Kurvor

Fingeravtryck - fanns det på Sherlocks tid?

Min yngsta dotter som går i åttan har fått i läxa att skriva en deckarberättelse på några få sidor. En vecka har hon på sig. Hon har tänkt och funderat, grunnat och grubblat - och lidit. På måndag är det leveransdag och hon har ägnat veckan åt att försöka hitta den ultimata deckargåtan. Ångest! Hur bygger man upp en deckare? Hur skapar man en text som är spännande att läsa? En text som har en bra balans mellan början, mitten och slutet? Ska början vara lika lång som mitten? Och ska slutet komma abrupt och snabbt - som en chock - eller ska det liksom smygas fram? Och vad är mest spännande att läsa om: mord, stöld eller bankrån? Jag föreslår mord - det är häftigast och borde få plats på ett mindre antal sidor, om motivet inte är alltför komplicerat. Men vad har högst skräckfaktor då - att offret blir skjutet, strypt eller förgiftat? Och vad är mest intresseväckande: ett vansinnesdåd eller ett noga planlagt brott?

Den ultimate Sherlock: Jeremy Brett.

Jag har bara läst en enda deckarförfattare: Sir Arthur Conan Doyle. Hans berättelser om den knivskarpe sociopaten Sherlock Holmes och hans ständige vapendragare doktor Watson är alla lika välkomponerade och proportionerliga. Han suger aldrig för länge på mystik-karamellen, han vet precis var han ska placera ut ledtrådarna och när det är dags att knyta ihop dem.

Den senaste i raden av Sherlockar:
den strålande Benedict Cumberbatch.

Conan Doyle är en effektiv berättare som aldrig tappar fotfästet i sin text. Hans kurva är jämnt fördelad över texten och mot slutet stiger kurvan sakta uppåt för att sedan landa i en humoristisk blinkning till läsaren. Han är ett superproffs som från början vet hur berättelsen kommer att sluta. Det är författaren som regerar - inte texten.

John Ajvide Lindqvist.

Det är tvärtom med John Ajvide Lindqvist. Där är det texten som regerar - författaren har bara att följa. Kanske är det just därför som man inte kan lägga ifrån sig hans böcker: författaren tycks lika överraskad som läsaren över hur berättelsen utvecklar sig. Ibland får man en känsla av att han drivits med av sin egen fantasi så till den grad att han tappat greppet och till slut måste få stopp på skeendet. Det är då kurvan plötsligt blir för brant. Berättelsens början och mitt blir omfattande med parallella händelseförlopp som presenteras detaljerat och tvinnas samman i en allt mer makaber väv av skräckeffekter. Till sist får han bråttom att sätta punkt - då ökar tempot drastiskt, mörkret tätnar hastigt och verkligheten försvinner plötsligt i ett töcken av oförklarliga händelser.

Verkligheten försvinner i ett töcken
av oförklarliga händelser.

I en deckare är kurvan utstuderat jämn och välplanerad. Det är skickligt hantverk att "knyta ihop säcken" - men det är inte konst som balanserar på den yttersta kanten av avgrunden. Ajvide Lindqvists texter däremot är frustrerande just på grund av den ojämna berättarkurvan. Sluten kommer för hastigt, för korthugget brutalt och "säcken" förblir halvöppen. Men - å andra sidan - just så är väl livet: en oändligt lång förberedelse för något som man inte riktigt vet vad det är och så ett snöpligt slut. Var det inte mer än så? Är det slut nu? Redan??


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vicious - groteskt eller vackert?

Plötsligt får jag syn på två engelska filmskådespelare som jag beundrat som ung - i samma TV-program Vicious: Ian McKellen och Derek Jacobi! Så konstigt det känns. Har tiden verkligen gått så fort? Är det verkligen de - de ser ju så gamla ut?

Ian McKellen och Derek Jacobi - två giganter
i den engelska sitcom-serien Vicious.

Och de verkar göra allt för att framstå som extra gubbiga - de gnäller och gnabbas, klagar på varandras åldrande kroppar och förnedrar varandra. Freddie och Stuart - två gamla skådisar som levt ihop i snart femtio år - struttar omkring i sitt överlastade hem fyllt med mörka möbler, blommiga tapeter, persiska mattor, veckade lampskärmar och ett oändligt antal prydnadssaker. De talar med lomhört höga röster och artikulerar och gestikulerar som om de stod på en scen - för mycket länge sedan och med en jättepublik i salongen. Freddie (McKellen) - den rufsige som dyker upp i morgonrock, surögd och ständigt på ett uruselt humör och med en tunga vass som en japansk kockkniv. Stuart (Jacobi) - i pressvecksbyxor, skjorta och stickad slipover, välkammad, välansad och väluppfostrad. En åldrad mammas gosse.

Mossigt. Eller?

Det är mossigt - riktigt mossigt. Och jag antar att det är meningen att det ska vara just mossigt. Detta är sitcom på höglitterär engelska - ett ständigt spring i dörrar och ring i telefoner. Men de som kommer in genom dörren är halvsenila och de som ringer är tvärdementa - och får svar därefter. Grymt, elakt och totalt befriat från hänsyn. Det är därför TV-programmet har namnet Vicious. Det kan översättas med ondsint, illvillig,

Här kommer ett exempel på elakheterna:

Stuart (till Freddie, som tjuvlyssnat på ett telefonsamtal): Så du hör mig prata från övervåningen, men du hör aldrig vad jag säger när vi är i samma rum... Hur kommer det sig??
Freddie: Jag hör dig alltid, jag avskyr bara ljudet av din röst. Den är obehaglig för öronen. Fast den är bättre än ditt ansikte, förstås.

Ytterligare ett exempel:

Stuart: Din rygg knastrade så mycket i natt, att jag trodde att du gjorde popcorn i sängen!
Freddie: Jag måste ju vrida mig på alla omöjliga sätt för att komma så långt bort ifrån dig som möjligt.
Stuart: Tro mig, jag vill inte ha dig i min närhet heller. Det kräver all min viljestyrka varje natt att inte knuffa ner dig på golvet!

(...)

Freddie: Jag är som ett spökhus! Hela kroppen knakar... När hände det här med oss?
Stuart: Oss??!! Jag känner mig iallafall alert! Yngre än nånsin! Jag tänkte faktiskt ut och jogga idag.
Freddie: Jag har iallafall behållit mitt utseende!
Stuart: Inte lika väl som jag. Men det vet alla.
Freddie: Struntprat! Du ser ut som en ruttnande pumpa!
Stuart. Va??! Och det ska komma från dig - du som har halva ansiktet i knäet!!

Jag tittar - ömsom road, ömsom illa berörd och lite generad. Jag vet inte vad jag ska tycka. Är det lika roligt som de pålagda skrattsalvorna efter i stort sett varje replik antyder? Nej, det är det inte. Är det inte istället lite pinsamt att två så stora skådespelare ställer upp på att driva med sitt åldrande på ett så groteskt sätt? Eller är det fantastiskt att de gör det? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Faktiskt så är jag alldeles förvirrad.

Stor kärlek.

Men en sak framkommer ändå i slutet av varje avsnitt: hur oerhört djupt dessa båda herrar älskar varandra. Hur de bakom alla kaskader av elakheter och sarkasmer bryr sig om varandra, tar hand om varandra, försvarar varandra. Det är stort och det är passionerat vackert.

Musiken som inleder och avslutar Vicious heter Never can say goodbye. Kanske är det just det som det handlar om: hur svårt det är att åldras - och i förlängningen - att ta farväl av livet. Alla vill vi vara kvar, hålla fast, aldrig släppa taget - ändå måste vi. Vilket öde det är att vara människa!

The Communards: Never can say goodbye:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett vänligt ord

Det finns en sak som jag verkligen inte tycker om: så kallade "klokord". De är ytliga och generaliserande och skapar mestadels bara frustration, eftersom de är så naivt orealistiska.

Sorry, Moder Teresa - skulle väl knappast tro
att det är riktigt så enkelt ändå...

Ett exempel är när det i en del tidningar finns hälsotips/goda råd med formuleringar som "Sov gott på natten!", "Bjud hem vännerna på fest och se till att njuta av livet!", "Slappna av och gör något som du tycker om!" eller - ännu värre: "Var glad!" Eller allra värst: "Se till att bli lycklig!" Alla har inte vänner att bjuda hem på fest, de finns de som lider av sömnlöshet och det finns många, många som faktiskt inte har så mycket att glädja sig över. Hur lätt är det då att följa dessa goda råd, när livet skaver och man kämpar för att hålla sin näsa över vattenytan? Det är slitsamt att trampa vatten.

Det är slitsamt att hålla näbben över vattenytan.

Det är just av skälen ovan, som jag verkligen gillar att arbeta med psykoterapi. Vitsen med psykoterapi är att man lyssnar - med alla öron, yttre såväl som inre. Lyssnar och frågar. Är det något man inte förstår, då frågar man igen och igen - och igen. Ger råd, det gör man däremot helst inte, för det är när man ger råd, som man riskerar att bli just ytlig och generaliserande. För hur råder man en människa som har det svårt? Varje människa är unik och varje lidande likaså. Varje problemställning har en alldeles egen form och innebörd, beroende på vem som brottas med den. Det som hjälper är insikten som växer inifrån - inte goda råd från någon annan som antagligen befinner sig i en helt annan fas i livet.

Ett lyssnande öra.

När jag gick en kort utbildning i samtalsmetodik, hade jag en kurskamrat som arbetade som något slags coach. Hon kunde aldrig låta bli att komma med goda råd när vi övade olika typer av samtalssituationer med kamraterna och lärarna som publik. När hon fick kritik svarade hon att hon inte kunde stå ut med att bara vänta på att insikten hos klienten skulle komma, att "poletten skulle ramla ner" - till slut. "Det tar ju sådan tid!" klagade hon. "Då är det väl bättre att jag som vet, upplyser dem som inte vet", tyckte hon. "Man har väl inte all tid i världen, heller!"

"Klokord" och "goda råd" är oftast bara ett sätt för den som levererar dem att göra sig märkvärdig på den svagare partens bekostnad. Underförstått: du har inte förstått hur det ligger till - men det har jag, minsann. Så lyssna nu på mig som vet bättre och gör som jag säger.

Ett vänligt ord på vägen är en diamant.

Men - det finns något annat som däremot är värt guld och diamanter och det är det vänliga ordet människor emellan. Tänk, vad lätt det blir att bära den tunga bördan om man får ett vänligt ord på vägen. Allt blir så mycket ljusare med en vänlig kommentar som säger: "Vad fint du gör!" Eller en uppskattande blick som säger "Jag ser dig!"

Hjalmar Gullberg skrev dikten Människors möte. Den handlar just om det vänliga ordets oskattbara betydelse:

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

 

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt urgammal sed.

 

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

	Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vad kostar en spökskrivare?

För ett par år sedan fick jag ett tips om ett jobb. Tipsaren hade sett en jobb-annons i en Smålandstidning. Man sökte efter en spökskrivare. Jag lyckades hitta annonsen som var formulerad ungefär så här:

ERFAREN OCH SKICKLIG SPÖKSKRIVARE SÖKES!

Stort självbiografiskt projekt i Mönsterås-trakten.

Kontakt: tel: xxxx-xxxxxxx eller mobil: xxx-xxxxxx.

Hoppfull och glad i hågen ringde jag och ganska omgående svarade en mansröst. Jag presenterade mig med min yrkestitel redaktör och berättade kort att jag haft en del uppdrag som spökskrivare. Jag berättade också att jag var utbildad i textanalys och att jag jobbat som ledare för ett antal skrivarcirklar. Mannen lyssnade, men verkade ganska ointresserad av meriterna jag räknade upp. "Mmm" var det enda han yttrade i början av vårt samtal.

Här kommer en återgivning av ungefär hur samtalet avlöpte, men innan dialogen börjar, ska jag nämna att det under vårt samtal började dra ihop sig till ett enormt oväder över Småland. (M= mannen, J= jag).

Det börjar dra ihop sig till oväder.

M: ... Mmmmm...
J: Kan du berätta lite om arbetet?
M: Jaha. Ja, det är ett stort jobb! Väldigt mycket text och så.
J: Det låter ju spännande!
M: Ja, det handlar om mig då alltså. Jag är över åttio år och har svår adhd och har varit gift sju gånger. Nu bor jag tillsammans med min sjunde fru. Än så länge, iallafall.
J: Oj då.
M: Ja, det har varit mycket, väldigt mycket. Och så är det ju det här med min adhd - det är full rulle. Och så hade jag en väldigt svår barndom. Och ungdom också. Väldigt svår. Mmmm.
J: Oj då. På vilket sätt svår?
M: Jo, jag hamnade ju på barnhem och så. Och där blev jag slagen och misshandlad och inte fick jag någon mat heller.
J: Vad hemskt!
M: Jag ska kräva kompensation för det! Det är vad jag kämpar för nu! Och jag tänker inte ge upp! Jag kämpar för rättvisa! Min barndom var ett helvete och min ungdom blev ett ännu värre helvete. Och sedan blev jag utplacerad hos många fosterfamiljer. Ett helvete var det! Ett rent helvete! Men jag ger mig inte! Jag ska ha kompensation! Staten ska fan i mig få betala för min förlorade barndom och ungdom!

Ovädret ökar i styrka.

J: Blev det bättre sedan då?
M: Vadå?
J: Jo, när du blev vuxen, menar jag?
M: Nej, det var ett helvete. Ett rent helvete. Sju fruar... Tänk dig själv!
J: Men nu är det kanske lite bättre iallafall? Men den sjunde frun?
M: Jodå. Men det är ett helvete. Och staten ska betala!
J: Får jag fråga - hur ser materialet ut?
M: Hursa?
J: Jo, jag undrar - hur långt har du skrivit?
M: Jag har skrivit massor! Massor! Det ligger massor av lappar i källaren!
J: Lappar?
M: Ja, alltihop är på lösa blad, förstår du. Många kartonger med lappar. Massor! Det är ett helvete!
J: Jaha... Det låter stort.
M: Ja, det är ett stort arbete och jag kan ju inte hålla ordning på någonting av det där. Min fru klarar det inte heller. Så jag tänkte att en spökskrivare nog kan få lite ordning på det. Nu är jag så gammal att jag inte orkar ordna upp det. Jag är över 80. Och så har jag ju adhd.
J: Det låter väldigt spännande... Men det verkar vara ett jättejobb. Det kommer nog att ta lång tid att ordna upp alla de där lapparna...
M: Visst! Ett jättejobb är det! För jag har ju haft ett helvete hela livet! Ett rent helvete har det varit! Så jag tänkte att du ju kunde komma hem till mig här och börja sortera upp det hela i min källare.
J: Jaha... Oj... Det kan nog bli ganska dyrt om jag ska hinna skriva också.
M: Dyrt??!
J: Javisst. Hur stort arvode hade du tänkt dig?
M: Ska du ha betalt också?

Och nu slog åskan ner.

Här slog visst åskan ned i mannens telefon, för det small till och sedan blev det tvärtyst. När jag någon timme senare försökte ringa upp igen - var det ingen som svarade. Jag kände mig undrande. Trodde mannen i Mönsteråstrakten verkligen att en erfaren och skicklig spökskrivare arbetar gratis? Skulle Mönsterås-mannen resonerat likadant om det handlat om att reparera bilen? Laga tänderna? Fixa toalettavloppet? Klippa håret (om han nu hade något...)? "Ska du ha betalt också?!" Det säger man inte till bilmeken, tandläkaren, rörmokaren eller frisören - men tydligen till spökskrivaren. Hur värderar man då det svåra och komplexa arbetet med att bringa reda i en fragmentarisk redogörelse för ett helt liv? Ett arbete vida mer krävande än de andra yrkesgruppernas.

Jag hoppas att Mönsteråsmannen får sitta i sin källare och peta i sina kartonger - alldeles själv. Det kostar ju iallafall inget. Fast ett helvete är det alldeles säkert...

Och där small det rejält...

 
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Bilar och poesi

Svenska Akademiens ständige sekreterare, historikern och författaren Peter Englund upprördes över att Mercedes Benz valt att marknadsföra sin nya bilmodell till uppläsning av Karin Boyes dikt I rörelse. "Gravplundring", dundrade han och hotade att stämma Mercedes. Nu har bilproducenten backat, gravplundringen upphört och Akademien är nöjd.

Peter Englund
- arg på Mercedes Benz.

Men vad är det som är så farligt med att använda litteraturen för att marknadsföra en ny bil? Är det inte istället bra, att Mercedes ser kraften i en dikt? Att företaget har förmågan att uppleva vilket enormt inflytande poesi kan ha? Jag tycker det är fint! Och är det inte lite konstigt, att litteraten Englund använder ordet "gravplundring" om dikten? Betyder inte det att han egentligen anser att dikten är både död och begraven??

Jag tycker att fler bilföretag borde överväga att använda litteratur för att marknadsföra sig. Detta är ett sätt att levandegöra vår litteratur! Ärligt talat - hur många kommer ihåg Karin Boyes dikt? Innan Mercedes, med hjälp av Lena Endre, aktualiserade den?

Karin Boye
- skulle passat fint bakom ratten.

Jag vet inte om Karin Boye var innehavare av ett körkort - troligen inte. Men jag kan mycket väl förstå hur marknadsförarna tänkt. Meningen är att framställa bilkörningen som ett värde i sig, att köra bilen är lika härligt som att nå fram till målet.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

skriver Karin Boye.

Jag älskar också att köra min bil - en röd Mercedes B-klass. Och det är precis som det står i dikten: det är vägen som är mödan värd - för det är så härligt, fritt och glädjefyllt att susa fram på vägarna i sin bil. Jag vill förstås inte reta Peter och hans Akademi-kompisar, men jag har faktiskt ett nytt tips - kanske till Volvo, Volkswagen eller varför inte till Mercedes igen: hyr in någon annan Dramaten-skådis och låt honom/henne läsa följande strof av en annan stor svensk diktare, som tyvärr riskerar att bli bortglömd om inte bilindustrin ser hans värde: Erik Lindegren.

Här kommer strofen - på pricken en skildring av hur det känns att njuta av sin bil där den rullar fram på motorvägen genom landskapet:

Tanken på dig är som molnskuggans ilande flykt över slätten
en oväntad förbindelse mellan himmel och jord
en blickens vilande färd mot horisontens bortom
en gnistrande ljuv påminnelse om livets korthet.

Erik Lindegren, ur Sviter (1947).

Erik Lindegren - bilförare?

Så Peter Englund: inse fakta och acceptera att vår svenska diktskatt kan få ett nytt liv i nya sammanhang - det är väl mycket bättre än grav och glömska?!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"Var noga med ditt val!"

Min yngsta dotter ska snart ut på PRAO - PRaktisk Arbetslivs Orientering. I grundskolans årskurs åtta gör man det. För att förbereda eleverna har skolan bjudit in representanter för arbetslivet. Min dotter kommer hem och berättar:

"Det var två tanter: en som var båtingenjör och en som var humanist och beteendevetare. Vi frågade hur mycket de tjänade per månad. Tanten som var båtingenjör tjänade 55.000. Tanten som var beteendevetare och höll på att utbilda sig till något slags coach och hade startat ett eget företag - hon ville inte svara på vad hon tjänade. Hon sa bara att hon sålde barnkläder hemma i vardagsrummet och att engagemang är viktigare än alla pengar i världen. Men vi ville veta vad hon tjänade, så vi frågade igen. Då svarade hon att hon för närvarande nog inte tjänade så mycket. Inget alls - faktiskt... Båtingenjören hade studerat fyra år efter gymnasiet. Beteendevetaren/humanisten/coachen/företagaren/barnklädsförsäljaren hade studerat i sammanlagt trettio år."

Den sena kvällens slutsats: Var noga med ditt val! Och se upp för att välja en utbildning som inte leder någon vart. De som säger att studier alltid är av godo, bör nog tänka om i dagens läge. Det gäller att välja rätt och att tänka strategiskt - inte minst inför framtidens åldrande. Som en kulturarbetare svarade, när han fick frågan vad som gjorde honom på extra dåligt humör: "Det orangea kuvertet, förstås!"

Här kommer Olle Ljungströms/Darin Zanyars En apa som liknar dig. Med textraden: "Det är du som väljer - så var noga med ditt val". En fingervisning för dem som ska välja och ett memento för oss som redan valt.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det hypotetiska livet

Nattfjärilen söker sig mot ljuset.

Om man fick leva om sitt liv - hur skulle man välja då? Eller kanske snarare så här: om man fick möjlighet att backa bandet just där det blev fel - hur skulle det bli då? Skulle allt bli toppen? Eller skulle det uppstå förskjutningar som man inte förutsett? Förskjutningar som skulle leda till något annat - kanske ännu värre - än det man just försökt att "backa förbi" och göra ogjort? Troligen. För ändrar man på en detalj, följer andra detaljer med. Slutresultatet av backningen kanske blir en ännu större katastrof.

En barndomsbild.

Det finns en film som handlar just om detta. Det är ingen bra film - tvärtom - den är både pretentiös och absurd i sin målsättning att skrämma och förvirra publiken. The Butterfly Effect heter filmen. Handlingen är denna: en ung man har upplevt några mycket traumatiska situationer i sin barndom: våld, övergrepp och sinnessjukdom - situationer som är så övermäktigt grymma att han förträngt dem.

Huvudpersonen,
spelad av Ashton Kutcher.

Hans liv som ung man präglas hårt av dessa upplevelser, som han inte kan minnas, men som dyker upp som blixtsnabba flashbacks. Upplevelserna är som svarta sprickor i hans minne, sprickor som är så djupa att deras dragningskraft är magnetiskt stark. Han kan inte minnas, men har skrivit ner skeendet i de dagböcker han fört under hela sin barndom. En dag upptäcker han att när han läser det han skrivit, förflyttas han tillbaka till tidpunkten för traumat - en ny historia tar sin början och han kan förändra skeendet. Göra det gjorda ogjort. Upphäva ödet. Skriva om historien. Vara Gud.

Är det en lycka, en gåva att kunna upphäva det förflutna och skriva om sin historia? Jag tror att filmen vill säga, att det är det inte. Det är istället en förbannelse att förlora fotfästet i tiden. Vem är man om ens öde är variabelt? Vilka är dem man känner, om deras roller är föränderliga?

Fjärilar i mörkret.

Filmen förvirrar mig, irriterar mig för att den är så ytlig och karikerad. Men den har en stor fördel: den inspirerar till att reflektera över minnets betydelse för vilka vi är. Utan våra minnen: vilka är vi då? Utan de upplevelser - traumatiska eller ej - som danat oss, vilka är vi då? Finns ett jag utan minnen? Vem är den människa som kan leva utan minnet av sitt förflutna? Även om man ångrar det man gjort, har det ändå gjort en till den man är. Ska man verkligen ångra då? Kan man?

Här kommer en kvinna som ångrar sitt öde och ber om barmhärtighet: Dido i Henry Purcells opera Dido och Aeneas. Jessye Norman sjunger When I Am Laid In Earth.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner