Garbos glasögon

Greta Garbo 1905-90.

Greta Garbo - vår svenska storstjärna på Hollywoodhimlen från 1920-talets mitt fram till 1941 - blev mycket gammal, hela 85 år. Såvitt jag vet, gjorde hon sin sista film 1941 - då var hon 36. Sedan försvann hon från rampljuset. I nära femtio år av sitt liv förefaller hon ha gått omkring med uppvikta kragar, hatt och stora solglasögon. Hon hade rykte om sig att vara oerhört tillbakagen och rädd för kameror och fotografer. Garbo gömde sig för världen. Varför?

En annan filmstjärna - om möjligt ännu större, iallafall i USA - var Mary Pickford. Hon var ofattbart stor under stumfilmsepoken och gick under epitetet "Hela världens lilla fästmö". Hon var dockaktigt söt, nätt och med lockigt hår och stjärnögon.

Mary Pickford 1892-1979.

Mary Pickfords karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen gjorde sitt intåg. Liksom Garbo drog hon sig tillbaka från världen i trettioårsåldern, gömde sig i sin stora villa och barrikaderade sig. Det sägs att hon aldrig lämnade sitt hem. Varför?

Jag tror att svaret på frågan är åldrandet. Ingen av dessa stjärnor fick bli äldre, de fick inte passera 35. De skulle te sig evigt unga - och när den ungdomliga fräschören inte längre var pur-färsk, då var det bättre att försvinna från den vita duken. Hellre ett mystiskt skimmer över deras bortovaro, än ett synligt åldrande, om än aldrig så diskret. Det var nog inte bättre förr. Ungdomskulten regerade lika diktatoriskt även då - iallafall i vår del av världen.

Eller är det så att vissa stjärnor kan/får åldras och andra inte? För det finns ju en annan filmstjärnedam som verkligen fått visa sitt åldrande på vita duken - i full vigör och med hela känsloklaviaturen intakt: Katherine Hepburn.

Katherine Hepburn och Henry Fonda i filmen On Golden Pond.
Kamp och kärlek på äldre dagar 

Hepburn fick dansa, älska, strida, glädjas, skratta och gråta på film - från trettiotal till åttiotal. Håret grånar, ansiktet fåras och händerna blir rynkiga - men känslostyrkan är densamma, det livliga kroppsspråket likaså. Vad är det som skiljer Hepburn från Garbo? Varför fick den ena synas och den andra gömma sig? Var det egna val eller omvärldens krav? Måste fundera vidare...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Blommor och demokrati



Narcisser.

Ordet narcissism kommer från grekiskan och har sitt ursprung i myten om den fåfänge ynglingen Narkissos, som blev så betagen av sin egen spegelbild att han utropade att han var vackrare än en gud. Sådant fick man inte säga - inte ens tänka - i den mytologiska forntiden. Det kallades hybris och straffades hårt av gudarna. Ingen av människa född fick vara gudalik - inte på något sätt. Inte lika vacker, inte lika lycklig, inte lika stark, inte lika klok - då riskerade man att i ett slag bli en spindel eller en orm - eller i värsta fall en sten.

Den stackars ynglingen Narkissos blev blixtsnabbt förvandlad till en blomma - en vacker narciss visserligen - och därmed var hans handlingsfrihet och möjlighet att sätta sig upp mot gudarna definitivt stoppad. Där fick han stå, stum och med roten fjättrad vid jorden.




Narkissos speglar sig.

I vårt moderna språkbruk betyder narcissism självkärlek eller självförhärligande. Visserligen finns det en psykisk störning med detta namn - men den naturliga, icke-patologiska narcissismen handlar faktiskt om att man tycker om sig själv, tar hand om sig själv, unnar sig det goda och kan hävda sig och sin rätt när det krävs - allt detta utan att bete sig som en oempatisk stridsvagn.




Adolf Hitler led troligen (säkerligen!)
av något slags narcissistisk störning.

Det är när självkärleken går ut över andra, skadar omgivningen och hindrar oss från att kunna uppleva empati, som den blir en störning. När man samvetslöst utnyttjar andra för egna syften, utan att drabbas av samvetskval - då kan man misstänka att det handlar om en patologisk variant. En patologisk narcissist söker sällan hjälp när livet krisar (och det brukar det göra när man går fram som en stridsvagn) - allt som går snett är alltid andras fel. Själv är man ofelbar och oantastlig.

Är det så att vårt samhälle håller på att bli alltmer narcissistiskt - i den mera problematiska/patologiska bemärkelsen? Att människor blir alltmer fixerade vid sin självbild? Vid sitt yttre? Det finns flera psykoanalytiker som menar det. De varnar för att den enorma fixeringen vid det egna utseendet och den egna framtoningen som vuxit fram med Facebook, Instagram, Twitter, Tweet och bloggar har lett till brister i förmågan att känna empati och att engagera sig i omvärlden. Man har fullt upp med att putsa ytan - och har helt enkelt inte tid att skärskåda sin verklighet. Att hantera det egna jagets framtoning blir så viktigt att det skymmer sikten för allt annat. Om de har rätt, är det en farlig utveckling. Om alla har fullt upp med att uppdatera sin profil på Facebook, märker man inte att vår demokrati och vårt folkhem faktiskt är på väg att urholkas av vinstintressen och historielöshet.

Många narcisser skulle det nog bli,
om de grekiska gudarna fick bestämma. Massor...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner


Vad är skönhet?

Lucien Freud. Självporträtt. Vackert? Ja!
Och med tonvis av laddning bakom ytan.
Blytungt...

Vad är skönhet? Är det ytan? Eller är det djupet? Eller är det en kombination av dessa båda storheter? Är det det som döljer sig bakom ytan, som rymmer skönheten? Det vackra som är endast yta - är det verkligen vackert? Är skönhet perfektion? Eller är skönhet en dynamisk rörelse?

Monets näckrosor.
Vackert - men finns det någon laddning bakom?

Jag har oändligt många exempel på denna frågeställning - eftersom jag har två TV-tittande döttrar som ständigt diskuterar ämnet skönhet. De tittar på kult-serien Sex and the city. Vem är vackrast? Är det Charlotte eller är det Carrie? De tittar på Bond-filmer - vem är den vackraste Bond-bruden? Är det den som ser ut att ha många tankar och starka känslor eller är det den som har rak näsa och ett perfekt avstånd mellan ögonen - och störst tuttar, förstås? Oftast brukar det vara så, att den Bond-bruden som har ett utseende som tyder på ett rörligt intellekt och starkt känsloliv - den bruden är egentligen en bov. (Och bov-kvinnan har inte stora tuttar... ) Slutsats: kvinnor med ett mångfacetterat utseende och små tuttar är inte lika "goda" och 100% vackra som kvinnor med en entydig och lättolkad utstrålning - och stora tuttar.

Sophie Marceau -
Bond-brud/-bov med komplicerat psyke.

Charlotte - en av de fyra tjej-musketörerna i Sex and the City - är en klassisk skönhet, perfekt som en Grace Kelly eller en Ingrid Bergman. Carrie däremot har en knölig näsa, rynkiga fingrar och en jättehaka. Döttrarna frågar mig: Vem är vackrast? Carrie - utan tvekan, svarar jag. Varför det? undrar döttrarna. Jo, för hon har en personlighet som lyser igenom ytan. Ibland skorrar det - och det är då hon blir extra vacker. Just när hon tvivlar på sin skönhet. Just när den putsade ytan krackelerar och hon tvingas inse sitt beroende av kärleken och sin rädsla för ensamheten - då bränner det till och skönhetens temperatur når kokpunkten. Charlottes inre lyser inte igenom och skulle det göra det, avslöjar det inte något som konkurrerar med den svalt sköna ytan. Charlotte är genomgjutet vacker - en yta där det ibland krusar sig en aning - men där inga stora vågor rullar in mot stranden.

Charlotte och Carrie.

Är upplevelsen av skönhet en mognadsfråga? Är det så att ytan regerar när betraktaren är mycket ung? Men i takt med ökad mognad, kompliceras upplevelsen alltmer - nyanseras och berikas? Förhoppningsvis är det så. Vilket dock inte innebär att vi som inte längre är purunga ska låta oss förfalla, hamna i TV-soffan - och beundra den ouppnåeliga skönheten. Den är inte ouppnåelig - ge järnet!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Utan rädsla inget mod

Den sena gårdagskvällen ägnades åt att titta på en Bond-film - Världen är för liten. Som vanligt är det full rulle; biljakter, skottlossningar, knivslagsmål, livsfarliga hopp, nära-döden-insatser under vatten och monstermaskiner som lämnar endast spillror i sina spår. Och förstås: elaka människor med illdåd i sinne och dollar i blick. Och så kommendörkapten Bond som klarar allt. Rädsla finns inte. Eller gör den det?

Roger Moore som James Bond.
Observera leendet på hans läppar.

Vi som tittade igår kväll började, med utgångspunkt just från rädslan, att diskutera skillnaden mellan två James Bondar: Roger Moore och Pierce Brosnan. När Moore simmar bland krokodiler eller hotas till livet av någon monstruös gangsterledare - då ler han segervisst och inte ett hårstrå hamnar på sned i hans frisyr. Han är totalt suverän, okrossbar och oövervinnerlig. Ingen kan kan besegra honom. Ingen livsfara tycks påverka honom det allra minsta..

Pierce Brosnan - en något senare Bond-tolkare.

Med Brosnan är det lite annorlunda. Helt oberörd är han inte ändå. Man kan se att några svettdroppar bryter fram på hans panna i riktigt livshotande situationer. Han kan rynka pannan och en liten glimt av något som skulle kunna tolkas som rädsla kanske ändå syns i hans blick när han omringas av illasinnade bovar. Självklart är det här en följd av att filmberättandet utvecklats och gjorts mera psykologiskt komplext. Numera krävs det lite mer nyanser för att porträttera en människa på ett sätt som fängslar biobesökarna. En människa utan skuggor i sin personlighet skapar inget intresse, ingen fascination - inte ens en kommendörkapten med rätt att döda.

En man med många skuggor i sin personlighet.

Jag tror att bakom utvecklingen mot en större nyansering, ligger (bland annat) hur man ser på fenomenet MOD. Att utföra ett hjältedåd utan att först känna rädsla eller tvekan - är det mod? Om man inte ens är rädd, kan man då överhuvudtaget vara modig? Förutsätter inte mod i grund och botten en rädsla att övervinna?

Jag satt i köket en gång och tittade ut i parken som ligger utanför vårt radhus. Där på den lilla promenadvägen, höll en man på att lära sin fru att cykla - båda såg ut att vara från Indien. Till att börja med vågade sig kvinnan inte ens upp på cykeln. Så satte hon sig på sadeln, men vågade inte sätta fötterna på pedalerna. Men till sist - cyklade hon en liten bit, en vinglig liten bit som höll på att sluta i ett buskage. Men vilken lycka! Hon hade övervunnit sin rädsla och jublade av glädje och hennes man applåderade. Det är mod, tycker jag.

Det går! Vilken lycka!

Mod förutsätter rädsla, tro förutsätter tvivel, svar förutsätter frågor och upplevelsen av lycka förutsätter en relief av dess motsats. Visst är det väl så?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mes eller inte mes - det är frågan

Personligen tycker jag att det är väldigt svårt att leverera negativ kritik. Det är hemskt att känna att man gör människor ledsna - att se hur blicken stelnar eller höra hur rösten blir spänd. Det är hemskt, även om man vet att man har rätt - och att den andre med all säkerhet också vet det.

Det är jobbigt att leverera negativ kritik.

Jag har ett exempel. När jag jobbade som redaktör på den kungliga akademien, brukade vi årligen - utöver övriga utgåvor - också ge ut en s.k. årsskrift. Ett slags illustrerad verksamhetsberättelse med några små vetenskapliga artiklar. Ett år ville jag pröva att trycka hela boken i sepiabrunt - både bild och text.

Gammalt foto i sepiabrunt.

I god tid informerade jag tryckeriet om min idé - och chefen höll entusiastiskt med om att det skulle bli vackert med den grå-bruna färgen på både text och bilder. Tillsammans valde vi den rätta nyansen i den stora Pantonekatalogen.

Pantone färgsystem.

Så gick det några dagar. Telefonen ringde. Tryckerichefen meddelade att nu var boken färdigtryckt och jag var välkommen ut till tryckeriet för att hämta de första exemplaren. När jag kommer in i rummet ligger några böcker på ett bord - vackert upplagda. Men ... de är inte sepiabruna. Inte ett dugg sepiabruna är de. De är ilsket roströda, gränsande till mönje-rött. Jag ser direkt att det är fel färg - men mesig som jag är, säger jag: "Eh... Vad fint det blev..." "Ja, visst blev det bra!" säger tryckerichefen, med ett bländande, men aningen krystat leende. "Fakturan kommer i nästa vecka,"

Mönjerött.

Jag ser att hon också ser, att böckerna är mönjeröda. Jag känner hur svetten bryter fram under luggen. Jag tar böckerna och går min väg mot tunnelbanan för att åka tillbaka till jobbet. Tåget kommer och jag går ombord. Det bubblar i magen och susar i öronen. Allt känns fel. Och jag vet att fakturan kommer att landa på 40.000. Efter några stationer står jag inte längre ut, det trycker så förfärligt i öronen. Jag går av tåget, går tvärs över perrongen och tar tåget tillbaka. På darrande ben, stiger jag in i tryckerikontoret. Chefen sitter vid sitt skrivbord. Hon tittar upp - totalt överraskad. "Jaså? Kommer du igen?!" säger hon, med ett stelt leende. Och jag hör mig själv säga, att de här böckerna är inte sepiabruna - de är orangea. Och att jag vill att de trycker om upplagan - hela upplagan, utan extra kostnad. Tryckerichefen tittar stint på mig och säger, att de visst är sepiabruna. Hon säger att jag misstagit mig. Har jag kanske något fel på mitt färgseende? Men jag står på mig. Tryckerichefen blir arg, upprepar att jag sett fel. Hon argumenterar och gestikulerar.

Men när jag lämnar rummet har jag ett underskrivet papper på att upplagan ska tryckas om, utan extra kostnad. I sepiabrunt. Hur det egentligen gick till, vet jag inte riktigt.

Jag sjunker utmattad ner på tunnelbanesätet. Jag är så nöjd, så glad. Och jag lovar mig själv att aldrig vara en mes igen. Men - det löftet har jag tyvärr inte lyckats hålla särskilt bra. Fast jag jobbar på det.

Blåmes.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Jag vill ha konst - inte kitsch!

Det finns en företeelse som jag har kluvna känslor inför. Å ena sidan tycker jag att det kan se lite billigt och vulgärt ut. Å andra sidan är jag fascinerad och tycker att det är häftigt - och vill nog egentligen gärna ha en själv. Företeelsen jag menar är tatueringar. Att smycka sin kropp vill väl de allra flesta - men att smycket aldrig går att ta bort, skapar en extra laddning.

Tänk om William visar sig vara en riktig knöl...

Tänk, om man som ung låter tatuera in ett motiv på sin kropp, som man senare i livet inte längre kan stå för? Vad gör man då? Att ta bort en tatuering lär inte vara så lätt och lämnar synliga ärr kvar i huden. Ska man försöka maskera den - göra en ny ovanpå? Eller ska man acceptera, gilla läget och se den som en påminnelse om det förflutna? Jag såg ett TV-program en gång, där en kvinna tatuerat in sin pojkväns namn tvärsöver ena bröstet. Nu hade pojkvännen visat sig vara en svekfull knöl och hon gick till tatueraren för att sudda ut det förhatliga namnet. Det gick inte att få bort. Istället fick hon en jättestor, snårig rosbuske över sitt bröst. Hon blev ganska missnöjd.

Tänk om han ändrar sig på äldre dagar,
när den värsta death metal-vurmen lagt sig?

Det gäller alltså att vara helt säker på att man vill ha sin tatuering och helt säker på att man inte kommer att ändra sig. Valet av motiv är avgörande, minst sagt. Likaså placering.

Själv är jag en riktig fegis. Jag var 34 när jag till slut vågade ta hål i öronen - tillsammans med en kompis och kollega som var lika feg och 41. Efter flera års tvekande och dividerande på luncher och kafferaster, tog vi till slut mod till oss och på darriga ben stegade vi iväg till NK och Björn Axéns salong, båda lika svettigt skräckslagna. Hålen blev tagna - och det gick fort och smärtfritt och sedan skulle vi fira med en tre-rätters på en italiensk guldkrog. Jag minns att vi njöt i fulla drag av hur oerhört modiga vi tyckte att vi varit - riktiga hjältar faktiskt. Och det kändes pirrande härligt när det liksom bultade i örsnibbarna, där man kunde pilla lite på de glittrande plastplupparna.

Hjältemod?

Jag har aldrig ångrat att jag tog hål i öronen - det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det mycket tidigare. Undrar om jag kommer att känna likadant med en eventuell tatuering? Det är därför som valet av motiv är så viktigt. Det måste hålla livet ut. Välja glasögon är en annan ångestsituation - de ska sitta på näsan i många år, men ändå inte återstoden av livet.

Hade jag rusat till tatueraren när jag var 17 hade jag absolut gjort hela ryggen full med ett jätteporträtt av Gustav Mahler - och så ett notexempel ur hans tionde, ofullbordade symfoni. Över hela magen. Hade jag varit nöjd med det idag - 54 år gammal? Ja, helt klart, faktiskt. Mahler är störst.

Skulle jag bittert ångra, tror jag.

Hade jag inte haft Mahler över hela kroppen redan, hade jag säkert tatuerat in en stor, fet knubbsäl på ena armen när jag var 25, för på den tiden älskade jag sälar. Och det hade jag inte varit nöjd med idag. När jag var 30 skulle jag ha tatuerat in Miles Davis på höften - det hade heller inte varit så kul nu.

Mina döttrar och jag följde med skräckblandat intresse den TV-sända tävlingen InkMaster, som visades förra året. Tatuerarna var oerhört skickliga, men motiven förfärligt trista och förutsägbara: drakar, dödskallar, vargar, pinuppor, skelettdelar, rosor och katter. Det var kitsch - absolut inte konst. Och ska jag ha en tatuering någonstans - då ska det vara konst. Inte kitsch.

Skulle inte våga titta mig i spegeln.

En idé, apropå onsdagens blogginlägg: en liten tatuering av Edvard Munchs Skriet. På ena axeln. Skulle väl passa fint på en psykoterapeut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skippa Risifruttin och pröva något nytt!

Dansbandsmusik är något av det allra värsta jag vet. Jag tycker att den musiken är billig, entonig, förutsägbar och genomskinligt kommersiell. Det handlar om att ge folk vad de (tror att de) vill ha och få dem att betala. Men - vill de verkligen ha detta? När det finns så mycket annat? Tydligen. Eftersom dansband är STORT. (Och dessvärre även sponsorerat av public service-TV.)

Gert Jonnys - för mig okända storheter.

En metafor: varför välja köttbullar med stuvade makaroner? När man kan få tournedos?? Jo - för att man är van vid köttbullar och inte riktigt vet hur den där blodiga köttbiten smakar. Bäst att välja det man är van vid - det känns tryggt och välkänt och som hemma. Man vet vad man har, men inte vad man får... Den kände musikproducenten, låtskrivaren och ABBA-managern Stikkan Anderson lär ha sagt följande: "Tro inte att folk är dumma. De är dummare."

Frontsångaren i dansbandet Lasse Stefanz, Olle Jönsson, utgjuter sig i Dagens Nyheter. Han säger: "Om vi är lågstatus så är det att idiotförklara en massa människor." Han menar, att det är människoförakt att kritisera dansbandskulturen.

Vill väl ingen hitta i Risifrutti-förpackningen?

Visst - jag är beredd att hålla med. Men gillar man texter med gottköpsrim och banala harmonier som upprepas i det oändliga - då är det väl ändå ett bevis på att det brister någonstans? Eller? Olle Jönsson säger en annan sak också. Han jämför inte köttbullar med oxfilé, men väl andra matvaror: "Det är viktigt att publiken vet vad de får. Det går inte att köpa en Risifrutti som det visar sig vara surströmming i."

Nu tycker jag att surströmming är hemskt äckligt - men jag håller ändå inte med Olle Jönsson. Är det inte snarare människoförakt, att inte ens anstränga sig för att visa att det faktiskt finns musik som är så mycket mer, så mycket bättre, så mycket häftigare? Jag säger så här istället: "Ge inte folk vad de vill ha. Ge dem något bättre!" Det smärtar mig när jag ser att människor skulle kunna få smaka så mycket godare mat, titta på så mycket roligare filmer, läsa så mycket bättre böcker och uppleva så  mycket häftigare musik - om de bara vågade titta över kanten på sin Risifrutti-burk. Allt utanför Risifruttin är alls inte surströmming. Det finns massor med gott därute. Massor!!

Garanterat godare än Risifrutti:
skaldjursplatå.

En kompis till min äldsta dotter blev bjuden på lyxkrog av sin morfar. Hela familjen skulle "lyxa till det". Hummer, ostron, stör-rom, sjötunga. Vad väljer familjen att äta? Jo, spagetti med köttfärssås. För man vågade inte äta sådant som man inte visste hur det smakade.

Så här säger jag på fredagskvällen: släng Risifruttin och testa något nytt! Det kan vara gott. Till och med så in i bomben gott, att man skippar den där gamla Risifruttin. Så, varsågoda - och det är inte surströmming: Yes. Owner of a Lonely Heart. Live 1991.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner