"Paradise lost" - eller Vad hände med Baby Peggy?

Nyss på SVT Play såg jag dokumentären om Baby Peggy: Ung och duktig - två år och filmstjärna. Arton månader gammal börjar lilla Peggy Montgomery sin karriär i stumfilmens Hollywood. Som två-åring är hon redan familjens försörjare - hus, bilar, välstånd.  En liten stjärna med sminkade ögon, läppstift och överdriven mimik. Komisk, en miniclown med glittrande blick och ett skälmskt, ibland nästan utmanande, leende. Men Baby Peggy är en framgångssaga som kommer att få ett abrupt slut när depressionen kommer och stumfilmsepoken går i graven.

Baby Peggy
- tre år och redan en fullfjädrad filmstar.

Pianomusiken som ackompanjerar dokumentären är stämd i moll. Men är detta berättelsen om ett tragiskt levnadsöde? Nej - jag tycker inte det. Trots att detta liv är fullt av umbäranden, familjekonflikter, fattigdom och arbete, arbete och åter arbete. Med okuvlig vilja att till slut få kasta av sig rollen, bli sig själv, tänka sina egna tankar och forma sina egna ord, lyckas den lilla flickan bli vuxen, trots allt. Hon byter namn till Diana och skapar sig ett eget liv som författare, filmforskare, biograf, mor och farmor. Och det bästa av allt: hon lyckas knyta an till den lilla sminkade barnstjärnan hon en gång var - omfatta denna lilla varelse med ett slags överseende kärlek och förståelse och, kanske viktigast av allt, stor beundran.

Baby Peggy - Diana Serra Cary
 - på äldre dagar.

Peggy/Diana fick ingen barndom - hon arbetade istället för att leka. När hon i filmen samtalar med sin lilla sondotter, säger hon - med ett både urskuldande och samtidigt stolt leende - att hon känner sig som en ganska otillräcklig farmor, eftersom hon inte kan leka. Hon fick ju aldrig lära sig det. Hennes barndom tog slut innan hon hunnit fylla två. Men hon har sin självkänsla intakt - det syns. Hon är gammal, men bär sin ålder med elegans. För hon är stark som stål. Och stolt.

Men den här berättelsen hade kunnat bli mycket tragisk. Det finns en spelfilm med titeln Whatever happened to Baby Jane? Den skildrar det som mycket väl hade kunnat hända, om självkänslan varit svagare, om stoltheten inte funnits. Hur den skälmska miniclownen med den glittrande blicken aldrig växte upp, utan förblev en liten flicka i en åldrad kvinnas kropp. Ett odrägligt monster - groteskt egoistiskt, oändligt elakt och väldigt, väldigt rädd.

Bette Davis i paradrollen som den åldrade
barnstjärnan i Whatever happened to Baby Jane.

Det finns många små barn som blivit stjärnor. Hur blir livet när de växer upp? Hur mår de? Jackie Coogan? Shirley Temple? Liz Taylor? Michael Jackson? Judy Garland? Pippi?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En mästares hälsning

När man upptäcker att berömda filmskapare "hälsar till varandra" i sina filmer, känner man hur en rysning av lycka går genom kroppen. Sent igår kväll upplevde jag detta fenomen. För andra gången i livet tittade jag på Alfred Hitchcocks Psycho. Och där - i den berömda slutscenen, kommer hälsningen som spänner över 40 långa år.

Norman Bates (Anthony Perkins)
- sinnebilden av den farlige Galningen.

Att titta på gamla filmer är så spännande, tycker jag. Ju äldre desto bättre. För länge sedan bloggade jag om när jag var tonåring och älskade gamla tyska stumfilmer. Jag tror att inlägget hette Den tysta skräcken. Det handlade om de skräckfilmer som gjordes redan på 1910-talet, i efterdyningarna av det första världskrigets fasor. Doktor Caligaris Kabinett, Der Golem, Studenten från Prag, Metropolis - och så den allra första Dracula-filmen Nosferatu. Svart, grått, mörkt och suggestivt. En ateljévärld av kulisser, en skruvad och förvrängd verklighet, full av ångest och instängdhet.

Nosferatu regisserades av den tyska regissören Friedrich Wilhelm Murnau. Den greve Dracula som gestaltas här, är fågellikt mager, bara skinn och ben och stirrande ögon. Hans händer är som klor och hans krokiga näsa som en fågelnäbb. Hans tänder är en råttas och han hoppar fram som ett slags kråka.

Dracula - gestaltad av skådespelaren med
det passande namnet Max Schreck.

Denne greve är inte det minsta komisk, som en del stumfilms-roller kan vara. Han är bara krypande otäck. Men nästan ännu otäckare är hans tjänare och tillbedjare - en galen man som älskar råttor och äter flugor. Slutscenen visar denne galning sittande i en kal cell på sinnessjukhuset. Han ler den vansinniges skeva leende och säger (i textrutan) att han inväntar sin mästares återkomst. Ögonen strålar svart och på hans hand kryper en fluga.

Skräckens mästare Alfred Hitchcock
sänder en hälsning.

Och nu kommer "hälsningen" - från en mästare till en annan; från Alfred Hitchcock till F.W. Murnau. Den fasansfulla slutscenen i Psycho. Norman Bates är avslöjad och arresterad. På sitt samvete har han flera mord. Men är han skyldig - i lagens mening? Både ja och nej, säger psykiatern. Hans själ har tagits i besittning av den mor han en gång mördat och vars kropp han i tio år bevarat i huset. Norman har blivit sin mor och talar med ljus kvinnoröst. Nu sitter han i den kala cellen, insvept i en filt. Hans ögon strålar svärta och vansinne och på hans hand kryper en fluga. Och han ler den vansinniges skeva leende. Scenerna är nästan identiska.

En annan härlig upptäckt: den ångestladdade musiken i Psycho är komponerad av samme man som  tonsatt den regnvåta asfaltens ödslighet i Taxidriver: Bernard Herrmann. Ännu en stor mästare. Av med hatten!

PS Varning för lilla mamma på slutet!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Arrangörerna

Tre minuter - längre tid än så får det inte ta. Möjligen några sekunder till. Då gäller det att vara effektiv och skapa en suggestiv stämning omgående. En kurva som är brant - men inte för brant - och som når sin kulmen precis på rätt ställe. Jag menar förstås låtarna i Eurovision Song Contest.

Det är en svår uppgift att skriva en melodi som slår - men egentligen tror jag att det är arrangörerna som gör det stora jobbet. Det är arrangörerna som skapar stämningen, dramatiken, tempot och soundet.

Vad vore nationalhelgonen Björn och Benny
utan sin trogne arrangör, Anders Eljas?

För några år sedan sändes i SVT1 ett barnprogram som hette Boom Shakalack. Barn fick skicka in en melodi de komponerat till programredaktionen, några av de inskickade melodierna valdes ut och två professionella musiker/arrangörer reste hem till barnet och i samarbete arrangerades melodin. Den enklaste lilla melodislinga blev en häftig discolåt, den mest naiva lilla trudelutt blev en bombastisk ballad. Allt var utan tvekan arrangörernas verk. Rytm, klang, tonartshöjningar - allt det som kompositören inte behärskade - det fixade arrangörerna. Och vad fantastiskt det lät! Den lilla trudelutten hade blivit en effektiv och slagkraftig hit-låt. Undrar hur en del låtar skulle te sig helt på egen hand - utan arrangemang?

De skickliga och pedagogiska arrangörerna i  Boom Shakalack.

Min äldsta dotter sjöng i en kyrkokör när hon var liten. En gång fick körmedlemmarna sjunga sånger de själva valt, solo. Min dotter älskade på den tiden Ola Salo och hade valt en av hans låtar: It takes a fool to remain sane. Låten är helt fantastisk: mångtonig, häftig, banbrytande - men, vad hände utan det fantastiska arrangemanget, utan det tunga kompet som backar upp sången? Det blev platt fall... Melodin bestod av några få toner. En insikt som drabbade min stackars dotter med full kraft, där hon stod framme i kyrkan, ackompanjerad av en mycket stressad organist. Ögonen blev allt rundare av förfäran när hon hörde sig själv sjunga de få tonerna som återstod när arret fattades.

Här kommer - med arr och allt - Ola Salo: It takes a fool to remain sane.

(PS Tänk bort kompet i Michael Jacksons Bad - hur skulle det låta? Bara tanken: I'm bad, I'm bad - I'm really, really bad...)

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Berättelsen om Arild

Armod och svält.
Valet att lämna kanske inte var så svårt att fatta.

För inte så väldigt länge sedan var Sverige ett fattigt land, närmast att betrakta som ett u-land. Svält, missväxt, analfabetism och fattigdom präglade livet för de allra flesta. Barnadödligheten var hög, bristsjukdomar härjade. Skulle man stanna kvar och svälta? Eller skulle man våga det stora språnget och emigrera till den stora okända kontinenten i väster där man hört att mjölk och honung flödade och jordarna var bördiga?

I det nya landet.

Hundratusentals svenskar hade modet att välja det senare, att ta det stora språnget, lämna sina hem, sin jord och sin släkt för att satsa allt på att bygga ett nytt liv på andra sidan det stora världshavet. En oändlig båtresa väntade dem - för de allra flesta en mardröm av sjösjuka, sjukdom, snusk och mörker. Förstod de vad som väntade? Hade de överhuvudtaget något begrepp om den astronomiska sträcka de skulle tillryggalägga? Förstod de vidden av den ovisshet som väntade vid landstigningen? Jag tror inte det. Eller var nöden så stor att valet ändå var lätt? Hellre ovisshet än armod.

Men det var inte alla som "åkte över" på grund av fattigdom. Det var till exempel inte fallet med Arild. Arild var en s.k. fin pojke, uppvuxen i en överklassfamilj - stilig, välklädd, bortskämd och redan i mycket unga år uttråkad och blasé. Gå i skolan var tråkigt, läsa var tråkigt, allt var tråkigt. Arild misskötte sig.

Kanske var det så här han såg ut - Arild?

När Arild var femton år gjorde han en tjänsteflicka i hushållet med barn. Skandal! Pappa och mamma och hela släkten kokade av skam och vrede. Nu skulle pojken lära sig veta hut. Och så skickades Arild med en enkelbiljett till Amerika. Där skulle han lära sig att klara sig själv - minsann. Ingen ville veta av honom eftersom han dragit skam över familjens ära.

Åren gick, decennierna passerade. Arild blev en skugga som bara nämndes i förbigående, ett avskräckande exempel. Men så en dag fick ett syskonbarnbarn till Arilds far ett långväga brev. Med spretiga bokstäver stod det att nu skulle "Undertecknad Arild" hälsa på i det gamla hemlandet. Syskonbarnbarnet hade bara hört gamla rykten och visste inte riktigt vad som väntade. Men hemvändande svensk-amerikaner brukar ju komma med hatt, kostym och dollarleende, så det rustades till fest. Bordet dukades och förväntningarna var höga som hus.

Sinnebilden för Den Lyckade Mannen
- JR Ewing.

Så kom han då. Det knackar på dörren i Nockeby-villan. Någon öppnar, de andra väntar i hallen. Då blir det tyst. Väldigt tyst. Ingen kostym, ingen hatt, inget dollarleende. En trött gammal tandlös man i en sliten kostym och en bristfälligt överkammad flint. Festen kom av sig och allt blev plötsligt väldigt konstigt.

Arild reste tillbaka till sitt liv i husvagnen på en campingplats i Minnesota. Några år senare lär han ha avlidit i stillhet, sörjd och saknad av ingen.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Spåkärringar och husbockar

Ibland blir jag faktiskt arg. Det hände idag. Jag ska annonsera i en känd tidskrift om en ny verksamhet som jag har startat. Idag med posten kom så två exemplar av tidskriften till påseende, så att jag skulle få se hur annonserna ser ut och hur de placeras. Jag blev paff och - arg. Riktigt jävla arg. Och samtidigt väldigt beklämd.

Väl investerade pengar??

Tidskriftens annonssidor var fulla av färgsprakande annonser om spåkärringar, häxor och sierskor. För 20 kronor i minuten kan dessa personer upplysa folk om huruvida de kommer att träffa den stora kärleken, om den snygga killen kommer att ringa, om de kommer att bli friska från sin sjukdom, om investeringen kommer att löna sig och om gamla döda farmor ser dig. Vem är det som knackar i väggen på natten? Vart har den värdefulla vasen från moster tagit vägen? Kommer min man att rymma med grannfrun? Och var lade jag mina nycklar 1973?

Är det gamla farmor som knackar i väggarna på natten??

20 kronor i minuten är mycket pengar. Vad får man för dem? Innan man ens har presenterat sig och ställt sin fråga har ett par hundra tickat iväg. Hur kan någon tro att det svar man får skulle vara på något sätt individuellt anpassat och insiktsfullt om just den frågande personens liv? Och vem är det som svarar i luren? Hur mycket utbildning har han/hon? Förstår han/hon vilket oerhört ansvar som vilar på axlarna. Kanske är den som ringer i stor nöd. Varje ord spåkvinnan säger, väger tungt som bly. Det är Sanningen om Framtiden. - för den som ringer.

- Hej! Är det du som är Madame Bluff?
- Ja, min vän. Jag kan svara på alla dina frågor och funderingar om Livet.
- Å, så bra! Jag har en sak som jag så gärna vill veta.
- Jag har gåvan att se bortom det synliga. Jag kan svara på allt! Inget är mig främmande.
- Jo, det är så här, förstår ni, Madame Bluff: det knackar så konstigt i väggarna i vårt hus på nätterna.
- Jaha. Det låter som något ockult, minsann.
- Tror ni verkligen det - Madame Bluff?
- Absolut! Det har jag hört så ofta - det är besök från Andra Sidan.
- Vad kan det vara? Kan det vara min gamla farmor, tror ni? Hon var väldigt ilsken av sig när hon levde och brukade knacka i bordet när hon var arg. Kan det möjligen vara hon, tror ni??
- Absolut! Helt klart! Det är gamla farmor! När hon levde knackade hon i bordet och nu när hon lever på Den Andra Sidan - då knackar hon i väggen. Så är det.
- Men, varför knackar hon, tror Madame Bluff?
- Hon vill visa, att hon är med er. Hon vill ha kontakt.
- Madame Bluff tror inte att farmor är arg då?
- Nej, absolut inte. Hon är inte arg. Inte det minsta.
- Å, vad skönt att veta! Nu är vi så nöjda och glada, när vi vet att gamla farmor inte är arg.
- Varsågod. Det blir 500 kronor jämnt.

Som utbildad och professionell samtalsterapeut vet jag att det är oerhört viktigt med det som kallas yrkesetik. Den person som ska hantera allvarliga livsfrågor har ett enormt ansvar. Att bemöta människor med patentsvar för 20 kronor i minuten är respektlöst och riskabelt. Svaret kan utlösa oväntade reaktioner och handlingar.

Husbock.

Tänk, om det inte var gamla farmor som knackade i väggen på natten? Tänk om det var husbocken som sakta men säkert knaprade sönder huset? Eller tänk om frågaren hade enorma problem med sitt farmorskomplex? Så enorma att livet inte längre fungerade? Tänk...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Kvinna eller tant?

Om lite mer än en månad fyller jag 55. Det känns konstigt att se den siffran, för jag känner mig precis som vanligt, precis likadan som jag gjort i hela mitt liv hittills. Vart har alla dessa år tagit vägen egentligen?

Men ännu konstigare känns det när jag läser en intervju med författaren och Astrid Lindgren-biografen Margareta Strömstedt i Smålandstidningen Barometern. Hon blir intervjuad med anledning av att hennes nya bok snart kommer ut: Jag skulle så gärna förföra dig - men jag orkar inte. Orden i boktiteln yttras av den åldrade författaren Aksel Sandemose efter en middag på Operakällaren.

Åldrandet och sexualiteten - hur hänger de ihop och är det skillnad mellan män och kvinnor? Finns önskan om förförelse och utlevelse bara hos den åldrade mannen? Inte hos den åldrade kvinnan?

Margareta Strömstedt

I boken berättar Margareta Strömstedt bl.a. om några sexuella övergrepp hon utsatts för som vuxen kvinna. Hon beklagar, i efterhand, att hon inte ställde till med skandal när det hände - utan lät upplevelserna förbli hemligheter. Hon berättar om skammen som förföljt henne senare i livet - men som nu ersatts av vrede. Det var ju inte hennes fel! Det var ju inte hon som förlett förövarna, det var ju inte hon som klätt sig för utmanande. Men ändå uppfattades hon som ett objekt - som ett sexuellt objekt som kunde våldtas och kränkas, som ett villebråd.

Så säger hon så här: "Jag kan tycka att det är så oerhört skönt att bli äldre, det är mycket som är skönare efter 55-60. Då är man inte längre en sexuell varelse, på det sättet att man blir utsatt för sådana saker."

Blir troligen inte utsatt för särskilt mycket
sexuella trakasserier. Julia Caesar - tanten med stort T.

I mitt huvud skapar detta uttalande många frågetecken. För det första: vänd på könsperspektivet och säg samma sak om män. En man mellan 55 och 60 - har han slutat att vara en sexuell varelse? Vilka män idag skulle acceptera en sådan etikett - "asexuell p.g.a. ålder"?? Såvitt jag vet, är det många män som just i den här åldern börjar om på nytt, med nya fruar och nya barn. Är man inte en sexuell varelse då? För det andra: en kvinna som uppnått den åldern; ska hon ge upp sin kvinnlighet, ge upp att arbeta på sin attraktionskraft? Ska hon "gilla läget" - låta kroppen förfalla, skyla sig i big-size-kläder och acceptera tant-rollen? För den är ju trygg - iallafall.

Gilla läget - och bli en tant??

I slutet på 1960-talet skulle myndigheterna i Sverige kartlägga svenskarnas sexualitet - en svensk motsvarighet till Kinsey-rapporten. En stor enkät skickades ut till befolkningen. Men inte till hela befolkningen. Bara till den del av befolkningen som ännu inte uppnått 45 års ålder, resterande ansågs inte vara ett statistisk underlag, eftersom man vid den åldern slutat vara sexuell. Forskarnas slutsats blev förstås därefter: något sexliv efter 45 existerade inte.

Över 60 - men sexig:
Yves Montand.

Är det sådan forskning Margareta Strömstedt lutar sig emot, när hon gör detta uttalande?
Min tolkning blir denna: när en kvinna passerat 55-60, då är hon inte längre intresserad av att attrahera det motsatta könet - hon har passerat stadiet för par- och familjebildning. Hon är inte längre en kvinna, utan en Tant. Och Tanter har väl egentligen inget kön. Eller?

Kvällens första slutsats: jag vägrar att bli Tant. Jag avser att kämpa för bevarandet av min kvinnlighet så länge jag orkar. Kvällens andra slutsats: om männen fortfarande är sexuella varelser vid 55-60 och deras kvinnor valt att bli Tanter - hur blir det då? Inte kul alls...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skapandets offer (Om den nya Bergman-boken)

Är det något särskilt med personer som når allra högsta toppen? Har de någon särskild egenskap? Psykologisk egenhet? Brist? Tillgång?

Ingmar Bergman - liv och gärning hand i hand.

I dagens DN berättas om en ny bok om Ingmar Bergman som kommer ut i höst. Författaren är densamme som skrivit den omtalade skandalboken om kungen: De ofrivillige monarken. På frågan om han är en skandalskribent, svarar han att nej, det är han inte - det är personerna han skriver om som är skandalösa. Han skildrar bara verkligheten från en ny och "närmare" infallsvinkel, säger han. Boken heter Ingmar Bergman - en berättelse om kärlek, sex och svek. Författaren Thomas Sjöberg har valt att fokusera på den privata sfären. Alla andra inriktar sig bara på konstskapandet - och det är sekundärt här. För vem är han - egentligen - denne världsberömde filmskapare? Jo, en lögnaktig svikare. Säger Sjöberg.

Kungens och Bergmans "skugg-biograf" Thomas Sjöberg.

Jag tror att Sjöberg har lite fel vad beträffar påståendet att "alla andra" bara sysslar med Bergmans konstskapande - och det verkar även Bergman-stiftelsens VD Jan Holmberg tycka. Det är istället så att folk i allmänhet vet väldigt mycket om Bergmans privata liv; hans kvinnor, hans många äktenskap och hans ännu flera barn, men förvånande lite om hans konstnärskap. Jag misstänker starkt att samma fenomen gäller många av de stora skapargenierna - iallafall numera. Vad "vet" folk - egentligen? Jo, att Strindberg var en kvinnohatare, att Mozart gillade kiss-och-bajs-humor, att Wagner var nazist (är en omöjlighet), att Beethoven blev döv, att Stagnelius var groteskt ful. Men har man läst, lyssnat och betraktat de verk som de skapade? Antagligen inte.

Mozart skulle förmodligen inte
hunnit med att vabba.

Så här beskriver Thomas Sjöberg sin huvudperson: "En människa som har ljugit i hela sitt liv (...)Vi har vetat att han behandlade folk illa men det har alltid varit ursäktat av hans skapande." Och visst är det hemskt att människor kommer i kläm när visionen krockar med verkligheten. Men det är ju så det är. Jag vet att många författares närstående kan känna sig utlämnade, att många konstnärers familjer kan känna sig åsidosatta. Konsten kommer först. Därefter det privata. Skulle dessa skapargenier hindras av omsorg och empati, få stå tillbaka av omtanke om sina medmänniskor, distraheras av rädslan att såra och skada - då skulle de inte klara av att vara skapande på den nivån. Det gnistrande geniet skulle inte få tillräckligt spelrum för att utvecklas.

Pianisten Glenn Gould - bara konst, inget liv.

Jag upprepar frågan: Är det något särskilt med personer som når den allra högsta toppen? Ja - det tror jag. Deras enorma talang kräver allt, äter allt - de är drabbade av den. Ingenting annat väger lika tungt i vågskålen. Allt annat måste bli en "vänsterhandskonsert" eller en tillfällig förströelse.

Slutsats: antagligen måste man välja mellan liv och skapande, om man tillhör den där sorten som hör hemma på toppen. En kompromiss skulle leda till frustration och förtvivlan. Om Ingmar Bergman skulle tagit alla de hänsyn man normalt skulle kräva av en människa - skulle alla dessa visionära filmer, alla dessa dramer kommit till då? Troligen inte.

Här kommer en riktig super-knöl: Miles Davis. Musiken var allt. Och många offer på vägen... Men vackert är det. Summertime.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner