Gåtan Zarah Leander

Ibland möter man människor man faktiskt inte alls förstår. Vilka är de? Vad vill de? Hur tänker de? Var kommer de ifrån? En sådan person är för mig Zarah Leander. Vem var hon egentligen bakom den stora munnen, fullkletad med läppstift, och det röda håret i stela lockar? Var hon en diva eller en häxa? En samvetslös karriärist eller en rädd och ensam kvinna som skapade en strålande fasad att gömma sig bakom? En rotlös pappas flicka som aldrig blev vuxen?

Diva? Häxa? Eller ingenting? Vem vet...

Det verkar som att ingen någonsin kommer att få något svar på frågorna. Zarah lurar alla - till och med sina biografer, tycks det. I den tyska dokumentärfilmen Fallet Zarah Leander tillskriver man henne en status som eventuell (dubbel?) spion, gay-ikon och levande konstföremål. På vilka grunder?

När jag var riktigt liten fanns det bara en TV-kanal. Det som visades i den fick en enorm genomslagskraft. Det måste varit därför som en programledare som Lennart Hyland kunde bli så oerhört berömd - han hade ju ingen konkurrens. På lördagskvällarna satt hela Sverige i sina soffor och tittade på Hylands hörna. När jag blev lite större kom en ny kanal - TV2 -  och då dök det upp ytterligare en programledare som hette Lennart, fast med efternamnet Swahn.

Lennart Swahn - expert på tanter.

Lennart Swahn hade en sällsynt stor talang att prata med tanter. Jag tror att han var fascinerad av dem på ett nästan lite ekivokt och masochistiskt sätt - han dyrkade stora, dominerande och bastanta tanter. Det var i hans pratsoffa som jag såg Zarah Leander första gången och blev rädd. Hon verkade hård som flinta och såg ut att hånle åt varje kommentar. Samtidigt fanns det små signaler i hennes sätt att vifta med händerna och de rynkiga, ringprydda fingrarna som jag uppfattade som tecken på ett långt gånget förfall. Sådana dubbla signaler är alltid både skrämmande och fascinerande.

Vill ni se en stjääärrrna? Se på miiig!
 Zarah Leanders paradnummer.

Swahn hade förmågan att vara både krypig och frågvis på samma gång och han var nog den som först av alla vågade fråga den stora divan direkt i TV hur det egentligen stod till med hennes påstådda nazi-sympatier. Zarah himlade med ögonen och viftade med fingrarna och gjorde en lång, dramatisk paus. Men svarade på frågan, det gjorde hon inte. Hon valde att tiga om sina kontakter med Goebbels och Hitler. Hon valde att mystifiera och leka kurragömma. Kanske ville hon hellre framstå som outgrundlig än som en förrädare eller som en - som hon själv lär ha kallat sig - politisk idiot.

Tänk vad mycket Zarah Leander hade vunnit på att vara ärlig och öppen. Tänk om hon hade kunnat säga så här: "Ja, jag frotterade mig med nazisterna. Jag älskade att bli avgudad och beundrad. Ja, jag ville tjäna stora pengar. Men jag förstod inte bättre - då. Jag var förblindad av rampljuset och jublet och hörde inte stöveltrampet." Tänk, så mycket bättre hon hade mått och så mycket mer sympati hon hade fått.

Men å andra sidan: då kanske hon heller inte fått den status hon som eftermäle fått som gåtfull gay-ikon och gudomlig diva. En tysk forskare säger i TV-filmen: "Zarah Leander var ett konstobjekt. Hon är någon som kan skapa en yta som är så ytlig att den når ner till det allra djupaste man kan föreställa sig." Vilken strålande analys! Gåtan Zarah förblir en gåta och skall nog så förbli.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Tvånget att roa

Robin Williams 1951-2014.

Det finns så mycket jag hade tänkt skriva om: självrespekt, jobb för äldre arbetslösa, quick-fix-terapier, skolstart, konfirmation och mycket, mycket annat. Tillvaron är så oändligt full av företeelser som är outgrundligt intressanta att fundera över. Men jag kom av mig igår, när jag på TV-nyheterna fick höra att den amerikanske skådespelaren och komikern Robin Williams avlidit, bara 61 år gammal. Han hade hängt sig i bostaden. Nyheten chockade mig. Det kändes som att världen förlorat något viktigt: en god människa, en filmstjärna som inte ständigt demonstrerar sitt vackra yttre och sitt framgångsrika liv.

Tydligen hade Williams i flera decennier lidit av upprepade djupa depressioner och ett allvarligt missbruk - detta parallellt med ett sprudlande produktivt liv i humorbranschen. Han var som en associativ turbomotor - full av infall och idéer. Men bakom skrattet dolde sig ett stort mörker, eftersom han valde att lämna livet, trots en älskad hustru och tre älskade barn. Han var en skör människa i en hård värld, men dolde det väl.

En av rollerna: den rekorderliga
nannyn Mrs Doubtfire.

Någon av hans många kolleger lär ha sagt: "Han fick alla att skratta, utom sig själv." Är det inte just så det är med de riktigt stora humoristerna? De är egentligen djupt allvarsamma, kanske märkta av en svår och ensam barndom. Humorn blir ett sätt att för ett ögonblick hålla mörkret stången, ett sätt att bli älskad och för en liten stund glömma att man inte alltid varit det. De är många, humoristerna som balanserar på en slak lina över allvarets avgrund: Buster Keaton, Charlie Chaplin, Woody Allen, Jonas Gardell, Robin Williams och många, många fler. Men kan det till slut bli så, att det blir ett tvång att alltid vara rolig? Och förmår man inte längre att få människor att skratta - då kan man heller inte bli älskad? Leverera underhållning - annars är man värdelös. Om det är så, måste livet te sig oändligt tungt att leva.

Buster Keaton - en annan stor humorist.

I Dagens Nyheter berättar Stellan Skarsgård, som spelat mot Williams, att han var en mycket allvarlig och eftertänksam person så länge man bara var två personer i rummet. Så fort det blev fler än två, kände han sig tvungen att vara rolig. Han blev som förbytt, säger Skarsgård, gick på högvarv och sprutade kvickheter. Vilket tungt öde - att alltid vara rolig! Vilket arbetsamt liv, att alltid få andra att skratta! När får man vila då?

Kanske är det därför jag helst vill minnas Robin Williams i en allvarlig roll: som den oförtröttlige läkaren i Uppvaknanden. En person så uppfylld av vetenskapstro och människokärlek att han först skapar ett medicinskt under som sedan vänds till sin motsats: en katastrof. Filmen bygger på den sanna historien om läkaren Oliver Sacks som upptäcker ett botemedel mot den sömnsjuka som hållit ett antal personer i ett dvala-liknande tillstånd i över trettio år. De vaknar upp till en ny värld - unga till själen, men gamla till kroppen. Samspelet mellan läkaren, som spelas av Williams, och en av hans patienter, gestaltad av Robert de Niro, hör till det mest rörande jag någonsin sett på film.

Robin Williams och Robert de Niro
i Uppvaknanden.

Jag måste avsluta med ett citat av en annan av Williams' skådespelarkolleger: Ben Stiller. Ett citat som jag tror pekar på vad det egentligen var som var hans storhet. Stiller säger:

- Jag har aldrig sett honom vara annat än vänlig mot en enda jävel, någonsin. Han fick alla runt sig att känna sig unika och jämlika, trots att det var han som var geniet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Revanschens sötma

Att beskriva sina misslyckanden och tillkortakommanden med ett leende, är roligt och populärt. Många estradörer och andra kända personer underhåller mer än gärna sin publik om sina nederlag - i självbiografier och i TV-soffor. Det river alltid ner skrattsalvor. Det skapar sympati att få höra berättas att även den mest framstående artist, författare eller politiker minsann också gjort fel och tabbat sig. Nederlagen gör dem på något sätt mera mänskliga för oss "vanliga" människor. Kanske vi också till slut kan räkna oss till denna de lyckades skara - trots våra fadäser...

Uppehåller sig gärna vid sina tillkortakommanden.
Robert Gustavsson - framgångsrik komiker.

Men dessa underhållande beskrivningar av klantigheter och bortgörningar är bara roliga om den klantige bortgöraren sedan lyckades och blev både framstående och lyckosam. Misslyckandena var bara ett numera övervunnet stadium på vägen mot framgång - inte något tillstånd utan slut. För vem skrattar med den som aldrig lyckas? Vem vill höra på den som lever sitt liv i nederlag? Upprepade missräkningar skrämmer - och skämmer.

Hur kul är det?

"Man måste misslyckas för att lyckas", säger framgångsprofeterna.  "Nederlag är en nödvändig förutsättning för seger", säger älska-dig-själv-gurusarna. Jag förhåller mig skeptisk till sådana lättsmälta visdomsord.

Senaste blogginlägget handlade om den fiktive tungviktsboxaren Rocky Balboas revansch. Filmen handlar om en 60-årig föredetting som slår tillbaka mot dem som tror att han är slut. Efter en titanisk kamp på liv och död lyckas han sätta sig i respekt och med minsta möjliga hårsmån förlora matchen mot den regerande tungviktsmästaren. Det är åtminstone trettio år mellan de båda männen. Hur troligt är detta? Hade filmen slutat på ett annat, mera realistiskt, sätt: Rocky blir nedslagen i rond två och för nöja sig med en mosad frontallob och en avsliten hälsena - hur många hade velat se den filmen? Inte många...




Golvad.

Det är revansch man vill se. Hur den som som trampats på reser sig igen och slår tillbaka - mot alla odds. Den oväntade - men efterlängtade - triumfen. Den vill vi alla se och uppleva. Och är det något som man vill be Gud om - om Han nu finns däruppe någonstans - så är det att alla dem som trampats på, slagits ner, föraktats och negligerats, ska få uppleva att bli sedda, respekterade och uppskattade. Att till slut få smaka revanschens sötma.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Rocky Balboa och kampen för självrespekt

Rocky Balboa (Sylvester Stallone)

- Det är inte hur hårt man slår som gör att man vinner. Det är hur många slag man kan uthärda.

Ungefär så säger Rocky Balboa - den fiktive tungviktsmästaren gestaltad av Sylvester Stallone. I vanliga fall ogillar jag skarpt - som mina läsare vet - sådana där "klokord". De tjänar bara till att trycka ner människor och konservera jante-samhället.

- Bättre en fågel i handen än tio i skogen. (Innebörd: Nöj dig med det lilla och sträva inte för högt!).
- Tala är silver, men tiga är guld. (Innebörd: Håll tyst och ställ inte till med bråk, håll dina problem för dig själv!).
- Skomakare, bliv vid din läst! (Innebörd: Nöj dig med det du har - man vet vad man har, men inte vad man får, minsann!)

Det finns hur mycket hemskheter som helst, som har förpestat livet för många generationer människor.

Bättre en fågel i handen?

Tillbaka till Rocky. När Rocky är 60 år har han återvänt till sin ungdoms slumkvarter i Philadelphia och öppnat en liten restaurang. Hans älskade hustru har dött, sonen lever sitt eget liv i finansvärlden och svågern Paulie förlorar sitt jobb på ett slakteri. Rocky har slutat boxas - kroppen är utsliten och lederna är stela. Rocky börjar bli gammal, men inne i bröstet känner han något som brinner, något som vill ut. Är det sorg, vrede, längtan efter det som varit - eller är det kampglöden som finns kvar därinne och vill ut?

Rocky och hunden Punchy.

Efter en del övertalning från några mindre nogräknade boxningspromotors som vädrar slakt och skandal, accepterar han att gå en uppvisningsmatch mot den regerande tungviktsmästaren. Rocky möts med skepsis och löje. Motståndaren ser honom som en löjlig före-detting han lätt kan slå ner, ett gammalt vrak. Sonen skäms över att hans gamle far inte beter sig som andra 60-åringar; accepterar sitt åldrande och lägger boxningen på hyllan. Men Rocky ger sig inte. Han köper en gammal hund och med en galnings envishet börjar han träna sin värkande kropp, vinner skeptikernas respekt och förlorar med ett enda poäng den tio ronder långa matchen - som alls inte blir någon uppvisningsmatch, utan en kamp på liv och död.

Visst är det en orimlig story - tårdrypande, patetisk och antagligen totalt orealistisk. Men den har en viktigt budskap. Budskapet lyder: Låt dig inte nederslås, utan kämpa. Ge inte upp dina mål. Hur svårt det än är, hur mycket motstånd du än får - kämpa ändå. Det är kampen som är livet, inte vinsten.

Jag vill tro att det är så.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vad döljer sig bakom polityren?

Ibland tycks polityren vara överraskande tunn och det som finns där bakom lyser igenom på ett riktigt fult och otäckt sätt. Man vill ju gärna tro att de som själva blivit utsatta för diskriminering och förtryck skulle vara klokare och mindre fördomsfulla än andra, men det tycks inte vara fallet. När det inte handlar om dem själva och deras eget lidande - då är de lika fördomsfulla som dem de så hett kritiserar.

Polityren krackelerar...

Vad är det jag syftar på? Jo, så här var det tydligen - enligt gårdagens Aktuellt samt två texter i Dagens Nyheter: den stora Pride-paraden går genom Stockholm. Gay-poliser och gay-präster, transor och queerar. Publiken som samlats utmed paradvägen jublar och applåderar - feststämningen är på topp och solen strålar. Men plötsligt upphör jublet och applåderna. Det blir tvärtyst, hotfullt tvärtyst. Det är när judiska församlingens gay-medlemmar paraderar förbi. Istället ropar någon: "Varför dödar ni palestinska barn?!"

Regnbågsflaggan med davidsstjärnan.

I Malmö har rabbinen fått en flaska kastad på sig. Fönster har krossats i synagogorna och judiska familjer har blivit hotade.

I Aktuellt framträder Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism. Han är djupt allvarlig, ögonen uttrycker rädsla. Hur kan svenska människor i Sverige ställa andra svenskar i Sverige till svars för vad som händer 500 mil bort? Hur skulle några medlemmar i judiska församlingen på något sätt bära ansvar för vad som händer i Gaza? undrar han upprört.

Willy Silberstein - oroad och upprörd
över den tilltagande antisemitismen.

Det undrar jag med. Och så vad som är ännu mer skrämmande: det är inte rasister och nazister som beter sig så här. Det är - som man trodde iallafall - upplysta människor som tycker sig vara både moderna och fördomsfria. Dem kan man inte avfärda som förmörkade idioter - och det är just det som är så farligt.

Jag måste berätta en kort historia. Så här var det: morgonkaffe i köket på den musikaliska akademien där jag jobbade som redaktör. Stämningen är god och vi anställda småpratar, dricker vårt kaffe och knaprar på våra skorpor. Så kommer en person på tal. Plötsligt påstår en av kollegerna att personen är oärlig. Jag, som också känner personen i fråga och inte upplevt honom som det minsta oärlig, frågar vad kollegan menar. Kollegan svarar då, med leende självklarhet: "Men han är ju jude!" Jag känner hur det svartnar för ögonen och lämnar köket omedelbart.

Kanske inte så avlägset
som man skulle önska...

Finns det något som gör mig fullständigt rasande så är det antisemitism och judehat. Och det har inte ett enda dugg att göra med hur staten Israel beter sig i Gaza.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Änglar - finns de?

Jag ligger och solar på stranden. Det är ett sorl av röster - barnröster, kvinnoröster, mansröster - myriader av ord, överallt, åt alla håll. Och bakom orden: ännu större myriader av tankar och förnimmelser.

På stranden.

- Vill du ha mera chips?
- Kan du tänka dig, han dog knall och fall. Bara så där...
- Det är ovanligt många som har drunknat i sommar. Undrar vad det kan bero på?
- Vad mycket getingar det är nu i augusti!
- Nej, hon visste inte att man inte kan parkera där.
- Gå till mormor nu, så hjälper hon dig med håret.
- Var det kallare i vattnet där borta, utanför bryggan?

Alla dessa ord är bara ytan på det gigantiska isberget. Där under är det oändligt mycket mer. Eoner av tankar och förnimmelser, med eller utan ord. Möjliga eller omöjliga att formulera.

I slutet av 80-talet såg jag en film som gjorde ett enormt intryck på mig. Den handlade om en ängel som kan höra alla människors tankar. Han svävar över staden och hör det eviga sorlet av de levandes tankar - glädje, sorg, ensamhet, vrede. Han har alltid funnits där, sedan tidernas begynnelse. Han är osynlig. Ingen kan se honom, men han kan se allt.

Ängeln över Berlin, gestaltad av Bruno Ganz.

Ängeln lyssnar till sorlet och fylls till slut av längtan att också han få uppleva alla dessa känslor, att få bli en människa, trots lidandet och utsattheten - och trots den överallt hotande döden. Så han väljer bort sitt eviga liv i utbyte mot ett mänskligt. Ängeln kastar sig mot marken, krossas och vaknar upp - som en dödlig människa. Livet blir inte lätt, men han känner att han lever, känner det röda blodet pulsera i ådrorna, känner det stora i att vara en människa och dödlig.

Peter Handke.

Jag tänker ofta på Himmel över Berlin - så heter filmen. Manuset skrevs av den österrikiske författaren och filosofen Peter Handke. Ängeln Damiel, som väljer att bli människa, spelas av Bruno Ganz. Men i en annan roll i filmen förekommer den gamle Columbo (Peter Falk). Kanske någon av mina läsare minns 70-talsdeckaren med de finurliga frågorna, den skrotfärdiga lilla bilen, den skrynkliga rocken och den söndertuggade cigarren? I Himmel över Berlin spelar han sig själv på besök i Berlin för att spela in en film. Utanför en korvkiosk möter han en kväll den osynlige ängeln och talar till honom. Korvförsäljaren tittar skeptiskt på den amerikanske mannen som pratar rakt ut i luften. Är han knäpp? Det visar sig att Peter Falk är en ängel som blivit människa - det är på grund av sitt tidigare  "änglaskap" som han kan förnimma ängelns närvaro. I några få ord beskriver han hur det är att vara levande och dricka en kopp kaffe. Ängeln lyssnar och fattar sedan sitt beslut.

När livet känns tungt ibland tänker jag på Himmel över Berlin och på ängeln Damiel. Det är härligt att få vara en människa ändå!

Här kommer den lilla scenen mellan Bruno Ganz och Peter Falk utanför korvkiosken. Den är vacker, tycker jag.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bad, grillning och så lite Jesus, kanske

- Det var bara så himla kul!
- Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv!
- De där veckorna har gjort mig till en annan människa!

Vad är det de pratar om? Jo, om konfirmationslägret, så klart. Nya kompisar, snygga killar, myskvällar vid brasan, bad och grillning. Och så på slutet ceremonin i kyrkan, de vita klänningarna, festen och presenterna från släkten.

Konfirmander till sjöss.

Lillasysters kompisar är på konfirmationsläger, nästan allihop. Lillasyster hoppade av, eftersom hon kände på sig att kompisen skulle svika, fast de bestämt att de skulle åka tillsammans. Nu ångrar hon sig. Ångrar sig riktigt mycket. Tänk om hon missat sin ungdoms stora upplevelse? Tänk om alla kommer att prata om lägret i skolan - och hon inte har något att säga? Skulle hon ha bitit ihop och vågat ändå, utan kompisen? Det är många tankar och många frågor. Vad ska man säga? Att det går lika bra nästa år? För konfirmera sig kan man väl göra vid vilken ålder som helst - eller? Nej, det går inte lika bra, för då är man ett år för gammal för att åka på lägret. Som om det är lägret som är det viktiga.

Konfirmander från förr.

Som konfirmandförälder får man gå på informationsmöten i kyrkan. På ett av dessa möten, visades en film från förra årets läger. Glada unga ansikten, spring, lekar och ätande - massor av aktiviteter, sång, musik och brännboll. Det är bara en aktivitet som inte visas: själva konfirmationsundervisningen. Den har man valt att inte visa i sin film. Varför? Är det inte just undervisningen i kristen tro som är "huvudnumret" på ett konfirmationsläger? Ungdomarna tittade fascinerat på filmen. Vad kul de verkade ha, de där som var med förra året. Inte ett dugg tråkigt, verkade det vara. Full rulle och inte en massa snack om Gud och Jesus och den där Helige Anden.

Jobbigt?

En fråga dök upp i mitt medvetande när jag såg filmen. Vill kyrkan mörka konfirmationsundervisningen för att locka fler ungdomar till lägren? Eller är undervisningen en så liten del av lägret, att den inte ens behöver skildras i filmen?

Före sommarlovet hörde jag Lillasysters kompisar prata om det kommande lägret - hur kul det skulle bli att åka bort och träffa nytt folk. Kanske någon snygg kille fanns bland deltagarna? Man diskuterade vilka kläder man skulle ta med: den nya bikinin och den nya snygga klänningen. Och smink och locktång. Och parfym. Jag dristade mig till att fråga om de tyckte att det skulle bli spännande att få lära sig så mycket nytt om Gud och Jesus och om kyrkans alla traditioner. "Njae... Inte direkt...", blev svaret. "Det är ju inte därför man åker på konfa-läger."

Smink är viktigt på konfirmationslägret.

Kanske är det dags att kyrkan står upp för vad man sysslar med - egentligen. För hur ska man annars veta det - bland all fika, myskvällar och sällskapslekar?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner