Sherlock och jag

När jag var liten gillade jag att läsa böcker, många böcker, mossig som jag var. Och nördig... (Jag ironiserar naturligtvis, eftersom jag tycker att det är så viktigt att barn läser.) Tintin förstås - han var min store idol. Men det fanns en till också - en med keps och pipa i munnen.

Tintin - inte den enda idolen.

En sommar på Öland regnade alla de härliga strand- och pensionatsdagarna bort. Det var ingen idé att cykla den långa vägen till Lyckesand - där väntade inte som andra somrar, sol, sanddyner, härliga vågor att hoppa och dyka i och saft med muffins. Det bara regnade och regnade och regnade och parkettgolvet i pensionatsmatsalen bara knarrade och knarrade. Istället bar det av till det lilla biblioteket i Löttorp. Och där, på en hylla längst upp i en hörna, stod några gamla, mögliga böcker. Jag vet inte vad det var som fick mig att ta ner just de böckerna från hyllan - antagligen kände jag igen namnet på bokryggarna.

Min förste film-Sherlock: Basil Rathbone.
Jag tyckte han var snygg - mörk, mystisk, energisk
och med stor näsa.

Sherlock Holmes. Jag har aldrig gillat deckare - men Sherlock lirar i en egen liga. Äventyren är gåtfulla, miljön är oftast dimma, mörker och natt. Londons regniga gator i nattligt månsken, ödsliga hedar i ständigt oktoberdis. Och så Sherlock själv: hemlighetsfull, begåvad, musikalisk, briljant, stundtals lynnig och oförutsägbar. Men alltid röntgenaktigt klarsynt och genomskådande. Kemist, violinist, mysticist, kokainist.

Men en sak förbryllade mig - samma sak som med Tintin, faktiskt: var var Kvinnan? Att Tintin inte lyckats "få till det" kanske inte är så konstigt, med tanke på det klena utbud som finns i Tintinböckerna. Hergé måste ha hatat kvinnor - ingenstans finns en sympatisk kvinna. Bara skrikande, dominanta tanter som Bianca Castafiore och Peggy Alcazar. Men i berättelserna om mästerdetektiven Holmes finns faktiskt flera både vackra och gåtfulla kvinnor. Men ändå bryr han sig inte. Att han kanske var bög och levde ihop med Doktor Watson var inget som föll mig in när jag var barn. Jag närde helt andra planer och drömmar.

Jeremy Brett - världens bäste och meste Sherlock, alla kategorier.
Han är verkligen Sherlock och jag är säker på att Sir Arthur Conan Doyle
skulle ha älskat hans tolkning.

Självklart var det jag som skulle bli fru Holmes. Det var ju mig han väntat på hela tiden - det var därför han inte brytt sig om någon av de där andra kvinnorna. Och jag skulle inte vara någon mesig fru som satt hemma och väntade på att min berömde make skulle gästspela i hemmet mellan sina mordfall. Nej - jag skulle vara med! Jag skulle smyga i buskarna, upptäcka de nedgrävda liken, obducera dem och till och med överglänsa min make i briljans och analysförmåga. Vi skulle bli ett radar-par, Sherlock och jag. Vi skulle övervinna allt - tillsammans.

Nu är jag 54 år, gift och mamma till två döttrar och numera vet jag hur det är med lämning och hämtning på dagis, maginfluensa, snuvor, matsäckar, blöta overaller och klockan som rusar. Men innerst inne är jag fortfarande fru Holmes ibland. Det finns ju massor av mysterier kvar att lösa!

Förresten, du Sherlock - du som kan allt - här är ett mysterium för dig att lösa: ett jobb till mig! Kan du fixa det?

Här kommer den moderne Sherlock Holmes i kortversion. 00-talets briljante brottsanalytiker gestaltad av Benedict Cumberbatch. Han är toppen på sitt sätt, men når inte upp till den fantastiske Jeremy Brett (1933-95).

Sherlock: Moves Like Jagger:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

 

Paris Hilton och Marie Antoinette

Apropå gårdagens inlägg om Att göra det svåra lätt. Dagens kommer att handla om att göra historien levande.

På kvällen hälsade Storasysters bästis på i vårt hus med en kasse med DVD-filmer och det blev filmkväll. Vi tittade alla på Sophia Coppolas berömda Marie Antoinette. Miljön är förstås det slutande 1700-talets Versailles - exempellöst överdådig lyx parad med en hovetikett så stel och absurd att lyxen nästan förlorar sin glans. De kungliga får inte klä sig själva, utan hovfolket ska stå på led i rangordning med varsitt plagg och trä det på den nakna kungliga huttrande kroppen. Proceduren tar lång tid eftersom rangordningen måste vara på millimetern exakt. Den med kungligt blod - om än bara några droppar - går före den som bara är ingift. Den överdådiga frukosten intas under överinseende av hela hovstaben - likaså barnafödande och kontroll av sängen för att säkerställa att äktenskapet fullbordats. Bakelser, tårtor, champagne, läckerheter, peruker och smink, smink, smink. Men detta är en modern film - musiken är inte bara rokoko och barock utan även hårdrock och techno.

Marie Antoinette (Kirsten Dunst)
- ack så uttråkad, trots all lyx.

Valet av musik är genialt för det leder direkt till att man så tydligt ser parallellerna mellan den skruvade perioden strax före franska revolutionen och vår egen tid. Allt drivs till sin spets: mat, mode, nöjen. Det finns liksom ingen gräns. Allt ska konsumeras. När jag tittade på filmen kom jag att tänka på en person som i mycket påminner om Marie Antoinette - hennes lyxhunger, hennes egentligen sysslolösa liv i mediernas absoluta centrum: Paris Hilton. Ack så uttråkad - hur fylla livets dagar? Hoppa fallskärm? Bungyjump? Ta privatjeten till Las Vegas och festa med kompisarna? Eller varför inte en maskeradbal på Versailles?

Paris Hilton - vår tids Marie Antoinette?

Filmen Marie Antoinette slutar med katastrof. Det fattiga franska folket stormar slottet och kräver lyx-parasiternas död. Kungafamiljen flyr i natten och alla vet ju att de går en säker död till mötes - samtliga giljotinerades. Jag vet inte om någon önskar Paris Hiltons död, men precis som i 1700-talets Paris, svälter folk i nutidens USA. Allt medan lyxlirarna festar järnet utan en tanke på den skärande kontrasten.

Slottsparken i Versailles - nya blommor varje dag.

Jag besökte Versailles en gång för tjugo år sedan och blev guidad runt i slottet. Guiden berättade en sak som jag aldrig kommer att glömma. Kungafamiljen tyckte illa om tristess och upprepningar, berättade hon. Därför hade de många trädgårdsmästarna till uppgift att varje natt plantera nya blommor i rabatterna, så att de kungliga, när de tittade ut genom slottets fönster på morgonen, inte skulle behöva se gårdagens blommor. Allt skulle vara nytt. Tänk om de glömde att titta ut...

Och så en fantastisk sak: alla tjejerna i soffan som sett filmen - vad pratade de om resten av kvällen? Jo, franska revolutionen!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra det svåra lätt - Del II

Varför läser barn och ungdomar allt mindre? I skolan klarar många elever inte av att läsa läxorna - de har helt enkelt inte övat upp hastigheten, så de hinner inte. Man har forskat på läsförståelse och läshastighet under många år och man har funnit att båda förmågorna sjunker. Kurvan pekar konsekvent neråt. Vad beror det på?

Kurvan pekar nedåt...

Beror det på att texterna är tråkiga och mossiga? Eller beror det på att det är för mycket annat som stör; TV, mobiler, datorer, iPads och iPods, musik i lurar - ständigt, dygnet runt? Jag såg ett foto i tidningen häromdagen som föreställde en familj som sitter i soffan framför TV:n. Alla familjemedlemmar har varsin lap-top i knäet som de också tittar på, parallellt med TV:n. Och bredvid sig har de sina mobiler, som de då och då sms:ar på. Man kollar, twittrar, messar, kikar, instagrammar, facebookar, bloggar. När skulle man ha tid att öppna en bok?

Greta Garbo i sin paradroll
som den olyckliga Anna Karenina.

Twitter, mess och facebook är ju korta meddelanden - mestadels iallafall. Böcker har i regel massor av bokstäver på varenda sida, såvida det inte rör sig om en pekbok för de minsta - instagram för bebisar. Mot den bakgrunden är det nog inte så konstigt att boken känns väldigt tung och oöverstiglig på något sätt. Tänk på den fantastiska historien om Anna Karenina till exempel. Många, många hundra sidor - som en brusande symfoni av människoöden som etsar sig fast i läsarens medvetande. Visst - Anna Karenina är filmad också. Men även om filmen är bra, så återger den bara en liten bråkdel av den stora människosymfonin.

Det kan hända mycket när man läser
- plötsligt får bokstäverna liv.

Jag tänker så här: människor som inte läser, missar ju massor av det som kallas för kulturarv. Om folk slutar läsa försvinner all den känslokunskap och tankeskatt som utecklats under århundradena. Det kan bli farligt att inte ha kontakt med historien, när man har sådan oerhörd, makrokosmisk teknik-power som vi besitter i vår tid. Man kan inte lära sig av sina misstag om man tappat minnet...

Hur ska man inspirera till läsande då? För många år sedan fanns det pedagoger som tyckte att det kunde vara en god idé att ge ut förenklade versioner av den klassiska litteraturen. Alltså - göra det svåra och komplicerade lättare att ta till sig och uppleva. Jag minnas att då tyckte jag att det var ett hemskt förslag. Jag tänkte på allt det där "finliret" som skulle gå förlorat när man genomförde förenklingsprocessen. Vad är Strindberg utan sin alldeles speciella berättarstil? Vad är Tolstoy utan sina psykologiska reflexioner? Men nu tycker jag inte så längre. Jag tycker faktiskt att man borde göra just så. Annars finns risken att dessa omistliga berättelser aldrig blir lästa - blir bortglömda. Om förenklingen görs på ett vackert och slående - inte mossigt - sätt, kan det blir riktigt, riktigt bra. Bättre en förenklad version än att ingen längre kan säga att den läst Röda rummet, Hemsöborna, Anna Karenina, Krig och Fred, Buddenbrooks, Bergtagen, Brott och straff och alla de andra fantastiska berättelserna.

Det finns så mycket kunskap och klokskap och skönhet i litteraturen - inte vill vi väl att allt det ska försvinna? "Snacka om waste" som mina döttrar brukar säga.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att göra det svåra lätt - Del I

Yohio, den androgyne manga-hen som vann den första deltävlingen i Mellon och gick direkt till Globen, har uttalat sig på Twitter. Inte om sin rosa kjol, inte om sin Lolita-liknande småflickslook, inte om sin vurm för japansk kultur. Nej, han har uttalat sig om vikten av att barn och unga läser. Så här säger han (eller är det hen): "Barn, på riktigt! Ni måste börja läsa böcker. Dagens ungdom kan inte stava för fem öre och har ingen aning om vad 'skrivregler' är. Lär er!"

Yohio tycker att det är viktigt att läsa böcker.
Jag håller med honom.

Toppen! Äntligen! Härligt att någon sätter fingret på det problem som i värsta scenariot kan bli en fara för vår demokrati. Och nu kanske det också finns de som lyssnar och tar till sig budskapet. Det är Yohio som har sagt det - inte någon snustorr gnällkärring eller knarrgubbe.

Men frågan är: varför är det så svårt att inspirera barn och ungdomar till läsning? Har de tysta vännerna (= böckerna) svårt att hävda sig i konkurrensen från alla bullrande medier? Det är ljud överallt hela tiden och tempot är högt uppskruvat. Hur ska en bok kunna hävda sig när livet lider brist på två saker: tystnad och tålamod. Min äldsta dotter suckar djupt när ögonen sveper över läxboksidan: "Guuud, vad mycket text... Orkar inte..." Men åka fejkad slalom på mobilen - det är inte jobbigt. Eller pricka en hoppande anka eller mata ett glufsande odjur - det kan man hålla på med i timmar, ackompanjerad av monoton technomusik.

Spela Angry Birds går fint,
men att läsa en bok...

Och så - vilka rikedomar som kan rymmas i en bok, där fantasin får fritt spelrum och man kan skapa egna inre bilder. Att få möjlighet att utveckla en egen inre värld är bland det allra viktigaste som finns för en människas utveckling. Då får man ett slags inre kompass som skapar jag-medvetenhet, klarhet om vad man känner och tycker, och en känsla för vad som är rätt och vad som är fel. Har man inte utvecklat sin inre värld, blir man mottaglig för påverkan, kan inte värja sig - man har ju ingen egen inre måttstock.

Jag är till exempel ganska övertygad om att en person som läst Mörkrets hjärta eller Flugornas herre aldrig skulle hemfalla till rasism, mobbning eller till att rösta på Sverigedemokraterna. (Om man förstått vad man läst, förstås...)

Men vad är det som fattas då, eftersom folk - och framförallt ungdomar - läser allt mindre? Är texterna för svåra? För tråkiga? För jobbiga?

Ska fundera och återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner



En dikt i en dödsannons

Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Varför vet jag inte riktigt. Kanske är det för att kolla om någon jag känner gått bort. Eller så är det för att se hur gamla folk har blivit - så att jag kan inbilla mig att jag kanske ändå har lite tid på mig innan det börjar blåsa riktigt iskallt. Eller så kan det vara spännande att se vilka symboler de efterlevande väljer att placera längst upp i annonsen.

Förr i tiden var det alltid ett kors. Det skulle vara ett kors, annars var det något fel. Jag minns när den allra första symbolen som inte var kristen dök upp i tidningen någon gång på sjuttiotalet - vilket liv det blev. Det var en liten blomma som såg ut som ett slags sippa med några små blad.

Förr i tiden var det alltid ett kors i dödsannonserna.
Något annat var otänkbart.

Nu är det nästan ovanligt med ett kors. Nu är det blommor, solnedgångar, båtar, katter, hundar, hjärtan, gitarrer, fioler, bandyklubbor, mopsar, veteranbilar och datorer. Symbolerna har liksom blivit ett slags bild av vad den avlidne tyckt om att göra i sitt liv - och vem han/hon var.

Nu kan det se ut så här istället
- om den avlidne varit en passionerad golfare.

Längst ner i dödsannonsen, under namnen på de sörjande, finns ibland en dikt. Oftast är det en dikt som beskriver saknaden och minnet av den som avlidit - "i ljust minne bevarad". Men ibland är det längre dikter och i helgen hittade jag en dödsannons med en dikt som är så ovanlig och så vacker och så klok - och som handlar om det som jag själv tycker är bland det allra viktigaste i livet.

Dikten låter så här (längst upp i annonsen var inget kors och ingen golfare, utan en koltrast som sitter på en liten gren och sjunger - det ser man för näbben är öppen):

Vi har tummat allt och fläckat allt

på den jord vi våldtagit tusenfalt.

Men något finns där ändå, ändå,

som vår kliande lystnad ej kunnat nå.

I trädens toppar svävar en värld,

oberörd och längtansvärd.

Där spelar en vind, där sjunger en trast,

om allt man ej fångar och håller fast.

Där blommar i sol, där tindrar av is

det oupphinnligas paradis.
 

Jag tror inte att dikten handlar om någon trast - egentligen. Inte om naturen heller, trots att diktaren också var botaniker. Jag tror att dikten handlar om den där längtan till det vackra och gåtfulla som finns hos alla människor. Bara man gläntar lite på dörren och tittar, bara man låter bli att försöka fånga det och tämja det, så kan man se och uppleva. Lyssna till det. Känna det. Jag tror att det är just den där förmågan att uppleva något utanför sig själv, något som man inte riktigt kan förklara, som är människans stora gåva. Schimpanser och delfiner är säkert både kloka och listiga, men visionära är de inte. De kan inte se den oändliga rymden i en glittrande vattendroppe, de kan inte ana skapelsens storhet i ett grässtrå, inte se världen i ett sandkorn - "The world in a grain of sand". Men det kan vi människor - och den gåvan måste vi vara rädda om. Vi får inte glömma den.

Schimpanser och delfiner är säkert kloka,
men de kan inte se den oändliga rymden i en glittrande vattendroppe.





Den som skrev dikten hette Sten Selander. Såvitt jag vet är han den ende diktare som också varit ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. (Och den som skrev den berömda raden "To see the world in a grain of sand" hette William Blake.)


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Ingenting är omöjligt

Igår följde jag med min make och hans kompisar - de spelar tillsammans i en musikgrupp - till Växjö för att köpa en ny keyboard. Det tog många timmar i anspråk att spela sig fram till den ultimata apparaten.

Man trycker på en knapp och roterar på en liten ratt - och så låter tangenten man trycker ner som en orgel, som en cembalo eller som ett piano. Men ändå inte... Jag har spelat piano i hela mitt liv och det hörs direkt att det inte handlar om den tonen man får fram ur ett riktigt piano - men nästan. Nästan. Tonen är klockren, men det fattas ett djup i den. Det fattas den innerlighet som kommer sig av det anslag som pianospelaren har. För det finns en direkt koppling mellan hjärtat, den spelande handen och instrumentet som helt är underkastad spelarens makt. Det är därför man så tydligt kan höra vem det är som spelar. Det är därför det är en sådan milsvid skillnad mellan Rubinstein och Leygraf, mellan Aschenbach och Pollini. Och det är just det som gör det här med tolkning så oändligt och outgrundligt spännande.

Maurizio Pollini - en mästare med
direktkoppling mellan hand och hjärta.

Vred man lite till på den där lilla ratten, kunde keyboarden låta som en saxofon, en trumpet, ett dragspel eller en flöjt. Vilka möjligheter som öppnar sig! Min makes kompis, som ska spela på keyboarden, kan inte spela vare sig saxofon eller trumpet - men vad gör det? Nu kan hon plötsligt det ändå. Hon vred ratten till saxofonläge - och vips, där kom en tonslinga som om musikgruppen plötsligt engagerat en saxofonist - en tonsäker och skicklig musiker som kunde spela lika fort på sin sax som en pianist på sin klaviatur.

Arthur Rubinstein
- en annan mästare med personligt anslag.
 

Det är så fantastiskt, men samtidigt skrämmande. Kommer musiker att behövas i framtiden? Eller kan de lätt ersättas med digitaliserade ljudvärldar? Tänk så mycker pengar man kan spara om man slipper engagera dyrbara musiker - allt finns ju redan förprogrammerat i apparaten! En hel kör kunde man också få - utan en enda sångare. Det var bara att vrida på ratten, stoppa in en mikrofon, sjunga en trudelutt och i bakgrunden bli uppbackad av en jättekör. Mäktigt värre. Och trycker man på ytterligare en knapp - då kan apparaten skriva ner noter på det som man spelar på tangenterna. Vad hade Mozart sagt om det? (Troligen hade han blivit entusiastisk, för han lär ha gillat nymodigheter.)Men - ändå - tänk så mycket arbete och surt förvärvad kunskap som bara i ett slag blir fullständigt överflödig. Eller?

Claude Loyola Allgén.

Claude Loyola Allgén - vem är det? Och vad har han med keyboards och digitala ljudvärldar att göra? Jo, han var en svensk komponist med sinne för det komplicerade. Han skrev musikverk som var så krångliga i sin uppbyggnad att de inte gick att spela. Musikerna kunde helt enkelt inte minnas tonerna, inte komma ihåg de komplicerade taktartsbytena och tonartsförändringarna. Alltså blev den stackars Claude Loyola aldrig spelad - han hade aldrig hört flertalet av sina verk. Och det var naturligtvis en stor sorg för honom. Men en gång träffade han en person som var riktigt duktig på datorer - och den personen tyckte nog synd om Claude Loyola, så han bestämde sig för att programmera in ett av de där krångliga musikverken. Lyckan lär ha varit fullständig när den skäggige komponisten fick sätta sig i en fåtölj och för första gången fick möta sin egen musik, klingande - var det så det lät! Så fantastiskt! Så underbart!

Ingenting är längre omöjligt - på gott och ont. Kanske mest gott ändå.

Men - här kommer Arthur Rubinstein - så långt ifrån keyboards och computers man kan komma. Han framför Frédéric Chopins stora Polonäs i Ass dur, det pianoverk som lär ha stått Rubinsteins hjärta allra närmast.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vart har empatin tagit vägen?

Vad händer när vårdgivaren blir vårdtagare?
Den åldrade Florence Nightingale på sjukbädden.

I tisdagens DN står att läsa om en bok med titeln Vården inifrån - när sjuksköterskan blir patient. Författaren heter Petra Lilja Andersson. Frågan i boken lyder: Empatin i vården - vart har den tagit vägen? De sjuksköterskor som boken berättar om är allvarligt och livshotande sjuka. Rollerna har plötsligt blivit ombytta - från vårdare till vårdtagare. Hur upplever sjuksköterskorna sin nya roll, på den andra planhalvan? Svaren är chockerande. Ingen frågar hur de mår, ingen lyssnar, ingen håller deras hand när de gråter av oro, ingen ger dem ett glas vatten när de kräkts.

Nike Markelius undrar vart empatin tagit vägen.

I gårdagens DN skriver åter Nike Markelius. Hon har fått ett enormt gensvar på sin artikel (som jag skrev om i mitt blogginlägg Den livsviktiga stoltheten), men hon har också fått kritik av politiker och företrädare för myndigheter som uppfattat henne som pretentiös och krävande. Nike ställer samma fråga: vart har empatin tagit vägen? Vad är det som gör att svårt sjuka människor kastas ut från sin sjukförsäkring och kommenderas att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande - trots att de fortfarande är sjuka? Och trots att utsikten att få ett jobb i detta iskallt polar-liknande arbetsmarknadsklimat tycks vara närmast obefintlig, även för dem som är friska. Nike skriver: "Det är bedrövligt att så få av våra folkvalda har begåvats med den sympatiska egenskapen som kallas empati."

Utsikten att få jobb i vårt iskallt polar-liknande
arbetsmarknadsklimat tycks vara nästan obefintlig.

Var kommer denna brist på empati ifrån? Är det brist på tid? Är det brist på utbildning? Brist på pengar? Brist på personal? Empatibrist tycks vara vår tids värsta farsot - farligare än både svin- och fågelinfluensa. Så farlig just i kraft av patientens totala brist på sjukdomsinsikt. "Vadå, jag tänker väl på andra?? Jag är ju fadder till en liten flicka i Pakistan!"

Kan det vara så illa att vi svenskar som vuxit upp i folkhemmet helt enkelt vant oss vid att överlåta allt svårt och komplicerat på andra - på myndigheter och institutioner? Vi vet inte längre hur man ska handskas med allt det svåra som också ryms i ett människoliv? Vi är så inriktade på att bygga och sedan vidmakthålla vår egen privata lycka, att vi inte vill se det där andra, det som vi är så rädda för att själva drabbas av: sorg, sjukdom, död, utanförskap - och arbetslöshet . Och ju mer komplicerat det där svåra blir, desto mindre blir empatin. Ju sjukare patient - desto större distans. Är det därför en patient med ett brutet ben eller en gallsten oftast blir så mycket bättre bemött än en förtvivlad cancerpatient? Är det därför en patient med lätt diagnosticerbar hjärtsvikt blir så mycket vänligare bemött än en patient med psykiatriska problem? Är det därför som en nyss uppsagd välkomnas så mycket hjärtligare på Arbetsförmedlingen än en som är långtidsarbetslös?

En patient med benbrott är lättare att hantera
än en med depression eller ångest.

Borde detta inte istället vara en utmaning? Vi människor vill nog i grund och botten alla göra nytta, "göra skillnad" - varför inte börja nu? Börja gräva djupt, istället för att bara krafsa på ytan. Det gäller bara att hitta den där handlingskraften som tycks ha gått förlorad när vi började delegera allt det svåra i levandet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner