"Det är bara intelligenta människor som upplever oro", säger journalisten Anna Mannheimer i TV-programmet Helt sjukt, och citerar sin oroliga mormor. Att känna oro förutsätter en hypotetisk, spekulativ förmåga som kräver en viss nivå på IQ-skalan, tror jag. Man måste kunna se runt hörn och vara förutseende, kunna ana sig till vad som skulle kunna hända om... Samma sak gäller med all säkerhet hypokondri; man måste ha ett visst mått av fantasi för att drabbas. Och ett visst mått av förmåga att inhämta kunskap och sedan tolka den i en viss riktning.
Journalisten Anna Mannheimer
beskriver sin oro i TV-programmet Helt sjukt.
Mannheimer lider själv av omfattande oro, men på frågan om hon vill bli av med sin oro och bli "normal", svarar hon att det vill hon inte. Trots att hon inte vågar flyga, vägrar att köra bil på motorvägen och tycker att grilla alltid är en presumtiv skogsbrand. Människor utan oro (finns sådana?) beskriver hon som "vårdslösa" - och sådan vill hon inte bli. De som "bara springer fram och grillar" - utan att vara rädda för att det torra gräset ska börja brinna, de är kanske normala - men sådan vill hon inte bli. Hellre då leva med sin oro och vara den känsliga, kreativa, humoristiska och självkritiska själ hon är.
Jag tror att sådana här TV-program är väldigt befriande att se för många. Oron får ett ansikte och den anonyme tittaren upplever den härliga känslan av att inte vara ensam om sin problematik. Andra har minsann det likadant - kanske till och med värre - och har ändå lyckats bli kändisar. Tur för dem, att de är kända, har kreativa yrken där de får synas, ge luft åt sina tankar i offentligheten och sätta ord på sin oro, kanske till och med roa andra med den. Vilken terapi! Och att få människor att skratta tillsammans åt sin oro och sina rädslor är guld värt - den allra bästa medicinen - både för den som ger och för den som får. Att oroa sig i tystnaden, måste däremot vara en tortyr. I tystnaden och tigandet växer alla spöken till minst den dubbla storleken.
Ett piller lika verksamt som skrattet.
Kanske är det en myt och en livslögn, men jag tror faktiskt inte att det är någon tillfällighet att många oroliga själar är just konstnärer, musiker, skribenter, skådespelare och stå-uppare. Kan man vända den energi som oron genererar till skapande och kreativitet är så mycket vunnet. Vissa människor kan aldrig utveckla oro, ångest och hypokondri, säger en psykolog i programmet. Frågan är om de kan skapa konst? Återkommer i frågan imorgon.
Här kommer musik av och med en orolig själ: Ola Salo och det svenska bidraget till Eurovison Song Contest 2007: The Worrying Kind (= "Den oroliga sorten" eller "Vi som oroar oss").
Kan man döpa sitt lilla barn till vad som helst? Finns det några gränser för vad man får heta, och inte? Jag vet att Patentverket har vissa föreskrifter, när det gäller namnval. Ibland är förskrifterna lite gåtfulla. Varför får man t.ex. döpa barnet till Lingon, men inte till Blåbär? Till September, men inte till Oktober? Föreskrifterna säger att namnet inte skall medföra risk för att barnet kan bli mobbat. Det fina gamla fornnordiska namnet Snorre torde därmed vara uteslutet. Men varför Blåbär skulle vara riskablare än Lingon, är svårt att förstå.
Härom dagen hörde jag berättas om en liten pojke som döpts till Charon. Vet hans föräldrar vem Charon var? Om de visste, skulle de väl knappast vilja att deras lille son skulle bära det namnet. Undrar om Patentverket tillfrågats? Och vad sa prästen som förrättade dopet?
Färjkarlen Charon som trafikerar floden Styx
med sin lilla båt - gränsen mellan livets och dödens riken.
Charon - färjkarlen - är den gestalt i den grekiska mytologin som med sin lilla båt transporterar de nyligen döda över floden Styx till dödsriket Hades. Det är en vacker metafor för övergången från liv till död, men knappast väl bilden av en liten uppväxande pojke, sprittande av liv. (Men kanske ingen uppenbar risk för mobbning, eftersom inte så många längre känner till antikens mytologiska gestalter.)
Ofta ser man att små pojkar fått namnet Loke. Det är egentligen ännu mer förvånande. Vi nordbor borde väl veta att Loke är den elake asaguden i Valhall, han som enligt gudasagan ska anföra de ondas härskaror vid det stora, gigantiska Ragnarök. Loke är Valhalls djävul, ändå får ganska många små pojkar numera hans namn. Tyder det på okunskap? Vore det inte bättre att namna lillpojken till Balder, den snälle asaguden? Han som var ljus till sinnet, god, klok och vacker, nästan som en Valhalls Kristus. Men någon liten Balder har jag aldrig hört talas om. Det är bara hundar och hästar som heter Balder.
Den gode asa-guden Balder.
Kanske är problemet att vi i Sverige har så tråkiga namn - framförallt på pojkar. I andra länder kan faktiskt de små få heta både Muhammed, Herkules, Odysseus, Akilles och Jesus. Men så inte i Sverige. Jag tror att längtan är stor att få döpa sitt barn till något underbart - lyckan är ju så stor när man möter sin bebis. Pär, Lars, Kurt och Börje kanske inte riktigt kan täcka in den där svindlande känslan av stolthet och lycka. Då tittar man hellre på sina idoler, både inom musik, film och idrott. Jag känner till flera exempel. Två små pojkar som heter Lennon och Norton - i förnamn. Massor av pojkar (numera vuxna) som heter Tony, Glenn och Roger (uttalas "Rååger"). Kevin, Liam, Elvis, Kit och Robin. Så finns det en mottrend: istället för att välja amerikansk-klingande idolnamn, tittar man på farfarsfars-generationen. Då får de små pojkarna heta Folke, Edvin, Sture, Alvar och Gösta. När man hör dagisfröknarna ropa på de små, tror man nästan att man är på ett pensionärshem.
Adolf - troligen aldrig dags för namn-comeback.
Ett namn som dock aldrig verkar komma tillbaka är Adolf. Fast man vet ju aldrig. Men såvitt jag vet finns det inte många Adolf i vårt land som är födda efter 1945. Och där vore risken för mobbning ganska överhängande. Troligen värre än för den stackars Snorre.
För några år sedan stod att läsa i Dagens Nyheter om en japansk hjärnforskare som upptäckt att det var skillnad på religiösa och icke-religiösa människors hjärnor. Bilderna på de blodflödes-scannade hjärnorna såg olika ut - framförallt i frontalloberna, tror jag det var. Forskarens slutsats var att vem som helst inte kan bli brinnande religiös - det vill säga frälst. En sådan omstörtande upplevelse kräver vissa neurologiska förutsättningar. Jag tror att forskaren har rätt. Vem som helst kan nog inte se Jesus och uppleva vibbarna från Den Helige Ande. Det krävs en mottaglighet av speciellt slag.
Blodflödesmätning av hjärnor
- vilken som är frälst är svårt att veta för amatören.
Jag undrar om idoldyrkan kan vara ett fenomen besläktat med brinnande tro och religiositet? Justin Bieber, Britney Spears, Michael Jackson - idoler som dyrkas med hela känslolivet på högsta volym, precis som gudar. Drabbas alla - eller bara vissa? Är det könsbundet? Är det fler flickor än pojkar som drabbas?
Min make hade inga idoler som barn och ung, medan jag hade flera som jag älskade och beundrade med ett enormt, brinnande engagemang - dock inte samtidigt. De var avgudar. Den allra första riktigt stora idolen var Humphrey Bogart. Sommaren 1967 visade TV flera av hans filmer. Jag var åtta år, bodde på sommarpensionat med föräldrarna på Öland och var fast besluten att bli fru Bogart.
Humphrey Bogart
- tuff, hemingwayskt fåordig och väldigt cool.
Att Bogey avlidit nästan två år innan jag föddes var ingenting som bekymrade mig. Jag skulle självklart konkurrera ut alla de andra vackra filmstjärnorna och vinna hans hjärta med storm. Hela sommaren 1967 gick åt till drömmar om häftiga biljakter, kidnappningar, fester och - förstås - vårt pampiga bröllop i en jättekatedral fylld av gäster. Lauren Bacall, hans unga vackra hustru, kunde känna sig blåst när jag visade mig.
Sista Bogart-filmen på TV den sommaren var en film där Bogart spelade mot Audrey Hepburn - Sabrina. När jag satt i pensionatets matsal på kvällen och tittade, slogs jag av Hepburns skönhet och drabbades av oresonlig svartsjuka. Om Bogey fick välja, skulle han nog välja henne ändå... Hon var ju så vacker. Jag minns hur ledsen jag blev, helt knäckt faktiskt. Jag skulle inte ha en chans mot den rådjursögda skönheten med de vackra klänningarna och den raffinerade frisyren. Min make skrattar när jag berättar. "Men", säger han, "Bogart var ju död för länge sedan... Hur tänkte du?" Ja, det kan man ju undra.
Humphrey Bogart och Audrey Hepburn
i Sabrina (1954).
Femtio år senare upprepar sig historien: min äldsta dotter, som då är elva år, ser Ola Salo på TV och bestämmer sig blixtsnabbt för att gifta sig med honom. I över fyra år kretsar allt kring Ola - hans musik, hans framträdanden, hans åsikter, hans kläder, hans gränsöverskridande beteende - men kanske ändå allra mest kring hur hon ska vinna hans hjärta och bli fru Salo. När tidningarna berättar att Ola väntar barn och ska gifta sig, blir det kris och mörker i hemmet. Molnen hopar sig över middagsbordet. Hur ska det nu bli? När han har en bebis och allt?? Frågetecknen är många och besvikelsen stor. Hur kunde han svika så?? Men - efter någon månad ljusnar det vid horisonten: dottern har genomgått krisen och tänker ta upp fighten med Olas fru. Senare. När hon har slutat skolan och blivit lite äldre. Då...
Är brinnande tro och idol-dyrkan besläktat? Kan de som dyrkar idoler också bli frälsta? Eller är det olika delar av vår fantastiska hjärna som är aktiverade? Jag tror det senare, men jag har inga blodflödes-bevis förstås.
Mina döttrars gamle farfar satt vid matbordet och pratade och pratade och pratade... Han berättade om sin ungdomskärlek - en skådespelerska han länge beundrat på avstånd, och som rest till Hollywood för att "slå igenom". Det var tidigt 40-tal och långt innan han träffade farmor. Farfar blir fuktig i ögonen. Skådespelerskan hann aldrig slå igenom. Istället kom hon tillbaka hem till Sverige hjärtsjuk och avled mycket ung. Farfar erinrar sig att han burit henne uppför en trappa en gång, när hon inte orkat gå själv, sjuk som hon var. Farfar blickar ut över rummet - man ser att hans medvetande är någon helt annanstans. Han är rörd och stolt - över att han känt en blivande filmstjärna, men också över att han varit stark nog att bära henne på sina armar.
En stjärna i Hollywood
- dock inte farfars ungdomskärlek.
Farfar pratade och pratade om den här skådespelerskan. Han blev allt rosigare om kinderna och allt mer livlig i sin mimik. Man kunde nästan skymta den unge mannen i gammelmans-ansiktet. Det han berättade var sorgligt och nu rann till och med tårarna nedför hans kinder, men det verkade ändå som om han tyckte om att minnas och att få berätta. Snart hade han nog hållit på i närmare en timme.
Också en svensk Hollywood-stjärna: Greta Garbo.
(Här med John Gilbert i Drottning Kristina.)
De andra vid middagsbordet började skruva på sig. Man slamrade med besticken och började otåligt riva i servetterna och fundera på om det inte snart var dags att servera efterrätten. Man tyckte att gamle farfar nog pratat alldeles för länge om den där skådespelerskan nu. Skulle det aldrig ta slut? Borde farfar inte istället prata om hur det kändes att nyss ha flyttat till ett sjukhem på andra sidan stan? Och hur mådde han egentligen efter sin hjärtattack? Hade han inte ont i sitt ganska nyligen opererade knä? Varför skulle han hålla på och berätta om det där gamla? Det var ju så längesedan och kunde väl knappast vara aktuellt nu? Var det verkligen nödvändigt att så länge och omständligt uppehålla sig vid gamla minnen?
Gamla fotoalbum kan innehålla mycket spännande.
Vad ingen tänkte på, var att farfar nu antagligen höll på med att återupprätta sin identitet efter att ha flyttat till sjukhemmet. Där var han bara en patient, en vårdtagare - en "brukare" - bland alla de andra, ett föremål för vård och omsorg. Ett värkande knä, ett svagt hjärta, men inte så mycket mer. Vem han egentligen varit, fanns det ingen som hade tid att ta reda på.
Så var middagen slut, efterrätten uppäten och kaffet urdrucket och det blev dags för farfar att åka med färdtjänsttaxin tillbaka till sjukhemmet. Alla var trötta i öronen. Men farfar strålade. Lillasyster, som tyckt att det var hemskt när tårarna rann på farfars kinder, frågade om han inte var ledsen nu, att filmstjärnan var död. "Oh nej då", svarade farfar. "Det var bara så roligt att få berätta!"
Slutsats: många äldre har väldigt mycket att berätta. Tysta inte ner dem, ignorera dem inte. Det finns så mycket lärdom i det de berättar. Och - när man själv blir gammal och känner lusten att berätta, vill man väl bli lyssnad på. Eller?
Jag har en liten sten i min necessär - den är grågrön och slät på den ena sidan och knögglig på den andra. Den har legat där i över tjugofem år, insvept i lite fint silkespapper.
Den lilla stenen, i naturlig storlek.
Jag har inte tänkt på den där stenen på mycket länge. Inte förrän igår kväll när Lillasyster (min yngsta dotter) och jag tittade på ett TV-program där fem personer skulle tävla om vem som visste allra mest om sin idol - Michael Jackson.
MJ - idolernas idol.
Frågorna var minst sagt intrikata och förutsatte ett enormt kunnande om små, till synes helt absurda detaljer. Vad hade MJ på sig när han framträdde i Rom 1988? Hade han gula eller röda revärer på byxorna? Vilka artister deltog i We are the World - och i vilken ordning? Och hade han något spänne på skärpet eller inte under den stora HIStory-turnén?
Men det var inte det faktum att de kunde så mycket om sin idol och svararde rätt på nästan allt, som gjorde mest intryck. Det var hur mycket denne gåtfulle man hade betytt i deras liv. En kvinnlig deltagare - piercad och helt klädd i svart - förklarade tårögt att Michael hade följt henne genom hela hennes barndom och ungdom, varit hennes trygghet och glädje och tillförsikt, som en förälder - eller som en gud. En annan deltagare hade besökt Jacksons stora ranch-anläggning Neverland (Landet som aldrig fanns!) och där plockat med sig några små stenar som nu tronade på hedersplatsen i bokhyllan. Det var rörande att se all denna kärlek och vördnad.
Michael Jackson-dockor med exakta kopior av turnédräkterna.
Deltagarna var mellan 18 och 30. En lite äldre dam blev genast utslagen i kvalomgången - hon var förmodligen inte tillräckligt nördigt påläst - längre. För detta är tveklöst en åldersfråga: idoldyrkan och nörderi hör ungdomen till.
Tillbaka till min lilla sten i necessären. Det var när jag såg de där små stenarna från Neverland som minnet kom tillbaka. Min sten kommer från en liten alpstad i norra Italien som heter Dobbiaco. Före första världskriget hörde staden till Österrike och då hette den Toblach.
När jag var ung var jag Mahler-nörd. Lika superfanatisk som någonsin ungdomarna i Michael Jackson-tävlingen. Jag läste allt som fanns att läsa om min idol (allt från analyser av hans verk till redogörelser för hans problem med hemorrojder och äktenskap) och jag turnerade runt i Österrike och Italien till de platser där han vistats på somrarna och hyrt små stugor för att komponera: Attersee, Wörthersee och Toblach. Bara vetskapen om att det var i dessa små stugor som de stora symfonierna och sångcyklerna tillkommit, fick mig att rysa av lycka. Jag klättrade över staket för att sätta fötterna på marken där Mahler gått, jag kikade in genom fönster och smög runt i trädgårdar där det nog numera bodde annat folk. Jag smög till och med upp på entrétrappan till Mahlers stora sommarvilla vid Wörthersee och kände på dörrhandtaget.
Gustav Mahlers sista komponeringsstuga i Toblach.
Här tillkom bl.a. Lied von der Erde och
symfonierna nummer 9 och 10.
Gustav Mahler avled 1911 och de sista tre somrarna av sitt liv tillbringade han i den lilla alp-staden Toblach. I en trästuga i en skogsbacke komponerade han de allra sista verken - bl.a. den ofullbordade tionde symfonin som nog hör till musikhistoriens vackraste och mest hjärtskärande verk. Den lilla stugan står på en bädd av småsten i skogsbrynet. Jag smög runt, kikade in i det på den tiden oinredda rummet och funderade på om där kunde finnas någon minnessak att plocka med sig. Jag hittade ett par gamla kottar, men kom strax på att de nog inte funnits där på Mahlers tid. Jag försökte pilla loss en stor flisa ur väggen, men det kändes lite som skadegörelse, så jag avstod - motvilligt. Tänk, vad den flisan måste ha hört... Men så såg jag de små stenarna under stugan. Särskilt en liten grön, såg jag. Den plockade jag loss och stoppade i fickan. Den stenen måste ju självklart ha hört allt det vackra och fantastiska - den också.
Nu tittar på jag stenen och minns. Mahlerdyrkan höll i sig länge, över femton år, och gick nog egentligen inte över förrän jag fick barn. Men härligt var det - med alla dessa starka känslor, all denna dyrkan och ogrumlade beundran, all denna totala hängivelse till skönheten. Och stenen tänker jag inte kasta bort, så länge jag lever.
Här kommer ett litet avsnitt ur det allra sista Gustav Mahler skrev i den lilla stugan i Toblach: den ofullbordade tionde symfonin. Mahler blev bara 50 år gammal. Hade han fått leva, hade han alldeles säkert tagit steget över till modernismen och atonaliteten.
Daniel Barenboim dirigerar West-Eastern Divan Orchestra.
Slutscenen i Charlie Chaplins Moderna tider.
Hur gick det sedan?
Lyckliga slut - finns de? Det som ter sig som ett lyckligt slut, kan ju utvecklas till något helt annat med tiden. Och vice versa förstås: det som från början framstod som ett misslyckande kan faktiskt vändas till sin motsats.
Filmen Bäst före, som jag skrev om igår, slutar lyckligt, iallafall för huvudpersonen - helt otippat och totalt orimligt, både ur psykologisk och filmatisk synvinkel. Kärleken besegrar rädsla och tristess. Den uträknade reser sig ur sin förnedring. Rynkorna slätas ut i ljuset från den nedåtgående solen där han går sin älskade ungdomskärlek till mötes på klippan vid havet. Nu ska ungdomens drömmar förverkligas - kärlek och skapande.
Med stormsteg mot Happy End.
Där slutar filmen. Man sitter stum av förvåning i biofåtöljen medan eftertexterna rullar. Hur gick det där till? Den mångtoniga skildringen av dessa människoöden, så komplexa, så fulla av längtan, ensamhet, vrede, sorg, hämndbegär och kärlekstörst - blev plötsligt entonig. Som en stråkkvartett som slutar som en dansbandslåt. Är det regissörens eftergift till popularititeten? Det får inte bli för tungt och allvarsamt, för då kommer inte folk till biograferna... Men - är inte det egentligen publikförakt? Tror de inte att publiken klarar av för många nyanser av grått? Som att ungdomsflamman har förändrats och lagt sig till med vanor som stör kärleken? Som att åldrandet har satt sina spår? Som att livet har sårat och sargat?
Ikväll sändes det sista avsnittet av TV-serien Molanders på Ettan. Manusförfattaren heter Ulf Kvensler - samme man som skrivit manus till Bäst före. Men medan den ena filmen slutar i förenkling och banalitet, slutar den andra i alla dessa frågetecken som hör livet till: Kommer mamma tillbaka? Kan äktenskapet räddas? Ska det räddas? Hur ska det går för den slösaktige LG som lever i sin fantasivärld? Hur ska prästen orka leva med sin svartsjukt krävande man? Hur ska farmor och farfar stå ut med varandra? Kommer farfar att få stroke? Kommer sonen att bli dirigent? Kommer de att flytta - igen? Ingen vet. Det bara är så. Ingen vet - det är nog bäst att bara följa med och "gilla läget". Process pågår. Tavlan målas i många nyanser av grått. Flera rutor är fortfarande inte ifyllda med färg. Den vita ovissheten.
Måste man kunna se vad tavlan föreställer? Måste alla konturer var ifyllda och alla vita fläckar täckta med färg? Jag tycker inte det. Den som fullbordar det ofullbordade, kan förstöra. Att sätta dit den sista pricken, kan sabotera helheten - som att sätta ett utropstecken där det borde varit ett frågetecken. Den som avslutar det som borde vara oavslutat, gör sig ofta skyldig till förenkling och banalisering.
Målning av Paul Klee.
Alla rutorna måste inte vara ifyllda
för att det ska bli ett konstverk.
Filmen Bäst före är ett exempel på det. Det handlar om tre män kring de sextio som alla befinner sig i ett slags livskris - pensionering, prostatacancer, skilsmässa, tristess, drömmar som aldrig blev uppfyllda, livslögner som visserligen momentant håller förtvivlan stången, men som också förhindrar kontakt med det verkliga livet. Männen beslutar sig - vankelmodigt - för att göra en Finlandskryssning tillsammans för att bryta tristessen.
Tre män som kämpar i livet.
Den ene för att en sista gång få uppleva förförelsens spänning innan han läggs in för en prostataoperation, den andre för att visa sina överbeskyddande anhöriga att han visst kan ta initiativ, att han visst inte är så tråkig som alla tror - och den tredje för att han... Ja, varför? För att fly undan skammen över ännu ett misslyckat försök att inträda i verkligheten, kanske. Rollprestationerna är lysande.
Teckningsläraren efter avtackningen i skolan.
Vad återstår nu?
Brasse Brännströms minimalistiska tolkning av en nypensionerad teckningslärare med konstnärsdrömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Den lilla nedåtvinkeln i mungipan och den glidande blicken, den böjda ryggen - en man som tycktes färdig med sitt liv, men alls inte är det. Kjell Bergqvist som den notoriske förföraren, rektorn som kallas "konferensknullaren". En likaledes lysande tolkning av en människa så skriande svältfödd på närhet och kärlek, att han inte längre vet vad som är vad. Och så den allra klarast lysande stjärnan: Göran Ragnerstam som den förtidspensionerade fysikläraren och uppfinnaren - en man med så mycket nedtryckt vrede och bitterhet - bristfälligt maskerad bakom snålhet och hypokondri - att han riskerar att sprängas i småbitar. Svettpärlorna på den höga pannan och den kolsvarta glöden i ögonen etsar sig fast i minnet.
Göran Ragnerstam
Tavlan som målas upp är precis som livet - mångtydigt och oförutsägbart. Rektorns planer på en flirt går i stöpet och vännerna blir ovänner genom svek och lögner. När en kvinna från teckningslärarens förflutna plötsligt dyker upp, försvinner lojaliteten kamraterna emellan - nu är det tupparnas kamp som styr. Kvinnan gestaltas av Ewa Fröling - ett porträtt till bredden fyllt av rödvinsångande 68-nostalgi. Men det är också här filmen börjar kantra och de vita fläckarna på den vackra tavlan fylls plötsligt med grälla färger. Här - i mötet mellan teckningsläraren och hans gamla flamma, i ovissheten om hur livet skulle kunna te sig - borde filmen har slutat. I ett frågetecken, som i alla våra liv. Men det gör den inte.
Ibland blir det lite för mycket...
Istället slutar filmen abrupt: teckningsläraren reser till Portugal för att leva med sin ungdomskärlek - ett nytt liv, fjärran från tristess och leda. På en romantisk äng med utsikt över havet och med fyren - symbolen för ungdomsdrömmarnas uppfyllelse - i bakgrunden, möts de två i kvällssolens strålar.
Den vackra tavlan som så mycket påminde om livet i all dess oförutsägbarhet, sorg, väntan och trevande, har plötsligt blivit till gräll hötorgskonst. Det är som om konstnären bytt färger när han fullbordade sin tavla - från skira och nedtonade till grälla och skrikiga.
