Watain och det mörka ljuset

"Att lyssna på De Profundis är som att ramla ner i en massgrav där jord och maskar skyfflas i skrikande munnar." Så kan man också skriva om musik. Dagens Nyheters Fredrik Strage recenserar black-metalbandet Watains nya album The wild hunt.

Pelle, Erik och Håkan. Ursprungligen från Uppsala. Nu världsturnerande mörkrets furstar som reser runt med helvetets alla attribut - kedjor, dödskallar, eld och riktigt blod. De vill skrämma, de vill sprida mörker och skräck. Det mörka ljuset, the dark light, får människor att känna - på riktigt, säger sångaren Erik Danielsson.

Watain - Erik, Pelle och Håkan.

Steget tycks oändligt långt från gårdagens blogg-profil Sten Broman, vältalig musikmaestro, brinnande folkbildare och säkerligen en hänsynslös egocentriker. Men - steget är kanske ändå inte så långt som man i förstone kan tro. Visserligen skulle Broman säkert inte ha gillat Watains avgrunds-gurgel, men gurglet är definitivt på allvar och var det någonting denne man avskydde, så var det "underhållning". Han ville ha allvar, blodigt allvar. På frågan om han någonsin gjort något mot sin vilja, något som han inte velat, svarade han att nej - han hade alltid bara gjort saker han verkligen velat och varit helt övertygad om. Och på de sakerna hade han satsat allt. Blod och eld.

Jag är säker på att herrarna i Watain resonerar precis likadant. Allt eller intet. Svart - och inte vitt. Tydligen lever de som de lär - utanför samhället som de föraktar. De skapar sin musik i en bunkerliknande lokal bakom en decimetertjock ståldörr i en hemlig Stockholmsförort. Lokalen är mörk som en grav och här och där står det petflaskor med blod. Watains bildvärldar är en blandning av mörkaste medeltid, voodoo och den gamla fornnordiska asa-romantiken. Kranier, vargar och asa-gudarnas urkraft. Natt, mörker och snö. Och blod.

Dödens attribut.

Watain är satanister - eller som det heter på mera insatt språk: kaosgnostiker. De älskar mörkret, skräcken, svärtan och hatar tron på ljuset. Men - som Fredrik Strage skriver - Frälsningsarméns motto "Blod och eld" skulle lika gärna kunna vara Watains. Ytterligheterna möts.

"Människan över lag är ganska ointressant" säger Watains sångare Erik Danielsson. Han föredrar att fascineras av större sammanhang. Jag håller inte med honom. Finns det överhuvudtaget något mer spännande, outgrundligt fascinerande, oändligt komplicerat än det mänskliga psyket. Bara en sådan sak: Sten Broman och Watain - samma art, så diametralt olika, men ändå så lika. Vilken rikedom! Så, Erik Danielsson: Människan är djupt intressant!

Här kommer De profundis i annan tappning än Watains. De profundis clamavi ad te, Domine (= Ur djupen ropa vi till Dig, Herre.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Strippor och finkultur

I förra veckan sändes en dokumentärfilm om den kände musikprofilen Sten Broman: Jag är sån här. Jag vet inte riktigt vad titeln syftar på, men jag misstänker att det handlar om hans totala kompromisslöshet - i fråga om konst, språk, mat och musik. Kanske i fråga om allt. Eller syftar titeln på något helt annat?

Sten Broman - musikguru, spexare,
allvarsman och kostymbärare.

Det var Sten Broman som med sådan bravur ledde Musikfrågan Kontrapunkt i TV under sextio- och sjuttiotalen. En sprudlande vältalig man med bockskägg, tjocka hornbågade glasögon, rutiga kostymer och en magisteraktigt raljerande attityd. Och allt på den finaste Lunda-skånska. Jag tror han blev älskad - till slut iallafall - för han var en sann folkbildare som brann för att placera den klassiska musiken i de svenska vardagsrummen. Nu när jag ser programmet kan jag känna att jag saknar honom - saknar hans kunskapsglädje och pedagogiska energi. Fast när jag var liten var jag rädd för honom. Jag träffade honom några gånger och blev skrämd av hans kråklika ansikte och kraxande skratt. Han såg farlig ut och så hade han så konstiga kostymer, tyckte jag. Den första gången jag mötte honom var han klädd i en gul sidenfrack. Jag gjorde stora ögon och det utlöste ett enormt kraxande som liksom aldrig ville ta slut.

Ny färg på kostymen.

I dokumentärfilmen avslöjades en sak som tydligen ingen tidigare känt till. Och det är kanske detta som titeln egentligen syftar på: Sten Broman älskade att titta på nakna kvinnor. Vart än han reste, besökte han alltid stadens stripteaseklubbar - alltid sittande på första bänk för att se riktigt bra.

I Bromans smak.

I tjugo år levde han tillsammans med en mycket ung stripteasedansös - Gunilla af Halmstad. Allt i hemlighet. Den f.d. strippan berättar i programmet om deras relation och där finns inte skuggan av tvekan: det var äkta kärlek. När hon berättar lyser hennes ögon av beundran och glädje över hur mycket denne gamle humanist lärt henne, över allt hon fått uppleva i hans sällskap, över allt hon fått lära sig av livets goda. Och i hennes ögon syns också ett stort och fortfarande smärtsamt medlidande med den äldre mannens sorg när hon mötte en yngre man. Hur ledsen han blev att bli lämnad - men hur han till sist motvilligt accepterade, och köpte hennes brudklänning.

Det kan inte ha varit lätt att vara Sten Broman. Att bevara sin position som polyhistor, TV-personlighet, konstkännare, kompositör, dirigent och modernismens förkämpe - och samtidigt leva ett hemligt liv med en strippa ung nog att vara hans barnbarn. Inte ens hans allra närmaste förefaller ha känt till den unga kvinnan. Men det måste ha varit ännu svårare för henne. Att aldrig få vara med på riktigt, att aldrig räknas, att aldrig få synas. Men ändå finnas där i skymundan, i skuggan.

Gunilla Ekroth
- Sten Bromans unga kärlek.

Skämdes han, trots allt? Var han rädd att bli utskämd och skandaliserad? Rädd att förlora sin plats på parnassen? Var han rädd för vad hans vänner i den lundensiska bildningseliten skulle säga om hans böjelser för nakenhet och utlevelse? Kanske alla visste - men valde att tiga?

(Polyhistor = allvetare.)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Prästens halsband

Min kompis prästen, som jag skrev om i förrgår (Prästen och toarullen), bodde länge i ett hus bredvid kyrkan - som ett slags modern prästgård. Där trivdes hon bra och där kände sig församlingens medlemmar alltid välkomna. I ett stort och vackert arbetsrum tog hon emot för samtal inför bröllop och begravningar, för själavård och för mindre dopgudstjänster. Rummet hade hon möblerat ljust och vackert med mycket växter och när det skulle bli dop tog hon fram en stor silverskål som hon placerade på ett bord.

Går fint att döpa i.

Hon var en aktiv präst med starkt pathos och en demokratisk människosyn. Oändligt många var de utpinade och av livet misshandlade och missförstådda som hon tog emot i sitt vackra hem - bjöd dem på respekt, ett lyssnande öra och en kopp kaffe.

Men min kompis prästen hade två jobbiga sjukdomar att kämpa med: tarmsjukdomen ulcerös colit och den reumatiska sjukdomen morbus bechterew. Under tjugo års tid lyckades hon hålla sjukdomarna stången och jobba som vanligt, trots smärtor och skov. Till sist blev hälsoproblemen henne övermäktiga och hon tvingades sluta sitt arbete som hon älskat så mycket.

En kopp kaffe och ett lyssnande öra
kan göra mycket gott.

Hon flyttade från prästhuset till en lägenhet. Här blev hon allt sämre och till slut blev hon helt beroende av hjälp från hemtjänsten. På dagarna satt hon i en stol och på kvällarna fick hon hjälp att lägga sig i sin säng. Kroppen var skör, men intellektet var det inget fel på. Hon läste, lyssnade på radio, tittade på TV och följde med i samhällsdebatten. Hon samtalade med hemtjänstpersonalen som gärna kom till henne med sina tankar och funderingar. Mycket fick hon höra - säkert mycket som hållits hemligt och burits på i många år.

Guldsmycken.

Så kom julafton och min kompis prästen skulle få besök av sina söner och barnbarn. Nu ville hon göra sig fin. Riktigt fin, för hon var noga med sitt utseende och ganska kokett. Med möda tar hon sig till byrån för att ta fram sitt finaste guldhalsband och pärlörhängena. Men - när hon öppnar smyckeskrinet är det tomt. Inte ett endaste smycke finns kvar. Min kompis blir helt chockad, hon svimmar nästan, så ledsen, rädd och arg blir hon.

Skrinet är tomt!

När sönerna kommer, berättar hon vad som hänt och den äldste ringer upprört till hemtjänsten. Det är ju bara de som varit hemma i lägenheten. Men eftersom det är julafton får man vänta tills efter helgerna. Chefen är ledig, heter det. Så man väntar och i mellandagarna ringer den äldste sonen igen och berättar om alla smyckena som är borta. Han får till svar ett beklagande, men han ombeds att inte ställa till med bråk, att inte polisanmäla. För, som chefen säger - det är så svårt att hitta folk som vill arbeta inom hemtjänsten, så man får vara tacksam och inte skrämma bort dem man har.

Jag tror att prästen nog måste ha känt sig väldigt lurad och väldigt besviken. Hon vågade aldrig berätta om sin julaftons-upptäckt. För hon var så rädd att inte få den hjälp hon var så beroende av.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mitt dubbelliv - Del V

För sex år sedan gick jag ut från min psykoterapiutbildning med flaggan i topp och ett fint diplom i handen. Jag hade skaffat mig en helt ny utbildning ovanpå min gamla humanioraexamen. Nu hade jag gjort som jag blivit rådd: bytt spår och bransch - lämnat det sjunkande Titanic som kallas kultursektorn och gått över till en båt med bättre flytförmåga: den människovårdande branschen. Visserligen hade Högskoleverket beslutat sig för att stoppa alla humanister från fortsatt färd med den nya båten - men så illa kunde det väl ändå inte vara, resonerade jag. Inte efter fyra års intensiva studier. Det gällde bara att stå på sig och vara envis. Absolut inte ge upp. Trodde jag. Stor festmiddag alltså, med många glada skratt, ett starkt hopp om framtiden och sedan sommarlov.

Kultursektorn på väg mot botten...

Så i augusti började jag skicka ut jobbansökningar och intresseanmälningar. Det blev många - över hundrafemtio i första omgången faktiskt. Många kuvert blev det. Varje dag öppnade jag med förväntan locket på brevlådan - oftast var den tom, men någon gång kunde där ligga ett brev som jag förstås ivrigt slet upp. "Tack för visat intresse, men för närvarande har vi inte möjlighet att..." Livsandarna sjönk. Och den första misstanken om att något var fel - väldigt fel - snuddade vid mitt medvetande.

Brevlådan är tom.

Andra omgången var antalet ansökningar ännu större. Men resultatet var lika magert denna gång - om möjligt ännu mer anorektiskt. Den andra misstanken om att något var fel snuddade vid mitt medvetande - och den här gången slog den rot. På inrådan av en coach som jag kontaktat, fick jag rådet att starta eget. Att bli anställd i min ålder vore en orealistisk utopi, fick jag höra. Sagt och gjort: jag startade en liten verksamhet med stödsamtal för äldre. Efter mycket tänkande och arbete var hemsida och foldrar klara. Stort utskick till nyckelpersoner inom äldreomsorg och äldresektor. Många kuvert blev det. Den här gången blev resultatet ännu mer nedslående: inte ett enda svar. Noll. Nichts. Nada. Niente. Nothing.

Jag svängde höger.

Efter mycket efterforskningar vad som slagit fel, gick det upp ett ljus: det var inte idén som sådan det var fel på; samtal för äldre var nog en fin tanke - kanske. Felet var att man skulle betala för det. Det var gratis insatser man ville ha. Press och media var visserligen fulla av rapporter om äldre som levde i ensamhet och isolering, som ingen hade att samtala med och som därför till och med riskerade suicid. Men att från teoretisk slutsats skrida till handling - det steget var tydligen för långt.

Då fattade jag beslutet att ge upp och söka mig tillbaka ombord på Titanic - det var ju ändå "hemmabåten", även om den var på väg mot botten. Jag kontaktade Kulturarbetsförmedlingen för att be om hjälp. Svaret löd: "Vi kan tyvärr inte ta oss an någon som har meriter äldre än tre år. Har man varit borta från kultursektorn längre än så, går det inte att komma tillbaka. Tyvärr."

Nu är det dags igen att starta eget. Jag bävar, men hoppas ändå. För jag vet att jag kan, att jag är skicklig och professionell. Och jag vill inte möta denna vägskylt en gång till:

Inget roligt budskap.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Prästen och toarullen

Jag hade en gång en kompis som på äldre dagar utbildat sig till präst. Hon hade tre söner och hade blivit lämnad av sin man när hon låg på BB och precis fött den yngste. Livet som ensam mamma blev mycket hårt, så hårt att hon drog på sig både reumatism och tarmsjukdomen ulcerös colit. Värk i kroppen och ständiga diarréer, magsmärtor och feberattacker. Desto mer beundransvärt att långpendla till Uppsala och klara av en hel prästutbildning och desto mer förståelig den enorma stoltheten och glädjen vid prästvigningen.

Prästvigningsceremoni.

Min kompis prästen hade en stor talang: hon hade förmågan att använda alla de svåra erfarenheterna hon gått igenom i sitt liv. Hon förvandlade det tunga till en lysande gåva till församlingen, som lyssnade med vidöppna öron. Och hon njöt - av att få ge, att få berätta, att få påverka, att få väcka tankar och känslor. Och att kanske också - någon gång - få tända en gnista till tro. Hon hade talets gåva i så hög grad, att hon fick fira mässa i TV och därmed fick möjlighet att predika för hela svenska folket.

Plats för budskap.

En julaftonskväll skulle min kompis hålla mässa. Kyrkan var fylld till sista platsen (ett ovanligt fenomen i Svenska Kyrkan, där antalet officianter oftast överskrider antalet åhörare). Kompisen hade förberett sig noga, mycket noga. Jag minns inte längre vad predikan handlade om, men troligen var det om rättvisa - för hon hade ett starkt rättspathos.

Hon hade byggt upp sin predikan kring en berättelse hämtad ur verkligheten. Det var spännande och församlingen satt andlöst lyssnande. Plötsligt började en litet barn skrika gällt och öronbedövande. Det var en liten pojke som ville leka. Mamman hade med sig en toarulle och nu ville lill-killen leka med rullen. Han slungade ut rullen i kyrkans mittgång och toapappret for som en serpentin. Lill-killen sprang förtjust skrikande efter rullen, kastade den igen - upp i luften - rullen snurrade och mera papper kom ut. Mera papper! Ännu mera papper på den långa röda mattan! Lill-killen skrek av förtjusning. Jubel!!

Rolig att leka med i kyrkan?

Lill-killen skrek så högt av förtjusning att ingen längre hörde vad min kompis prästen hade att säga. Först försökte hon överrösta den gälla lilla stämman, men när det inte gick, blev hon tyst. Efter en stund höjde hon rösten och bad föräldrarna att ta med sig sin lekfulle lille pojke ut ur kyrkorummet. Men - inget hände. Föräldrarna satt kvar i bänken och gjorde inte en min av att ha för avsikt att hämta sin livlige lille son. Predikan fick avbrytas och mässan avslutades abrupt med en psalm.

Min kompis prästen var ledsen. Hon hade inte hunnit leverera sitt julevangelium. "Låten barnen komma till mig..." raljerade hon ironiskt. "Jesus hade blivit tvärförbannad - helt bergsäkert!" Det tror jag också. Tvärarg.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Less is more. Eller?

Den 31 maj skrev jag ett blogginlägg som hette Tankar kring en hemsida. Texten handlade om hur jag anlitar en web-designer för att göra en snygg och effektiv hemsida för min nya verksamhet - psykologisk rådgivning på nätet. Hur gick det?

Det är mycket att tänka på...

Jo, det blev en kulturkrock. Jag presenterade min idé - en enkel, avskalad sida med tydlig text, några få färger och ett enda mönsterelement. Web-designern var motspänstig. Han ville ha en yta full av effekter, bilder och mönster. Annars skulle sidan inte vara attraktiv, inte dra uppmärksamheten till sig, sa han.

Många mönsterdetaljer ska det vara - eller??

Han visade mig flera olika hemsidor han konstruerat. Fulla av klickbara element, rörliga bilder och mönsterdetaljer - och oerhört, mikroskopiskt liten text. Hemsidorna presenterade golfklubbar, campingplatser och en plastikkirurgisk klinik.

Jag tycker att en sida som handlar om psykologisk rådgivning - den ska inte vara full av störande effekter. Den ska bara vara informativ, enkel och förtroendeingivande. Och den ska inte se överarbetad ut. Har jag fel? Måste det vara stenar i vattnet, solnedgång med båt eller träd med rötter och grenar?

Måste det vara stenar i vattnet?

Kanske är jag mossig i min minimalistiska framtoning. "Less is more" tycker jag - men jag verkar vara väldigt ensam om att tycka så... Har fascinationen över teknikens oändliga möjligheter tagit över så totalt, att man glömt bort begrepp som balans, rena ytor, klarhet? En viss finansminister har ett favorituttryck - ett uttryck han använder i många olika sammanhang: transparens. Jag sympatiserar inte alls med hans politik - men kärleken till transparensen delar jag definitivt med honom. En presentation ska vara klar, tydlig och överskådlig - transparent - då blir den lätt att ta till sig.

Eller har web-snubben rätt? Är minimalismen forntid, ett sedan länge passerat stadium? Less is less - no longer more... Eller? Fortsättning följer.

Less is more.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gåtan Norman Bates - igen

Norman Bates - huvudpersonen i Hitchcocks film Psycho och sinnebilden för "den farlige galningen" - är en gåtfull fiktiv gestalt. Fast kanske inte så gåtfull ändå. Nyare forskning visar att den störning Norman lider av inte är riktigt så ovanlig som man tidigare trott.

Norman Bates framför huset
med hemligheterna.

Norman är son till en dominant och klängig kvinna. Som liten var han blyg och känslig och med ett närmast fanatiskt intresse för uppstoppade djur. Sedan fadern dött, har mor och son levat tätt tillsammans i huset på höjden bakom det lilla motellet. När den stora motorvägen byggdes, hamnade motellet avsides och nattgäster är sällsynta. Mor och son blir alltmer isolerade och tyr sig till varandra i en symbiotisk relation som nästan tangerar incest. Så träffar modern en man, gifter sig med honom och Norman får i den tidiga 20-årsåldern en styvfar. Norman känner sig åsidosatt. Svartsjukan och hatet växer sig allt starkare - både mot inkräktaren och mot modern som "svikit" symbiosen. Iskallt mördar han dem bägge genom att förgifta dem med stryknin. Moderns lik behåller han i hemmet. I tio år ligger hon påklädd i sin säng. Och här börjar filmen Psycho.

Uppstoppade fåglar är ett stort
intresse hos den fiktive Norman.

Men modern lever vidare - i sonen Normans psyke. Den känslige unge mannen "blir" sin mor. Men bara i en speciell situation: när sonen blir attraherad av en kvinna och moderssymbiosen hotas. Då klär sig Norman i moderns kläder och hugger ihjäl sin rival med en kniv. För det är det det handlar om: att modersbindningen är så stark att sonen inte tillåter sig att känna attraktion till en annan kvinna. Föremålet för attraktionen måste undanröjas. Att det är han själv som håller i kniven har Norman ingen aning om. Det är hans sjuka mamma som hugger och skär. När Norman sedan ser förödelsen undanröjer han minutiöst alla spår efter mammans illgärningar. Hon är ju så sjuk.

Nancy McWilliams - psykoanalytiker,
författare och en av mina stora idoler.

Denna psykiska problematik kallas för dissociativ personlighetsstörning. Den amerikanska psykoanalytikern och författaren Nancy McWilliams berättar i sin bok Psykoanalytisk diagnostik, att det handlar om barn som tidigt utsatts för svåra övergrepp och som för att överleva "flyttar över" i en annan existens. Man "stänger av" och uppgår i ett annat medvetande för att inte vara närvarande i den grymma situationen. Detta är en överlevnadsstrategi som fungerar när övergreppen pågår. Men - när övergreppen upphört, behövs inte längre strategin. Men då har redan dörrarna till andra existenser öppnats - och går inte längre att stänga. Personen kan plötsligt försvinna in i en helt annan personlighet. Plötsligt tala med annan röst, uppvisa en alldeles annan mimik, börja prata ett annat språk eller helt byta känsloläge eller ålder. Utan att ha en aning om vad som försiggår.

Vem är då skyldig till morden i Psycho? Är Norman Bates en mördare? Eller är han oskyldig? Det är ju hans mamma som hugger. Kan man åtskilja den biologiska kroppen från det tänkande medvetandet? Norman Bates' kropp och hand är skyldiga. Men är hans själ skyldig? Många spännande frågor att fundera över. Man kunde önska att Norman fick möjligheten att gå i analys hos Nancy McWilliams. Men - det skulle bli en helt annan film och absolut ingen rysare.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner