Göra nytta

Jag tror att alla människor - utan undantag - vill betyda något. Göra något slags insats. Vara nyttiga. Vara behövda. Efterfrågade. Få använda sina förmågor. Och helst inte vara utbytbara. Att ställas utanför, utan möjlighet att få delta, skadar självkänslan och tar ifrån människor deras energi och initiativkraft. Att tvivla på att det man gör betyder något för någon annan, är destruktivt.

Lars Norén
- nyttig eller inte?

Jag har ett bra exempel. När jag var ung studerade jag litteraturvetenskap. Det var ett kul och spännande ämne med mycket skrivande, läsande och tankearbete. Efter några år kom jag in på doktorandutbildningen och skulle börja forska. Jag valde ämne och satte igång, både med teorikurserna och med skrivandet. Det var då det började. Gradvis började jag tvivla på att det jag gjorde var viktigt - för någon annan än mig själv. Hur stort var intresset för och behovet av diktanalyser - egentligen? När jag fick klart för mig att flertalet doktorsavhandlingar bara läses av en ytterst liten skara (opponenten och handledaren och kanske någon stackars anhörig som tvingats gå igenom korrekturet) då drabbades jag av en känsla av hopplöshet. Till vilken nytta skulle jag ägna fyra år av mitt liv åt att skriva en bok om en bortglömd gubbe som ingen längre brydde sig om?

Ibland är det iallafall nödvändigt
med korrekturläsning.

När tre terminer gått, hade tvivlen blivit så starka att jag klev av tåget. Istället började jag jobba som lärare i svenska för invandrare. Det var kul och känslan av att äntligen få göra något som betydde något för någon annan, var härlig. Så fick jag plötsligt ett erbjudande om ett toppenjobb som redaktör på den kungliga akademien. Självklart tackade jag ja. Det var hur kul som helst att ge ut böcker om musik, samarbeta med författare och jobba med texter av väldigt skilda slag. Men då plötsligt började de där tankarna om nytta dyka upp igen. Var det verkligen nyttigt det jag höll på med? Gagnade detta någon mer än mig själv och författaren? Känslan växte alltmer under de arton år jag var redaktör och gick inte över förrän jag slutade på akademien och påbörjade min utbildning till psykoterapeut.

Analyssoffan hos Sigmund Freud.
Stor nytta med all säkerhet.

Nu skulle jag väl iallafall få göra nytta - massor med nytta. Trodde jag. Men så, precis när jag skulle avsluta min utbildning, kom nya regler från Storebror EU. Reglerna sa, att personer som inte hade en "människovårdande" grundexamen inte skulle kunna få sin psykoterapeutlegitimation och jag hade ju "bara" en humanistexamen. Nu har jag kämpat i flera år, men utan resultat. Vill ju göra nytta. Men valspråket verkar vara: en gång onyttig - alltid onyttig.

Såvitt jag vet har Lars Norén inte någon människovårdande grundexamen - men han är oerhört nyttig. Lika nyttig som Lars Lerin och Sven-David Sandström och Bruno K Öijer och Gunnar Ekelöf och Ingvar Lidholm och Loreen. För de lär oss något om oss själva, de ger oss verktyg att se in i oss själva. Finns det något nyttigare än det?

Lars Lerin - nyttig att betrakta
för bilderna lär oss att tänka.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Detta får vi aldrig glömma

I början av 1990-talet gick filmen Schindler's List på biograferna i Stockholm. Det är Steven Spielbergs hyllning till de hjältar som försökte hjälpa judarna under nazitidens förföljelser - men kanske är det ändå allra mest en hyllning till alla dem som miste livet i detta ofattbara vansinnesutbrott i vår moderna tid. Jag minns inte i detalj filmens handling, men jag minns att den gjorde ett enormt intryck -utstuderat effektivt berättad som den är. Människoödena drabbar en med full kraft. Det är så konstigt hur inlevelsen fungerar. Sex miljoner judars lidande blir på något sätt en abstraktion, medan några få öden griper tag och fäster sig i minnet för alltid.

Porten till helvetet - Auschwitz.
Detta får vi aldrig glömma.

Jag gick till biografen med en kompis. Precis innan filmen skulle börja, kom det in ett högljutt grabbgäng och satte sig på bänkraden bakom oss. De skrattade, öppnade cocacolaburkar, knaprade popcorn och pratade högt. Jag vände mig om för att se vilka de var. Det var fem stycken killar med rakade huvuden, kamouflagekläder och rasslande kedjor. En obehagskänsla spred sig i magen. Varför var de här? Skulle de häckla filmen? Hånskratta? Sabotera upplevelsen för oss andra biobesökare? Skrika nynazistiska slagord? De verkade ladda upp för någonting, det kändes i luften. Reklamen tog slut, ljuset släcktes i salongen och filmen började. Grabbarna skrattade och frustade popcorn och fällde grova kommentarer. Det var otäckt. Jag satt och funderade på om jag skulle våga mig på att vända mig om och be dem hålla klaffen.

Vad har detta med film att göra - egentligen?

Men efter några minuter tystnade skratten och kommentarerna. Efter ytterligare några minuter upphörde popcornknapret. Det var tyst som i graven från bänkraden bakom.

Schindler's List är en lång film. Efter nära tre timmar var filmen slut, eftertexterna började rulla och folk började lämna salongen - alla under tystnad, tagna av allvaret. Jag och min kompis satt kvar länge, men till slut reste vi oss för att gå ut. Då vänder jag mig om för att se vad som hänt med grabbgänget. De satt där, alla fem och grät.


Apropå soundtracks: här kommer musiken ur just Schindler's List. Kompositören heter John Williams och solisten är Itzhak Perlman.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Soundtracks och att förstärka känslor

Igår skrev jag om "soundtracks för våra liv". För jag tror att många av oss behöver musik som ackompanjerar vårt levande och vår kamp. Musik som liksom förstärker våra känslor, förklarar dem för oss - sorgen när vi är ledsna, vreden när vi är arga, glädjen när vi är lyckliga. Jag tror mer på en förstärkande än på en tröstande inverkan faktiskt. Att lyssna till glada toner när man är riktigt ledsen och nedstämd är nog inget framgångskoncept. Man vill snarare ner i mörkret och bearbeta, än upp i ljuset och försöka glömma. När man är ledsen känns det lättare med höstmörker, dimma och regn än med strålande sommarsol.

Michael Jackson's Bad. En toppenlåt när man är arg.
Lyssnar man på den, blir man ännu argare och det är härligt.

Men jag tror att ett förstärkande kan vara farligt också. Vi kan fastna i ett känsloläge, tappa fotfästet eftersom musiken är en så oerhört stark och suggestiv kraft. Vi kan riskera att förlora verklighetskontakten. Kanske. När jag var ung pågick en ganska hätsk debatt om faran av att låta barn titta på våldsinslag på TV. De kunde ta intryck och bli våldsbenägna och aggressiva, trodde man. Kanske är det så. Men jag är ganska säker på att riktigt aggressiv musik kan locka fram det våldsamma inom oss - mycket effektivare, eftersom musik liksom kan gå in i känslolivet utan att passera intellektet.

En strandscen ur Luchino Viscontis Döden i Venedig.

När jag var tolv år gick jag på bio med min pappa för att se den nya filmen Döden i Venedig. Jag minns att jag tyckte att det var en alldeles fantastisk film. Jag var alldeles uppfylld av de vemodiga bilderna på en stad i förfall - på människor i förfall, på en kultur i förfall. Filmbilderna andades undergång och nästan lite förruttnelse och jag var djupt fascinerad. Men störst var ändå upplevelsen av musiken. Gustav Mahlers Adagietto ur den femte symfonin fullständigt golvade den romantiska tolvåringen. Den musiken kom sedan att prägla hela min tidiga ungdom - på gott och ont. Mahler blev "the soundtrack of my youth". Mörkt, vemodigt, nostalgiskt och stundtals nästan skruvat hyperromantiskt. Jag klädde mig i svart, himlade med ögonen, tände ljus och skrev konstiga dikter och noveller och längtade tillbaka till en miljö och en tidsålder jag aldrig upplevt men dyrkade: förra seklets Wien.

Här kommer den musiken - tolkad av gårdagsinläggets huvudperson: Georg Solti. Orkester är Chicago Symphony Orchestra.

Nu tittade jag nyss på TV (Molanders) och fick uppleva ett annat soundtrack - musiken ur Spielbergs film Schindler's list. Återkommer!!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Soundtrack of a life

Musik är länken till evigheten, säger Valerie Solti, änka efter demondirigenten Georg Solti. Georg, ungersk jude på flykt undan nazisterna, härdades av ett hårt liv. Han arbetade oförtrutet, trots hårt motstånd slutade han aldrig kämpa - och höll hela tiden sin dröm levande inom sig: att få analysera, tolka, förmedla, medskapa, få människor att uppleva detta gåtfulla språk som kallas musik. Och han lyckades - sällan har Wagner och Mahler och Brahms och Mozart klingat så levande och så närvarande. Det är som om tonerna skapas just när man lyssnar, som om tilltalet föddes just i detta ögonblick. Mozart avled för över 200 år sedan, men han lever ändå i sina toner och tilltalar just i denna stund säkert hundratusentals människor världen över. Och säkert finns det minst ett hundratal som just i denna minut överväldigas av de mäktiga klock-klangerna i Mahlers andra symfoni. Och alldeles säkert finns det någon som just i detta nu känner kraften i Beethovens femma. Det är väl evigt liv, om något.

Dirigentpinnen glöder när Solti dirigerar
- och de döda mästarna kommer till liv.

Min yngsta dotter sitter i soffan och tittar på något slags katastroffilm - världen går under, hjältarna kämpar för att hindra det rusande rymdskeppet från att krocka med en gigantisk meteorit. Pukorna mullrar och kontrabasarna sjunger en hotfull, olycksbådande sång. Musiken signalerar att undergången är nära. Plötsligt klingar en flöjt och även om man inte tittar på filmen, förstår man omedelbart att rymdskeppet nog i allra sista sekunden kommer att lyckas styra undan från meteoriten. Segern är inom räckhåll - det hörs i musiken. Och mycket riktigt, några minuter senare hörs fridfulla harpackord och flöjten jublar. Rymdskeppet klarade sig och livet går vidare.

Charlie Chaplin komponerade musik
 till många av sina filmer.

Det är ju så det skulle vara: livet skulle ackompanjeras av musik - precis som i en film. Filmen om vårt liv. Jag undrar om inte det är just det människor längtar efter, att få sina liv ackompanjerade. Det är därför de går omkring med lurar, ständigt lyssnande. Jag har prövat några gånger - och plötsligt blir jag huvudpersonen i filmen om mitt liv. Det blir en närvaro och en styrka som inte finns i tystnaden. Livstemperaturen stiger och man känner sig mäktig och kraftfull och det känns som att man har livet i sin hand.

Jag återkommer i detta ämne imorgon - men avslutar med en av de riktigt stora mästarna: Charlie Chaplin. Det berömda dansnumret i Moderna Tider. Musiken har han komponerat själv och den påhittade "texten" som han sjunger sedan hans manschett med verserna flugit all världens väg i början av sekvensen.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Main-stream och kalkoner

Ikväll är det schlager-final i Stockholm. Då blir det chips och popcorn och protokoll i soffan. Men i år kan jag ta det lugnt - det är inga låtar som engagerar mig. Det är main-stream och ganska tråkigt det mesta och så tyvärr den absurda Bananen som olyckligtvis halkade på sitt skal direkt till finalen.

Jag menar inte alls att det var bättre förr...

Tidigare år har det varit svårare när undermåliga låtar gått vidare till finalen och alldeles fel låt vunnit. Jag brukar kunna bli ganska upprörd då och sätter chipsen i halsen. Särskilt ett år var det extra besvärligt, eftersom en av de allra sämsta låtarna inte bara gick vidare till finalen, utan dessutom vann hela klabbet och fick representera Sverige vid ESC i Oslo. Hur kunde det komma sig att en blek liten flicka som plagierar något slags Dolly Parton-stil kunde slå ut både toppenlåten Keep on Walking med Salem al Fakir, den tonalt mångbottnade Hollow och den energisprutande Sucker for Love? Det ödesdigra året var 2010.

Sveriges bidrag till ESC 2010: Anna Bergendal med This is my life.
Säkert snäll och trevlig, men knappast någon vinnare.

Jag har en god vän som tidigare varit engagerad i schlagerfestivalen - såväl som expertjurymedlem, som låtskrivare och som dirigent. Hans fru vågar inte låta honom titta på Melodifestivalen längre, av oro för att han ska drabbas av hjärtsvikt eller något ännu värre. Jag förstår honom. Förr i tiden avgjordes tävlingen av jurygrupper, bestående av såväl musikproffs som amatörer. Ännu tidigare av en av Sveriges Radio utsedd expertjury. Numera är det svenska folket som fäller avgörandet. Och vilka är det som röstar? Om man tittar på årets finalister, kan man misstänka att svenska folket består av tjejer mellan fem och tretton som röstar på "gulliga" och "cool-kula" killar. Hur kunde annars Bananen (med litet b) överhuvudtaget få vara med? Och vilka som röstar på de blaserade och lönnfeta äldre herrarna i Ravaillacz kan man ju bara fantisera om. Överförfriskade damer med klippkort på Finlandsfärjan?

Man kan ju inte alltid vara med på tåget.

Det ska ändå bli lite spännande ikväll... Fast vinner Bananen eller gubbarna, då kommer jag - precis som min kompis - att få hjärtsvikt.

En tanke: det är krig och svält i världen, klimatförändringar och miljökatastrofer, skyhög arbetslöshet och galopperande barnfattigdom, sanslös och hjärtlös jakt på papperslösa i huvudstadens tunnelbana. Jag menar inte att man ska fly undan och stoppa huvudet i sanden som en struts - men ibland är det härligt med chips i soffan och den - trots allt - hanterliga vreden över att "fel låt vann".

PS. "Gubbarna" i Ravaillacz var och en för sig är helt fantastiska - det är låten som är så in i glödheta Gehenna dålig.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

En övning i inlevelse

Inlevelse är en fantastisk sak. Med inlevelse i det mänskliga bagaget kommer man långt - riktigt långt.

Borde ordineras oftare: effektiv medicin mot den farliga
epidemiska krämpan brist på empati.

I ett tidigare blogginlägg ställde jag frågan vart empatin tagit vägen i vårt samhälle. På något sätt verkar det som att vårt samhälle - vårt folkhem -blivit så strukturerat och hierarkiskt med byråkratier i så många nivåer, att det inte längre finns någon som kan göras ansvarig för något. Det finns ingen som kan ställas till svars när saker händer. Ingen vet var i systemet felet sitter - det är inte längre möjligt att överblicka. Systemet har börjar styra sig självt, leva sitt eget liv - genererar orsak och verkan alldeles på egen hand. Utan att vi som finns inuti systemet längre kan påverka det. Maskinen vi skapade har tagit makten - som ett Frankensteins monster, som en jätte-Golem.

"Skapelsen" bryter sig loss
och börjar leva ett eget liv.

Vems är felet när gamle Hubert ramlar och bryter ryggen på äldreboendet? Är det undersköterskans fel, som inte tittade till honom? Är det läkarens fel, som inte läste journalen noga, där det stod att Hubert äter lugnande mediciner som gör honom yr och fallbenägen? Är det Huberts tidigare läkares fel, som ordinerat honom mediciner som han inte tål? Är det vårdchefernas fel, eftersom de sparar pengar och anställer för lite och för okvalificerad personal? Är det politikernas fel som bara stirrar på budgetar istället för på människor? Eller är det kanske Huberts eget fel? Det är det nog. Man ska inte vara gammal, inte äta mediciner som man blir yr av. Man ska inte belasta samhället genom att bo på ett äldreboende. Och man ska absolut inte bli sjuk och svag och i behov av hjälp.

Nytt varningsmärke att sätta upp i Folkhemmet:
Varning för äldre!

Just nu får jag öva mig i inlevelse. Tidigare har jag faktiskt haft svårt att förstå när människor klagat över ryggvärk. Ibland har jag faktiskt tänkt, att "så farligt kan det väl ändå inte vara..." Och det är illa... Men nu vet jag att det kan det visst. Häromdagen drabbades jag av ryggskott och nu har det utvecklats till något slags inklämd nerv som gör att det är outhärdligt smärtsamt att sitta. Nu vet jag hur det kan kännas och det är hemskt. Man vrider sig. Så nu förstår jag vad de menar, de som klagar över värk och smärtor. Det är hemskt att ha ont, men jag är glad över att jag lärt mig något - hur det är att ha riktigt ont. Det är en ovärderlig kunskap.

En fråga då, till dem som sitter i den stora samhälls-maskinens topp eller mitt: Har ni aldrig haft ont? Har ni inga äldre anhöriga som blir illa hanterade och osedda i äldrevård och äldreomsorg? Känner ni inte någon som är svårt sjuk? Känner ni inte någon som är arbetslös? Och en fråga till: Tror ni att ni kommer att klara er undan att bli sjuka, äldre, arbetslösa, osedda? För - inte vill väl ni ha det så här?? Om det nu skulle råka bli er tur?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att dö på sin post

Jag tänkte på en annan sak igår också när jag körde bil. Man tänker väldigt bra när man kör - nästan bättre än när man springer eller tränar. Jag tänkte faktiskt på Alice Timander. Hon var tandläkare i Stockholm - och premiärlejon. Från 1940-talet fram till 2000-talet fyrade hon av sitt bländvita Stomatol-leende och satte den ena foten framför den andra, drog in magen och poserade framför kamerablixtarna. Mink runt axlarna, guldlamé, blonderat hår och massor av mascara. Alltid på plats när det var kändismingel.

Alice Timander 1915-2007.
Tandläkare, premiärlejon och.- mamma.

När jag växte upp och var ung, var denna kvinna symbolen för yta - det som var förbjudet och farligt. Det som innebar att slösa bort sitt liv på billigt krafs, på förgänglighet och på flykt undan allvaret. Och till viss del stämde nog den diagnosen. Att hon var en hårt arbetande yrkeskvinna visste man inte.

För några år sedan visades en film om Alice Timander på TV: Alice och jag. Filmen var gjord av dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson och skildrade i närbild den åldrade divan som försöker hinna i fatt sitt liv på upploppet. Inte minst viktigt är att återknyta till barnen, som hon missat på vägen. Särskilt en scen minns jag. Alice ska fylla nittio år och har fått besök av sin dotter som bor i USA. Dottern har alltid känt sig åsidosatt och nu berättar hon för sin chockerade mamma hur hon upplevt sin barndom och ungdom - bortglömd, underkänd och grå vid sidan av sin färgsprakande mamma. Alice lyssnar. Det syns att orden går rakt in i hjärtat. Hon gråter. Säger att hon skäms. Önskar så hett att hon gjort annorlunda. Går det att reparera?? undrar hon, med tårar i ögonen. Hon vill göra allt bra igen. Verkligen. Det är väl inte för sent??

Några timmar senare ska Alice fira sin 90-årsdag på Grand Hotel. Massor av kändisar har slutit upp och födelsedagsbarnet ska anlända i limousine till stora entrén. Den fortfarande sorgsna dottern sitter med sin mor i baksätet, äntligen har mamma låtit henne få vara med, ta plats. Men strax innan limousinen körs fram till entrén, ber Alice sin dotter att kliva ut bilen. Hon vill ensam ta emot mottagningskommittén och alla hyllningar. Förmiddagens tårar och samvetskval är som bortblåsta. Ryggen rätas ut och Stomatol-leendet är på plats. Vad är det som var viktigt, när det verkligen gäller? Är det kärleken till barnet eller är det att glänsa i stjärnljuset?

Att åldras är svårt om man är en firad skönhet.

Ett år senare avlider Alice Timander. Jag är på väg till Öland från Stockholm när jag ser nyheten på löpsedlarna. Jag köper ett Aftonblad och läser. Plötsligt växer denna egocentriska och fåfänga dam till något mer - något mycket mer: en människa med hjältemod.

Det är hennes son som berättar. Mamma hade känt sig trött och sjuk, så han hade tagit med sig lite fin mat från Östermalmshallen till henne. De hade ätit tillsammans, hon mycket lite, eftersom hon inte mådde så bra. Efter den lilla måltiden hade hon gått till sängs och sonen hade gått hem till sitt, med löfte om att titta in nästa morgon.

När morgonen kommer går sonen till mammas lägenhet, knackar på, men ingen svarar. Han går in och finner henne sittande i soffan i vardagsrummet. Klädd i sin allra finaste negligé med den vackraste morgonrocken och de lyxigaste tofflorna med svandun. Död. Tala om att hålla fanan högt in i det sista. Man kan inte annat är buga i beundran.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner