Död - dödare - dödast

A
I förra veckan sökte jag ett jobb - ett av de många... Det var ett tiodagars-vikariat som skribent i en liten tidning för personer med läs- och skrivsvårigheter. Skribenten man sökte skulle kunna skriva enkelt och lättfattligt om det som händer i världen, gärna lite förklarande och pedagogiskt också. Och kunde skribenten fotografera var det ännu bättre. I bästa fall kunde kanske vikariatet förlängas till en halvtidstjänst. För en heltid betalar tidningen 21.000 i månaden. För en halvtid hälften. Idag tänkte jag att jag skulle ringa och höra mig för lite. Kvinnan som svarade lät stressad - det var så väldigt många som hade ringt. På de få dagar som jobbet varit utlyst, hade över 300 personer sökt. Och det är en vecka kvar av ansökningstiden...

Oj, nu är det någon som söker jobbet igen...

B
Min coach, som jag nu inte hört av på snart två månader, skrattade aningen hånfullt en gång när jag berättade att jag sökt ett jobb som redaktör för en kyrkotidning. För en heltid skulle man få ungefär 20.000 i månaden. När jag ringde, berättade mannen som skötte rekryteringen, att det varit nästan 400 sökande till tjänsten. Coachen sa, skrattande: "Så många sökande på ett sådant skitjobb! Men den usla lönen!? Det är helt otroligt!!" Jag undrar, så här i backspegeln, om han förstod vad han sa - egentligen.

C
Idag mötte jag en bekant i mataffären - en mamma till en f.d. skolkompis till min yngsta dotter. Hon såg trött och ledsen ut. Det visade sig att även hon var utan arbete - kulturutbildad som hon är, konstvetare och tidigare teaterregissör. På arbetsförmedlingen hade de svarat henne, att personer som hon inte kan förvänta sig att få någon hjälp, eftersom arbetsmarknaden för kulturmänniskor är död. Död.

Död.
Arbetsmarknaden för kulturarbetare
är lika död som Karl XII.

D
För att hjälpa mig, sökte min make idag upp en gammal arbetskamrat som jobbar inom Arbetsmarknadsverket. Denne konstaterade att arbetsmarknaden för personer verksamma inom kultursektorn är - död. Det sägs ju att man inte kan komparera vissa adjektiv. Ett av dessa är adjektivet död. Men, beträffande kultursektorn kan man nog glömma den där grammatiska regeln: död - dödare - dödast. Så är det bara. Klart - slut.

E
Vad ska vi göra då - vi som valt att satsa på insidan?? Vi som valt att satsa på hur det som kallas känslolivet uttrycks och gestaltas? Är det bara yta som gäller nu? Teknik, saker som går att ta på, fånga i siffror och formler, gärna motordrivna - är det bara sådant man vill ha och betala för?? De människor som valt att arbeta med innovativ teknik eller med avancerade datasystem - de är vinnarna i vår värld.

Emil Nolde hade något att förmedla...

F
En liten fråga bara, så här strax före tolvslaget (och då menar jag förstås metaforiskt): vad är all denna teknik värd om man inte har något säga? Om man saknar något viktigt att förmedla? Vad gör en avancerad dator för nytta, om användaren ändå inte kan producera något av värde? Om man inte vet hur man ska uttrycka sig - trots att tangentbordet är superfint och skärmen enorm? Eller - ännu värre - om man inte ens har något att uttrycka? För medvetandet är så tomt, så tomt.

... Helene Schjerfbeck också.

G
Lyssna. Spela. Sjung. Läs. Betrakta. Musik. Litteratur. Konst. Upplev.
Många tusen år av levande skapande.
Kom sedan och säg att arbetsmarknaden för kulturarbetare är död...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Banan-cirkus i Maximellon

Bananen kvalade in bland flera tusen...
Hur är det möjligt?

Flera tusen bidrag lär skickas in varje år till Melodifestivalen - "Maximellon" (Minimellon är ju den årliga Bolibompavarianten med barnens egna sjungande toarulle-dockor). Fyra omgångar med utslagningstävlingar med åtta deltagare i varje. Det blir sammanlagt trettiotvå bidrag. Eftersom jag är en inbiten schlagernörd är det stort engagemang i TV-soffan på lördagarna. Papper och penna och poängsättning. Men - varje år uppstår denna fråga i mitt huvud: är det verkligen möjligt att dessa trettiotvå bidrag är det bästa som skickats in i vårt land? Det allra, allra bästa av tusentals bidrag?? Det är bara inte möjligt. Även om det mesta kanske är medioker skit, är det ändå inte möjligt. Bland dessa tusentals låtar, måste det ju dölja sig några toppenlåtar som aldrig får chansen att bli hörda. Det smärtar mig.

Jag tror att gänget bakom Melodifestivalen istället handplockar kändisar med tillräckligt stort renommé och gärna en liten aura av sensation och så kombinerar detta med det stående innegängets specialdesignade låtar. Och så gäller det förstås att presentera låtar som spänner över hela spektrat: romantisk ballad, vispop, årets obligatoriska rap-låt, någon representation från en minoritetsgrupp, lite folkmusik/country, studsvänlig dagispop, årets nykomling och så förstås årets komik- /kalkonbidrag.

En annan som också gillade bananer:
Josephine Baker.

I år hade kalkonen titeln Copacabanana och framfördes av dagispopparen, komikern och hiphop-skojaren Sean Banan. Förra årets banan-bidrag var lite småroligt, med gliringar till kungahus och nationalism - men årets var totalt poänglöst. Ändå: direkt till final! Hur kommer detta sig? Sean Banan kan inte sjunga, låten är urkass. Det är cirkus på scenen, välregisserad visserligen - men den har inget med musik att göra. Antagligen beror finalplatsen på att väldigt många av dem som sitter i sofforna och telefonröstar är små barn. Och de gillar säkert glada toner och en hoppande banangubbe i chockrosa. Varför kan man inte skicka Sean Banan till Minimellon istället? Där passar han mycket bättre i alla avseenden - tillsammans med alla de pråliga toarullarna.

Hela uppställningen i 2012 års Minimello.

Jag minns en Eurovisionfinal för några år sedan. De västeuropeiska deltagarna klagade i högan sky på att öst-länderna paktade, gaddade ihop sig och röstade på varandra. Schlagergeneralen Björkman var arg, nästan alla väst-deltagarna var arga. Men - får man inte skylla sig lite själv när man i ett slags ironiskt överlägsenhetsrus skickar slarvigt komponerade och uselt framförda låtar? Skräckexemplet var Irlands bidrag med en jättestor sjungande låtsaskalkon - Dustin the Turkey.
Han hade tveklöst hamnat på jumboplats i Minimellon.

Östländerna förefaller att ta uppdraget på största allvar. Man tävlar för att vinna och skickar det bästa man har. Ibland blir det löjligt pompöst, men ofta faktiskt oerhört genomarbetat och gränstänjande. Vår svenska tyckar-panel i TV med bland andra Lena Ph, Skansen-aktuelle Zelmerlööv och så förstås general Björkman själv, sätter snåla betyg, ironiserar och underkänner det mesta, särskilt bidragen som kommer från öst.
Här kommer en av de låtar som fick en stor, fet nolla av hela tyckar-gänget: Albaniens bidrag till 2012 års Eurovisionfinal: Suus med jazzsångerskan Rona Nishliu. Svårlyssnat - visst - och väldigt apart, sångerskan sitter fast i en låda. Men fascinerande är det och så underbart långt från skuttande och joddlande bananer man kan komma.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Pengar eller empati?

Fyra bröllop och en begravning finns det en film som heter. Det är en sådan där amerikansk romcom med ett lyckligt slut som är lika förutsägbart som totalt orealistiskt. Efter massor av förvecklingar och omvägar i lyxigt stylade miljöer, finner Hon och Han varandra. Det gamla vanliga konceptet alltså. Lättsmält och förvillande likt en reklamfilm för puder eller hårschampo.

Andie MacDowell och Hugh Grant i Fyra bröllop och en begravning
- är det puder eller frisyrmousse man gör reklam för?

(Om man skulle göra en film om mitt liv skulle den heta tvärtom - Ett bröllop och femton begravningar. Om det skulle vara en romcom eller inte, kan jag inte uttala mig om.)

Ikväll visades de sista två avsnitten av Allt faller. En grå-ton över allt. Ingen kom till Jonas signering på lågprisvaruhuset, prästen på Johans pappas begravning var så slätstruket noll-aktig att varje ord lät som ett dåligt skämt, Tussans avslut som impressario var bara en fejk för att skrämmas och få uppmärksamhet och till minnesstunden för den strypta skuggfiguren Gisela kom inga gäster - bara Nalle Knutsson och den slibbigt inställsamme begravningsentreprenören, som sedan sexade med Jonas i likbilen.

Säkert inte alltid så lätt. Men vilken utmaning!

Nattsvart? Nej, jag tycker inte det. Och i motsats till Fyra bröllop och en begravning, fullständigt möjligt och realistiskt. Det är ju just precis så det är. Många präster tycks köra något slags allmän-mall när de håller griftetalet över den döde - något som passar för alla - med lite små ändringar här och där för att det ska verka personligt och "innerligt". En gång var jag på en begravning där den avlidna varit en riktigt avskydd person - elak, intrigant, snål och hånfull. Det stora flertalet i kyrksalen (det var inte så många...) tyckte hjärtligt illa om personen i kistan. Men prästen berättade ändå hur älskad och saknad av alla hon var. Och jag vet - för jag kände ett par medlemmar av familjen - att man före begravningen informerat prästen om hur det stod till. Att hålla ett griftetal där de församlades ilska och motvilja mot den döda hade fått komma till uttryck, men samtidigt viga henne till den eviga vilan på ett värdigt sätt - vilken utmaning!

Viktigt med en pampig kista.

För några månader sedan sökte jag ett jobb som begravningsentreprenör. Jag skickade in mina papper - CV och personligt brev. Jag tänkte att jag nog kunde passa fint i den yrkesrollen, eftersom jag ju har en gedigen utbildning i både samtalsterapi och själavård och dessutom kan mycket om musik och lyrik och - som sagt - har rik erfarenhet av att ordna och beställa begravningar. Men jag fick inte jobbet. När jag ringde och frågade, fick jag veta att det som var avgörande inte alls var det jag hade att komma med. Det allra viktigaste var att man hade "säljvana", att man arbetat med försäljning i minst tre år. Inte att man hade utbildning för att möta de sörjande med medkänsla.

Man ska inte tro att det handlar om empati, om inlevelse, om viljan att åstadkomma något vackert för att, om möjligt, lindra sorgen - det handlar om att sälja, tjäna pengar. Allt faller...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Persson och Kellerman - två som vågar sticka ut

Det är så härligt när man kan ändra åsikt om någon (eller något) som man tidigare varit kritisk till. Det känns befriande på något sätt. Jag har ett fint exempel: Leif G W Persson. Förr i tiden tyckte jag att han var en mallig och ganska dryg person som föreföll att underkänna allt och alla. Han lutade sig bakåt i sin stol, lade armarna i kors över magen och grymtade något hånfullt. Och så tyckte jag att han hade ett konstigt språk, inte kongruent med hans ålder och övriga framtoning. Men - jag hade fel. Nu tycker jag precis tvärtom - efter att ha läst hans självbiografi Gustafs grabb och efter att ha följt hans kloka resonerande i TV-programmet Veckans brott. Vad skönt det är att kunna ändra sig!

Leif G W Persson - kunnig, stilsäker
och fint humoristisk.

Leif G W Persson är en kunnig person som skapat sin alldeles egna unika plattform på den svenska "expert-arenan". Han är oerhört påläst och har dragit egna slutsatser - och de är oftast inte opportuna. Han går till botten med de ärenden han arbetar med. Han sväljer inte det andra tuggat, utan tuggar själv från grunden. Han är inte inställsam och kråmar sig inte framför kameran - han är bara saklig och självförglömmande i sin entusiasm inför kriminologins gåtor. Och så är han modig. Han ställer kanske inte så gärna frågan Varför - vilket han nog borde, tycker jag. Men han vågar säga att Thomas Quick/Sture Bergwall är friskare än de psykiatriker som i över tjugo års tid pumpat i honom så mycket psykofarmaka att han tappat verklighetskontakten. Han vågar säga att bankrånaren Adali - om han valt den andra sidan/smala vägen - skulle ha blivit en eminent polis. Han vågar säga att han tror att Palme nog tyckte det var både spännande och roligt att spionera lite smått för USA:s räkning under kalla kriget. Och han vågar säga att vissa poliser är riktiga klantarsel.

Thomas Quick.
Verkligen dags att ställa frågan Varför?

Ibland lyser hans värme och humor igenom och hans annars bekymrade ansikte spricker upp i ett leende. Leif G W Persson är inte politiskt korrekt - han är inte smal, trendfriserad eller modemedveten. Så befriande i Landet Lagom!

I Landet Lagom är det bra om man är perfekt - snygg, trendriktig och korrekt. Iallafall om man ska vara med och leka i medierna. Man får inte vara för gammal, för fet eller för gråhårig. Man får inte vara för nervös eller ha för mycket ångest heller - iallafall inte så det syns.

Rocky - en vovve med ångest.

För några veckor sedan intervjuades serietecknaren Martin Kellerman - upphovsmannen till storstads- och ångestvovven Rocky - i Skavlan. Man kunde tydligt se att han var svårt nervös - allra helst som han skulle matchas mot Karl-Ove Knausgård. Minimalismens och koncentratets mästare skulle ställas mot ordflödets och vältalighetens. Det lilla formatet mot den litterära mammuten. Den blyge mot den medievane och superverbale. I flera seriestrippar på senare tid har Kellerman skildrat sin egen/Rockys ångest inför framträdandet. Jag läser dem med stor empati och gläds åt att det faktiskt finns de som är ärliga och vågar erkänna att de är rädda.

Kvällens slutsats: det är viktigt att vi talar mer om rädsla. Alla är inte så coola och tuffa och vackra och perfekta. Tack och lov!

Här kommer musik från 2012 års Så mycket bättre: Pugh Rogefeldt tolkar Olle Ljungströms Överallt.
Några rader lyder:

Jag blir sjuk av det politiskt korrekta.
Hatar folk som är helt perfekta.
Helt plötsligt ser man dem överallt - överallt - överallt.
De finns överallt!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

 

Mammutar och andra giganter

Idag den 5 februari fyller den finlandssvenske kulturgiganten Jörn Donner 80 år. Det firar han med att ge ut sin självbiografi (förhoppningsvis firar han väl på annat sätt också): Mammuten. Efterlämnade handlingar. Det är en mastig bok på över tusen sidor. Mammutarna var ju jättestora förhistoriska elefantdjur som dött ut och frusits ner i permafrosten. Att gräva upp en sådan gigant är ett enormt företag. Jag antar att det är ett sådant företag Donner har haft med att ordna och bearbeta sina minnen - bitvis smärtsamma, bitvis både storslagna, fantastiska och absurda.

En förhistorisk gigant
- är det så Jörn Donner känner sig?

Recensenten i Dagens Nyheter har blandade känslor. Han tycker att boken är för rörig och att huvudpersonen på något konstigt sätt flyr undan och gömmer sig - trots att han blottar sig. Men det finns ändå en inre dynamik i texten som uppstår ur det som recensenten kallar "... en sällsam mix av självhävdande arrogans och ångestfylld självrannsakan." Så slutomdömet blir ändå positivt. En så stor gärning måste få ta stor plats - även om det blir svårt att överblicka.

Jörn Donner, mammuten själv.

En blandning av "självhävdande arrogans och ångestfylld självrannsakan" - det låter spännande, tycker jag. Och oerhört mänskligt. Är det egentligen inte precis så vi alla är? Innerst inne tycker vi att vi är bäst - bättre än alla andra. Men det vågar vi inte visa, vågar knappast ens tänka tanken. Och skulle vi visa det, eller agera ut det, får vi oerhört dåligt samvete efteråt. Det som kallas "eftertankens kranka blekhet". I vårt Landet Lagom som styrs av den hårda jante-lagen, blir denna mänskliga konflikt extra tydlig. Man ska vara lagom begåvad, inte för skarp. Då riskerar man att betraktas som pretentiös. Lagom öppen, lite klädsamt avslöjande, inte för skandalös, som den skoningslöst självutlämnande Kerstin Thorvall. Gift lagom många gånger - inte sju, som en annan mammut, Ingmar Bergman. Lagom självsäker - inte för arrogant, som Harry Schein. Det är nog inte lätt att vara en jätte-elefant i Lagomlandet. Mindre, lagom stora, elefant-sorter har det lättare.

Kerstin Thorvall - allt annat än lagom.

August Strindberg, som också måste ha varit en mammut - en väldigt livaktig mammut - lär ha skrivit i ett brev till någon kulturkompis, att han tyckte det var jobbigt att leva med allt detta skapandebehov inom sig som ständigt trycker på. Han formulerar det som att han ena dagen känner sig som en daggmask, andra dagen som en kung - för att på tredje dagen åter känna sig som en daggmask. Det är ett hårt liv att vara en skapande människa som aldrig någonsin kan luta sig mot rutinen och gå de snitslade stigarna, utan ständigt måste vara nyskapande och kreativ. Och så bli recenserad och kritiserad dessutom.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Skrikmetoden eller Är det farligt att vara bortskämd?

Är det farligt att vara bortskämd som litet barn? Faktiskt, så tycker jag ärligt talat inte det...

Alla bebisar ska få vara föräldrarnas
kungabarn, tycker jag.

När jag var liten fick jag ofta höra att det var farligt för barn att bli bortskämda. Det kunde heta en annan sak också: bortklemad. Var man bortskämd eller bortklemad skulle det gå illa för en som vuxen. Man skulle inte klara av någonting, bli "illa sedd" och oförmögen till ett socialt fungerande liv överhuvudtaget. Allt skulle gå snett - att vara bortskämd var lika farligt som att vara död.

Min mormor - hon som inte gillade präster - var oerhört rädd för att jag skulle bli bortskämd. Varje gång det serverades glass, fick jag inte lassa på för mycket på tallriken, för då kunde det bli farligt - inte för magen, utan för den där bortklemigheten. Pekade jag på något med lysten blick, blev det genast ett resolut NEJ. Ja-sägare var ett farligt och demoraliserande släkte som mormor förde ett ständigt pågående krig emot.

Härligt med en STOR glass.
Tur att det finns de som säger ja.

Mormor hade gift sig rikt, men hade en fattig barndom - hon och hennes lillasyster (som alltid stammade av skräck eftersom hon var allt annat än bortskämd) delade på ett enda par skor och kunde därför bara gå i skolan varannan dag. Påstod mormor, med ett triumferande leende. Risken för att bli anklagad för att vara bortskämd var därmed undanröjd och helt obefintlig. Mormor avled tjugo år innan jag fick barn - och så här i backspegeln var det nog tur, för jag har alltid skämt bort mina barn. Fullt medvetet. Vad mormor skulle sagt om det, kan man bara ana...

När min äldsta dotter var bebis hade barnavårdscentralen böcker att dela ut till varje nybliven mamma: Anna Wahlgrens Barnabok. Jag tackade nej till presenten med hänvisning till att jag inte trodde på författarens metoder och idéer. BVC-sköterskan såg frågande ut. Boken var ju så bra, där fanns ju så många tips om hur man kunde få barnen att bli självständiga fortare - somna själva och annat nyttigt. Skrikmetoden hette det visst.

Bara att gå ut en stund. Eller?

Den wahlgrenska skrikmetoden gick ut på att man skulle lägga bebisen i sin säng och sedan avlägsna sig. Om bebisen skrek - och det kunde man ju vara ganska säker på - fick man inte komma rusande och lyfta upp den. NEJ, man skulle bara visa sig, eventuellt sätta sig på en stol i närheten av bebisen. Efter några minuter skulle man gå ut igen. Skrek bebisen fortfarande var det bara att upprepa proceduren. Gav man efter för sina modersinstinkter och lyfte upp bebisen - då var allt förstört. Ruin! Meningen med detta var att det lilla barnet skulle lära sig att hantera och härbärgera sin ångest. Lära sig att på egen hand möta sina rädslor. Och förstås - att inte bli bortskämd...

Anna Wahlgren i Skavlan-intervjun.

Författarinnan till Barnabok blev intervjuad i fredagens Skavlan. En arg, bitter, ledsen och hårt sminkad äldre dam som föreföll ha tagit sig en styrketår inför uppträdandet. Förra året utkom dottern Felicias bok om sin barndom - Felicia försvann. Efter att den publicerats, har det gått utför för barngurun. Dotterns skildring avslöjar baksidan av den vackra "klara-sig-själv-fasaden". Otrygga barn, rädda när mamma försvann på kvällen - vart visste de inte. Då var det självklart bra att lära dem somna själv och härbärgera sin eventuella ångest. Men - bortskämda var de iallafall  inte. Alltid något.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Humor i Landet Lagom

Allt faller - mitt favoritprogram på TV. Igår var det dags igen att följa de tänkande, pratande och lidande humoristernas liv och leverne i Landet Lagom. Jonas (Gardell) och Johan (Rheborg) hamnar på samma tåg. Tåget stannar på grund av signalfel och blir stående på spåret. Eftersom herrarna hamnat i säten i närheten av varandra, blir de tvungna att kommunicera. Båda fulla av prestationsångest inför uppträdanden de är på väg till. Jonas pratar frenetiskt, tankar och infall fladdrar förbi, Johan behöver tystnad för att bringa reda i tankestormen inne i huvudet. Så olika två människor kan vara!

Jonas Gardell - många tankar är det...

Plötsligt ringer Jonas' mobil: hans sjuka åldriga mamma har blivit sämre - han måste komma till vårdhemmet, döden kan inträffa när som helst. Johan ser hans vånda - nu måste Jonas välja: hoppa av sitt uppträdande eller missa att säga farväl till sin mamma... Beslutsångest. Livsångest. Dödsångest. Johan erbjuder sig att ta över uppträdandet. Jonas tackar ja och kastar sig i en taxi för att hinna till vårdhemmet, innan det är för sent.

Nu ska Johan Rheborg uppträda i Jonas' ställe på ett slags "må-bra-konferens". Hotellet har spa-känsla och i receptionen delas det ut doftljus - med vanilj. Men de får bara användas i badrummet - annars sätter brandlarmet igång. Frottémorgonrockar, mjuktofflor och fruktkorgar i pastellfärger. Och så en rad av "må-bra-talare" och "feel-good-konsulter" fullproppade med klokord om att hitta sig själv, älska sig själv, andas, meditera och lyssna till de inre rösterna och de transcendenta vibrationerna. Johan får ångest - den ena talaren uppträder i cykelhjälm och berättar om sin "finna-sig-själv-resa" till Tibet, den andre har varken armar eller ben - men är en storsimmare och entreprenör ändå, minsann. Hur hävdar man sig här? I logen hittar han några små lappar med klokord på som han tar med sig ut på scenen och ironiserar kring - sedan drar han sina vanliga stand-up-skämt. Efter uppträdandet möter han den arm- och benlöse som torrt frågar: "Var det allt du hade att erbjuda? Vad hade du för budskap till publiken egentligen!?"

Doftljus har hög "må-bra-poäng".

Ja - vad hade han för budskap? Måste man ha ett budskap? Kan man överhuvudtaget ha något budskap som gäller andra och inte bara en själv? Den frågan ställer jag ofta själv, när jag hör eller läser om sådana där "må-bra-profeter" och "prata-på-konferens-proffs" som turnerar med sina föredrag fullproppade med klokord och vackert utbroderade metaforer. "Stressa inte, älska dig själv, finn diamanten i ditt innersta, var inte rädd, alla kan få det de önskar sig - bara man... Alla kan bli lika vackra och framgångsrika som jag - bara man..."

På en av lapparna som Rheborg tar med sig ut på scenen, står det: "En vandring börjar alltid med ett första steg". Tala om självklarheter - men visst - man ska väl se det metaforiskt. Slutscenen visar hur Rheborg - tilltufsad av den benlöse - sätter sig i publiken för att lyssna till damen med cykelhjälmen, hon som letat efter sig själv i Tibet. Jag tror att i hans inre pågår en strid: är det det här som är betydelsefullt - på riktigt? Är det det här folk vill ha? Vad är skrattet värt? Vad är det man vill ge sin publik, egentligen? Rheborg är mycket allvarlig. Så slutar Allt faller för denna gång.

Min slutsats, eftersom jag alltid ogillat klokord, färdigtuggade svar och gottköpsbanala metaforer: klokast, roligast och mest respektfullt är att bara ställa frågor, många frågor, massor av frågor. Svaren får de som lyssnar finna själva. Men en sådan fråge-show är det nog ingen "må-bra-profet" som kan tjäna några pengar på. För i Landet Lagom vill man ha svar och trygghet. Inte frågor och ett ovisst slut.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner