Tuttarna regerar

Det är inte lätt att hävda sig i kvinnornas tutt-krig...
Sophia Loren betraktar oroligt Jayne Mansfields behag.
"Hon har väl inte större än jag???"

Det finns de som säger att om världen styrdes av kvinnor, skulle den vara en mycket fredligare plats. Det brukar oftast vara kvinnor som säger så och jag har hört det många, många gånger. Jag är kvinna - men jag håller inte med. Inte alls. Det kanske inte skulle bullra och smälla och ramla så många bomber. Men fredligare? Knappast... Visst - det är stor skillnad på våld och våld. Statistiken ljuger inte när den konstaterar att över 90% av alla våldsbrott begås av män. Siffran är ännu högre vad gäller mord - nära 100% har en förrövare av manligt kön. Men våld kan vara så mycket. Och fred är ett svårdefinierat begrepp.

Det är tufft att få tiden att gå
när man är ensam på rasten.

Är det något som kvinnor - och flickor - kan, så är det att frysa ut, pinka revir, konkurrera och hävda sig på andra kvinnors bekostnad. Numera har jag två tonårsdöttrar som kommer hem från sina skolor och levererar dagens utfrysningsrapport. Det är sneda blickar, menande tonfall, positioneringar och viskningar bakom ryggen. Det sprids rykten och det smids ränker. Det gäller att behålla sin plats i hackordningen. Till varje pris - hur högt det än är, tycks det. Det är därför det tar en sådan evig tid på morgonen att reda ut vad man ska ha på sig. Ligger håret snyggt? Blev det för mycket mascara? Sitter jeansen tillräckligt tight över rumpan? Ser jag ofräsch ut?! Borde man kanske ta den gula tröjan istället? För tänk om X tittar snett - idag igen... Eller, tänk om Y också har rosa t-shirt idag...

Det börjar tidigt.

- Varför tog du den tröjan?
- Kunde du inte ha plattat håret istället?
- Men... det nagellacket menade jag inte...
- Njae - så snygg var den ju inte, kanske...

Den kurviga tjejkompisen har lovat att de ska äta en glass efter skolan - hon och den inte så kurviga kompisen. Vad kul det ska bli! Men... när skoldagen är slut, blir det ingen glass - inte med den inte så kurviga kompisen som väntat iallafall. "Det kom något emellan, liksom."

Den kurviga tjejkompisen går och pratar och skrattar med den inte så kurviga kompisen - plötsligt går hon iväg med en annan kompis (kurvig, hon också). Kvar står den inte så kurviga kompisen och undrar vad som hände. Var det inte kul längre?

Och "Oj, då. Det var inte meningen att du skulle få reda på att det är fest på lördag. Sorry..."

Mean girls - en fredligare värld?

Varför är det så här - tjejer emellan? Varför kan tjejer inte bara vara snälla och toleranta mot varandra? Acceptera olikheter och skillnader - till och med se det positiva i att alla inte är likadana? Varför måste det hela tiden handla om konkurrens. Och vad är det egentligen man så envist konkurrerar om? Killarnas uppmärksamhet? Topplaceringen i hönsgården? Och varför håller inte killar på likadant? Är det en kvinnlig egenskap att ständigt måsta hävda sig gentemot andra kvinnor/honor?

Jag är ingen sociolog-forskare, men jag misstänker att det finns en signifikant parameter som spelar en avgörande roll, när det gäller kvinnors position i hierarkin: tuttarnas storlek. Det är tuttarna som regerar. Stora tuttar är makt. Små tuttar är inte makt. (Har man små tuttar, då får man kämpa på andra arenor.) "Boobs is power." Eller?

Oj då. Nu blev det ännu jobbigare...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Fågel Fenix och drömmen om revansch

Mozart - coolast av coola.

Tänk, vilken musikhistoria Österrike har! Haydn, Schubert, Mozart, Bruckner, Mahler, Schönberg, Webern, Berg - de är så många, de tunga grabbarna från Österrike. Och de rockar fett allihop. De har gått i bräschen för nyskapandet hela tiden. Mozart till exempel. Många tror att hans musik är "prototypen" för klassisk musik, en lite lättlyssnad och "trevlig" ljudtapet som drillar lite mysigt i bakgrunden. Men där misstar man sig grovt. Mozart är farlig. Ibland är det som att åka racerbil utför ett stup. Han är häftigt cool och det är de andra grabbarna från Österrike också.

Mahler - ännu coolare.

Schubert rör sig smeksamt och lite avvaktande på avgrundens brant, Mahler balanserar ständigt på den och de tre tyngsta grabbarna Arnold, Anton och Alban (med efternamnen Schönberg, Webern och Berg) dyker rakt ner i den - om och om igen. Det är tungt, det är häftigt och man önskar att musiklärarna i skolan kunde förstå hur viktigt det är att eleverna får känna hur det drar kring öronen. Klassisk musik är inte tråkig, nördig och seg. Tvärtom. Den är supercool. Ibland riktig Death Metal.

Schönberg - störtcool.
För att inte säga dödscool.

Men en fråga som jag ofta ställt mig - som inbiten schlagernörd - det är varför Österrike aldrig lyckats i Eurovision Song Contest. Bidragen har varit töntiga och intetsägande, trots den storslagna musikhistorien. Vad har hänt med kreativiteten och nyskapandet? Men så äntligen: i år small det ordentligt med en riktigt tung power-ballad i de stora grabbarnas efterföljd. Härligt! Och ett ställningstagande för tolerans och fördomsfrihet dessutom.

Fågel Fenix reser sig ur elden.

Den vinnande låten heter Rise like a phoenix. De antika sagorna om fågel Fenix berättar att den stora fågeln, när den kände att slutet närmade sig, redde sig ett bo där den tände eld på sig själv. Ur askan föddes sedan en ny fågel - ung och stark och kamplysten. Därför har fågel Fenix kommit att bli en symbol för återfödelse och evigt liv. Men jag tror att den starka, stora och eviga fågeln också är en symbol för revanschen. Just det kändes tydligt i Eurovision-finalen. Rise like a phoenix handlar om att aldrig ge upp, att kämpa för en seger - vad som än händer. Och det handlar inte bara om HBTQ-personernas kamp för rättvisa. Det handlar också om den revansch man önskar alla dem som blivit undanskuffade, förbisedda och missförstådda. Upp till kamp! Sikta mot segern! Det är aldrig för sent! Aldrig!

Här kommer den ultimata segern, livets triumf över döden och "the rise of the phoenix": sista delen av finalen i Gustav Mahlers jättelika Uppståndelsesymfoni. Leonard Bernstein dirigerar London Philharmonic Orchestra.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är ondast?

Ibland, när någon gjort något dumt eller elakt och man undrar varför, säger min make så här: "Det är ingen ursäkt, bara en förklaring." Vad är det för skillnad mellan en ursäkt och en förklaring? Och är det inte många gånger så, att de sammanfaller? Så att förklaringen ändå blir en ursäkt, trots allt? "Han var ju så full... Hon hade en så svår barndom... Han visste ju inte bättre..."

Svartenbrandt/Lars Ferm
- hade säkert en svår uppväxt. Men ändå...

En gång när jag gick i gymnasiet, var det en lärare som frågade oss elever vem vi ansåg vara historiens ondaste människa. Efter en kort stunds betänketid svarade nästan alla Hitler. Tveklöst var Hitler den ondaste människa som någonsin existerat. För tänk om nazisterna vunnit kriget - hur hade vår värld sett ut då? Om det Tusenåriga Riket blivit verklighet och inte bara en fasansfull totalitär vansinnesvision - vad hade hänt med oss då?

Det ondas genius?

Så här i backspegeln kan man ju undra om Hitler verkligen var allra värst - "ondast av onda". Finns det verkligen ingen värre? Hitler hade en stark övertygelse att han skulle "rädda" Tyskland - återupprätta riket, revanschera det efter nederlaget i det första världskriget och rensa bort allt icke-ariskt. Så utsåg han det judiska folket till syndabockar och skyllde allt ont på dem. Utrotades de, skulle alla problem vara ur världen - det som han kallade "den slutgiltiga lösningen". Men Hitler deltog inte själv i praktiserandet av denna slutgiltiga lösning. Den hanteringen delegerade han till andra. Gör det honom mindre ond? Och att Hitler hade en svår barndom - det vet man. Är det en ursäkt? Nej, knappast.

Adolf Eichmann var utsedd att övervaka deportationerna av judar till läger och ghetton. Han står ansvarig för hundratusentals människors död. Han arbetade oförtrutet och effektivt som ledare för utrotningsmaskineriet. Men samtidigt finns dokumenterat i dagsboksanteckningar, att han upplevde det oerhört skrämmande att på nära håll se och uppleva dödandet och lemlästandet. Är det en ursäkt? Nej, knappast.

Många av de ledande nazisterna var drogberoende galningar - hejdlöst egocentriska narcissister, självhävdande, impulsstyrda och extremt dåligt förankrade i verkligheten. Är det en ursäkt. Nej, absolut inte. Men det är en förklaring.

Ondskans ansikte: Joseph Mengele.

Men i ett fall finns det varken ursäkter eller förklaringar. Det finns inget som kan förklara, förlåta eller ens begripa hur en människa kan begå sådana illdåd. Joseph Mengele var läkare i flera av de mest fruktade koncentrationslägren. Där utförde han medicinska experiment på de fängslade, inte minst på barnen. Meningslösa, grymma, smärtsamma och oftast dödliga experiment. Som att undersöka om man kunde ändra ögonfärg på en människa genom att spruta in bläck i ögongloben. Resultatet var 100% blindhet. Till vad nytta? Enligt mitt sätt att se, är Joseph Mengele ett exempel på en riktigt ond människa. Såvitt jag vet var han inte tvingad att göra alla dessa övergrepp - han gjorde dem av fri vilja och helt enligt sitt eget kynne. Alltså - här finns varken ursäkt eller förklaring. Möjligen hade han en svår barndom - men, vem hade inte det på den tiden?

(PS Ikväll är det final i EuroVision Song Contest. Jag tippar att slutstriden kommer att stå mellan Sveriges Sanna Nielsen och Österrikes Thomas Neuwirth alias Conchita Wurst. Jag håller tummen för båda - delad första plats är det enda rättvisa.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Idolens baksida - eller framsida

Jag tror att jag har skrivit om det här ämnet tidigare i min blogg: hur man så ogärna vill att ens idoler har dåliga sidor. Eller, kanske snarare, sidor som man inte förstår eller skräms av.

Bertil Malmberg 1889-1958.

För tio år sedan blev jag inbjuden att föreläsa om diktaren Bertil Malmberg. Åhörare var medlemmarna i hans "fanclub" Bertil Malmberg-sällskapet. Jag hade forskat länge på Malmberg och hade ganska tidigt fått en känsla av att han var homosexuell. Något som han naturligtvis gjorde allt för att mörka - på den tiden var ju homosexualitet absolut tabu, till och med kriminellt. Han var till exempel gift fyra gånger och hade som ung skrivit glödande kärleksdikter till en fiktiv antik kvinna - Egeria.

Egeria?

En person - amatörforskare och journalist - hade tidigare upptäckt att denna Egeria troligen varit en man som Malmberg förälskat sig i som mycket ung. Amatörforskaren hade kommit till den slutsatsen genom att jämföra formuleringar i brev till den unge mannen med de senare publicerade dikterna. Formuleringarna var ibland ordagrant lika. Denna upptäckt skedde under Malmbergs livstid och uppenbarligen hade dessa brev sedan på något mystiskt sätt försvunnit. Bevisen för att den sköna Egeria troligen varit en man hade undanröjts.

I min föreläsning påstod jag alltså att Malmberg varit bög. Det blev ett himla liv. Stämningen blev i ett enda slag tyfon-artat lågtrycksaktig och vid den efterföljande middagen blev jag knappt ens tilltalad av mina bordsgrannar. Det var ingen som ville diskutera mitt påstående och så här i efterhand kan jag kanske förstå chocken. Fancluben hade troligen haft en bild av sin idol som manlig och heroisk vilket krockade grymt med min bild av honom: en feminin och nostalgisk man med smak för speglar och parfymerade salonger. Krisen var ett faktum.

Antisemit?
Frédéric Chopin målad av Delacroix.

När jag var fjorton år spelade jag piano och då dyrkade jag - förstås, för vem kunde komponera bättre för piano? - Frédéric Chopin. Han var min idol och jag beundrade honom hejdlöst. Att han inte bara varit en fantastisk pianist och kompositör, utan också en etisk och god människa - det var jag helt övertygad om. Tala om chock när jag i en bok med hans brev fick läsa att han använde ordet "jude" som skällsord. Jag blev alldeles förstörd. Plötsligt framstod han inte längre som den där etiske och hjältemodige konstnären - han var ju antisemit. Han sjönk miltals i mina ögon. Och hans musik började klinga lite inställsamt och skorrande, tyckte jag.

Och igår hände samma sak. Sångaren som sjunger Armeniens segertippade låt i Eurovision Song Contest - Aram - hade offentligt yttrat sig nedsättande om dragqueen-sångaren som framför Österrikes bidrag, iförd balklänning och helskägg. Aram protesterade mot att en transa/dragqueen skulle få delta i tävlingen. Från början tyckte jag mycket om Armeniens bidrag - men efter detta uttalande försvann liksom glansen. Låten blev plötsligt lite tjatig och entonig - inte alls någon vinnare.

För att reta Aram kommer här den utomordentlige Conchita Wurst (= korv!) alias Thomas Neuwirth  i Rise Like a Phoenix. Imorgon ska jag hålla tummen för att han/hon/hen kommer till final. Minst.

PS Senare har jag förstått att man på Chopins tid - och på Wagners - ofta använde sig av antisemitiska uttryck. Det betydde kanske inte att man var någon brinnande jude-hatare - det var snarare ett slags otrevlig kutym. Men det är illa nog, tycker jag. Och alldeles säkert en bidragande orsak till historiens värsta folkmord.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Lasses hotell

I lördagens DN står en stor intervju med den snart 70-årsjubilerande Lars Norén. Författarkollegan Kristian Petri ställer frågor som borrar på djupet i Noréns erfarenheter av liv och författarskap. Det handlar om en gärning som verkligen inte väjer för mörkret. Där finns tillgång till alla nyanser av svart. Och då menar jag i positiv bemärkelse. Att inte fly undan för smärta och skräck är viktigt - nödvändigt - om man vill kalla sig en mogen människa.

Lars Norén.

I intervjun berättar Lars Norén om sin ovanliga uppväxtmiljö - hans föräldrar drev det numera nedlagda järnvägshotellet i Genarp. Hotellet befolkades av människor ur alla samhällsskikt: bönder, handelsresanden, gamla ensamma damer, pensionerade lärare, bröllopsgäster och begravningsgäster. Barndomen var full av dessa många gånger tragiska existenser - några av dem året-runt-boende på det lilla hotellet. Den lille Lars iakttog och funderade.

Böda Hotell.

Jag har också alltid tyckt att hotellmiljön är djupt fascinerande. Det finns något som liknar livet självt i denna parentetiska tillvaro. Man är på väg, man stannar till, men vet inte hur länge. Kanske reser man vidare nästa dag - kanske inte. Kanske aldrig.

När jag växte upp brukade jag och mina föräldrar bo på pensionat på somrarna. De sista sju somrarna bodde vi på ett litet hotell på norra Öland, i närheten av den lilla orten Böda. Hotellet drevs av ett par. Två av gästerna bodde där året runt - sommar som vinter. Jag antar att de till och med firade jul där. Dessa två visade aldrig att de kände varandra, det var knappt att de hälsade. De hade sina fasta platser i matsalen - i varsitt hörn. Den ena gästen var en pensionerad lärare som kallades Percy. Den andra var en rysk äldre dam som påstods vara något slags grevinna. Ensamheten stod som en aura kring dem båda, där de satt i sina hörn vid varsitt litet bord. Jag minns att jag greps av en konstig svindel när jag föreställde mig deras ensamma jular, ensamma fördelsedagar, ensamma kvällar. Hur dog de? I tystnad, ensamma på sina rum?

Stenkullens hotell - som jag ofta kör förbi
på E4:an strax norr om Norrköping.

Lars Norén berättar i intervjun att hotellet blivit ett slags symbol för hans skapande och hans liv. Han vandrar i hotellets korridorer och bakom dörrarna i de små rummen finns alla de människor som betytt något. Levande som döda. Det är bara att öppna dörren och titta in. Där finns de. Alla. Föräldrarna - den älskade fadern som drack för mycket och som ville vara så perfekt. Modern som aldrig kunde lära sig att älska det lilla hotellet i den lilla staden. Vänner, diktare, lärare, kvinnor. Alla. Det är bara att öppna dörren och titta in och kanske samtala med dem.

Många dörrar i livets korridor.

Vilken vacker bild! Och en underbar sak för dem som minns och sörjer. Tänk på livets erfarenheter som ett hotell - en korridor med många dörrar. Några dörrar öppnar man gärna, några dörrar mindre gärna - och kanske vissa dörrar inte alls. Inte just nu iallafall.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Ingen rök utan eld"

Vad är det med folk - egentligen? Varför kan man inte ta till sig fakta - och erkänna att man haft fel? Är det kanske farligt att ändra ståndpunkt? Är man rädd att förlora ansiktet? Så rädd att man hellre låter andra lida?

Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.

Det finns två aktuella exempel som båda är mycket skakande: barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för barnamord och mannen i Gladhammar-trakten som anklagades för mord på sin hustru. Båda dessa människor bevisades vara oskyldiga till de anklagelser som riktats mot dem - ändå blir de fortfarande av en del betraktade som skyldiga och trakasserade och förföljda. Varför?

Älgar kan vara farliga.

Barnläkaren anklagades för att ha injicerat en mycket svårt sjuk bebis med en dödlig dos av narkosmedel - i syfte att förkorta bebisens liv. Anklagelserna riktades mot läkaren av bebisens förtvivlade föräldrar några veckor efter dödsfallet. Polis hämtade läkaren på hennes arbete på sjukhuset och förde henne till häktet. Processen tog flera år i anspråk - bevis på läkarens oskuld viftades bort och fakta förvrängdes av medicinskt okunniga jurister. Till slut friades läkaren - misstankarna visade sig vara ogrundade: hon hade gjort sitt jobb, agerat etiskt och helt enligt läkar-eden. Det fanns inget som tydde på något annat. Ändå upphörde inte hatet och misstankarna.

Hur har hon det idag? Hon har lämnat sitt hem i Stockholm, förlorat sitt arbete och tvingats sluta med sin forskning. Och en del människor kallar henne fortfarande för "barnamördare". Hennes liv har slagits i spillror.

Livet har slagits i spillror.

Mannen i Gladhammar bevisades också oskyldig. Statens Kriminaltekniska Laboratorium hade missat en detalj på kvinnans kvarlevor: älghår. Mannens egen teori - som tidigare viftats bort som lögner - att hustrun blivit ihjälptrampad av en älg under sin hundpromenad i skogen, visade sig stämma. Alla anklagelser mot honom lades ner och han var en fri man. Men - folket i trakten tyckte visst ändå att han var en hustrumördare, så han tvingades lämna sitt hem och flytta långt därifrån, för att slippa anklagelser och gliringar.

Mycket rök är det.

Hur kan detta komma sig? En gång anklagad - alltid anklagad? Jag tror att det så djupt, så djupt i en del människors själar sitter den där tanken: ingen rök utan eld. Visst... barnläkaren blev friad - men, lite skyldig är hon nog ändå... Och visst, älgen hade trampat ihjäl hustrun, men man kan aldrig så noga veta ändå - hur det egentligen var...

Vad hemskt det är, detta ordstäv: "ingen rök utan eld". För en sak är säker: det finns massor med rök, helt utan eld. Oerhört mycket rök - överallt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En fråga om empati

Måste man alltid ha upplevt saker själv för att förstå? Kan man inte hjälpa andra om man inte "varit där" själv? Det handlar om inlevelse och empati - men förutsätter detta alltid egen erfarenhet?

Måste man ha varit där själv för att förstå?

En gång sökte jag jobb på ett café för personer med missbruksproblem. Jag sökte jobbet för att jag hade terapeut-utbildning och för att jag kände att jag gärna ville hjälpa till och göra nytta. När jag pratade i telefonen med dem som drev caféet, verkade de först intresserade. Men så ställde de frågan om jag själv haft problem med alkohol eller droger. När jag svarade nej på frågan, upphörde intresset direkt. Hade man inte själv upplevt ett beroende, kunde man inte stötta andra som haft det, påstod de. Är det så? Samma sak inträffade när jag sökte ett jobb som stödperson på en jourtelefon för anorektiker. Även där krävde de att man skulle ha erfarenhet av egna ätstörningar.

Måste man ha egen erfarenhet för att kunna känna empati?

Måste psykoterapeuten eller psykiatern själv ha lidit av psykiska besvär för att förstå sin patient? Måste barnmorskan själv ha fött barn för att kunna bistå vid förlossningen? Måste läkaren som utför undersökningen själv ha upplevt den? Måste man själv vara drabbad för att kunna känna verklig empati?

Frågeställningen är komplicerad, så jag tror att svaret måste bli både ja och nej. Kanske beror det också på vilken typ av situation det handlar om. Ibland tror jag faktiskt att egna erfarenheter kan skapa en brist på distans som kanske till och med blir ett hinder för att kunna hjälpa på ett bra sätt.

En del får vänta länge - väldigt länge...

En arbetsförmedlare som bara går efter regelboken och inte förmår se den arbetssökandes vånda, borde tveklöst byta jobb. Egen erfarenhet av arbetslöshet och utanförskap borde vara en efterfrågad merit i arbetsförmedlarens CV. Bara känslan av att bli bemött med förståelse och respekt skulle göra den arbetssökande så mycket modigare och mera fylld av självförtroende - och därmed så mycket bättre rustad att ta sig upp på banan igen. Alltså: anställ arbetslösa på Arbetsförmedlingen. De vet vad klienterna snackar om - på riktigt.

Ett annat exempel: en grupp barn till missbrukande föräldrar som träffas för att prata om sina upplevelser och känslor. Vilken oerhörd lycka att få möta andra som upplevt samma sak - när man trott att man var ensam i hela världen om att städa upp efter mammas och/eller pappas fylle-stök.

Att känna igen sig är guld värt.

Kan man överhuvudtaget säga orden "jag förstår" om man inte upplevt själv? Jo, jag vill ändå tro det. Jag tror att man genom att lyssna - noga och länge, med öppna sinnen och utan förutfattade meningar - faktiskt kan förstå. Kanske inte helt och fullt, men ändå alldeles tillräckligt för att kunna ge stöd och tröst och upprättelse.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner