Ett hjälteliv - del II

Man kan ju tycka att livet borde vara rättvist - men det är det inte. Det är inte alls säkert att den sjuke blir frisk, att den mobbade blir populär, att den fula blir vacker och att rättvisa skipas. Att den som offrar ska få tillbaka, att den som förlorar ska varda givet. Inte heller är det säkert att den som gör det goda, får ett gott liv.

Justitia - rättvisans gudinna - har förbundna ögon.
Rättvisan ser ingenting, är det därför den är så irrationell?

Jag tänker förstås på min barnsköterska som jag skrev om igår. Hela hennes liv gick ut på att tjäna andra - ofta utan det allra minsta tack och för en alldeles för liten ersättning. Hennes stränga föräldrar hade lärt henne att aldrig ställa krav för egen del och att aldrig (aldrig!) säga nej. Det vore egoism och en dödssynd. Därför krattade hon tennisplaner, skurade golv, putsade fönster och bar tunga möbler ända tills hon var över sjuttiofem år. Och det var inte alltid hon fick betalt, men hon klagade aldrig och sa aldrig nej. Till slut var hennes kropp så utsliten att hon knappt kunde ta sig upp för de fem trapporna till den lilla hyres-ettan. Det kunde ta en halvtimme, eftersom hon var tvungen att sätta sig efter bara några trappsteg.

Fem trappor upp utan hiss
är tungt när kroppen är utsliten.

Jag besökte henne ofta i den fina lilla ettan med kokvrå när jag var barn och ung, mera sällan som vuxen. En gång hälsade jag på vid middagsdags - hon var då i sjuttioårsåldern. På plattan i pentryt stod hennes middag - en liten kastrull med kokande vatten och några små bitar selleri. Hon var glad, sa hon, att hon hittat mat för bara ett par kronor.

Rotselleri är billig mat.

När min barnsköterska var i sextiofemårsåldern fick hon extrajobb på en städfirma. Firman ägdes av en kraftig dam som hade alkoholproblem. Damen ville ha sällskap, tyckte inte om att dricka ensam, så därför bjöd hon hem min barnsköterska, som aldrig tidigare druckit vare sig vin eller sprit och som lärt sig att aldrig säga nej. Det gick fort - trött och svulten som hon var på både mat och omsorg. Inom loppet av bara ett par år hade min fina, vackra, fräscha barnsköterska blivit en nedgången. illaluktande alkoholist. Den lilla ettan stank av misär och ibland vägrade hon att släppa in mig när jag kom för att hälsa på. Hon öppnade brevinkastet och sa, med svag röst, att hon inte mådde bra. Jag fick komma tillbaka någon annan dag.

Strax efter sin 79-årsdag, föll min barnsköterska ihop hemma i sin lilla etta. Jag hade försökt att ringa i några dagar, men inte fått något svar. Ingen öppnade dörren när jag knackade på, så jag ringde polisen som bröt sig in och fann henne liggande på golvet i pentryt. Hon var medvetslös och vaknade aldrig upp på sjukhuset utan avled efter några dagar.

Runsten för en hjälte.

När de vittberesta vikingahjältarna kom hem efter sina färder över haven, restes stora stenar med runor till deras ära. Runorna berättade om hjältedåd i fjärran länder. En sådan sten vill jag resa till min barnsköterskas minne. En stor och vacker sten med många runor som berättar om alla hennes hjältedåd och om hennes goda hjärta.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ett hjälteliv - del I

Nu ska jag berätta om en hjälte - det var henne jag skrev om i förrförra inlägget Saft och bulle eller bara vatten. Den här hjälten gick det inte bra för, tyvärr. Det blev allt annat än ett lyckligt slut. Och början och mitten av den här livssagan var väl heller inte så lyckliga. Den här hjältens liv var en kamp - från början till slut, från första andetaget till det allra sista.

Vem reser ett monument över de tysta hjältarna?
Och hur skulle det se ut? Mycket, mycket vackert iallafall.

Som jag skrev, var den här hjälten min barnsköterska när jag var liten. Hon kom från norska landsbygden och hade vuxit upp under knappa förhållanden och i Herrans tukt och förmaning. Hon älskade att läsa och hennes dröm var att bli lärare. Men något sådant var det inte tal om. De åtta barnen skulle hjälpa till och göra nytta så fort det bara gick. Så det blev bara sex år i skolan. Sedan skulle barnen vakta getter, bära vatten, sopa och skura, hugga ved, laga mat och rensa ogräs. Hon hyste den allra största respekt för sina föräldrar. Att vara kritisk mot dem var en omöjlighet - tanken fanns inte. Hon fick smyga undan sina böcker under utdragssoffan och läsa när ingen såg. Lydde hon inte, vankades det stryk. De små dikter hon skrev gömdes undan.

Ingen tid att leka.

När hon var arton år bröt andra världskriget ut och hon skickades över gränsen till Sverige för att arbeta som piga på en gård i Jämtland. På gården blev hon illa behandlad och fick slita så ont, att hon till slut flydde därifrån och tog sig till Stockholm, mitt i vintern och alldeles på egen hand. Här fick hon arbete som städerska och sedan som hembiträde och barnsköterska. Till vår familj kom hon tjugo år senare för att ta hand om mig när jag var nyfödd.

En mera noggrann, plikttrogen och kärleksfull barnsköterska kan knappast ha gått att uppbringa. All den ömhet hon burit inom sig och inte fått visa, slösade hon på mig. Hon lekte, läste, sjöng och pysslade. Alltid hade hon tid för mig och mina små problem, trots att hon också skulle sköta hela hushållet.

Skuggfigurer är roligt att titta på när man är liten.

Något som hon var expert på, var att göra skuggfigurer med händerna. Hon kunde göra harar, ekorrar, älgar, rävar och renar och jag kiknade av skratt när skuggdjuren hoppade på väggen över min säng. Särskilt ekorren var rolig där den skuttade med sin stora svans. Och så sjöng hon norska folkvisor.

Älgen på väggen.

Och när det var Syttende Mai - då var det fest. Jag kläddes i finaste kappan, fick en basker med band i Norges färger, en liten flagga i handen och så bar det iväg till Skansen där jag fick gå i barntåget och sjunga "Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem" för full hals. Det var roligt och spännande och så blev det fin mat på restaurang Solliden. Min barnsköterska njöt. Vad jag inte visste då, var att den fina maten betalades med de allra sista slantar hon hade. Hon satsade allt för att bjuda ett litet barn på fin restaurang.

Fortsättning följer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vem är hjälte?

Vem är en riktig hjälte? Gustav II Adolf som byggde vår stormakt och red bort sig i dimman för att han glömt glasögonen? Karl XII - krigarkungen? Gustav III? Knappast, med tanke på vad de ställde till med för gemene man i vårt land. Svält och misär för att finansiera meningslös nationell självhävdelse.

Hjältekonungen i Kungsträdgården.
Borde nog ha pekat mindre.

Vår tids hjältar, vilka är de? Är det rockstjärnorna? De stora artisterna som står på scenen inför tusentals fans? Dem som alla vill efterlikna? Men, är de några bra förebilder egentligen? Är de lika fantastiska när spotlighten släcks och de kliver ner från scenen? Ofta krävs det en stor - gigantisk - portion av egocentricitet och narcissism för att nå ända upp i rampljuset. Och kanske ännu större egocentricitet för att hålla sig kvar där. Är det särskilt sympatiskt egentligen? Det verkar som att man nuförtiden nästan sätter likhetstecken mellan massmedial kändis och hjälte. Justin Bieber, Beyoncé, Rod Stewart, Michael Jackson, David Bowie och Madonna - är de hjältar?

David Bowie. Hjälte eller bara narcissist?

Jag tycker att det blir en paradox. Att vara hjältemodig, stark och vacker när man hela tiden blir sedd och bekräftad - av kameran, av publiken, av medierna - kan inte vara särskilt svårt. De verkliga hjältarna tror jag man får söka på annat håll. Bland dem som kanske inte syns och hörs så mycket utan mera verkar i det tysta. Bland dem som oförtrutet arbetar vidare med sin uppgift, trots brist på uppmärksamhet och bekräftelse.

Närhet och omtanke betyder så mycket,
men får ofta liten eller ingen uppmärksamhet i medierna.

Exempel? Mannen eller hustrun som vårdar sin sjuka maka/make i hemmet. Tandläkaren som arbetar med att hjälpa de allra mest utsatta med deras tänder. Den ensamma småbarnsmamman som sliter för att få livet att gå ihop, tiden att räcka till och tålamodet att hålla. Den ensamme gamle mannen som kämpar för att få dagen att gå och den arbetslöse som kämpar för att få ett arbete och för att hålla skamkänslorna stången. Den sjuke som försöker leva livet fullt ut, trots smärtor. Barnet som går till skolan fast magen värker av rädsla för mobbarna. Det är tungt, tyst och otacksamt. Ingen kamera som filmar. Ingen som gör filmen om dessa människors liv och levande. Det borde det vara.

(Men ibland görs det sådana filmer. Jag såg en av dem ikväll: Tom Alandhs dokumentär Vad hände med barnen? En film om fem barns levnadsöden i Sverige, barn som fick vänta på föräldrar som svek, barn som blev mobbade, barn som fick kämpa för ett värdigt liv och för att läka sina sår så gott det gick. Det är hjältemod.)

Copyright: Åsa Adolfsson Walln

Saft och bulle eller bara vatten

Att prata om klasstillhörighet är inte riktigt rumsrent i våra dagar - tror jag. Politiker talar helst om det "klasslösa samhället". Överklass, medelklass, underklass - existerar dessa fortfarande? Och befolkas de av samma personer som förr tiden? Numera tjänar plåtslagaren vida mycket mer är läraren och prästen och bildning är alls ingen garanti för framgång och trygghet. Vad är det egentligen klasstillhörighet handlar om numera? Pengar? Utseende? Nationalitet? Entreprenörförmåga? Kunskap? Massmediakontakter?

Fröken Julie - det bästa dramat om klasstillhörighet och kulturkrockar.
I rollerna här: Ulf Palme och Anita Björk.

När jag var liten bodde jag i en stor villa och hade en barnsköterska som kom från norraste Norges mörkaste vildmark. Hon hade sju syskon, en sträng och patriarkalisk pappa och en kuvad mor som höll barnen i herrans tukt och förmaning. På somrarna fick de små barnen vakta getter uppe på fjället och sova i en liten fäbod från det att de fyllt fem. Gå i skolan mer än sex år var det inte tal om. Hon som sedan kom att bli min barnsköterska älskade att läsa böcker och skriva poesi och drömde om att bli lärare. Men av dessa drömmar blev intet. Läsa och studera var det ingen mening med - man skulle "vara nyttig" och "göra rätt för sig".

Arbetsplats för femåring.

Så kom andra världskriget och hon skickades över gränsen till Sverige för att tjäna som piga på en stor gård. På gården blev hon så illa behandlad att hon alldeles på egen hand flydde till Stockholm, där hon sedan försörjde sig som barnsköterska, hembiträde och städerska ända fram till sin död 1999. Ett mycket hårt liv som slutade i misär - om det ska jag berätta en annan gång.

Några gånger - jag var fem år ungefär - fick jag följa med min barnsköterska till hennes andra jobb som städerska hos en familj på Östermalm i Stockholm. Det var en stor lägenhet med mörka stilmöbler, persiska mattor, kristallkronor, porträtt på gamla släktingar i tjocka guldramar och speglar från golv till tak. Jag placerades ganska bryskt i köket av familjens mamma - en högdragen dam i dräkt och klirrande halsband. Där fick jag sitta på en stol och vänta med ett glas vatten, medan min barnsköterska skötte städningen. Ingen frågade vem jag var och vad jag hette. Ingen ansträngde sig för att säga något vänligt.

Högre stånds-miljö från förra sekelskiftet.
 (Hallwylska Palatset.)

En dag skulle min mamma lämna mig hos Östermalmsfamiljen, i väntan på att barnsköterskan skulle bli klar med sitt arbete. Vi ringde på dörren, den högdragna damen öppnade, leende och pratsam. Hon tog mig vid handen och förde in mig i salongen. Där fick jag saft och så många bullar jag ville ha och damen log och konverserade med mig. Det var trevligt, men jag kunde inte förstå att damen var så vänlig nu plötsligt. Naturligvis vågade jag inte fråga om en sådan sak. Men på hemvägen frågade jag min barnsköterska hur det kom sig att frun varit så vänlig nu och så barsk tidigare, varför jag fick bullar och saft nu, men bara vatten tidigare. Min barnsköterska svarade att förut hade damen trott att jag var hennes barn, men att hon nu hade förstått att jag inte var det, utan att jag var en "fin" flicka.

Att ödsla artigheter och bullar på en städerskas unge var onödigt, men en fin flicka skulle förstås få både saft och bulle. Jag hörde hur arg hon var - min barnsköterska. Rösten riktigt darrade av vrede och jag tyckte så förfärligt synd om henne.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den livsviktiga humanismen

Är det bra med ensidig utveckling? Att, så att säga, bara motionera benen, men inte resten av kroppen? I vår svenska nutid premieras att bara och endast motionera halva kroppen - om det är den nedre eller den övre halvan, vill jag låta vara osagt...

Detta är naturligtvis en metafor för hur teknik och naturvetenskapliga discipliner prioriteras framför humaniora. Det är bra med teknik och naturvetenskap - hur skulle vi klara oss utan bilar, datorer, mobiler, vaccin, dialysapparater och respiratorer? Det skulle bli katastrof, misär och en återgång till en forntid ingen av oss vill uppleva.

Stenålder och mammutar.
Inget tillstånd att längta efter.

MEN... människan är en rikt utrustad varelse med känslor, fantasi och inlevelseförmåga. Hur ska dessa egenskaper få sitt utlopp i en värld som endast hyllar det som man kan se och ta på och som allra helst både bullrar och brummar? Hur ska egenskaper som fantasi och förmågan att förstå andra människor kunna utvecklas i en värld där de inte längre anses som viktiga? Där de till och med anses onödiga och överflödiga?

För ett par månader sedan läste jag att Svenskt Näringsliv levererat ett förslag som skulle innebära strypta statliga anslag till högskolor med humaniorautbildningar. Skälet var, att dessa utbildningar inte bidrog till samhällsutvecklingen och examinerade sina studenter till arbetslöshet. Humanister behövs ju inte längre...

Dante Alighieri
- överflödig humanist och helvetes-besökare.

Men hur kommer vårt samhälle att se ut om vi fortsätter att bara "motionera benen"? Jag tror att armarna och resten av kroppen kommer att krympa och det kommer på sikt att leda till skador på kroppen som helhet - för att nu fortsätta med träningsmetaforiken.

Det är farligt att människor slutat läsa. Inte bara för att fantasin och förmågan att skapa inre bilder förtvinar i brist på stimulans. Utan också för att vi på sikt kommer att förlora förmågan att tänka själva, läsa kritiskt, analysera och ta ställning. Vi kommer att bli lurade och manipulerade och dragna vid näsan, vi kommer att missa att se sammanhangen mellan orsak och verkan. Plötsligt lever vi inte längre i en demokrati. Vad hände?? Det är det ingen som vet... Dessutom kommer vi att få tråkigt. Avtrubbade människor har tråkigt, eftersom de saknar inre liv. Och författarna - vilka ska de skriva för? Varandra? Eller ska de få nöja sig med att sjunga sin sång för döva öron?

Horace Engdahl har inte blivit dummare iallafall.

Jag avslutar med ett citat ur Stig Larssons senaste bok När det känns att det håller på att ta slut. Han refererar till ett samtal med f.d. akademiskreteraren Horace Engdahl:

"För några månader sedan minns jag att han (Engdahl) besviket sa någonting om hur synd det var att folk nu har blivit så dumma, folk blir faktiskt bara dummare och dummare på grund av allt strunt som de tittar på, lyssnar på, läser, spelar dataspel - eller vad de nu gör. Ingen kommer ju att förstå värdet i det som han och jag har skrivit. Inte om det fortsätter så här."


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ytan regerar

Mina döttrar grälar. De skriker på varandra så att det dånar i hela huset.

- Det fattar du väl, att det inte är kul att höra att man har stor mage!
- Men den är ju det!
- Du är ju ful!!
- Jag är väl inte ful! Men du däremot - och du har stor mage!
- Har jag väl inte alls! Du är elak! Tror du att du är rolig? Eller !!?
  Be om ursäkt nu!!
- Aldrig i livet!! Tänker jag inte alls! Du är ju lika elak isåfall!
- Lägg av nu!!
- Tänker jag inte alls!!
- Håll klaffen!

Ytan regerar.

Vad är det de grälar om - egentligen? Vad är problemet - egentligen? Är det något allvarligt missförstånd? Något svek? Någon lögn som uppdagats? Nej, det är en revirstrid mellan två honor på väg att bli vuxna. Det gäller att ta makten och makten tillfaller den som är vackrast, tror de. Yttre skönhet är allt. Ytan regerar. Den som har vitast tänder, rundast rumpa, störst tuttar och tjockast hår (inte tjockast mage...) - den är drottning. Det är primitivt. Det är saker man inte kan styra över, som avgör om man är drottning eller inte. Drottning är inte den som är bäst på att läsa läxor eller böja franska verb. Drottning är den som har snyggast rumpa. Nu vill jag absolut inte likställa mina döttrar med djur, men den här kampen liknar faktiskt på många sätt revirstriderna mellan de två marsvinshonor som en gång tillhörde familjen.

Lite arg.

En dag fastnade ledar-honan i en matta och stukade sin tass. Den lilla grisen började halta. Naturligtvis bar det genast iväg till veterinären och lill-grisen fick medicin. Tyvärr mådde den inte särskilt bra av medicinen. Den blev trött och hängig och orkade inte försvara sin ledarposition i buren. Nu hade man ju kunnat tro, att den andra grisen, som tidigare alltid varit nummer två, skulle behålla sin roll och vara lite "hjälpsam" mot sin syster. Men - så blev inte alls fallet.

Också lite arg.

Istället pumpade nummer två upp sig, blev stor, burrig och uppblåst. Hoppade upp på utsiktsposten i buren, tacklade sin klena kompis, buffade ner henne och ryckte maten ur munnen på henne och åt upp den - mitt framför nosen.

Men - mot alla odds blev ledar-honan frisk igen. Och nu small det. Hon hoppade upp på utsiktsposten, knuffade ner uppstickaren och slet maskrosbladet ur munnen på henne. Stor och hotfull satt hon däruppe och blickade ner på sin syster. Maktbalansen var återställd och höll sedan i sig i många år.

Det är milsvid skillnad mellan marsvin och människor - men ibland är vi människor, trots vår stora hjärna och våra välutvecklade frontallober, väldigt primitiva. Vi styrs av det obetvingliga behovet av att vara störst, bäst och vackrast. Snyggaste rumpan, vitaste tänderna - eller burrigaste pälsen. Det är ytan som regerar.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Mitt dubbelliv - del IV eller Vem vill ha en kurs?

Min make och jag försöker hela tiden finna lösningar på det här tillståndet av arbetslöshet som saboterar vårt liv tillsammans. Snart har vi inte råd att resa mellan hemmen - det kostar ju att köra nästan 100 mil upp och ner. Utan inkomst dräneras tillgångarna successivt och de sparade pengarna går åt med väldig hastighet. För ett par år sedan hade jag ett litet jobb som ledare för några skrivarkurser i Kalmar - men de lades ner på grund av brist på pengar. Det var ett roligt och utvecklande jobb. (Jag skrev om det i mitt tidigare inlägg En teckning till Fars dag.)

Det är dyrt att köra bil.

Så vad ska jag nu hitta på? Bortsett från att söka alla möjliga jobb? En idé är att skapa en kurs i kulturhistoria - litteratur, musik och kanske konst och film också. Och presentera kursen för någon folkhögskola. Huruvida de nappar eller inte, står ju skrivet i stjärnorna. Men man får försöka ändå, att brainstorma så gott det går, väcka fantasin till liv igen. Och inbilla sig att någon blir jätteintresserad och genast vill ha just den här kursen till sin skola och till sina elever.

Poeten Catullus
- inte det minsta mossig, faktiskt.

Det skulle vara en rolig kurs. Inte en massa svårtuggat och hårdsmält dödkött, gammalt staffage och mossiga fornfynd. Det ska vara lustfyllt och spännande. Nedslag i kulturhistorien som man kan analysera tillsammans och som liksom kastar sitt ljus över helheten och gör att man förstår annat också - till och med det sega dödköttet. Nedslag som man kommer att minnas, eftersom kursen syftar till att ge upplevelser. Det hela går ut på att liksom känna efter vad konstnären egentligen vill förmedla med sitt konstverk. Och sedan tillsammans fundera på om han/hon lyckats och vad det beror på.

Egon Schiele - Självporträtt.
Det syns att den här mannen bar sitt hjärta utanpå kroppen.

I vår kulturhistoria finns så många diamanter. Det är fantastiskt spännande att gräva fram dem ur glömskan, titta på dem ordentligt och uppleva strålglansen. För det strålar - det kan jag lova. Catullus kärleksdikter, Shakespeares King Lear, Molières Tartuffe, Rembrandts självporträtt, Bachs Matteuspassion, Strindbergs Fadren, Ibsens Gengångare, Beethovens femte symfoni, Tjechovs noveller, Picasso, Dalí, Stravinskys Våroffer, Hemingway, Steinbeck, Proust, Beckett, Pinter. Högen av diamanter bara glittrar och gnistrar - det är bländande. Och ju mer man gräver, desto fler blir diamanterna och glittrandet. Vilken lycka!

Ju mer man gräver, desto fler blir diamanterna.

Copyright: Åsa Adolfssom Wallner