En röst i världen

Jag har en stor lucka i min "utrustning": jag lyssnar i princip aldrig på radio. Läser tidningar gör jag med stort intresse, tittar på TV också. Men radion... Den är aldrig på. On-knappen är totalt igen-dammad eftersom jag aldrig vidrör den. Men idag inser jag att jag missat något viktigt. Idag när det i Dagens Nyheter står att läsa om utrikeskorrespondenten Nils Horner som blivit skjuten till döds i Kabul - brutalt avrättad av talibaner med ett skott i bakhuvudet. Artiklarna om hans gärning är många och fulla av beundran och saknad. Och jag som inte ens visste vem Nils Horner var... Pinsamt är det.

Nils Horner - alltid på plats.

Men nu vet jag! Det började igår med att min bästa väninna berättar om sin sjuka gamla mamma. Mamman brukar vara ledsen över sina krämpor och sin orkeslöshet - men idag, säger väninnan, är mamman alldeles uppfylld av sorg över att Nils Horner är borta. Han, vars röst hon tyckte så mycket om att lyssna till. Han som förmedlade den lilla världsmedborgarens liv in till sängkammaren där hon ligger och inte orkar så mycket mer. Nu har rösten från yttervärlden tystnat och mamman saknar den - vad återstår nu?

Ett viktigt sällskap och en källa till kunskap.

Idag läser jag Dagens Nyheter. Berättelserna om Nils Horner är många och saknaden stor. Hans högsta chef säger att hon bittert ångrar att hon lät honom resa till det alltmer våldshärjade Afghanistan. Hade han inte åkt dit på uppdrag, hade han ju levt idag - inte varit död - konstaterar hon uppgivet och full av sorg. Men allra vackrast skriver krönikören och författaren Björn af Kleen. I sin minnestext över kollegan ringar han in just det som jag tror är journalistikens djupaste essens - kanske språkets och skrivandets också: förmågan att i ett slags koncentrerad form förmedla såväl människans litenhet och utsatthet, som dess storhet. Så här skriver Björn af Kleen:

"Jag drömmer om att kunna skriva böcker som är som Nils Horners nyhetsreferat, två minuter och fyra sekunder av förhöjd närvaro, av förtätad dramatik, av just infångat liv. Av kylig stringens och suggestionskraft. (...) En motsägelsefull värme strömmade ur hans referat. Att höra hans röst på morgonen gjorde en lugn. Hans journalistik hade samma pånyttfödande effekt som doften av färskt bröd från kvarterets bageri efter en orolig natt."

Kan någon skribent få ett vackrare eftermäle? Jag tror knappast det.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Framtidshopp eller uppgivenhet?

Framtidshopp?

Det klagas ofta på den unga generationen. Man säger att de är bortskämda, inte orkar något - bara ligger i soffan och kollar på TV eller grejar med mobilen. "De gööör ju ingenting!!", finns det de som säger. "Annat var det förr, minsann. Då var det fart på de unga, minsann. Då gjorde de massor med saker, minsann."

Också en aktivitet.

Jag förhåller mig skeptisk till sådana uttalanden. Tillvaron är en helt annan nu än för bara tjugofem år sedan. En ung person som gör "massor" av det där som man gjorde förr - de missar ju att hänga med i utvecklingen. För är det något de unga vet, så är det att man måsta vara "uppdaterad". Och det innebär en hel del kunskapsinhämtning. Det är hela tiden en kapplöpning, för det tekniska åldrandet går i turbo-fart. Det går inte att hamna på efterkälken - då ramlar man ur det allt snabbare snurrande ekorr-hjulet. Mobiler, datorer, iPads och iPods är "out of date" efter bara några månader. Att hänga med i teknikstressen är en aktivitet som visserligen kan skötas från soffan, men som ändå är både ansträngande och utmanande.

Den avgrundsdjupa klyftan
mellan framtidstro och misströstan.

Och så är det ju den stora - enorma - bråddjupa - skillnaden mellan unga människors liv idag och för trettio år sedan: avgrunden mellan framtidshopp och framtidsskräck. Hur fruktbart är det för handlingskraft och framtidstro att se fram emot ett vuxenliv i arbetslöshet? Ett liv som inte behövs, inte tas till vara i det stora samhällssammanhanget? Är det någon idé att jag pluggar - egentligen? Jag får väl ändå inget jobb? Är det någon idé att drömma - överhuvudtaget? För chansen att drömmen blir sann är ju ändå mikroskopiskt liten. Eller!? Jag kan lika gärna gå ut och klottra och bränna bilar - det spelar ju ändå ingen roll. Jag kan lika gärna supa skallen av mig, det är ändå ingen som bryr sig.

Vem bryr sig?

Det är destruktivt att vara rädd för framtiden. Den växande känslan av hopplöshet, meningslöshet och uppgivenhet suger all energi och handlingskraft. Resultat: utmattning, depression, passivitet.

Kvällens mycket allvarliga slutsats blir denna: dagens unga är iallafall inte bortskämda med en sak: framtidshopp.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra det gjorda ogjort

Jag är så nöjd. Rätt låt vann i Melodifestivalen - powerballaden Undo med klockrena Sanna Nielsen.
Men vad handlar låten om, egentligen? Vad betyder Undo?

Sanna Nielsen sjunger Undo.

Min mormor var en väldigt sträng person. Strängheten kom nog mest av att hon var väldigt rädd för många saker. Både för egen del och för dem som älskade. Hon hade förlorat sin lille son och var väldigt rädd att förlora fler. Alltså måste hon hindra dem hon älskade från att drabbas av olika saker - och då blev hon sträng. Det var massor med förbud. Mot att bada för tidigt efter maten - för då kunde man få kramp och drunkna. Mot att äta fet mat - för då kunde man bli tjock och få hjärtinfarkt. Mot att äta rökt mat - för då kunde man få cancer i magen. Mot att äta ute på restaurang - för då kunde man antingen bli matförgiftad eller ruinerad. Mot att köpa dyra kläder - för då kunde man också bli ruinerad. Mot att sminka sig - för då kunde man bli omoralisk. Och mot att ha för roligt - för då skulle det komma surt efteråt (garanterat)... Sammanfattningsvis kan man väl säga om min mormors ideologi: "Det är farligt att leva - för man kan dö".

Stor fet pizza kan vara farligt - kanske.

Mormor hade en väninna som hade en helt annan inställning till livet. De slutade att vara vänner på äldre dagar - just för att de inte kunde komma överens om vad som var viktigt i livet: att vara sparsam och försiktig eller att leva rullan och njuta. Mormors väninna brukade säga så här: "Det man ångrar på dödsbädden är inte det man gjort - utan det man inte gjort." Då måste min mormor ha mått oerhört dåligt på sin dödsbädd, så försiktig som hon varit... Väninnan däremot gick säkert med glada steg in i evigheten eftersom hon hade både slösat och njutit, ätit både fet och rökt mat, sminkat sig och haft väldigt roligt. Badat direkt efter maten hade hon alldeles säkert också gjort.

Bäst att passa på att njuta,
så att man inte ångrar sig.

"Undo" betyder att göra det gjorda ogjort, att upphäva, ångra, att vrida klockan tillbaka till innan det där man gjorde blev gjort. Visst kan man ångra - saker man sagt i vredesmod, eller att man sårat någon. Men i det större perspektivet tror jag inte att man ska hänge sig åt ånger - det skapar bara skuldkänslor och bitterhet. Mormor som var så sträng, hade ändå en klok tanke om ånger. Hon sa så här: "Man ska inte ångra det man gjort - för när man gjorde det, då trodde man ju att det var det rätta."

Här kommer vinnarlåten Undo. Fast den borde kanske ha hetat Do istället. Men då hade den nog inte gått i moll - och då hade den inte varit hälften så vacker.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En liten stubbe

Jag kan inte låta bli att fortsätta på gårdagens inlägg. Frågan var denna: är det någon idé att gå på skrivarkurs, om man ändå inte kommer att bli författare? Är det någon idé att gå på målarkurs om man inte har talang tillräckligt? Och ska man lägga ner tid och energi på att försöka lära sig spela saxofon, även om man är tondöv och stel i fingrarna?

John Coltrane
- varken tondöv eller stel i fingrarna.

Svaret är förstås: ja, det är det, självklart. Att arbeta med att uttrycka sig är alltid bra. Verkligen alltid. Om man sedan ska drabba andra med sina alster - det är en helt annan fråga.

För väldigt många år sedan - när jag var nyanställd som redaktör på den musikaliska akademien - råkade jag på en äldre dam. Hon smög omkring i lokalerna och arkiverade gamla brev som skrivits av en avliden operasångerska. Damen var mycket pratsam och mycket störande. Hon kunde dyka upp när som helst och slå sig ner i besöksstolen. Så fort jag hörde hennes steg utanför mitt arbetsrum såg jag till att se upptagen ut, eller skyndade mig att lyfta telefonluren. Damen brydde sig inte. Hon satt kvar. Och pratade och pratade och pratade. Om sin konst. Hon presenterade sig själv som konstnär och skulptris. Jag lyssnade artigt, fast aningen förstrött. Något som hon måste ha tolkat som ett brinnande intresse för hennes konst, för en dag kom hon med ett paket - en present till mig.

Kan innehålla vad som helst...

Jag satt som vanligt i telefon när hon gjorde entré och placerade paketet mitt på skrivbordet. "Du måste öppna nu!" ropade hon. Jag kände obehaget komma krypande. Vad kunde det vara? Förmodligen ett av hennes konstverk. Jag avslutade mitt fejkade telefonsamtal, log vänligt och började ta loss papperet från kartongen. Damen knäppte händerna och tittade oavbrutet på mitt ansikte - förväntansfullt.

Under papperet var ett lock. När jag lyfte på locket märkte jag att damen höll andan. Det gjorde jag också - fast förmodligen av andra orsaker. Vad var det i paketet? Vad var det hon så andlöst förväntansfullt ville att jag skulle se? Jo, ett av hennes konstverk. Eller skulpturer, som hon valt att kalla dem. "Åå, vad fin!! utbrister jag entusiastiskt. Hon andas igen. "Tycker du? Jag visste väl det!" säger hon lättad och lycklig. "Jag har massor hemma. Flera hundra. Och snart tänker jag ställa ut dem!" säger hon energiskt. "Jag har redan haft kontakt med flera gallerier!"

Nästan så här, fast i plast...

Vad var det i kartongen? Jo, en mellanstor/mellanliten trästubbe med en plastblomma fastsatt i toppen. Jag undrar vad galleristerna tyckte om dessa träskulpturer.

Också en skulptur?

Min placerades i en bokhylla i arbetsrummet. Varje gång damen passerade såg hon till att stubben inte hamnat i skymundan. Hur det gick med utställningen vet jag inte.

För att återknyta till förra blogginlägget: att skapa något är guld värt - även om det inte blir tavlor på en utställning. Här kommer en sats ur just Tavlor på en utställning av den ryske tonsättaren Modest Mussorgsky. Från början var detta ett pianoverk, men det orkestrerades av den hypersensible Maurice Ravel. Promenad. Dirigent Valery Gergiev och Rotterdams symfoniorkester:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att berätta en historia

"Det är antagligen 99,9 procent som inte har någon talang." Så säger Hanif Kureishi - engelsk författare och ledare för kurser i det som kallas "kreativt skrivande". Han menar att kurserna egentligen är bortkastad tid och pengar - eleverna kan ju ändå inte berätta en historia.

Hanif Kureishi - skeptisk till skrivarkurser.

Han har säkert helt rätt. Att gå på kurs skapar ingen talang. Fast det tycks man tro i vår sönderreglerade värld. För att bli författare, måste man ha gått i författarskola, för att bli bildkonstnär måste man ha gått i konstskola. Jag undrar vad August (Strindberg) skulle sagt om det?? Jag kan sätta tusen kronor på att han skulle blivit fullständigt rasande och skrivit en Svarta fanor del II.

August - säkerligen också
skeptisk till skrivarkurser.

Konstnärskap är inget man kan lära sig - det är ett drabbande öde. Om konstnärskapet ska vara värt något iallafall. Berättelsen ska kräva att få bli berättad - vare sig den uttrycks i skrift, musik eller bild. Det är det kravet som är konstnärskapet. Och det kravet är inget man kan skaffa sig på en kurs i skrivande. Det kravet bär man inom sig. Kanske är det kravet så starkt att man inte kan göra något annat än att lyda det - och det är ett hårt öde. För hur många konstnärer kan försörja sig på sin konst? Inte många. Om man inte har tur och råkar skapa det som just nu är i ropet - alternativt sticker ut så enormt att allt annat förbleknar i jämförelse. Men - hur troligt är det i vårt hyper-produktiva samhälle?

James Rosenquist - berättelse eller inte, det är frågan...

Har man inget att berätta, ska man kanske fundera på om man verkligen ska skriva någon bok. Är man inte musikalisk - är det då någon idé att försöka lära sig spela? Jag har tänkt mycket på detta, eftersom jag undervisat på skrivarkurser.

Kvällens slutsats: jag tror faktiskt att det kan vara idé ändå - för ens egen skull. Man måste inte ha målet att bli pianist för att lära sig spela. Man måste inte ha siktet inställt på att bli en ny Strindberg för att gå en skrivarkurs. Att skriva, att spela och att måla ger oss insikter om oss själva som vi inte skulle få annars. Skapandet kommer ur djupare nivåer i våra psyken, som vi kanske inte skulle känna till om vi inte försökt att skapa något. Det är också guld värt - även om det inte blir någon bok eller några tavlor på en utställning.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Lösningar eller låsningar?

Lottie Knutson intervjuas i Barometern med anledning av sin 50-årsdag. Det var hon som var kommunikationsansvarig på Fritidsresor när den stora tsunamikatastrofen inträffade, julen 2004. Det var hon som svarade på alla frågor och bemötte all oro och förtvivlan - när vårt lands styrande tagit julsemester och inte ville inse den fasansfulla sanningen: att hundratals svenska turister - män, kvinnor och många barn - svepts bort från sina liv av en jättevåg. Och det tog lång tid - alldeles för lång tid - för våra makthavare att inse katastrofens omfattning. För inte kan väl något sådant drabba oss svenskar?? Vi som är så trygga, så fast förankrade i vårt folkhem - med hjälmar och bälten...

Lottie Knutsson.

Nu har snart tio år gått och när Lottie Knutson får frågan, vad hon lärde sig av tsunami-händelsen, svarar hon så här: "Från flodvågskatastrofen har jag med mig en stark misstro mot hierarkier. Prestigelöshet leder till lösningar, hierarkiskt tänkande till låsningar."

Jag gillar inte "klokord" - de är oftast förstelnade, jante-konserverande plattityder. Tänk bara på rysare som "Bättre en fågel i handen än tio i skogen". Eller, ännu värre: "Man ska inte gå över ån efter vatten." Eller allra värst: "Tala är silver, men tiga är guld".

Bäst att hålla tyst...

"Prestigelöshet leder till lösningar, hierarkiskt tänkande till låsningar." Detta citat är en sanning som borde få ett gigantiskt genomslag i vårt land - på alla nivåer. Nu! Vi har fastnat i ett systemfel som består av stelnade beslutshierakier - något som kommer att leda till katastrof om vi inte bryter upp just dessa hierakier och vågar tänka fritt. Måhända att hierarkierna från början hade sin rot i folkhemmets trygghetstänkande - men tiden har gått, livet har förändrats och människorna också. Världen är en annan nu - med nya krav på flexibilitet och kreativt tänkande.

Hierarki.

Här kommer några exempel på förstelnat hierarkiskt tänkande: Arbetsförmedlingens handläggare förmedlar inte längre några arbeten - de ägnar all sin kraft och tid åt att mata systemet med statistik och åt att kontrollera eventuella bidragsfuskare. Läkarna hinner inte med sina patienter eftersom de måste hinna med att administrera också - deras sekreterare är ju sedan länge bortrationaliserade. En person med humanistisk grundexamen kan inte längre läsa en påbyggnadsutbildning till ett människovårdande yrke - då måste man börja om från början och ta en ny grundexamen. En lärares yrkesskicklighet avgörs inte längre av hans/hennes faktiska ämneskunskaper - allt hänger bara på om han har legitimation eller inte.

Det är dags - för att inte säga bråttom - att tänka nytt och fritt och prestigelöst. Och kanske ibland våga ta av sig hjälmar och bälten...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

"De stora arga bilarna från stan"

Alla som läser min blogg vet nog att jag älskar min bil. Det är en röd Mercedes B-klass med panorama-tak - årsmodell 2008. Det är min allra första bil. Jag tog körkort för två och ett halvt år sedan, så att ha en egen bil är stort; en nästan överväldigande känsla av lycka och frihet. Och jag är förstås väldigt rädd om min bil. Varje gång den varit ute och åkt, får den komma in i sitt garage. Och när den blir smutsig, åker jag till tvätthallen och tvålar den ren. Det är ett härligt lördagsnöje att se hur bilen glänser röd och blank. Och skulle jag någon gång känna mig nedstämd och ledsen - då går jag ut i garaget och tittar på min bil. Glädje! Och orkar jag inte gå ut i garaget, då tar jag fram körkortet och tittar på det. Också glädje!

Nästan som min - minus panoramataket.

Men det var inte så lätt att ta körkort när man är lite äldre. Bilskolan var inställd på att skrämma kör-eleverna att köra försiktigt. "Learning by fear..." Man tycktes utgå ifrån att alla var 18-åriga grabbar med racer-drömmar och "death-wish" och inte mammor i 50-årsåldern som snarare har motsatta drömmar. Vi översköljdes med information om dödsolyckor, skador och katastrofer. En kursledare mullrade att bilen minsann inte var någon gullig "mys-apparat" utan ett mordvapen - det allra värsta. Det finns inga snälla bilar! Och alla bilförare är potentiella mördare, sa han. Sedan visades en film från en akutmottagning där olika trafikoffer kom in med ambulans. Några redan avlidna. Kursledaren tittade uppfordrande på oss. Har ni fattat nu!? Eller?? Jodå. Jag hade fattat iallafall - solklart och drabbande. Att köra fortare än 40 km i timmen vore rena självmordet. Påföljande körlektion gick i ultrarapidtempo.

Vill helst slippa uppleva...

Vid sidan av körlektionerna på bilskolan (som var okristligt dyra och tyvärr oerhört ineffektiva) övningskörde jag också med min make och med en av mina bästa kompisar: landsvägskörning och rondellövningar med maken och storstadskörning med kompisen. Utan dessa båda herrars insatser hade jag nu varit ruinerad - och körkortslös. En gång skulle jag öva utfart ur Stockholm via Essingeleden. Kompisen satt bredvid när jag rattade hans bil. Innan vi lämnade Tranebergsbron och skulle svänga av på Essingeleden säger han: "Se nu upp för de stora, arga bilarna från stan!" Jag blev förstås rädd för de där arga fordonen och körde väldigt uppmärksamt. För min bil är ju en snäll bil från närförorten Vällingby. Om det nu finns snälla bilar - då är min absolut en sådan.

Vill helst inte möta på Essingeleden.

Nu när jag har mitt körkort och kör alldeles på egen hand ut ur stan, då borde jag ju inte vara så rädd. Och det är jag inte heller - men jag tittar fortfarande extra noga när jag kör upp på Essingeleden, ifall någon av de där stora arga bilarna från stan skulle vara på extra dåligt humör.

Problemet är bara att de argaste bilarna inte alls bor i Stockholm. De bor i Mönsterås. Och de har ingen aaaning om vad denna skylt betyder...

Inte känd i Mönsterås.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner