströmer tar emot Priset.
Applåderna ville aldrig ta slut.

Harold Pinter var svårt sjuk i cancer när han fick priset - så sjuk att han inte klarade av att komma till Stockholm för att ta emot det. Men som den fighter han var, ville han ändå hålla ett rejält Nobeltal. Sittande i sin rullstol med en filt över benen höll han det mest brinnande tal till humanismens och tankefrihetens lov man kan tänka sig. Det var ett långt tal - kraftfullt, ordrikt och retoriskt - men inte en sekund belastat av tråkigt dödkött, artigt svammel eller intetsägande kulturfloskler. En serie väl underbyggda käftsmällar var det - precis i Pinter-style. Mannen i rullstolen med filten om benen var dödsmärkt, men med ett fullständigt obrutet intellekt och en lika obruten kämpaglöd. Jag minns att jag satt alldeles andlös i soffan framför TV:n, så full av beundran och vördnad.

Harold Pinter håller sitt Nobeltal.

Patrick Modiano - jag tror att jag känner lite glädje nu också. När de beskriver honom framstår han som en stilsäker och seismografiskt känslig författare. Han producerar inga tegelstenar - böckerna brukar tydligen vara runt 150 sidor. När hans svenska förläggare Elisabeth Grate ska beskriva hans verk, säger hon att varenda rad är laddad, att det finns ett slags hot eller kraft i den allra första meningen i varje bok som håller läsaren i ett järngrepp - ända till sista sidan. Det låter fantastiskt! Så imorgon ska jag köpa en bok av Patrick Modiano. Det ska bli så spännande att få träda in i hans värld. Blygsamt säger han - som svar på journalisternas frågor om hur det känns att få Nobelpriset - att det ska bli så väldigt intressant att få höra analyserna av vad han skrivit, för det vet han inte riktigt själv, säger han. Och så är det nog: stor konst lever sitt eget liv, alldeles oberoende av sin skapare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skrattar bäst som skrattar sist

Det där med kramar kan vara komplicerat. Måste man kramas för att inte bli betraktad som kall och distanserad? Kan inte ett handslag också vara fyllt av värme?

En riktig kram?

Vissa människor kramar med båda armarna. Andra människor kramar med bara ena armen. Innebär det att de som kramar med bara en arm är mindre varmhjärtade och lite kyligare? De satsar ju liksom bara ena kroppshalvan. Det är lite samma sak med leenden. En människa som ler upplevs som varmare och snällare än en som inte ler. Allvar upplevs på något sätt som kallare i temperaturen. En god medmänniska ska le, tycker många. Det är viktigt, verkar det som. Och så en sak till: den som skrattar mycket anses som mer humoristisk än den som inte skrattar. Men - vem är roligast egentligen? Hur kul är det med någon som skrattar hela tiden? Jag tror nog att de största humoristerna går att finna bland de allvarsamma. Johan Rheborg till exempel. Hur ofta skrattar han? Aldrig. Men - han får andra att skratta.

En allvarsman - Johan Rheborg.

Faktiskt är det nog ofta så, att det som ter sig på ett visst sätt - egentligen är sin direkta motsats. Har jag några exempel på min teori? Ja, det har jag.

För att börja med den där en-arms-kramaren. Min pappa musikprofessorn kunde absolut inte kramas med båda armarna. Det gick bara inte. Berodde det på ett kyligt känsloliv? Nej, jag tror det berodde på motsatsen. En stor känslighet och ett stort mått av blyghet. Var det någon som verkligen brydde sig, värnade om och var trofast i alla lägen - så var det han. Men kramas det kunde han inte. (Det var en annan sak han heller inte kunde och det var att hålla tal. Föreläsa kunde han, men inte ställa sig upp och tacka för en måltid. Jag minns hur han våndades när han blev placerad till vänster om värdinnan på middagar. Det förmörkade hela festen och all spontanitet var som bortblåst. Hela måltiden gick åt till att försöka komma på något att säga. Flera timmars förberedelse för att säga: "Tack för maten. Det var gott!" För oftast blev det inte mer än så. Och det berodde inte på för lite känslor, utan på för mycket känslor - pappa var helt enkelt rädd att bli rörd.)

Oj, vad kul!!

Och så det där med humor. Hur underhållande är det egentligen med en så kallat humoristisk person som oupphörligen drar vitsar och sedan själv gnäggar åt dem? Inte kul alls. Men - det är väl bäst att skratta med, så man inte blir ansedd som en tråkmåns och surpuppa. Faktum är dock, att två av världslitteraturens mest allvarstyngda författare - och då menar jag riktigt "heavy stuff" - Franz Kafka och Samuel Beckett tydligen var stora humorister båda två som kunde få sina vänner att vika sig av skratt.

Franz Kafka - en humorist. Också.

Kvällens slutsats: den som ter sig kylig, kan vara varm. Och den som ter sig allvarlig kan vara rolig. Och den som skrattar mycket kan vara en riktig tråkmåns.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

E eller Tjugo frågor

När jag var liten tyckte jag mycket om att läsa en tidning som hette Röster i Radio och TV. Den kom en gång i veckan och innehöll - bortsett från TV-tablåerna, som inte var särskilt stora på den tiden, eftersom det bara fanns två kanaler - ibland intervjuer med någon känd person som skulle framträda i TV kommande vecka.

Glädje när den kom i lådan.

Det tyckte jag var kul, särskilt som det ofta var fina foton i svart-vitt. Det kunde vara Birgit Nilsson, Lennart Hyland, Tore Wretman, Allan Edwall eller Alice Babs. Extra kul tyckte jag att det var när den där kända personen skulle svara på 20 frågor. Det kunde till exempel vara: Vilken färg tycker du mest om? Vilken är din favoritmat? Vad skulle du helst vilja kunna göra? Vad ångrar du mest i ditt liv? Vilka tre personer skulle du vilja ta med dig till en öde ö? (Just på den sista frågan minns jag att en känd person svarade "Hitler, Stalin och Idi Amin". Vad hemskt det måste bli på den semestern, tänkte jag. Det tyckte tydligen den som ställde frågorna också, för han frågade förvånat hur personen tänkte där. Kändisen svarade då att han tyckte det vore fint att befria resten av världen från dessa monster och placera dem på den där ön. Så självuppoffrande kan väl ingen vara. Tala om att förstöra sin semester...

Vill man väl knappast
ha med på semestern.

En fråga som också brukade ställas var denna: Nämn en person som betytt mycket i ditt liv. Det var alltid väldigt intressant att läsa svaren. "Mamma", "mormor" eller "min sånglärare". Eller Elvis. Eller Michael Jackson. Eller kanske Bob Dylan. Eller Tage Erlander. Eller Margareta Krook.

Bättre på semestern??

Jag tror att det som var så roligt, var att jämföra med hur man själv skulle svara på alla de där frågorna. Men - tyvärr var det ju ingen som frågade mig.

Om jag nu skulle få svara på 20 frågor och få frågan: "Nämn en person som betytt mycket i ditt liv!", då vet jag precis vad jag skulle svara. Och det konstiga är att den personen känner jag inte alls särskilt väl, men ändå lyser hon i mitt liv. Vi var kurskamrater i två år när jag läste första delen av min psykoterapiutbildning. E, som jag tänker kalla henne här, var psykiater på ett sjukhus i Stockholm. Hon var nära sextio år när utbildningen började och såg både trött och sliten ut. Kläder, mode och smink var knappast hennes grej, utan hon brukade gå klädd i säckiga byxor och foppa-tofflor. Håret var snaggat och glasögonen såg ganska gamla ut och kunde ibland hamna lite på sned.

Miss Universe.

E var kanske inte klassens skönhetsdrottning, men hon var tveklöst klassens samvete. Hon var tystlåten, där hon satt med huvudet på sned och benen i kors. Hon brukade oftast inte yttra sig så mycket i diskussionerna, men när hon väl gjorde det, var det alltid mitt i prick på något sätt. Hon funderade liksom ytterligare ett varv än vi andra, inklusive lärarna. Inte för att hävda sig och visa sig på styva linan, utan för att hon tänkt efter extra mycket. För det var just det E var: eftertänksam. Och rättvis. Och inkännande och empatisk. Men det som E kanske allra mest var, var modig. Hon stod upp för att hon inte förstått, för att hon inte orkat, för att hon av omtanke om sina patienter ibland åsidosatt vissa regler. Och hon stod upp för sina kamrater om hon märkte att någon blev orättvist behandlad eller trampad på.

Jag tror att de patienter som fick E som läkare, måste ha känt sig både sedda och förstådda, hur långt in i skuggornas värld de än förirrat sig - för hennes små blåa ögon lyste av medkänsla och klokhet.

Så skulle jag någon gång bli ombedd att nämna en person som betytt särskilt  mycket, skulle jag svara E. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara som hon - för jag är säker på att hon stundtals mådde ganska dåligt av alla de tunga bördor hon erbjöd sig att bära. Men - ett ideal är hon. Kanske inte möjligt att uppnå, men ändå som en ledstjärna och ett ljus i mörkret.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att inte väja för obehaget

Ibland vill man bara fly - fly så långt vägen räcker. Känslan av obehag blir nästan övermäktig. Kanske sitter man kring ett middagsbord och känner att de runt omkring en egentligen inte vill att man skulle vara där. De önskar att man vore någon annanstans. Luften är tjock av undertryckt irritation och kamouflerad antipati och de så kallade vibbarna är överväldigande. Man skojar extra mycket, blir till och med skämtsammare och mera verbal än vanligt. Man skrattar - men inuti fräter känslan av obehag. Man vill fly - fly så långt vägen räcker.

Ibland vill man bara fly
- fly så långt vägen räcker.

När sådana obehags-moment ska skildras på film, blir det ofta ganska kort. Särskilt i amerikanska filmer passerar man dessa stunder av illabefinnande mycket hastigt. Kameran dröjer inte alltför länge vid det plågsamma, vid det som skaver och fräter. Här segrar rättvisan - lyckan kommer och det korta ögonblicket av obehag försvinner som en skugga utan spår. Den fule blir vacker, den tjocke smal. Den underkuvade blir fri och den mobbade får sin revansch - till slut. Den sjuke blir frisk, den lame kan plötsligt gå. Till och med Döden vänder om och bestämmer sig för att komma tillbaka någon annan gång - långt, långt senare. För det är väl så man vill ha det när man går på bio: en känsla av att allt ordnar sig till slut. Att livet är just så glittrande, skimrande romantiskt - och rättvist - som i drömmen.

Det regnar kanske nu,
men snart kommer solsken.

Den österrikiske filmregissören Michael Haneke tycks vara av en helt annan uppfattning. Han väjer inte för obehaget. Inte en millimeter väjer han. Envist låter han kameran rulla och registrera, långt mer än vad som är behagligt. Han låter det fräta och skava, han borrar sig ner i det som är livets påtagliga realiteter. Han vägrar att lägga skeendet till rätta för de biobesökare som betalat för att få en feel-good-upplevelse att ta med sig hem. Han vill skapa helt andra minnen.

Michael Haneke.

I filmen Amour - Kärlek - skildrar Haneke ett gammalt par i 80-årsåldern. Hon är en framgångsrik pianopedagog, han något slags kulturarbetare. Plötsligt en dag drabbas hustrun av en stroke. Hon opereras och återvänder till hemmet i rullstol. Snart tillstöter ännu en stroke och hon blir förlamad och oförmögen att tala. Maken väljer att själv vårda henne i hemmet. Kameran registrerar allt: tårarna, de nedkissade sängkläderna, skriken, maktlösheten, vreden, smärtan och förnedringen. Maken hör sin hustrus rop på hjälp - natt som dag ropar hon: "Ont! Ont!". Till slut orkar han inte längre se förnedringen, utan kväver henne i sängen. Så klär han henne i en vacker klänning, strör blommor runt hennes kropp och plomberar dörren till rummet med tejp.

Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva i Amour
 - en film om ett barmhärtighetsmord.

Men Hanekes kamera registrerar något annat också - ett annat slags verklighet. Efter arbetet med att plombera dörren, sjunker maken utmattad ned på en soffa för att vila. Plötsligt hör han ett slammer av porslin och rinnande vatten från köket. Vem kan det vara? Lägenheten är ju tom. Försiktigt smyger han ut i köket för att titta efter vem det är som slamrar så. Det är hustrun som precis avslutat disken. Hon ser förstrött på honom och säger: "Ta på dig skorna nu, så att vi kan komma iväg någon gång." Han tar på sig skorna, hon tar sin kappa - och så lämnar de lägenheten tillsammans. För en liten kort promenad? Eller för alltid?

Michael Haneke väjer inte för obehaget - vår verklighets alla plågsamma sekunder. Men han vet också att denna verklighet rymmer mysterier, saker som vi inte vet något om - inte ännu iallafall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Rätt man på rätt plats Del 2 eller Vart ska poeterna ta vägen?

För en inte alltför lång tid tillbaka, föreslog en dam som då var ordförande i Svenskt Näringsliv, att universitetsinstitutioner med humaniora-inriktning skulle få minskade anslag. Eller helst inga anslag alls. Eller till och med beläggas med vissa sanktioner.

Kritiska till humanister...

Hur kunde damen komma med detta förslag? Jo, hon menade att hon - i och för sig och i princiiip, alltså - visserligen inte hade något emot humanister. Men - de tillför liksom inget till samhället, menade hon. Humanioran har spelat ut sin roll, menade hon, och blivit tärande på samhällskroppen - istället för närande på densamma. Närande däremot var förstås utbildningsinstitutioner med teknisk och ekonomisk inriktning.

Närande...

Hur tänkte man där?? Om näring, menar jag.

... Tärande?

Vi som varit dumma nog att utbilda oss inom humaniora-sektorn, har ingen frontplats i nutidens Sverige. Vi är inget "prio ett". Kanske kan jag förstå det. Särskilt sedan vår toalett i radhuset började krångla och inte ville spola. Humanist som jag är, greps jag av en viss oro och ringde till olika VVS-företag för att fråga om råd. En av de VVS-konsulter jag talade med, erbjöd sig att ta en titt på den trilskande apparaten. Ett besök skulle gå på närmare två tusen kronor. Jag började tänka: det är högre tim-arvode än en advokat. Och förmodligen tredubbelt mot vad en humanist skulle få för en föreläsning om Shakespeares dramer, Scorseses filmer eller Wagners operor.

Viktigare än Wagner?

För vad är viktigast? En toa som fungerar eller en ökad insikt i filosofins eller konstens väsen? En fungerande toa, troligen. För en filosof måste ju också gå på toaletten ibland - annars klarar han/hon inte av att filosofera.

Måste jag välja mellan rinnande varmt vatten i kranen eller en dikt av Tranströmer, väljer jag det förstnämnda. Måste jag välja mellan att få en pacemaker inopererad eller en bok av Schopenhauer - väljer jag pacemakern, tveklöst. Men... när man väl tvättat sig i det sköna varma vattnet och fått livet tillbaka med ett hjärta som orkar slå - då vill man ha något mer. Annars blir livet så trist och meningslöst att det knappt var värt att bli ren och frisk. Och det är då som humaniora och konst kommer in. Meningen med livet. Innehållet. Utblicken. Visionen. Glädjen. Tankekraften. Djupdimensionen.

I dagens Sverige skulle denna skräckvideo vara fullt möjlig - är den kanske inte något skämt ändå??Kanska har detta redan hänt?? Isåfall hoppas jag att skammens rodnad sprider sig i ansiktena på de ansvariga. Se och räds: Bruno K Öijer ska "arbetsmarknadsanpassas".

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Med egna ord

Det finns bara ett sätt: att visa respekt. Se, lyssna och tänka efter. Det finns alltid bevekelsegrunder för att människor gör som de gör, även om det de gör är destruktivt. Vänta med att döma tills dess man hört hela historien - det är viktigt.

Självklart lyckas inte jag heller med detta alltid. Det händer alltsom oftast att jag säger elaka kommentarer eller levererar ogenomtänkta slutsatser - tyvärr. Det är ju så kul att vara rapp i käften och slagfärdig och plocka poäng på andras bekostnad. (Särskilt om man kan göra det ostraffat, som i TV-soffan.)

Apan i buren är
spännande att titta på.

Och så är det så lätt att döma, uttala sig onyanserat och klistra etiketter på människor. Och det blir inte bättre av att titta på TV. Där förevisas människor ibland som om de vore djur på zoo; Slösaren, Tjockisen, Stekaren, Knäppisen, Häxan och Horan. Program som Lyxfällan, Biggest looser, Ensam mamma söker, Hollywoodfruar, Paradise Hotel och Extrema samlare skapar schabloner och svart-vita bilder av människor som leder till ett onyanserat och föraktfullt gottande i andras misslyckanden.

"Häxan" och "Knäppisen" i samma program.
Britt Ekland och Gunilla Persson i Svenska Hollywoodfruar.

Det är därför jag blir så glad när TV visar nyanser, skildrar verkligheten som den är: full av gråskalor. Ikväll har jag ett bra exempel. I programmet Djävulsdansen, del 2 med underrubriken Medberoende, intervjuades författaren Märta Tikkanen. Hon berättar om sitt äktenskap med den svårt alkoholiserade tecknaren och författaren Henrik Tikkanen. I intervjun beskriver hon passionen som höll deras äktenskap levande, trots missbruket - men också de starka känslor av hat som missbruket ledde till. Hatet över de ständiga sveken, över självupptagenheten och över de vidriga dofterna från en spritstinkande kropp.

Märta och Henrik Tikkanen.

Men Märta Tikkanen vill berätta även det positiva: det starka känslolivet, kreativiteten och det levande samtalet. På frågan om hon skulle kalla sig "medberoende" värjer hon sig. Hon tycker inte om ordet, säger hon. Och nej, hon var inte medberoende - hon levde med och vid sidan av. Hon värjer sig för etiketten och väljer att benämna sitt liv med egna ord.

Det är bra och tänkvärt. Och det ger utrymme för tittarens egna tankar. Att välja att benämna sitt liv med egna ord.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner